Nästa destination för Sundström: New York

Sista veckan i Sverige, sedan siktar han mot nya mål.

Med en meritlista enbart anknuten till den svenska västkusten är det nu dags för 19-åriga Johan Sundström att testa vingarna. Det är dags att lämna den trygga vardagen bakom sig och sikta mot nya mål – i New York. Hockeysverige.se har fått en intervju med göteborgaren innan avfärd.

STOCKHOLM. Igår morse kunde man finna Johan Sundström, den Frölundatrogne anfallaren, i den långa kön till den amerikanska ambassaden i Stockholm. Ärendet handlade om att få ett arbetstillstånd till det stora landet i väst, för snart börjar ett nytt kapitel i Sundströms liv.

Efter att ha köat i ett par timmar var det äntligen Johans tur att kliva in genom de gyllene portarna, men avsaknaden av tre ynka frimärken satte käppar i hjulet.
– Det var så förnedrande att stå i den där 30 meter långa kön, och när jag väl kom fram var jag tre frimärken kort. Det var inget att göra, det var bara att gå och köpa nya och ställa sig i kön igen.

Förutom en hel drös blanketter och intyg är det ingen större vetenskap bakom ett visum, menar Sundström och fortsätter:
– Det är obligatoriskt att åka dit på intervju, och den tar typ två minuter. De testade mig genom att fråga vilken position jag skulle spela, så kul om man failat på det, säger Sundström och konstaterar att de inte var så insatta i sportens värld.

Hans visumansökan blev i alla fall godkänd, och om en vecka är det dags för Johan att åka över till Long Island där han i sommar varit på en tvåveckors camp.
– När jag var där i somras var det ett väldigt lugnt camp, och det var mest för att få ihop en gruppdynamik, så vi gick och kollade baseboll på Manhattan och så. Planen är att jag ska stanna där i tre år till en början. Det är ett vanligt rookiekontrakt, så jag ska vara där från augusti till maj och får sedan somrarna fria.

Under hela sin karriär har Sundström spelat i Frölunda, och enligt hans profil på Eliteprospects har han bara spelat en match för ett annat lag – Borås. Nu är det dags att lämna den indianbeklädda tröjan bakom sig.
– I början gick allt så fort, men jag var säker på att jag ville ta chansen när den kom, och nu när jag smält det är jag hur sugen som helst på att åka över. Göteborg finns ju alltid kvar, och jag tror att en nytändning kan vara bra för mig. Jag behöver se lite nya ansikten.

Att lämna det trygga familjehemmet verkar vara det minsta problemet för Sundström som snarare oroar sig över hur han ska få plats med alla vänner och familjemedlemmar som vill komma och hälsa på. Planen är enligt egen utsago att han ska dela lägenhet med jämnåriga John Persson som provade lyckan i Bridgeport redan förra säsongen.
– Det är alltid skönt att bo ihop med någon svensk. Amerikanare kan vara ganska barnsliga, så det är skönt att ha svenskar där. Förutom John så är David Ullström där, och sedan är det Anders Nilsson, målvakten.

NHL, AHL och lockout
Framtiden för Nordamerikas högstaliga är relativt oviss, och Sundström har inte fått något klart besked om vilken liga som är bäst lämpad för honom.
– Det är charmen med föreningarna där över, de säger inte om man ska spela NHL eller AHL. Man får en plats där man hör hemma, och om man inte trivs där man är får man bevisa att man är mer värd.

Planen är i alla fall att starta i AHL-sektionen hos Bridgeport Sound Tigers, och där är det möjligt att han får konkurrera med diverse NHL-spelare om en lockoutsäsong träder i kraft.
– Lockouten påverkar inte mig så mycket eftersom AHL spelas ändå. Om den äger rum kommer jag ändå vara kvar där, inte åka hem till Sverige. Det kommer bli många NHL-spelare som kommer ner till ligan, så då är det ganska bra att de går ner och konkurrerar med mig. Jag har ju allt att vinna, och de allt att förlora då.

JVM-guld – ”Rönnberg var helt enastående”
Den 21 september drar Islanders camp igång, om det nu blir någon, och fram till dess är det ”träna, skaffa vänner och dö på hotellet” som gäller. Under de slöa timmarna kan Sundström titta tillbaka på triumfdagarna från i vintras då han var med i JVM-truppen som kammade hem guldet strax före Ryssland.
– Det är ju utan tvekan the highlight of my career, och det var otroligt bra stämning i hallen. Calgary är ett hockeymecka och alla åskådare höll ju på oss eftersom Ryssland slog ut kanadensarna.

Framgångssagan har enligt Johan Sundström stor anknytning till tränaren Roger Rönnberg, som redan från dag ett jobbade för att bättra på sammanhållningen i guldtruppen.
– Roger Rönnberg var helt enastående. Första dagen när vi träffades var det lite stelt, men Roger började med att säga ”från och med nu ska det inte finnas några konstigheter mellan oss”, så vi började med att alla fick berätta en pinsam grej om sig själv. Alla droppade ju helt sjuka saker, men planen var att det inte skulle finnas några hemligheter när vi gick ut därifrån. Fredrik Claesson var först ut och la ribban ganska högt, han var fri med orden där. Vad jag sa är lite för pinsamt för att ta upp här…

Under turneringen delade Johan rum med vännen och forna lagkamraten John Klingberg, och de höll ihop hela vägen från start till mål.
– När vi kom tillbaka till Sverige firade vi guldet här i Stockholm, och det slutade med att vi bar hem varandra. Vi var så jäkla glada, och det blir svårt att någonsin toppa den festen.

Tidigare på dagen hade laget hälsat på kungafamiljen och fick skaka klöver fem med både Victoria och Daniel.
– Så fort dörrarna stängdes bakom oss släppte de på handbromsen, och prins Daniel var hur skön som helst. Han är värsta AIK-fanatikern!

Som avslutning får Johan Sundström chansen att tippa hur Elitserietabellen kommer se ut när isen spolas för sista gången nästa vår. Hjärtat är kvar där hjärtat alltid har varit:
– Jag måste ju tro på mitt Frölunda, såklart. Ingen tror på dem eftersom de tappade Freddan, Pyörälä och målvakterna, men jag tror de tar det. Färjestad, HV71 och Skellefteå är alltid bra, sedan tror jag att Timrå och AIK kommer få det svårt denna säsong. Växjö kommer nog halka runt i ingenmansland. De har en jäkligt fin arena dock, de bästa omklädningsrummen i Elitserien, den är överlägset bäst.

Text: Isabel Boltenstern