För ett par veckor sedan synade vi draftval som trejdades för att sedan bli stjärnspelare i NHL. Det är dock möjligtvis lite orättvist då NHL-draften är lite som ett lotteri och den 17:e spelaren som väljs kan få en helt annorlunda karriär jämfört med den 18:e spelaren.
Här ska vi dock titta på något annat nämligen lag som har draftat spelare och haft dem under sitt paraply för att sedan, av olika anledningar, byta bort spelaren. Han har sedan gått och växt ut till en stjärnspelare i den nya klubben.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Detta är alltså tio gånger då NHL-lag gav upp på unga spelare för tidigt.
Notera dock att det nödvändigtvis inte bara handlar om att klubben "gett upp". Ibland kan spelaren i fråga faktiskt ha mått bäst av ett miljöombyte på grund av att han har använts fel eller inte fått tillräckligt förtroende. I den nya klubben har han sedan fått mer utrymme att utvecklas vilket har lett till det stora genombrottet på NHL-nivå.
Vi kommer bara titta på aktiva spelare som trejdades innan 25 års ålder då man fortfarande kan räknas som en ung spelare. Vi kommer alltså inte se Brent Burns på listan, han var en hygglig spelare i Minnesota Wild men blev sedan en superstjärna och Norris Trophy-vinnare efter trejden till San Jose Sharks. Kruxet är nämligen att Burns var 26 år gammal och hade gjort sex raka säsonger i Wild innan trejden. Det går alltså inte riktigt att säga att Minnesota "inte gav honom chansen" på samma sätt som man kan säga om några av spelarna nedanför.
LÄS ÄVEN: Trejdade draftval – som blev NHL-stjärnor
Låt oss nu börja med en de tre svenskarna som återfinns på listan:
Desktop ad in article Mobile ad in article
Mika Zibanejad (Ottawa Senators)
Mika Zibanejad har alltid varit en stor talang. Han kom fram tidigt i Djurgården och draftades sedan sexa i draften 2011 (som för övrigt är en av de bästa drafterna de senaste åren ur svensk synvinkel). Stockholmaren avgjorde sedan en JVM-final och åkte över till Nordamerika för att slå sig in i Ottawa Senators.
Han etablerade sig som en duktig center i Senators och tog en framträdande roll mellan åren 2014 och 2016. Zibanejad sköt minst 20 mål båda säsongerna och poängnoteringarna landade på 46 samt 51 poäng. Ottawa måste däremot ha trott att svensken redan nått sitt tak som 23-åring då de trejdade honom till New York Rangers i utbyte mot Derick Brassard.
Vad är då beviset för att Ottawa ”gav upp” på Zibanejad? Tja, de skickade också ett andrarundeval till Rangers medan New York-klubben endast skickade ett sjunderundeval i motsatt riktning. Alltså trodde Ottawa att de uppgraderade sin centersida genom att skicka iväg Zibanejad och plocka in Brassard, och det går att förstå varför. Den dåvarande 29-åringen hade precis fått sitt genombrott i NHL och gjort 60 samt 58 poäng under de två säsongerna innan trejden samt varit en framträdande spelare när Kanada vann VM-guld 2016.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Brassard skulle dock aldrig nå samma höjder igen. I Ottawa blev det endast 39 poäng på 81 matcher första säsongen, alltså sämre än vad Zibanejad hade presterat i Sens året tidigare, och den andra säsongen inledde han visserligen bra med trejdades sedan till Pittsburgh Penguins. 33-åringen har sedan hunnit spela för ytterligare tre NHL-klubbar på två säsonger och är nu unrestricted free agent.
Zibanejad dock blev en succé i Rangers. Efter att ha inlett med två lovande säsonger i ”The Big Apple” fick svensken ett lyft 2018/19 då han sköt 30 mål och totalt 74 poäng. Det stora genombrottet kom dock den senaste säsongen då det blev 41 mål och 75 poäng på 57 (!) matcher för Zibanejad. Om han hade behållit samma mål- och poängsnitt över en 82-matcherssäsong hade han landat på 59 mål och 108 poäng! Det hade inneburit att han hade gjort den sjätte bästa säsongen sett till poäng någonsin av en svensk i NHL samt slagit målrekordet på en säsong av en svensk då Håkan Loob ligger på 50 mål. Wow!
Lägg till den här till listan av trejder som Ottawa Senators säkerligen ångrar så här i efterhand.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Mika Zibanejad i Senators färger. Foto: Joel Marklund/Bildbyrån
Sergej Bobrovskij (Philadelphia Flyers)
Här finns det skäl att klia sig i huvudet.
Philadelphia Flyers hade säsongen 2011/12 två ryska målvakter som delade på ansvaret mellan stolparna – Sergej Bobrovskij och Ilja Bryzgalov. Den 31-årige Bryzgalov hade kommit från två raka kanonsäsonger i Phoenix Coyotes medan ”Bob” precis avklarat sin rookiesäsong i Flyers. Det blev den äldre keepern som fick förstaspaden och sommaren 2012 insåg Flyers att de kanske skulle få det svårt att behålla båda målvakterna eftersom bägge två gjorde anspråk på att vara förstemålvakt.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Philadelphia satsade då på den åtta år äldre Bryzgalov och trejdade i stället iväg Bobrovskij till Columbus Blue Jackets i utbyte mot tre draftval, ett i andrarundan och två i fjärderundan. Genom de valen fick Flyers ut 74 NHL-matcher från målvakten Anthony Stolarz och forwarden Taylor Leier.
Det gick snäppet bättre för ”Bob” i Columbus. Han gjorde succé redan under debutsäsongen i Blue Jackets och vann Vezina Trophy 2013 – ett år efter trejden från Philadelphia. Ryssen höll sedan en konsekvent toppnivå under i princip hela sin tid i Columbus och vann även Vezina Trophy 2017 vilket innebär att han är den enda ryske målvakten i NHL:s historia att vinna två Vezinas. Bobrovskij spelar nu i Florida Panthers där han hade en minst sagt skakig debutsäsong.
Hur gick det då för Bryzgalov i Flyers? Säsongen 2012/13 – när Bobrovskij vann sin första Vezina – blev ryssens sista i Philadelphia. Han ifrågasattes ofta för sitt spel och köptes ut från sitt kontrakt 2013. Även om ”Bryz” är en stor profil som är otroligt omtyckt för sin personlighet utanför isen så råder det ingen tvekan om att Flyers borde ha valt ”Bob” före ”Mr. Universe” 2012.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Sergej Bobrovskij gick från oönskad i Philadelphia till att vara en av NHL:s bästa målvakter. Foto: Aaron Doster-USA TODAY Sports
Filip Forsberg (Washington Capitals)
Något som är lätt att glömma nuförtiden är att Filip Forsberg inte draftades av Nashville Predators, laget där han mycket väl kan vara på väg att bli en klubbikon.
2012 valdes Filip Forsberg nämligen som tolfte spelare av Washington Capitals. Han rankades inledningsvis högre upp men föll troligtvis ner en del på grund av att han spelade i Hockeyallsvenskan och inte SHL. Säsongen efter NHL-draften slog dock ”Foppa” igenom ordentligt i Leksand. Som 18-åring snittade han nästan en poäng per match i Hockeyallsvenskan och var kapten för det svenska JVM-laget 2013. Washington Capitals var dock ute efter att vinna Stanley Cup och ansåg därför att de behövde målskytte där och då – i stället för att vänta på att Forsberg skulle växa in i NHL.
Desktop ad in article Mobile ad in article
I april 2013, på Trade Deadline (ja, den låg så sent då) genomförde de därför en av de sämsta trejderna i modern tid. Capitals skickade den då 19-årige Filip Forsberg till Nashville Predators i utbyte mot Martin Erat och Michael Latta.
Erat var en etablerad poängspelare i NHL som hade gjort mellan 49 och 58 poäng under åtta raka säsonger i Predators. Tjecken skulle dock fylla 32 år 2013 och var på nedgång men Capitals valde ändå att satsa på honom. Forwardens tid i den amerikanska huvudstaden blev dock ett stort fiasko. Han spelade nämligen endast 62 matcher för Washington och producerade endast 27 poäng innan han trejdades till Arizona Coyotes. Faktum är att ”Caps” fick ut mer av Michael Latta, som bara var en liten del av trejden, än vad de fick av Erat. Latta, som spelade i Färjestad förra säsongen, var en AHL-spelare när trejden inträffade men gjorde sedan 113 NHL-matcher i Washington, nästan dubbelt så många som Erat, och stod för 17 poäng – även om hans främsta egenskaper inte var i offensiven. Washington Capitals fick alltså sammanlagt 175 matcher och 44 poäng utav de två spelarna i trejden. Oof!
Filip Forsberg visade sig i stället utvecklas till en stjärnforward i Nashville. Redan under sin första riktiga säsong som ordinarie i NHL, 2014/15, gjorde ”Foppa” 63 poäng på 82 matcher och togs ut i NHL:s All Star-match. Forsberg har sedan gjort 353 poäng på 458 matcher i Nashville. Snacka om ensidig trejd...
Desktop ad in article Mobile ad in article
Filip Forsberg.Foto: Reuters/Bildbyrån
Ryan McDonagh (Montreal Canadiens)
Den nyblivne Stanley Cup-mästaren McDonagh har varit en viktig back för Tampa Bay Lightning de senaste åren och dessförinnan var han lagkapten för New York Rangers och tillhörde toppskiktet när det kom till tvåvägsbackarna i ligan. Innan det var han dock en del av Montreal Canadiens talangpool efter att ha draftats av den anrika klubben i första rundan 2007.
Desktop ad in article Mobile ad in article
McDonagh hann dock aldrig spela en match för ”Habs” utan skickades till Rangers som en del av Scott Gomez-trejden 2009. Gomez hade högt anseende då han tidigare vunnit Calder Trophy samt två Stanley Cups med New Jersey Devils. Forwarden hade gjort 70 poäng tre gånger i sin NHL-karriär och en säsong hade han stått för hela 84 poäng på 82 matcher. I Montreal blev det dock inte riktigt som planerat. Debutsäsongen i ”Habs” var bra men därefter gick det utför fort för Gomez som köptes ut från sitt kontrakt med Montreal 2013.
Den då 20-årige McDonagh hade tillbringat ett par säsonger på college men var aldrig riktigt en stjärna i ung ålder. När han sedan kom till Rangers lyckades han etablera sig som en NHL-back innan han växte ut till stjärnan han är känd som i dag. Canadiens hade förmodligen behövt en back som McDonagh under 2010-talet.
Nyblivna Stanley Cup-mästaren Ryan McDonagh. Foto: Perry Nelson-USA TODAY Sports
Tuukka Rask (Toronto Maple Leafs)
Desktop ad in article Mobile ad in article
Tuukka Rask har spenderat hela sin NHL-karriär i Boston Bruins – men för 15 år sedan draftades han faktiskt av ett annat NHL-lag, Boston-rivalen Toronto Maple Leafs. Han valdes som 21:a spelare i 2005 års draft och hade sedan en riktigt stark säsong som juniormålvakt i Liiga. Bara ett år efter draften trejdades dock Rask bort från Toronto till Boston i utbyte mot Andrew Raycroft.
Raycroft stod för en succéartad rookiesäsong i NHL 2004 och vann Calder Trophy som NHL:s bästa rookie. Han är därmed en av endast fem målvakter som har vunnit Calder Trophy sedan 1990. Kanadensaren hade dock en tuff säsong efter lockouten 2005 med 87,9 i räddningsprocent samt 3,72 insläppta mål per match på 30 matcher i Bruins. Toronto valde dock ändå att satsa på att Raycroft skulle studsa tillbaka då man trejdade till sig honom 2006. Det blev dock snarare tvärtom och 2008 fick målvakten lämna Leafs. Han hoppade sedan runt i olika NHL-klubbar innan han avslutade karriären i Hockeyallsvenskan (!) med Björklöven 2013/14.
Tuukka Rask hade en lite bättre tid efter trejden 2006. Han stod för en succésäsong i NHL som rookie och slutade fyra i omröstningen till Calder Trophy samt sjua i Vezina-omröstningen. 2011 fick han vinna Stanley Cup som backup till Tim Thomas och 2014 tog finländaren hem Vezina Trophy som ligans bästa målvakt. Han har sedan hållit en hög nivå under i princip hela sin tid i Boston och är fortfarande en av NHL:s bästa målvakter.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Tuukka Rask och Andrew Raycroft hade ganska olika karriärbanor efter trejden 2006.Foto: Billy Hurst-USA TODAY Sports & Petter Arvidson/Bildbyrån
Teuvo Teräväinen (Chicago Blackhawks)
Den här trejden är fortfarande ganska bisarr och det är svårt att förstå hur Blackhawks egentligen tänkte här.
Teräväinen var en jättetalang i Jokerit och säsongen 2013/14 snittade han nästan en poäng per match i den finska ligan – som junior. Under JVM i Malmö 2014 var han en av de bästa spelarna och vann poängligan med 15 poäng på sju matcher när Finland tog hem guldet efter att ha besegrat Sverige i finalen efter förlängning (ber om ursäkt för att jag påminde dig om denna traumatiska händelse).
Desktop ad in article Mobile ad in article
Säsongen därpå gjorde löftet sin första säsong i Nordamerika och fick vinna Stanley Cup med Chicago Blackhawks. Därefter gjorde Teräväinen 35 poäng på 78 matcher under sin första säsong som ordinarie i NHL, hyfsat för en 21-årig forward som även visade betydande potential.
Det verkade dock inte vara tillräckligt bra för Chicago då man 2016 inkluderade Teräväinen i en ”cap dump-trejd” till Carolina Hurricanes. Det var Bryan Bickell som var fokuset i den tredjen då Chicago ville bli av med hans lön på fyra miljoner dollar. Carolina gav upp ett andrarundeval samt ett trejderundeval i utbyte mot Bickell och Teräväinen. Chicago fick inte ut något av värde ur draftvalen och Bickell spenderade endast en säsong i Carolina innan han avslutade sin karriär.
Teräväinen har dock levt upp till sin potential i ”Canes” och varit en av lagets bästa offensiva spelare tre år i rad. Det har blivit över 60 poäng alla tre säsongerna från finländarens klubba som även har bildat ett fruktat radarpar tillsammans med landsmannen Sebastian Aho.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Teuvo Teräväinen fick i alla fall vinna Stanley Cup med Blackhawks innan de skeppade iväg honom. Foto: Steve Nesius/Bildbyrån
Kevin Fiala (Nashville Predators)
Det finns en risk för att denna kaaaanske är lite orättvis då vi ännu inte har facit för exakt hur det kommer se ut för Fiala framöver.
Den tidigare HV71-talangen glimrade till tidigt när han åkte över till Nordamerika då han visade att han var för bra för AHL. Säsongen 2017/18 kom lyftet då schweizaren gjorde 48 poäng på 82 matcher. Säsongen därefter blev dock inte lika lyckad och då bestämde sig Predators för att trycka på avtryckaren och trejda Fiala.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Den unge forwarden skickades till Minnesota Wild i utbyte mot finländaren Mikael Granlund – som egentligen skulle ha större poänggaranti än vad Fiala hade. Granlund hade varit uppe och sniffat på 70 poäng de två säsongerna innan trejden så det går att förstå hur ”Preds” tänkte. Finländaren blev dock aldrig någon succé i Nashville utan det blev endast 35 poäng på 79 matcher i den gula tröjan för Granlund. Han erbjöds inte ett nytt kontrakt efter den senaste säsongen och 28-åringen är fortfarande free agent.
Fiala blev dock en succé i Wild då han fick sitt stora NHL-genombrott förra säsongen. I Predators var han en spelare lite i skymundan men i Minnesota har 24-åringen fått ta stort ansvar och vara ledande för lagets offensiv. Det gjorde att han landade på 54 poäng efter 64 matcher den här säsongen. Med det poängsnittet hade han landat på 68 poäng över en 82-matcherssäsong. Vi har bara fått se Fiala en säsong i Wild så mycket kan fortfarande hända men det är klart att de har vunnit trejden mot Nashville med tanke på att de i alla fall har behållit sin spelare.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Kevin Fiala.Foto: Bildbyrån/Carl Sandin
Alexander Steen (Toronto Maple Leafs)
”Steener” är så starkt förknippad med St. Louis Blues att det är nästintill otänkbart att se honom i en annan NHL-tröja (förutom möjligtvis Winnipeg, där han är född). Svensken draftades dock faktiskt av Toronto Maple Leafs och gjorde TRE hela säsonger i Leafs efter lockout-säsongen.
Efter spel i Frölunda och Modo flög Alexander Steen till Kanada och tog direkt en plats i NHL. I Elitserien 2004/05 gjorde Steen bara 17 poäng på 50 matcher så det kom därför som en stor överraskning för många när han gjorde 45 poäng på 75 matcher som rookie i Maple Leafs. Det är en stark prestation som rookie, även om det var klart sämre än två andra rookies i NHL säsongen 2005/06 som råkade var Alexander Ovetjkin och Sidney Crosby.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Steens 45 poäng som rookie blev dock hans bästa notering i Toronto-tröjan. Han stod för två hyfsade säsonger därefter men 2008/09 hade svensken endast gjort fyra poäng på de första 20 matcher vilket fick Leafs att offra centern.
Den då 24-årige Steen trejdades till St. Louis Blues tillsammans med Carlo Colaiacovo i utbyte mot Lee Stempniak. Stempniak gjorde två säsonger i Toronto och hamnade på 31 och 30 poäng innan han trejdades till Phoenix Coyotes. Colaiacovo hade knappt en regelbunden plats i Toronto men fick ett lyft efter trejden till Blues och låg runt 30 poäng tre säsonger i rad – som back – innan han tappade i produktion.
Alexander Steen har däremot varit en av St. Louis Blues mest värdefulla spelare i ett decennium. Han fick ett lyft i poäng men var även unik på så sätt att han var bra på allt ute på isen. Han gjorde poäng i powerplay, levererade i spel fem-mot-fem samt var en grym boxplay-kille. En dröm för varje NHL-coach med andra ord. Säsongen 2013/14 hade Steen sin bästa säsong i NHL då han sköt 33 mål och totalt 62 poäng på 68 matcher. Den säsongen fick han också tre röster till Hart Trophy som ligans MVP, en av de röstande hade Steen som tredje namn på sin lista, alltså som den tredje mest värdefulla spelaren i hela NHL den säsongen. Bara det säger hur otroligt viktig han har varit för Blues.
Totalt har Alexander Steen spelat 765 matcher för Blues (fjärde mest i klubbens historia) och stått för 496 poäng (femte mest i klubbens historia). 2019 fick han vara med och skriva historia genom att vara med och vinna St. Louis Blues första Stanley Cup någonsin. Även om den nu 36-årige Steen har tappat i sitt spel så går det inte att överskatta hans värde för Blues sedan han trejdades dit från Toronto.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Alexander Steen spelade faktiskt mer än 250 NHL-matcher för Toronto. Foto: Andreas Hillergren/Bildbyrån
Phillip Danault (Chicago Blackhawks)
Danault draftades sent i förstarundan 2011 av Chicago Blackhawks. Det skulle dock dröja ett tag innan den kanadensiska centern fick chansen i NHL. Det var dock svårt för Danault att slå sig in ett Blackhawks som på den tiden var väldigt bra och nyss hade vunnit tre Stanley Cups på fem år.
2016 trejdade Chicago bort 23-åringen efter att han endast fått chansen i 32 matcher i klubben. Montreal Canadiens nappade på Danault samt ett andrarundeval 2018 och i motsatt riktning gick Dale Weise och Tomas Fleischmann.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Fleischmann spelade endast 19 matcher i Chicago innan han avslutade karriären och Weise gjorde bara 15 matcher för att sedan flytta till Philadelphia. Nu har Weise hittat tillbaka till Montreal där han har spelat de två senaste säsongerna.
Phillip Danault fick aldrig riktigt chansen i Blackhawks men slog igenom direkt efter trejden till ”Habs”. Under sin första hela säsong i den anrika klubben gjorde han 40 poäng på 82 matcher. Han har sedan förbättrat på det två gånger om genom att göra 47 poäng en säsong och 53 poäng en annan. Poängen är dock inte det som sticker ut mest för 27-åringen. Trots att han ligger runt 50 poäng på en säsong numera så är det hans defensiva spel som verkligen sticker ut. Han har gjort sig känd som en av de bästa defensiva centrarna i NHL och den senaste säsongen slutade han sexa i omröstningen till Selke Trophy då han fick tio procent av rösterna, årets dessförinnan kom han sjua i Selke-omröstningen.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Phillip Danault är en av NHL:s bästa defensiva forwards. Foto: Eric Bolte-USA TODAY Sports
Tony DeAngelo (Tampa Bay Lightning & Arizona Coyotes)
DeAngelo är ett sällsynt fall då man kan argumentera för att två NHL-klubbar gav upp på honom för tidigt. Han gjorde succé i juniorligan OHL men tappade mark i draften 2014 på grund av rykten om attitydproblem. Han tingades som 19:e spelare av Tampa Bay Lightning men stannade i OHL en säsong. Där gjorde han 89 poäng på 55 matcher som back (!) vilket var överlägset bäst bland ligans backar. Tampa kunde därför inte blunda för DeAngelos offensiva uppsida och plockade över honom till AHL där hon också gjorde det bra framåt.
Desktop ad in article Mobile ad in article
2016 skeppades dock amerikanen till Arizona Coyotes för ett andrarundeval vilket visade att Tampa inte trodde på honom, förmodligen på grund av hans brister i det defensiva spelet. I Arizona fick DeAngelo sin NHL-chans då han spelade 32 matcher efter trejden men efter endast en säsong i ”Yotes” fick han flytta igen. Den här gången i trejden som skickade Derek Stepan och Antti Raanta till Arizona medan backen gick till New York Ranges tillsammans med ett förstarundeval. Det här kan vara den mest rättvisa och jämna trejden på den hela denna listan då båda lagen fick ut bra värde av sina delar här.
Stepan har inte riktigt varit lika framträdande offensivt i Coyotes som han var i Rangers men han står ändå för ett gediget tvåvägsspel. Raanta å sin sida har varit kanon i öknen – när han väl har lyckats hålla sig skadefri.
Med draftvalet de fick från Arizona valde Rangers att drafta Lias Andersson, vilket inte riktigt blev som planerat. DeAngelo däremot har blivit en homerun i The Big Apple. Efter en trevande debutsäsong i New York steppade han upp och var lagets poängbästa back 2018/19 och den senaste säsongen ökade han ännu mer. På 68 matcher producerade han 53 poäng vilket gav en fjärdeplats i backarnas poängliga i NHL. Han skrev tidigare i höstas på ett nytt kontrakt med Rangers som innebär att han kommer tjäna 4,8 miljoner dollar de kommande två säsongerna. 25-åringen har fortfarande mycket att jobba på i egen zon men han är faktiskt på väg att utvecklats till en av de bästa renodlade offensiva backarna i NHL.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Tony DeAngelo ratades av två klubbar – då kom genombrottet i Rangers. Foto: Dennis Schneidler-USA TODAY Sports
