- Hyllas: "Höll på att bära laget till final"
- Kostsamma beslutet: "Då hade semifinalen gått annorlunda"
- Stjärnornas dominans: "Bland de bästa i ligan"
- Tränarens enorma jobb: "Ska ha stor kredd"
- Haveriet utanför isen: "Uselt hanterat av föreningen"
- Tunga tappet: "Förstår inte hur SSK kan ha låtit det gå så här långt"
- Oväntade tränarvalet: "Det är en rejäl chansning"
- Målvaktsfrågan: "Kan komma att bli kostsamt"
- Tappar stjärnorna – men flera nyförvärv klara.
- "Det SSK gör just nu är risky"
Läs också: Analys av Västerås säsong.
Läs också: Analys av Nybro, Almtuna och Östersunds säsonger.
Läs också: Analys av Oskarshamns säsong.
Läs också: Analys av Björklövens säsong.
Läs också: Analys av Moras säsong.
Läs också: Analys av Kalmars säsong.
Läs också: Analys av Karlskogas säsong.
{{ PAYWALL LIMIT }}
Lagbygget
Målvakter:
Södertälje SK byggde återigen om sin målvaktssida inför årets säsong och valde då att satsa på ett rutinerat toppnamn i Frans Tuohimaa och en yngre och utvecklingsbar keeper i Oliver Håkanson.
Det blev då ett mycket bättre resultat än i fjol och SSK hade ett klart mer stabilt målvaktsspel under vintern än hur det såg ut förra säsongen. SSK-målvakterna hade en sammanlagd räddningsprocent på 90,71 och med det var de tredje bäst i HockeyAllsvenskan. Endast Karlskoga och AIK hade bättre räddningsprocent under grundserien.
Det blev, som väntat, Frans Tuohimaa som tog ett väldigt stort ansvar mellan stolparna. Han vaktade kassen i 41 av 52 grundseriematcher och med sina 2 443 minuter mellan stolparna spelade han mest av alla målvakter i ligan. Finländaren var då en stabil förstekeeper och självklar som en toppmålvakt i ligan.
Tuohimaa hade ett par misstag i sig och ibland svajade han till i sina prestationer men överlag stod han för en väldigt stark säsong. Han var i toppen av målvaktsligan med 91,0 i räddningsprocent och 2,36 insläppta mål per match.
Oliver Håkanson å sin sida var en tydlig backup men gjorde på intet sätt bort sig när han väl fick spela. På tolv matcher hade han 92,4 i räddningsprocent och 1,68 GAA. Även om det såklart är väldigt bra statistik är det ett lite för begränsat urval för att bedöma honom som helhet. Men Håkanson visade att det finns potential där.
När slutspelet sedan började fick Håkanson faktiskt spela fler matcher än Tuohimaa i kvartsfinalen mot Kalmar. Tuohimaa inledde och spelade i de två första matcherna innan Håkanson tog över och spelade de tre sista matcherna som säkrade avancemang.
Men till semifinalen var det Frans Tuohimaa som startade alla sju matcher mot Djurgården, men blev utbytt två gånger där Håkanson hoppade in och fick speltid. Tuohimaa visade sin kvalité i semifinalen mot Djurgården och blev en matchvinnar-målvakt. Han såg ut att kunna bära SSK till final då han höll nollan i både match fyra och match fem för att ge Södertälje en 3-2-ledning i matcher.
Sedan hade Tuohimaa desssvärre en svag insats i match sex och släppte in ett par billiga mål. Dock kan han inte klandras för att SSK förlorade semifinalen. Det var väldigt små marginaler och snarare var Tuohimaa den som såg till att SSK kunde ta det till sju matcher, då Djurgården var det bättre och mer spelförande laget i fem-mot-fem under nästan hela semifinalen.
Det räckte dock inte hela vägen och nu blir det intressant att se hur SSK:s målvaktssida kommer att utformas till nästa säsong.
Foto: [Daniel Eriksson/Bildbyrån]
Backar:
Södertälje SK behöll sin backsida från i fjol till i år då den enda förändringen var att Henrik Malmström lämnade och Albert Wikman i stället lånades från Färjestad. Inför säsongen skrev jag då att Södertälje hade en av de bästa backbesättningarna i ligan, om inte den bästa.
Med facit i hand blev det också så, främst i konkurrens med Karlskoga, om att ha ligans allra bästa försvar. SSK fick jobba med en kontinuitet och det blev också en styrka i gruppen då Södertälje hade en homogen backsida där alla visste sina roller och spelade utefter.
I princip alla backar stod då för bra säsonger och egentligen var det endast Ludvig Hedström som hade det tyngre och inte riktigt höll samma nivå som övriga försvarsspelare i SSK. De hade en väldigt hög lägstanivå och föll sällan igenom utan SSK:s försvar var stabilt vecka ut och vecka in.
Bäst var då återigen Daniel Norbe som verkligen har cementerat sig själv som en av de bästa backarna i HockeyAllsvenskan. Under sina tre säsonger i Södertälje SK har han gjort 38, 39 och 36 poäng. Men i år utmärkte sig Norbe framför allt under slutspelet. Han klev fram rejält och lyfte sig från sin redan höga nivå för att kanske vara SSK:s allra bästa spelare i slutspelet.
Enligt Hockeysiffror.se:s Game Score-modell har Daniel Norbe haft högst Game Score i det allsvenska slutspelet fram till semifinalernas slut.
Bland övriga stod Viktor Grahn och Amil Krupic för riktigt starka säsonger. Grahn var dock främst bra i grundserien men jag tycker att han tappade lite mot slutet av säsongen samt slutspelet. Albin Carlson gjorde dock en motsatt resa och blev klart bättre under slutspelet. Sedan är Olli Vainio en stabil och bra defensiv back på allsvensk nivå.
Jag tycker också att Södertälje SK fick en bra effekt utav värvningen av Andrew Nielsen innan deadline. Det var en spelartyp som SSK saknade lite sedan tidigare och Nielsen kom upp och visade sitt värde under slutspelet där jag tyckte att han gjorde ett bra jobb.
På det stora hela hade Södertälje alltså återigen ett försvar i toppklass som också var bland ligans bästa.
Foto: [Kenta Jönsson/Bildbyrån]
Forwards:
Den stora utmaningen för Södertälje SK inför årets säsong var att laget tappade några av sina bästa offensiva pjäser. Marcus Eriksson och Linus Videll var de stora förlusterna men även Emil Alba, Ludwig Blomstrand, Stelio Mattheos och Dominic Turgeon försvann efter att ha kommit topp tio i lagets interna poängliga.
Av sina åtta poängbästa forwards var endast Filiph Engsund och Sebastian Dyk kvar till årets säsong. För SSK skulle det ju då bli en tuff uppgift att ersätta alla mål och poäng som försvann. Men det visade ju sig gå alldeles utmärkt.
Nolan Stevens och Nicolai Meyer plockades in och blev den nya spetsduon. De fyllde hålen som Videll och Eriksson hade lämnat bakom sig på ett fenomenalt sätt. Stevens var en av ligans allra bästa centrar och bästa offensiva spelare på sättet som han drev lagets offensiv. Men det var ändå Meyer som var SSK:s bästa forward. Han var ruskigt effektiv i nästan allt han gjorde och hittade tillbaka till toppnivån för att leverera som en av ligans bästa forwards.
Både Meyer och Stevens var med i toppen av både skytteligan och poängligan. Meyer var trea i skytteligan med 23 mål medan Stevens kom delad fyra med 22 kassar. De båda delade då även på sjätteplatsen i poängligan med 52 poäng vardera.
Bakom dem klev Sebastian Dyk fram med en otroligt stark säsong och mötte till slut förväntningarna som fanns när SSK värvade honom, efter att ha haft en tyngre säsong i fjol. Carter Souch var också en väldigt bra värvning och hade säkerligen också varit med i toppen av interna poängligan om det inte blev för långtidsskadan som satte stopp.
Sedan fanns även spelare som Miikka Pitkänen och Viktor Liljegren som var bra i stunder men föll bort och blev mer och mer osynliga ju längre säsongen led. En stor positiv överraskning var annars Egor Polin som också klev in och var en mycket effektiv spelare när han fick chansen högt upp i kedjehierarkin.
Marcus Eriksson värvades sedan också tillbaka till Södertälje och det blev såklart en given succé där ”Mackan” var en av SSK:s bästa spelar efter att ha återvänt till klubben. Eriksson var fenomenal i slutspelet, en av lagets bästa, och revanscherade sig därmed från i fjol.
Annars var det anmärkningsvärt att vissa av lirarna inte var som bäst i slutspelet. Nicolai Meyer och Sebastian Dyk fortsatte att driva på och vara två av SSK:s bästa spelare. Men en sådan som Nolan Stevens tycker jag försvann mer och mer för varje slutspelsmatch och var nästan osynlig under semifinalen mot Djurgården. Carter Souch var inte heller samma spelare efter skadan och hade det tufft efter att han kom tillbaka i spel.
I övrigt hade Södertälje inte många forwards som klev fram och dominerade på det sättet som Meyer, Dyk och Eriksson gjorde.
SSK lyckades överlag bra med sina värvningar, även om de åkte på två rejäla plumpar i Juho Liuksiala och Joose Antonen. Även Evan Weinger får väl ses som en besvikelse sett till att han försvann mer i slutspelet och även kom att kosta laget rejält med sitt idiotiska matchstraff i den sjätte semifinalen. Om det inte hade varit för det matchstraffet hade den matchen garanterat gått annorlunda och vem vet? Då kanske till och SSK skulle spela final nu.
Men Södertälje SK lyckades i stora drag ersätta poängen som försvann med nya spetsspelare. Det blev ju sedan också en rejäl bonus då Marcus Eriksson återvände och lyfte laget rejält. Utan honom är det inte alls säkert att SSK hade gått så långt som de gjorde.
Foto: [Jonathan Näckstrand/Bildbyrån]
Ledarna
Inför årets säsong var det verkligen upp till bevis för Magnus Bogren och Emil Georgsson i Södertälje SK. De rekryterades tillsammans till Södertälje efter fiaskosäsongen 2021/22 och fick i uppdrag att få SSK att lyfta igen.
Ur det perspektivet lyckades Bogren och Georgsson verkligen då de byggde om Södertälje från grunden och även etablerade klubben som ett topplag i HockeyAllsvenskan. De tog 95 poäng två år i rad och landande in på femte och andra plats under de två första åren med det nya ledarskapet.
Men det blev respass i kvartsfinalen båda gångerna för Södertälje med två besvikelser till slutspelsserier mot Mora 2023 och Karlskoga 2024. Till den här säsongen hade SSK inte råd med ytterligare ett slutspelsfiasko utan nu behövde föreningen också visa att de kunde utmana på allvar.
Det lyckades minst sagt Magnus Bogren med. Han lyckades till och med förfina och lyfta Södertälje än mer än de två tidigare säsonger. De gjorde tre mål fler och släppte in sex mål färre jämfört med förra årets grundserie och de förbättrades även med sex poäng för att komma trea i tabellen med 101 poäng.
SSK hade även bra underliggande siffror och var självklara som ett av de bästa lagen i HockeyAllsvenskan. Till slut kunde Södertälje då även få till ett riktigt starkt slutspel. Det var inte mycket snack om saken i kvartsfinalen mot Kalmar och SSK blev sedan valda av Djurgården till semifinalen.
De flesta verkade förvänta sig på förhand att Djurgården skulle gå vidare tämligen odramatiskt och de flesta tipsen jag såg sade att det skulle bli 4-1 eller 4-2 i matcher till DIF. Men Södertälje slog ur underläge och var också nära att ta sig till en historisk final. Men det är små marginaler som avgör och det går inte att komma närmare än förlängning i en sjunde och avgörande match.
Foto: [Suvad Mrkonjic/Bildbyrån]
Men Djurgården var helt enkelt bättre och några nummer för stora. Södertälje gjorde blott 13 av sina 18 mål i spel med lika styrka under semifinalen. De snittade då färre än två mål per match i semifinalen. Det var också stor skillnad sett till chanser och Frans Tuohimaa var en stor anledning till att SSK höll sig kvar i serien mot Djurgården.
Exempelvis sköt Södertälje SK 81 skott från skottsektorn i mitten av offensiv zon där en majoritet av alla mål görs. Men på samma sju matcher hade Djurgården hela 168 (!) skott från blålinjen, alltså mer än dubbelt så många som SSK. Det var alltså en klar fördel för Djurgården i både skapade chanser och spelförande under semifinalen. Till slut kunde SSK inte stå emot och det tog stopp i semifinalen.
Men Södertälje kan ändå gå rakryggade från säsongen och vara stolta över sina insatser som såg till att klubben var närmare SHL än vad de någonsin varit tidigare det senaste decenniet. En stor del av kredden ska då tillskrivas Magnus Bogren som lyckades med det mesta i SSK och förde med sig ett lugn och en stabilitet till Södertälje.
Emil Georgssons jobb som sportchef var som vanligt väldigt bra och han fick ihop ett SSK-lag som var bättre än tidigare år och även var mer byggda för att utmana i slutspelet. Georgsson prickade rätt med rekryteringar som Frans Tuohimaa, Nolan Stevens, Carter Souch och Nicolai Meyer där alla var toppspelare för Södertälje.
Han hade då till och med råd med två floppar i form av Juho Liuksiala, som lämnade efter bara sex matcher, och Joose Antonen som både värvades och lämnade mitt under säsongen efter endast elva matcher i SSK-tröjan. Georgsson räddade dock upp det hela själv genom de sena värvningarna av Marcus Eriksson och Andrew Nielsen som både kom att spela stora roller för SSK i slutspelet.
Man vet alltid vad man får av Georgsson som har en hög träffsäkerhet och ett bra scoutingöga som gör att han ofta prickar rätt med nyförvärven.
Nu väntar dock en annan utmaning för Södertälje som kommer att tappa många bärande spelare samtidigt som de måste sänka sig budget. Med andra ord kommer det att krävas ännu mer av Georgsson och han kommer att testas ännu mer till nästa säsong.
Foto: [Emma Wallskog/Bildbyrån]
Snackisen
Efter det fina slutspelet som Södertälje har haft är det nästan lätt att glömma vilket otroligt haveri som föreningen har haft vid sidan av isen under säsongen.
2022 plockade Södertälje SK in Emil Georgsson som ny sportchef och Magnus Bogren som ny tränare för att lyfta föreningen, och det lyckades de också med även om slutspelsframgången hade uteblivit. Både Georgsson och Bogren skrev på treårskontrakt, avtal som nu skulle löpa ut efter årets säsong.
Att säga att det har varit en röra har nästan varit i underkant.
Inför säsongen klev Karim Boumedienne in som ny klubbdirektör och han fick då bland annat ansvar att hantera sportchefssituationen. Det blev dock många turer fram och tillbaka i den soppan. Den första december bekräftade nämligen Södertälje att Emil Georgsson skulle lämna föreningen då parterna inte enats om ett avtal.
Men bara tre veckor senare kom vändningen att Georgsson skrev på ett nytt tvåårskontrakt med Södertälje för att fortsätta som sportchef för klubben. Det är rätt beslut men det går inte att komma ifrån att det var uselt hanterat av föreningen innan det blev klart.
Efter det trodde nog alla att SSK bara skulle styra om fokuset till att också säkra upp Magnus Bogren på ett nytt avtal för att även behålla sin framgångsrika tränare. Men veckorna gick och det var helt tyst från SSK och Bogren.
Till slut kom sedan uppgifter om att Magnus Bogren kommer att lämna Södertälje och i stället ta över toppkonkurrenten Björklöven till nästa säsong. SSK ska då i stället vara överens om att plocka tillbaka Andreas Johansson som nygammal huvudtränare.
Jag förstår inte hur man kan ha låtit det gå så här långt och att SSK nu är i den här situationen. Magnus Bogren är en väldigt skicklig coach och är en av de bästa tränarna i HockeyAllsvenskan. Att SSK har schabblat bort kontraktsläget med Bogren så pass att han nu kommer att släppas för att gå till en av de främsta SHL-utmanarna, det är inget annat än ett rejält underbetyg till organisationen.
Det skulle ju aldrig ens ha behövt bli aktuellt med en sådan situation om inte Södertälje SK bara hade varit mer på alerten med att behålla både Georgsson och Bogren, för det var ju det enda rätta efter hur de båda har presterat de senaste åren. Men nu tappar de succétränaren som har byggt upp klubbens framgångsrika spel de senaste åren och måste plötsligt börja om igen. Det är inte optimalt.
Foto: [Anders Bjurö/Bildbyrån]
In kommer då Andreas Johansson som inte har varit tränare på seniornivå sedan han fick sparken av MoDo Hockey 2017. Efter det har Johansson inte varit aktiv som tränare, förutom ett kort inhopp i Färjestads J20-lag 2019, utan han har i stället varit agent. Men nu slängs 51-åringen in i hetluften igen.
Ser man till Andreas Johanssons tränarmeriter är det inte heller smickrande läsning. Han var först assisterande tränare i MoDo 2010/11 och var sedan även ass. coach i Färjestad mellan 2011 och 2013 innan han fick sparken. Då hoppade han in i Södertälje och tillsammans med nuvarande Chicago Blackhawks-tränaren Anders Sörensen var han med och räddade kvar SSK i HockeyAllsvenskan efter en kaossäsong i klubben.
Inför säsongen 2014/15 tog han över HV71 men det blev fullkomligt kaos med interna strider och maktkamper under hans tid som HV-tränare vilket ledde till att Johansson lämnade efter ett år. 2015 tog han i stället över MoDo Hockey och var sedan tränare när laget åkte ut ur SHL efter fiaskot i kvalet mot Leksand. Han blev kvar i MoDo men efter att det gick tungt även i HockeyAllsvenskan fick han sparken i februari 2017.
Nu har Andreas Johansson säkerligen lärt sig mycket av dessa erfarenheter och utvecklats både som ledare och person under de åtta åren sedan han senast ledde en seniorförening. Men det går inte att undgå att detta är en rejäl chansning av Södertälje.
Kan Södertälje verkligen titta sig själva i spegeln och både säga och känna att de har en större chans att gå upp till SHL med Andreas Johansson i båset än om Magnus Bogren hade blivit kvar? Därför finns det nu en osäkerhet kring SSK och hur de kommer att kunna följa upp de senaste årens succésäsonger.
Blicka framåt
Södertälje SK har i nuläget nio spelare kvar på avtal inför nästa säsong. Det handlar om målvakten Oliver Håkanson, backarna Albin Carlson, Viktor Grahn och Daniel Norbe samt forwards Ludwig Blomstrand, Sebastian Dyk, Henrik Eriksson, Hampus Harlestam och Adam Hesselvall. Dock kan vi redan slå fast att Ludwig Blomstrand inte kommer att spela i SSK efter att det skurit sig med klubben och där kommer man att nå en lösning.
Bland spelarna utan kontrakt är det redan klart att Albert Wikman återvänder till Färjestad efter utlåningen medan Egor Polin värvas till Örebro i SHL och Filiph Engsund försvinner till Oskarshamn. Gällande övriga spelare är det relativt öppet, men det finns vissa som inte kommer att bli kvar ändå av olika anledningar.
Om man först syntar målvaktssidan har SSK redan i princip bekräftat att Frans Tuohimaa inte kommer att bli kvar, utan att klubben har sagt det rakt ut. Men sportchef Emil Georgsson har sagt till lokaltidningen LT att Oliver Håkanson kommer att bli förstamålvakt nästa säsong. Det innebär ju då såklart att Tuohimaa lämnar, han hade ju inte stannat för att bli backup. Det är han för bra för.
Men att sätta Håkanson som förstemålvakt är onekligen en chansning av Södertälje. Inte för att han är en dålig målvakt utan för att han inte har bevisat att han klarar av att ta det ansvaret att vara förstemålvakt för ett topplag som jagar SHL. Har SSK verkligen råd att gamla på detta sättet? Vid Håkansons sida kommer det bli en billigare backup-lösning. Det kan mycket väl värvas en habil målvakt från HockeyEttan eller kan SSK kanske lyfta upp J20-målvakten Chrlie Rotting i A-laget för att kampera med Håkanson.
Dock känns det lite som att SSK leker lite med elden genom att sätta en budgetlösning i målet. Det kan komma att bli kostsamt.
Foto: [Kenta Jönsson/Bildbyrån]
På backsidan står sig Södertälje SK väl rustade, beroende på vilka de får behålla. Carlson, Grahn och Norbe har avtal men det har snackats om SHL-intresse kring Viktor Grahn även om det kanske har lagts på is efter hans lite svagare avslutning på säsongen. Daniel Norbe skulle möjligtvis också kunna vara intressant för SHL-lag sett till hur bra han har varit de senaste åren. Men i nuläget är det inte troligt.
Wikman försvinner då till Färjestad medan Ludvig Hedström inte lär bli erbjuden ett nytt kontrakt. Kring Amil Krupic, Andrew Nielsen och Olli Vainio lär det finnas diskussioner. Jag tror att SSK kommer att behålla en eller två av dessa. Jag hade inte haft något emot om Nielsen blev kvar i Södertälje men mest troligt är det att Amil Krupic blir kvar och att de andra två lämnar.
Men Södertälje har redan lastat på med flera nyförvärv på backsidan för att förnya och byta ut. Niklas Arell plockas efter fyra säsonger i finska TPS Åbo och det känns som en stark värvning. Arell, med 339 SHL-matcher i bagaget, kommer att bidra med både rutin, stabilitet och en tyngd på backsidan. Känslan är att han kommer att passa in perfekt i SSK:s defensiva struktur. Även Roope Laavainen från Mora och Elias Lindgren från Vimmerby ska ansluta till Södertälje och jag gillar framför allt värvningen av Lindgren som tog kliv i Vimmerby och är på väg uppåt i sin karriär. Men Laavainen är såklart också en bra värvning.
Därmed har SSK nästan redan hela försvaret klart och det har potential att bli lika stabilt och jobbigt att möta som de senaste säsongerna.
Framåt är det dock mer osäkert och fler luckor att fylla. Just nu sitter alltså bara Dyk, Eriksson, Harlestam och Hesselvall på avtal och det behövas lastas på rejält här.
Förutom Polin och Engsund lär även ett antal andra namn också försvinna. Viktor Liljegren och Miikka Pitkänen lär försvinna och Liljegren uppges då kunna vara på väg till Nybro. Även Evan Weinger lär inte erbjudas något nytt kontrakt. Men det stora namnet som försvinner är Nolan Stevens. SSK:s stora stjärncenter kommer inte att bli kvar då det helt enkelt blir en kostnadsfråga. Det blir för dyrt för SSK att behålla honom och han lär sticka ut i Europa där han kan få bättre betalt.
Gällande William Wiå och Jacob Bjerselius räknar jag med att Södertälje kommer att göra allt de kan för att behålla duon. De är väldigt nyttiga i sina roller längre ner i hierarkin. Kring Nicolai Meyer, Marcus Eriksson, Jacob Dahlström och Carter Souch är det dock mer oklart. Dahlström har varit en trogen spelare under många år men skulle mycket väl kunna lämna då han fick väldigt lite istid i slutspelet och kan ha svårt att ta plats i ett nytt SSK-bygge.
Foto: [Emma Wallskog/Bildbyrån]
Kring Meyer, Eriksson och Souch lär det koka ner till priset. Meyer är given för Södertälje att försöka behålla, men risken är att prisbilden sticker iväg och att SSK inte har råd att behålla honom. Marcus Eriksson bör också vara intressant för en fortsättning om han vill förlänga karriären, men om SSK inte kan komma med ett bra bud lär han sticka ut i Europa. Souch var väldigt bra innan skadan men hade inte samma bett i sitt spelet när han kom tillbaka. Södertälje skulle dock kunna chansa på att det bara var en tillfällighet och förlänga med forwarden, men det är oklart i nuläget.
Hittills har Södertälje bara ett nyförvärv på ingång och det är Frölundatalangen Karl Sterner som kliver ner till HockeyAllsvenskan, vilket Expressen har avslöjat. Men det kommer att krävas mer, mycket mer, för att Södertälje ska kunna ha en offensiv värdig ett topplag. Framför allt kommer centerpositionen att bli viktig att fylla då SSK behöver ersätta både Nolan Stevens och Filiph Engsund.
Överlag kan jag inte undkomma att känna att det finns en hel del frågetecken kring Södertälje inför nästa säsong. De kommer att gå ner ett par miljoner i budget, vilket kommer hämma deras chanser att få ihop ett slagkraftigt lagbygge. Det får sin effekt att de väljer att spara pengar på målvaktssidan och sannolikt inte kan behålla vissa av de spelarna som de egentligen hade velat förlänga med.
Det, kombinerat med det faktum att Andreas Johansson som huvudtränare är en chansning, gör att jag undrar ifall det finns anledning att känna en oro över var SSK är på väg? Det finns ingen garanti för att "AJ" kommer att kunna sätta defensiven på samma skickliga sätt som Magnus Bogren har gjort, och defensiven har ju burit hela laget de senaste åren. Då kan det snabbt gå utför. Det SSK gör just nu är "risky" och enligt mig är det inte alls säkert att de kommer att kunna utmana på samma sätt som i år.
Södertälje SK skjuter från höften, men får bara hoppas att de har en hög träffprocent.
