- "Han hade högst högstanivå i HockeyAllsvenskan"
- Stjärnornas dominans: "Utan honom hade säsongen tagit slut tidigare"
- "AIK blev lite väl beroende av vissa spelare som behövde leverera"
- Stora förvandlingen under Roger Melin.
- Byter sportchef: "Svårt att hitta en lika meriterad och erfaren GM"
- Faktorerna bakom finalförlusten mot Djurgården.
- Nyckeln för AIK inför nästa säsong: "Övervärdera inte succén"
- Så kan "Gnaget" lösa tränarfrågan.
- Spelarna som AIK bör värva.
- "Ska inte räkna med att vara ett topplag direkt igen"
Läs också: Analys av Västerås säsong.
Läs också: Analys av Nybro, Almtuna och Östersunds säsonger.
Läs också: Analys av Oskarshamns säsong.
Läs också: Analys av Björklövens säsong.
Läs också: Analys av Moras säsong.
Läs också: Analys av Kalmars säsong.
Läs också: Analys av Karlskogas säsong.
Läs också: Analys av Södertäljes säsong.
Läs också: Analys av Djurgårdens säsong.
{{ PAYWALL LIMIT }}
Lagbygget
Målvakter:
Mellan stolparna kunde AIK Hockey känna sig trygga egentligen hela säsongen. Även när laget gick sämre var målvaktsspelet aldrig något bekymmer för klubben.
Det var Jonathan Stålberg som inledde riktigt bra i höstas medan Victor Brattström hade en tuff start, både prestationsmässigt samt med skador. Men när Brattström kom tillbaka igen höll han en otroligt hög nivå. Jag skulle säga att han var den målvakt som hade allra högst högstanivå av alla målvakter i HockeyAllsvenskan den här säsongen. Han var alltså kanske inte bäst överlag, men hade bäst peak under säsongen.
I grundserien hade AIK det näst bästa målvaktsspelet av alla lag, med 91,1 i räddningsprocent över 52 omgångar, bara BIK Karlskoga var bättre i det avseendet. I slutspelet hade dock AIK sämst kombinerad räddningsprocent (89,27) av alla tio lag, vilket visar hur missvisande statistiken för målvakter kan vara.
Brattström hade bäst räddningsprocent av alla målvakter i grundserien då han stoppade 92,7 av alla skott han fick mot sig under 23 matcher. Stålberg var strax utanför topp tio med 90,8 i räddningsprocent på 27 matcher. Brattström hade också högst förväntad räddningsprocent (91,96) i ligan samt var tredje bäst sett till både räddade mål över förväntan (5,93) och tredje bäst insläppta mål per match (1,90). Han var en av de stora anledningarna bakom lagets vändning på säsongen.
I slutspelet höll sedan Victor Brattström en väldigt hög nivå, men dessvärre för AIK:s del inte under hela slutspelet. Brattström var helt fenomenal i semifinalen mot Karlskoga och vann den serien åt AIK nästan på egen hand. Men i finalserien mot Djurgården var Brattström inte alls lika stabil och säker som han hade varit tidigare, vilket var en av faktorerna bakom att AIK aldrig riktigt lyckades utmana Djurgården.
Anmärkningsvärt nog släppte Brattström in exakt lika många mål i grundserien och slutspelet. I grundserien hade han 43 insläppta mål på 23 matcher, men i slutspelet släppte han in 43 mål på 15 matcher. Stålberg kom in och gjorde det ganska bra när han fick chansen också men varken Brattströms eller Stålbergs spel räckte hela vägen. Till slut tog det ut sin rätt.
Men trots finalserien får man säga att AIK Hockey, och framför allt Victor Brattström, hade en väldigt stark säsong i kassen. Med Brattström på avtal för att vakta målet även nästa säsong kan ”Gnaget” känna sig väldigt trygga.
Foto: [Jonathan Näckstrand/Bildbyrån]
Backar:
Backsidan i AIK Hockey var minst sagt tudelad under säsongens gång. Visserligen hade AIK ett riktigt starkt försvarsspel under stora delar av säsongen. Men det var även rejält rörigt på blålinjen under säsongens gång.
Totalt använde sig AIK av hela 15 (!) backar som spelade minst en match under grundserien och nio av dem spelade också i slutspelet. AIK var då hårt drabbade av skador vilket kom att påverka deras spel under stunder. Sedan försvann Hampus Falk tidigt då han lämnade klubben i höstas och ”Gnaget” lånade in först Albin Sundin och sedan Viggo Gustafsson under säsongen. Förutom övergångarna lyfte AIK även upp ett stort antal juniorer som fick göra någon enstaka match här och där.
Men utfallet på försvarssidan blev ändå väldigt bra, trots omsättningen på backarna som AIK hade.
Bäst var Simon Åkerström som plockades från Tingsryd och var en toppback för AIK. Han stod för en fenomenal höst där han var en av ligans allra bästa spelare men, ironiskt nog, tappade han lite mer ju längre säsongen gick då AIK blev bättre som lag. Men hans tolv mål under grundserien var delat näst bäst bland ligans backar och med sina 37 poäng kom han delad fyra i backarnas poängliga.
Det var även ett rejält tapp för AIK när Åkerström gick sönder under slutspelet.
Sedan lyckades AIK väl med båda lånen Albin Sundin och Viggo Gustafsson. Sundin var riktigt bra under sin tid i huvudstaden innan han kallades tillbaka av Frölunda. Gustafsson däremot blev en fin injektion efter lånet från HV71, men tyvärr tappade han i finalserien mot Djurgården och var då inte lika bra som han hade varit tidigare.
Backtalangen Gustav Sjöqvist var en positiv överraskning i AIK:s lag och tog riktigt fina kliv under säsongen. Sedan hade ”Gnaget” två backar som blev klart bättre under slutspelet i form av Alfred Barklund och Macoy Erkamps. De blev väldigt viktiga under slutet av säsongen.
Annars får man säga att Tom Hedberg har varit en rejäl besvikelse sedan han värvades 2023 och han har tyvärr inte blivit den toppback som AIK Hockey trodde att de hade värvat. Eric Norin hade också en tung säsong, både spelmässigt och skademässigt. Filip Windlert var dock en stabil ledarfigur i försvaret.
Även om AIK inte nödvändigtvis har haft det mest namnkunniga försvaret eller de mest iögonfallande spelarna satt de generellt sett ihop bra som enhet. Oavsett hur individerna presterade hade AIK ett bra kollektivt försvar där alla visste sina roller och tog sitt ansvar.
Oavsett om någon individ stack ut eller inte lyckades AIK Hockey ha en stabil backsida, trots alla skadebesvär och all spelaromsättning.
Foto: [Michael Campanella/Bildbyrån]
Forwards:
AIK Hockey behövde inte göra några större förändringar i sitt offensiva spel men plockade in en del pjäser inför säsongen som sedan kom att bli framträdande. Framför allt Scott Pooley, Jordy Bellerive och Daniel Ljungman var nyförvärv som fick viktiga roller.
Scott Pooley anslöt sent och hade också lite skadebesvär under säsongen. Men när han väl spelade var han kanske AIK:s främsta offensiva vapen. Han tog lite av en annorlunda roll jämfört med vad han hade i Björklöven. Nu var han inte samma målskytt utan var mer av en bärande spelare som låg bakom mycket i det offensiva spelet förutom mål. Han landade till slut in på 45 poäng på 44 matcher i grundserien och slutspelet, men bara 14 mål vilket är klart färre än hans tid i ”Löven”. Men nu var han i stället mycket mer drivande i spelet överlag.
Förutom Pooley var dock Gerry Fitzgerald den bästa anfallsspelaren i AIK. Under sina år i HockeyAllsvenskan har Fitzgerald varit en väldigt stabil spelare sett till sin produktion i grundserien.
- 2020/21 i Västervik: Sju mål och 17 poäng på 23 matcher (0,74 poäng per match).
- 2021/22 i Björklöven: 16 mål och 30 poäng på 43 matcher (0,70 poäng per match).
- 2022/23 i Björklöven: 20 mål och 42 poäng på 49 matcher (0,86 poäng per match).
- 2023/24 i AIK Hockey: 13 mål och 32 poäng på 43 matcher (0,74 poäng per match).
- 2024/25 i AIK Hockey: 13 mål och 37 poäng på 41 matcher (0,90 poäng per match).
Snacka om att vara konsekvent. Men i årets slutspel visade Fitzgerald upp en helt annan nivå. Han ledde då AIK på ett otroligt sätt och tillsammans med Scott Pooley låg han bakom nästan allting i lagets anfallsspel. Det blev då tolv mål och 20 poäng på 18 matcher vilket gjorde att han vann både skytteligan och poängligan i slutspelet. Han var då bara ett mål från Fredrik Forsbergs målrekord i slutspel och två poäng från Jonathan Dahléns poängrekord. Utan Fitzgeralds produktion hade AIK:s säsong tagit slut mycket tidigare än vad den nu gjorde.
Foto: [Johan Löf/Bildbyrån]
Överlag hade AIK en väldigt fin bredd i sin offensiv med hela nio forwards som gjorde över 20 poäng. Oscar Nord, Christoffer Björk och Daniel Muzito-Bagenda hade alla viktiga roller. För mig är framför allt Björk en favoritspelare och jag tycker att han är en av de bästa tvåvägscentrarna i ligan. Bellerive blev sedan också en nyckelspelare efter en tung höst i AIK.
Dock var det AIK:s spets som inte riktigt höll den nivån som krävdes för att gå hela vägen, framför allt i slutspelet. Spelare som Oliver Tärnström och Oskar Magnusson försvann i slutspelet efter starka grundserier. Tvärtom var det för Lukas Zetterberg som inte imponerade i grundserien men sedan blev bättre i slutspelet.
Men AIK hade inte den offensiva kraften som hade behövts. Gerry Fitzgerald gjorde tolv mål i slutspelet, näst bäst i AIK var Zetterberg och Muzito-Bagenda på fem mål vardera. Fitzgerald gjorde 20 poäng och Pooley 16, men där bakom blev det ett hopp ner till Oscar Nord som var tredje bäst med tio poäng.
AIK blev lite väl beroende av vissa spelare som behövde leverera för att de skulle vinna matcher. I finalserien hade AIK hela nio forwards som bara gjorde max en poäng på de fem matcherna. I stället var det fem spelare, Fitzgerald, Zetterberg Pooley, Ljungman och Nord, som låg bakom nästan allt i offensiv väg för AIK. Det är inte tillräckligt bra utan AIK hade behövt bättre leverans från fler spelare när det gällde som mest.
Om fler spelare hade chippat in och bidragit hade AIK mycket väl kunnat pusha Djurgården till fler matcher i finalen.
Foto: [Emma Wallskog/Bildbyrån]
Ledarna
Det känns långt bort nu men man ska inte glömma bort att AIK Hockey gick in i årets säsong med Markus Åkerblom som tränare och Niklas Persson som sportchef. Men några månader efter säsongsstarten hade båda bytts ut.
Jag var skeptisk till rekryteringen av Åkerblom som tränare redan inför säsongen vilket låg till grund för att jag i höstas tippade AIK som åtta i HockeyAllsvenskan. Det funkade aldrig med Åkerblom i båset och det kändes både stressat och frustrerat i hela AIK-truppen under hans ledarskap. De lyckades aldrig sätta ett försvarsspel som höll måttet utan var väldigt sårbara bakåt samtidigt som flera spelare underpresterade.
Det var helt enkelt en felrekrytering av sportchef Niklas Persson och det är han nog först själv med att erkänna.
Men sedan blev det ju helt rätt att plocka tillbaka Roger Melin. 69-åringen återvände till AIK ännu en gång och han fick direkt en effekt på laget. Melins lugna aura fördes vidare till spelarna som kunde spela utan stress likt de gjort tidigare. Roger Melin stramade också åt defensiven och fick alla att dra åt samma håll igen vilket ledde till att flera spelare lyfte sig och spelade mycket bättre under hans ledarskap. Effekten blev då omedelbar och det blev en stor skillnad för AIK.
- Med Åkerblom i båset: Tio vinster och 27 poäng på 22 matcher – 1,23 poäng per match (Nia i HockeyAllsvenskan). 62 gjorda mål (Åtta i ligan). 71 insläppta mål (11:e plats i ligan).
- Med Melin i båset: 24 vinster och 69 poäng på 30 matcher – 2,30 poäng per match (Tvåa i HockeyAllsvenskan). 100 gjorda mål (Fyra i ligan). 54 insläppta mål (bäst i ligan).
En otrolig skillnad.
Foto: [Bildbyrån]
Roger Melin förvandlade det här laget och visade att det ibland funkar att sparka tränaren mitt under säsongen, annars brukar det ju inte göra så stor skillnad. Men Melin fick ordning på grejerna och om AIK inte hade rekryterat honom hade de aldrig tagit så långt som de till slut också gjorde. Melin låg bakom topp sex-platsen och avancemanget till final i slutspelet.
I slutändan landade AIK in på 96 poäng, en poäng bättre än vad de hade med Anton Blomqvist som tränare säsongen innan då de kom trea i tabellen. Trots en oerhört svaga starten på säsongen förbättrades alltså AIK till årets säsong. Det är nästan enbart Roger Melins förtjänst.
Nu går det bara att tacka av Roger Melin och hylla honom för en enormt fin tränarkarriär.
Kring sportchefsrollen fick Niklas Persson gå under säsongen då AIK i stället plockade in rutinerade Lasse Johansson för att ersätta ”Pajen”. Jag förstår varför AIK väljer att göra den här förändringen men när man ser tillbaka i backspegeln lyckades faktiskt Persson med de flesta värvningarna som gjordes inför säsongen. Eftersom att flera av spelarna lyfte sig under Melins ledning får man till slut säga att ”Pajen” hade ganska bra träffprocent.
Däremot var det stora misslyckandet såklart rekryteringen av Markus Åkerblom som tränare. Sedan tycker jag också att AIK hade kunnat vara mer aggressiva på marknaden och försökt värva någon forward innan deadline för att stärka upp inför avslutningen. Med tanke på hur uddlöst det var i finalen hade en till offensiv spelare verkligen varit välbehövligt.
Nu kommer Lasse Johansson in och på allsvensk nivå är det svårt att hitta en lika meriterad och erfaren GM då han var hjärnan bakom Skellefteås båda guld 2013 och 2014 samt har varit verksam i både KHL och NL.
Det ska bli spännande att se vad han kommer att ha för impact på lagbygget framgent. Den viktigaste frågan för honom nu blir att identifiera hur AIK Hockey löser tränarfrågan när Roger Melin nu tackar för sig.
Foto: [Bildbyrån]
Snackisen
Det blev en ”drömfinal” mellan Djurgården och AIK i kampen om att gå upp till SHL. Det pratades länge om det som en idealisk final och till slut blev det också sanning. Men i ärlighetens namn blev finalen lite av en besvikelse sett till förväntningarna som fanns på förhand.
Anledningen till det var att AIK inte kom upp i nivå.
AIK Hockey nådde sin ”peak” under semifinalen mot BIK Karlskoga och spelade på en hög nivå och vann trots att Karlskoga hade fler målchanser i matcherna. Då var AIK effektiva i offensiven och hade ett försvarsspel i högsta klass men framför allt en målvakt i Victor Brattström som spelade på högsta nivå.
Men det kändes som att AIK hade tagit ut sig och inte riktigt orkade hela vägen. Spelarna såg slitna ut och det verkade till slut ta ut sin rätt att man hade kämpat och gått en lång kvartsfinal mot Björklöven och en tuff semifinal mot Karlskoga. Lägg därtill att de fick flera skador vid sämsta tänkbara tillfälle och det blev tydligt att AIK gick på knäna mot Djurgården och inte orkade stå emot på samma sätt som de gjort tidigare under säsongen.
Djurgården hade en både bredare och spetsigare trupp än AIK och var även i bättre skick vilket gjorde att det i slutändan inte var något snack om saken.
Sedan var AIK:s spel överlag inte på samma nivå som den hade varit tidigare. Victor Brattström gick knappt att känna igen jämfört med semifinalen och offensivt var AIK för beroende av ett visst antal spelare för att producera och skapa lägen att göra mål. Det höll inte.
AIK under Roger Melins ledning gjorde sig känt som ett lag som aldrig gav upp och som alltid hade chansen att komma tillbaka och vända. De hängde många gånger mot repen innan de reste sig igen, fick ny kraft och kunde trotsa oddsen. Det blev framför allt tydligt då de vände 1-3 till 4-3 i kvartsfinalen mot Björklöven och även vände 1-2 till 4-2 mot Karlskoga i semifinalen.
Men AIK hade sedan förbrukat sina nio liv. När de även hamnade mot repen mot Djurgården fanns inte kraften kvar för att göra ”det omöjliga” igen. Det tog ut sin rätt till slut.
Foto: [Aron Broman/Bildbyrån]
Blicka framåt
Jaha, vilket ben ska AIK Hockey stå på inför årets säsong? Ska spelarna bedömas utifrån hur de presterade under Markus Åkerbloms ledning? Eller ska de anses vara lika bra som de spelade under Roger Melin?
Jag tror att det är viktigt för AIK att inte bli för höga och inte övervärdera succén utan hitta en balans som lägger grund för lagbygget till nästa säsong.
De har just nu elva spelare på avtal inför nästa säsong. En av de viktigaste pusselbitarna som blir kvar är målvakten Victor Brattström. Sedan har även backarna Simon Åkerström och Macoy Erkamps (optionsår) kontrakt. På forwardssidan har AIK kontrakt med Jordy Bellerive, Jesper Emanuelsson, Daniel Ljungman, Daniel Muzito-Bagenda, Scott Pooley, Rasmus Rudslätt, Oliver Tärnström och Lukas Zetterberg.
Det är sannolikt att alla dessa blir kvar, om inte någon SHL-klubb kommer in och plockar spelare som Daniel Ljungman eller Simon Åkerström men i nuläget känns inte det aktuellt.
Spelare på utgående avtal är då målvakten Jonathan Stålberg, backarna Alfred Barklund, Tom Hedberg, Eric Norin, Gustav Sjöqvist och Filip Windlert samt forwards Christoffer Björk, Gerry Fitzgerald, Theo Hårdstam, Oskar Magnusson och Oscar Nord. Samtidigt löper låneavtalen för Viggo Gustafsson och Albert Sjöberg ut.
Foto: [Emma Wallskog/Bildbyrån]
Av dessa är det en självklarhet att förlänga med Oscar Nord som är en av de viktigaste kulturbärarna i AIK. Även Christoffer Björk är AIK:are och bör skriva på ett nytt kontrakt med klubben, trots att det inte lär saknas intresse. Däremot tror jag att AIK lär få räkna bort Gerry Fitzgerald. Det kommer att bli en dragkamp om stjärnan bland andra HA-klubbar samt klubbar utomlands och det inte säkert att AIK kan vara med i den budgivningen.
Alfred Barklund lär också vara intressant på marknaden efter sin starka säsong men jag ser det som troligt att han skriver ett nytt avtal. Gustav Sjöqvist skulle kunna få SHL-intresse men han skulle nog må bra av att stanna i AIK och få en större roll till nästa säsong. Jonathan Stålberg och Filip Windlert är båda kantbollar och jag ser det som 50/50 ifall de blir kvar.
Däremot räknar jag med att Tom Hedberg, Eric Norin och Oskar Magnusson lämnar. Magnusson ryktas kunna gå till SHL medan övriga två har haft tuffa säsonger och kanske skulle må bra av ett klubbyte.
Kring nyförvärv har det hittills varit tyst om potentiella värvningar för AIK. Tränarfrågan är den centrala biten som måste lösas just nu. Här har det snackats om Viktor Tuurala men det är osäkert om det är något kontrakt och succétränaren ser i stället ut att bli kvar i Kalmar. Det blir då en utmaning för Lasse Johansson att hitta en ersättare till Roger Melin.
Ett alternativ är dock att ge ett utökad förtroende för assisterande tränarna Niklas Andersson och Fredrik Hallberg, där kanske Hallberg kan ha huvudansvaret. Johansson jobbade ju med sådana lite ovanliga lösningar under sina år i Skellefteå, med stor framgång.
Men hittills är AIK inte nära något nyförvärv utan de kommer att behöva sätta fart snart för att inte hamna för långt efter på marknaden. De skulle behöva lyfta in ett par topp fyra-backar och även spetsforwards. Om Fitzgerald försvinner kommer AIK också att behöva en ny förstacenter, vilket är inte lätt att hitta. Dock kan man räkna med att AIK lyfter upp en del juniorer till A-laget som verkligen får chansen. Där finns bland annat spelare som Sid Boije, Elliot Sigrell, Borna Kopac och Harry Ahlberg som knackar på dörren.
Foto: [Emma Wallskog/Bildbyrån]
Frågan är vad AIK har för pengar att jobba med. Det är inte tal om någon större satsning, likt AIK gjorde för ett par år sedan. Risken är att de kommer att få bygga lite smartare till nästa säsong. Men AIK skulle mycket väl kunna titta på skickliga spelare från konkurrenterna, typ A.J. Vanderbeck i Kalmar och Jacob Hayhurst i Västerås för att nämna några. Det kan dock bli en prisfråga för ”Gnaget”. Skulle Viggo Gustafsson också kunna vara någon som värvas permanent? Det har gått rykten om att han kan bryta med HV71, det vore en bra förstärkning.
Oavsett lär AIK Hockey inte kunna räkna med att vara ett topplag bara för att de gjorde en väldigt bra avslutning på årets säsong. De får inte bli ”en Rögle” för att jämföra med SHL. AIK måste göra jobbet och satsa långsiktigt med vissa spelare samtidigt som man prickar rätt med både tränare samt värvningar.
Det går inte att ta något för givet utan det finns fortfarande en hel del frågetecken kring truppen och det är en hel del som behöver bytas. Det blir lite av ett nytt AIK som ställer upp till nästa säsong och det kommer att krävas en hel del för att de på allvar ska kunna vara där uppe och utmana återigen.
