- Värvade rätt - men det blev del.
- Siffrorna visar skillnaderna mellan Abbott och Jönsson.
- De totala rasen.
- Räddade han säsongen?
- Stjärnornas jättetapp.
- Spelarna som uppges klara - och spelarna de bör titta på.
- Så kan Färjestad ställa upp nästa säsong.
Läs mer: Här hittar du analysen av Djurgården
Läs mer: Här hittar du analysen av Linköping
Läs mer: Här hittar du analysen av Timrå
Läs mer: Här hittar du analysen av Örebro
Läs mer: Här hittar du analysen av Leksand.
Läs mer: Här hittar du analysen av HV71.
Läs mer: Här hittar du analysen av Malmö.
Läs mer: Här hittar du analysen av Brynäs.
Läs mer: Här hittar du analysen av Frölunda.
Färjestad är inne i en mardrömsperiod. Det är inte deras värsta fyraårsperiod i historien, 2015 till 2018 missade de också semifinal fyra gånger och då missade de dessutom kvartsfinal en gång, men sett till vilka lagbyggen de ställt på benen de senaste fyra åren är det som hänt de fyra senaste åren ett större misslyckande.
Det som inte fick hända - det hände igen.
Men varför gick det som det gjorde den här säsongen - och hur ser egentligen framtiden ut för Färjestad? Det ska jag försöka ta reda på med hjälp av fem rubriker. {{ PAYWALL LIMIT }}
Värvade rätt - men det blev fel
De två senaste åren var - för att uttrycka det milt och diplomatiskt - röriga när det gäller Färjestads målvakter. Vi minns ju den otroliga cirkus som var för två år sedan, där det tänkta paret med Jonas Johansson och Carl Lindbom blev Max Lagacé och Carl Lindbom - och senare under säsongen användes ju Victor Brattström, Tobias Normann, Melwin Asp Cassåsen och Melker Thelin också. Och sen kom fjolåret och ja...det var kanske inte lika rörigt sett till hur många målvakter som användes. Men det var definitivt ett ännu större kaos ändå. Man gick ju in i säsongen med Max Lagacé och Damian Clara. Men i slutspelet stod man där med Anders Lindbäck, Jörgen Hanneborg och Måns Goos. Hand upp, den som kunde gissa den trion på förhand. Om man så fick gissa en miljon gånger hade ingen sett det framför sig.
Man kan förstå varför Färjestad valde att plocka in ett helt nytt målvaktspar till den här säsongen. Oavsett var vi kollar hade Färjestad ligans sämsta målvaktsspel förra säsongen. Det skulle Emil Larmi och Melker Thelin ändra på. Och det gjorde man verkligen. Färjestad hade, sett till räddningsprocent, det fjärde bästa målvaktsparet den här säsongen. Framför allt var Melker Thelin en positiv överraskning. Han var nog det som Färjestad hade hoppats på att Damian Clara någon gång skulle bli i FBK-tröjan. Och visst, Emil Larmi var såklart värvad för att vara en bra målvakt i grundserien men det var ju framför allt i slutspelet han skulle bli det där monstret han blivit så många gånger förut.
Så blev det som bekant inte.
Det blev ett ganska rörigt slutspel där de båda målvakterna blandade och gav lite för mycket. Larmis slutspel handlade mest om nya filmningsanklagelser och skador, och dessutom gick han igenom en tuff tid utanför isen. Thelin nådde inte riktigt upp till det fina spel han hade i grundserien. Och om nu Larmi var helt fit for fight kommer jag aldrig förstå varför Cam Abbott satte in Thelin i match sex. Det var just för den typen av match Larmi var invärvad.
Men det var inte bara på målvaktssidan som sportdirektör Rickard Wallin lokaliserat ett problem som han ville lösa. Backsidan är en position han successivt förändrat och förbättrat - och till den här säsongen hade han verkligen lastat på rejält. Inom loppet av ett år försvann Stian Solberg, Joel Nyström, Jeremy Groleau och Jonathan Andersson medan Gabriel Carlsson, Filip Roos och tidigare utlånade Albert Wikman och Noel Fransén anslöt. Senare under säsongen kom ju också Nick Leivermann. Och Ronald Knot både kom in och försvann.
Carlsson och Roos var på pappret två perfekta värvningar för FBK:s del. Carlsson spelade i SHL så sent som för två år sedan och var då troligtvis en topp fem-back i ligan. Han hade bäst xGF% i hela SHL under den säsongen. Han var också en VM-back för ett år sedan. Filip Roos var en back i perfekt ålder som skulle kunna byggas på över tid. Jag förstår verkligen varför Rickard Wallin värvade dem.
Men det blev pannkaka.
Filip Roos spelade upp sig under säsongen och var stundtals riktigt bra efter att Cam Abbott kommit in. Men Gabriel Carlsson var en skugga av dem spelare han var under året i Växjö. Han var en av SHL:s största besvikelser om vi ser till nyförvärv. Och det stod FBK dyrt. Han skulle vara Färjestads förstaback - men i slutspelet matchades Roos, Adam Ollas Mattsson och Axel Bergkvist mer.
Radim Zohorna var också en spelare med en annan profil än David Tomásek. Färjestad skulle bli mer robusta och jobbiga. Man bytte ut ligans kanske skickligaste spelare mot en bra tvåvägscenter. Nu ska det sägas att Zohorna hade en period där han var riktigt bra. Men han var inte nära att fylla tomrummet som Tomásek lämnade. Till sist kom ju Tomásek tillbaka och det gynnade nog Zohorna också.
Det gick att se exakt hur Rickard Wallin tänkt med alla sina storvärvningar. Men utfallet blev inte så bra som han - eller någon annan - hade räknat med.
Foto: [Fredrik Karlsson/Bildbyrån]
Siffrorna: Jönsson vs Abbott
När Jörgen Jönsson presenterades som ny tränare, på ett fyraårskontrakt, var nog alla överens om att han var rätt person för att få Färjestad på rätt köl igen. De 153 målen man släppte in förra säsongen var på tok för många, och nu skulle Jönssons kontrollerade och ofta försiktiga stil göra FBK till den lagmaskin de var under den tiden han fanns i klubben.
Men även där blev verkligheten en helt annan jämfört med hur det var tänkt.
Färjestad blev inte en försiktig lagmaskin som malde ner motståndet, som vi inte minst såg under Jönssons guldår i Växjö. Färjestad blev ett energilös och tråkigt lag, som inte malde ner eller kvävde motståndet utan snarare kvävde sin egen publik och sin egen spelartrupp.
Den tionde januari, efter fyra raka förluster, fick Jönsson sparken. Han, den kanske största i klubbens historia, fick sparken av den sportchef som haft honom som förebild. Den sportchef som nog helst av allt hade tagit in Jönsson i klubben redan för fyra år sedan.
Färjestad hade då ett rekordsvagt poängsnitt på 1,38 poäng per match. De snittade 2,53 mål framåt och 2,44 mål bakåt per match. De låg sjua i SHL
Efter en match med Christer Olsson vid rodret presenterades sen Cam Abbott som ny tränare den tolfte januari. Från det datumet och framåt tog Färjestad 1,94 poäng per match. De gjorde 3,41 mål per match och släppte in 2,65 mål per match. Defensivt var man ett mittenlag, men poängsnittet var tredje bäst och målsnittet framåt var bäst av alla. På ett imponerande sätt kravlade sig Abbotts gäng i alla fall upp på en topp sex-placering. Samtidigt så...det enda som inte fick hända var att man skulle åka ur i kvartsfinal. Och det var det som hände. Så jag gissar att hela Karlstad skiter fullständigt i att man avslutade grundserien på ett bra sätt.
Säsongen var därmed lite omvänd jämfört med förra säsongen, då man inledde bra men bara var sjunde bäst under de avslutande 30 omgångarna.
Foto: [Bildbyrån]
De totala rasen
Det här var verkligen en säsong olik så gott som alla andra i Färjestads historia. En sak som verkligen stack ut var hur de kunde skifta så vansinnigt mycket i prestation. Och då menar jag inte från match till match, utan från period till period. Eller ja, nästan från byte till byte. De kunde se ut som tre olika lag i de tre olika perioderna.
Det var närmast häpnadsväckande att se hur dåliga laget var när de väl var dåliga.
Under Tomas Mitells ledning fanns det matcher, eller ibland ett par lite längre perioder, där Färjestads storstjärnor såg helt oinspirerade ut och hellre drog på sig en tvåa i offensiv zon (hej, Marian Studenic!) än tog hemjobbet. Men den här säsongen fanns det matcher då man undrade om FBK över huvud taget hade en gameplan. Och det var både under Jönssons och Abbotts ledning.
Jag minns en storförlust mot Rögle i november. Jag minns 2-6 hemma mot Skellefteå i januari. Jag minns den helt sanslöst usla 8-2-förlusten mot Timrå - bara dagar efter att de kört över Brynäs med 7-0. Jag minns hur de ett par veckor senare föll mot samma Brynäs med 5-0. De föll senare mot just Skellefteå med 6-2 i gen - och några dagar senare krossade de Växjö med 7-1. I slutspelet hamnade de i ett 0-5-underläge mot Rögle, men vände och vann med 6-5. Och tänka att man bara någon vecka efter det blev det första laget i ligans historia att tappa 3-0 i matcher till 4-3.
Tänk att det blev Färjestad av alla klubbar som blev först med det. Vem hade kunnat tro det?
Högstanivån Färjestad hade, framför allt under Abbotts ledning, var enorm. Men lägstanivån var avgrundsjup på en nivå jag nog knappt sett något Färjestadslag ha i historien. Det fanns kort och gott ingen grundstabilitet att falla tillbaka på.
Foto: [Bildbyrån]
Räddade Tomásek säsongen?
Tom-Tom-Tomáseeeeeek.
Ja, jag är knappast ensam om att ha den låten på hjärnan på lördagskvällarna. David Tomásek kom "hem" till Karlstad efter ett försök i Edmonton Oilers. Han gjorde 22 matcher i NHL - det ska han inte skämmas över - men valde en återkomst till Färjestad runt årsskiftet. Och som han spelade.
David Tomásek är en typ av spelare vi inte ser i SHL särskilt ofta. Det är en spelare som när han har dagen kan dominera en match fullständigt. En spelare som blicken kort och gott dras mot - vare sig man vill det eller inte. Han är spektakulär. Och har en personlighet som också gör honom till en profil.
Från att han gjorde sin första match i återkomsten, den 30:e december, levererade tjecken 19 poäng på 19 matcher. Med det hade han ett av ligans bästa poängsnitt. Och då ska vi komma ihåg att han kom in i ett FBK-lag som var extremt dysfunktionellt just där och då.
Tomáseks återkomst blev extra betydelsefull eftersom flera av de andra tänkta stjärnspelare hade det tungt.
- Min tippade poängkung, Marian Studenic, gjorde bara 27 poäng.
- Det gjorde även Radim Zohorna.
- Joakim Nygård landade på 20.
- Skyttekungen Oskar Steen gjorde bara 6+10 på hela säsongen.
- Viktor Lodin gjorde en poängmässigt bra säsong, man kan inte klaga på 46 poäng, men spelmässigt fanns det mer att hämta även där. Som så många andra var han för ojämn.
- Joel Kellmans poängskörd halverades, från 33 till 16.
Ligans kanske mest potenta offensiv på pappret fick i början av säsongen förlita sig till Per Åslund. Och även om exempelvis Zohorna lyfte sig under andra halvan, det gjorde även en sån som Luke Philp som lite i skymundan gjorde en bra säsong, var det för få av FBK:s stjärnor som lyfte sig. Som drev laget när det behövdes.
Men det gjorde faktiskt Tomásek.
Storstjärnan har tidigare i karriären fått kritik för att han varit för dålig i slutspelen. En åsikt man inte minst kan ha om hans tid i Karlstad. På de två tidigare slutspelen hade han gjort 1+2 på tio matcher och varit helt osynlig. På tok för dåligt för en spelare av hans kaliber. Men i det här slutspelet gjorde han verkligen allt och lite till för skölden på bröstet. Han var Färjestads klart bästa spelare, och gjorde fem mål.
Den här gången var det absolut inte han som var orsaken till varför man åkte ut i kvartsfinal.
Faktum är att Tomásek nog rent av kan ha räddat Färjestads säsong från att bli ett ännu större fiasko. Hade man ens gått till kvartsfinal utan hans återkomst? Tveksamt. Ja, det fanns en Cam Abbott-effekt som drog upp laget till en femteplats i tabellen, men vi ska heller inte underskatta Tomásek-effekten.
Foto: [Daniel Eriksson / Bildbyrån]
Nästa säsong
Så sent som igår bekräftade Färjestad att Cam Abbott blir kvar i båset även kommande säsong. Ett givet val, om du frågar mig. Abbott är en av SHL:s skickligaste tränare och jag är övertygad om att han var den bästa person som klubben kunde få in i det här läget. Det finns inga garantier för att han tar dem bort från kvartsfinalförbannelsen - men han är nog den som har störst chans att göra det. Och precis som jag redan skrivit i mina analyser de senaste två, tre åren: Det finns inga ursäkter längre. Färjestad har verkligen ingenting att skylla på, utom sig själva. De har precis de tränare och de spelare de vill ha.
Tiden för undanflykter är förbi.
Färjestad har två målvakter, fem backar och tio forwards på avtal. Det senaste är dock att Lucas Forsell inte kommer bli kvar, så där är en forward vi kan räkna bort. På värvningsfronten ska Victor Ejdsell och Mikkel Öby-Olsen vara klara enligt Expressen, och då har man elva forwards på avtal. Det är där vi kan börja spekulera.
Av de med utgående kontrakt räknar jag kallt med att Per Åslund blir kvar. Jag tycker också det är läge att förlänga med Luke Philp, med tanke på den positiva trend han hade under säsongen. Annars finns risken att han exploderar i någon annan SHL-klubb i stället. Importer som gör 35 poäng i SHL under sitt debutår är inte helt lätta att hitta. Det var exempelvis fler poäng än vad den betydligt mer hyllade och uppmärksammade Kieffer Bellows gjorde i Brynäs.
Då är det framför allt en riktigt, riktigt bra center som behövs. Joel Kellman och David Tomásek blir ju inte kvar. Men bra centrar är något som vi vet att många andra SHL-lag också letar efter. Det är tufft på den marknaden. Jag hade kikat på Dylan McLaughlin, som nog är en spelare som kan "bli kvar" när de allra dyraste namnen sajnat för en ny klubb. McLaughlin har alltid fina underliggande siffror och i ett mer offensivt potent lag skulle hans poängskörd åtminstone gå upp till en bit över 30. Med honom, Zohorna, Berglund och Johansson skulle FBK ha en bra centersida. Jag gissar dock att de kommer gå på ett ännu tyngre namn. En spelare som kan göra 40-50 poäng. Sannolikt någon som finns i Nordamerika.
Det behövs också någon eller ett par ytterligare breddforwards.
Typ så här tänker jag mig kedjorna till nästa säsong:
Lodin - NY - Ejdsell
Steen - Zohorna - Studenic
Öby Olsen- Berglund - Nygård
Åslund - Johansson - NY
(Jansson, Eriksen, NY)
På backsidan ser man ut att skiljas från klubbikonen Magnus Nygren. Jag hoppas också de hittar en lösning där de går skilda vägar med Gabriel Carlsson. Jag kommer dock räkna in honom i laget här.
Typ så här lär det se ut nu:
NY - Ollas Mattsson
Bergkvist - Roos
NY - Carlsson
(Wikman, NY/Fransén)
Åtminstone två nya backar bör man plocka in. Och då vill jag ha en riktigt, riktigt bra back för ett topp-backpar, och en lite billigare en bit ner i laget. Och så får vi väl se om man satsar på Wikman och Fransén eller om de får se sig om efter nya klubbar. Kanske behöver de bli allsvenska spelare på permanent basis nu.
Foto: [Bildbyrån]
Det hade varit kul att se en sån som Oliver Kylington i FBK-tröjan igen, men jag gissar att Wallin vill gå på mer säkra kort. Kylington är bra - men för skadebenägen. När det gäller spetsbacken letar man säkert också i andra ligor.
För rollen en bit ner i laget hade Olle Strandell varit en passande spelare en satsa på nu efter Leksands uttåg. Han är en mycket bra breddback i ett topplag.
Målvaktssidan ser ut att lämnas orörd, om nu inte Thelin får ett NHL-kontrakt.
Det jag kan säga - som man alltid kan säga vid den här tiden på året - är att det åtminstone finns alla möjligheter för Färjestad att bli ett topplag nästa år. Stommen är stark. Ekonomin är stark. De har en bra tränare. Rickard Wallin kan skräddarsy sitt lagbygge.
Men för varje år som går blir pressen på nästa säsongs lag ännu större. Det ska bli spännande att se hur man hanterar den. Men också hur stora förändringar Wallin vill göra. Faktumet att han tycks gå skilda vägar med Magnus Nygren säger en del. Och det ska bli spännande att se om han dessutom väljer att bryta med någon kontrakterad spelare.
