- Märkliga målvaktssituationen
- "Hade helt fel i min analys om backarna"
- Där var D'Astous bäst - på över ett decennium.
- Doldisens galna succé - bland de bästa i ligan.
- Där brast Brynäs: "Sorgebarn"
- Klarar klubben av att bryta trenden?
- "Det måste man utnyttja nu"
- Framåtblicken: Spelarna som är klara - och han är frågetecknet.
- Kan amerikanen bli D'Astous 2.0?
Läs också: Analys av Leksands säsong.
Läs också: Analys av Linköpings säsong.
Läs också: Analys av Rögles säsong.
Läs också: Analys av Örebros säsong.
Läs också: Analys av HV71:s säsong.
Läs också: Analys av MoDos säsong.
Läs också: Analys av Växjös säsong.
Läs också: Analys av Färjestads säsong.
Läs också: Analys av Malmös säsong.
Läs också: Analys av Timrås säsong.
Läs också: Analys av Skellefteås säsong.
Läs också: Analys av Frölundas säsong.
Läs också: Analys av Luleås säsong.{{ PAYWALL LIMIT }}
Målvakter
Det fanns inget annat lag där utfallet på målvaktsspelet blev så annorlunda mot vad det var tänkt, som i Brynäs. Brynäs var otroligt tydliga på förhand med att Erik Källgren var den klara förstamålvakten och att man skulle plocka in en backup som, mer eller mindre, bara skulle avlasta. Inför säsongen var nog Källgren och MoDos Lassi Lehtinen de allra klaraste förstamålvakterna i serien.
Men det ringde tydliga varningsklockor hos mig. Källgren kom från en svag säsong i AHL där han statistiskt, om vi ser till de underliggande siffrorna, var en av de svagaste målvakterna i ligan. Samtidigt kom han ju från en tid i Nordamerika med en del spel i NHL, och han var trots allt fenomenal i sina bästa stunder även i Växjötröjan häromåret. Jag visste inte riktigt vilket ben jag skulle stå på. Inledningsvis såg Källgren också ut som den förstemålvakt han värvades för att vara, men successivt rörde sig hans siffror mot SHL:s botten. I slutändan var han en av de sämre målvakterna i ligan om vi ser till räddningsprocent kontra förväntad sådan. Samtidigt var han alltid tillräckligt bra för att Brynäs skulle vinna matcherna. Brynäs som lag var så pass bra att man helt enkelt inte behövde ha en toppmålvakt. När allt kom omkring var Matteus Ward den enda målvakten som vann fler matcher än Brynäs stjärnvärvning den här säsongen.
Samtidigt blev den på förhand uttalade reservmålvakten Ludvig Persson en succé som nog absolut ingen ens hade föreställt sig. Jag skulle säga att han i slutändan bara gjorde ett par svaga matcher i Brynäströjan. Det var en av bortamatcherna mot Malmö i kvartsfinalen, och SM-final 5. Och i den matchen var det nog snarare försvaret framför honom som var den verkliga boven i dramat.
Ser vi till den underliggande statistiken under grundserien var fyra målvakter i mer eller mindre särklass: Tim Juel, Ludvig Persson, Matteus Ward och Arvid Holm. Gemensamt för dessa fyra är att väl egentligen ingen av dem gick in i säsongen som given etta. I vissa fall inte ens som tänkt etta. Det visar hur svårt det faktiskt är att pricka rätt med målvaktsvärvningar. Brynäs prickade rätt med den ena men inte den andra, och det problematiska för dem är att den tänkta ettan var för svag och den tänkta tvåan var "för bra". Det dröjde länge innan man ens gjorde Persson till förstemålvakt.
I slutspelet blandade och gav målvakterna för mycket. Persson som gick in i slutspelet som etta var sämre än under grundserien, och åkte också på en olycklig skada. Källgren imponerade stort i de avslutande semifinalerna mot Skellefteå och i finalmatch ett mot Luleå, men var även han sämre än han hade behövt vara i övrigt.
När vi summerar det var Brynäs målvaktsspel hela tiden bra nog. Fram till SM-final fem. Och i slutändan var det i ganska stor utsträckning förlusten i målvaktsmatchen som gjorde att man inte vann SM-guld.
Foto: [Bildbyrån]
Backar
"Timrås backsida utnämndes av mig som "SHL:s svagaste" men Brynäs backsida är inte speciellt mycket bättre än Timrås. De får nog vara glada om den är bättre över huvud taget".
Så skrev jag i min analys inför säsongen. Jag kunde knappast ha haft mer fel. Det ska dock sägas att den analysen skrevs innan Victor Söderström blev klar strax före säsongsstart och det var ju en värvning som betydde extremt mycket för dem. Han var SHL:s kanske bästa back under grundserien och bildade ett enormt backpar med Charles-Édouard D'Astous. Ett backpar som var ligans klart bästa sett över hela året. Det understryks inte minst av parets otroliga underliggande siffror. D'Astous fanns det dock en osäkerhet kring, även om jag i tidigare nämnda analys skrev "Charles-Édouard D'Astous utsågs till finska ligans bästa back, och han ska vara både rörlig och ha ett bra skott. Hittar han rätt i SHL-hockeyn har Brynäs rent av en potentiell förstaback". D'Astous visade från match ett att han var en toppback i den här serien. Han slutade tvåa i backarnas poängliga. Backkollega Söderström femma. I lika styrka gjorde D'Astous otroliga 30 poäng. Bara sju spelare i hela ligan gjorde fler. Det senaste decenniet har ingen annan back lyckats med att göra så många poäng i spelformen. Firma D'Astous-Söderström var också de backar som hade högst game score av alla backar i ligan enligt hockeysiffror.se.
Men vi ska komma ihåg att det verkligen fanns anledning till oro kring backsidan. Dels anslöt som sagt Söderström sent, dels visste man inte vad D'Astous skulle uträtta, dels var den invärvade förstabacken Christian Djoos skadad både inför och under säsongen, och dels visste man inte om Theo Lindstein skulle ha växt in i SHL-kostymen fullt ut, hur bra Axel Andersson skulle klara av att spela i SHL och heller inte om Johannes Kinnvall fortfarande var en SHL-back att räkna med. Låt oss inte glömma att såväl Viktor Persson som Kasper Larsen fanns med i snacket om att gå in på sex backar när säsongen startade.
Bara för att understryka hur skör backsidan var, alltså.
Nu vet vi ju att man snarare alltså hade SHL:s bästa backsida. D'Astous-Söderström var ett grymt första backpar, Kinnvall-Bertilsson var precis så bra som de behövde vara, och så blev ju Andersson faktiskt en fullträff. Han och Lindstein spelade riktigt bra ihop, precis som han och Djoos.
Att Brynäs hade ett sådant bra backspel trots att den tänkte förstabacken Christian Djoos både var skadad och spelade sämre än väntat är inget annat än sensationellt. Man såg dock under slutspelet att Simon Bertilsson saknades efter hans allvarliga knäskada. I finalen visade det sig att man var lite för tunna och snälla. Den enda som verkligen kunde stå upp i kampmomenten var D'Astous. Där blottades till sist en svaghet i Brynäs så hyllade backsida.
Foto: [Bildbyrån]
Forwards
Här tog Brynäs med sig en kärna från HockeyAllsvenskan. Nio forwards följde med upp, och dessa nio kompletterades med Jakob Silfverberg, Oskar Lindblom, Jordan Schroeder och Bobby Trivigno. Fyra spelare som var värvade för ganska stora roller, inte minst de tre förstnämnda, men som man inte riktigt visste vad man skulle få av i form av offensiv produktion. Med facit i hand blev ju Silfverberg och Trivigno dundersuccéer medan Lindblom ständigt blev bättre och bättre och får anses vara en lyckad värvning även han. Schroeder var okej, varken mer eller mindre. Han var tillräckligt bra för sin roll, men är det någonstans man ska hitta något som kan kallas för en misslyckad utespelarvärvning från Johan Alcén så var det ändå han. Även om Schroeder på intet sätt var någon flopp. Och om vi ska stanna till vid Trivigno gjorde han alltså 17 (!) mål i lika styrka. Bara Oskar Steen gjorde fler. Inte illa för en spelare som hade sjunde mest speltid i laget av alla forwards i spelformen. Även om vi ser till mål per spelad minut var bara Steen bättre. Han var också sexa om vi ser till poäng och förstaassist/60 spelade minuter. Bättre än exempelvis Jakob Silfverberg.
Det hade inte kunnat gå att få en bättre utdelning för den värvningen.
Men på tal om Silfverberg: Förutom att han producerade bättre än de flesta hade väntat sig hade han också högst individuell corsi av alla spelare i ligan - både i grundserien och slutspelet.
Nyckeln för Brynäs, utöver att Silfverberg och Trivigno var så bra, var att även de allsvenska spelarna klarade av att ta klivet upp i SHL. Dels var både Anton Rödin och Johan Larsson bättre än senast det begav sig. Det berodde sannolikt på två saker:
- En tydligare spelidé.
- En bättre hierarkisk fördelning. De hade dels bättre omgivning än tidigare, men allt behövde heller inte gå via dem som fallet varit tidigare. Hur många år har vi inte sett Anton Rödin bära hela Brynäs på sina axlar? Nu kunde han "smälta in" som en i mängden och då var han fruktansvärt bra.
Men även de som inte spelat i SHL tidigare höll måttet, och mer därtill, i SHL. Miks Indrasis blev något av en hack-kyckling under säsongen med tanke på hur svag han var under säsongsslutet, men när han spelade intill Johan Larsson och Jakob Silfverberg var det ligans överlägset bästa kedja om vi ser till de underliggande siffrorna. I slutändan gjorde han runt 30 poäng, och det var nog mer än man hoppades på inför säsongen.
Även Jack Kopacka klarade av att överföra sitt målskytte till SHL, med 18 gjorda mål. Och Tyler Vesel klarade av att ha rollen som fjärdecenter.
Men den kanske främsta nyckeln av dem alla var att Brynäs hade en smått osannolik "tur" med skadorna under grundserien. De första 40 matcherna kunde de spela med i princip samma kedjor hela tiden. De gjorde så gott som ingen förändring. Det enda som kunde skilja sig lite var tredjeenheten i fjärdekedjan med Tyler Vesel och Greg Scott. Mot slutet av säsongen började man experimentera en del, och i slutspelet gjorde både skador och en något svajig form att man också gjorde förändringar från match till match.
Då syntes också bristen på bredden på forwardssidan. När först Michal Svrcek och sen Linus Ölund försvann hade Brynäs en för dålig kvalité på spelarna längre ner i laget för att kunna hota Luleå fullt ut. Inget ont om spelare som Leo Sundqvist, Linus Lindblom eller Anton Ohlsson, men det säger en del om den bristande bredden när dessa tre var inne på tolv forwards under stundom i finalserien. Där syntes det att Brynäs inte hade byggt en trupp för en lång säsong.
Foto: [Bildbyrån]
Lagledningen
Först och främst vill jag gratulera Niklas Gällstedt. Han blev den första tränaren sedan "Bulan" att överleva två hela säsonger på posten som huvudtränare i Brynäs. Och om jag säger så här: Han har nog goda chanser att bli den första sedan Tommy Jonsson att få ha positionen i tre hela säsonger också. "Gälla" har två år i rad utsetts till svensk hockeys bästa tränare och det är svårt att argumentera emot det med tanke på vilket jobb han gjort.
Jag var spänd på att få se hur Gällstedt skulle klara av att ta det hockeyallsvenska Brynäs (ingen i hela Brynäs lag spelade i SHL ifjol) till att bli ett SHL-Brynäs. Skulle han kunna utveckla ett spel som skulle funka även i SHL? Där är svaret ja. Jag tycker man såg redan fem-tio matcher in i serien att Brynäs absolut inte var ett bottenlag. Och under hösten såg man också att det här var ett lag för toppen. Ett scenario som jag inte tror någon kunde drömma om. Att Brynäs inte var en vanlig nykomling höll alla med om, men att man skulle vara ligans bästa lag såg nog ingen. Tänk att de under en period ledde SHL med 14 (!) poäng.
Johan Alcén har med all rätt fått mycket beröm för sina värvningar och det trygga ledarskap han visat upp både internt och externt, men Niklas Gällstedt har betytt minst lika mycket med sitt ledarskap. Jag tycker vi kan peka på Johannes Kinnvall som någon sorts symbol för Brynäs förvandling. När han kom hem inför säsongen 22/23 var han tänkt som en stjärna, men det slutade med att han petades efter att ha haft en direkt usel säsong med mängder av individuella misstag. I år var han, sett till förväntningarna, hur bra som helst. Och misstagen var så gott som borta. Det tillskriver jag till stor del att Brynäs i år helt enkelt hade en klart bättre och mer effektiv spelidé. Allt i lagets spel var så tydligt. Det kan man tacka Gällstedt för.
Var vi än kollar när det gäller det statistiska var Brynäs ett topplag i spelet fem mot fem. Stundtals var de lika outstanding där som de var i HockeyAllsvenskan ifjol, och det säger en hel del. Offensivt var de bäst i serien, och de var allt som oftast spelförande även mot de övriga topplagen i SHL. Det var ytterst sällan Brynäs hade mindre offensiv zontid än motståndarna.
Däremot var special teams ofta ett sorgebarn. Powerplayspelet var sämre än förväntat. Det ska dock sägas att deras xG stundtals var hög, men utdelningen låg. Boxplayspelet var bra till en början, men blev sämre och sämre och i slutspelet var det i ganska stor utsträckning det som tillsammans med målvaktsspelet gjorde att man inte gav sig själva chansen att vinna.
Mot slutet av säsongen kom en liten svacka, de var faktiskt sämst i ligan de sista tio matcherna, och i slutspelet fick man väldigt sällan ihop 60 riktigt bra minuter. Motståndet var såklart bättre, men framför allt föll Brynäs ofta på eget grepp i form av stora individuella misstag från deras tänkta toppspelare. Misstag som vi inte sett tidigare. Man hade också överlag en sämre defensiv och överspelade ofta situationerna vilket ofta gav motståndarna öppna lägen. Det var inte minst fallet mot Luleå i finalen, men även i matchserien mot Malmö. Det var egentligen bara i matchserien mot Skellefteå Brynäs mer eller mindre konstant nådde upp i den höga nivå de ofta nådde under grundserien.
Under slutdelen av säsongen fick Gällstedt aldrig riktigt till den där fullträffen.
Johan Alcén lyckades som sagt med det mesta i sina värvningar. Det är häftigt att se en sportchef gå från bespottad till hyllad så snabbt. Den enda värvning som får underkänt är Erik Källgren. De övriga motsvarade förväntningarna någorlunda (typ Schroeder, Lindblom, Jacob Bengtsson) eller överträffade dem (Silfverberg, Trivigno, Andersson, Persson). Christian Djoos väljer jag att inte lägga in någonstans här, eftersom hans säsong förstördes så mycket av skador. Jag väntar till nästa säsong innan jag avlägger en dom gällande honom.
Det är svårt att sätta ord på hur illa ute Brynäs var för bara två år sedan, så att man står här nu med en serieseger och en SM-final är faktiskt helt ofattbart. Och där är Gällstedt och Alcén de två nyckelpersonerna, tillsammans med klubbdirektören Håkan Svedman.
Foto: [Daniel Eriksson/Bildbyrån]
Blicka framåt
Brynäs har inte varit topplag två år i rad i högstaserien sedan millenieskiftet, då de vann guld 99, slutade tvåa och gick till semifinal 2000 och sen slutade trea och åkte i kvarten 2001. De tog i år också sin första serieseger i högstaserien på ungefär 50 år. Trots att det mesta kan se bra ut i Brynäs just denna dag är det alltså en stor utmaning som väntar för klubben nästa år. Året efter framgång har haft en tendens att följas av en säsong med svagt spel och rörigt utanför isen.
Trots att Brynäs kommer ha en bra grund att stå på, med många nyckelspelare kvar i truppen, finns därför inga garantier till att man kommer vara att räkna med nästa säsong.
Vi kan börja på målvaktssidan där Erik Källgren är kvar, men där Ludvig Persson enligt Aftonbladets uppgifter ersätts av Damian Clara. Clara gjorde succé i Brynäs i HockeyAllsvenskan och potentialen finns där, men Källgren och Clara var två av SHL:s sämsta målvakter sett till de underliggande siffrorna. Det vill till att båda höjer sig till nästa säsong.
På backsidan försvinner Anton Johannesson, som missade hela säsongen med en skada, och troligtvis också Jacob Bengtsson. Vi kan också utgå från att Victor Söderström lämnar, trots hans ganska tunga slutspel. Vad gäller parhästen D'Astous känns det som ett 50/50-läge om han lämnar för NHL. Ska jag gissa så är känslan att han lämnar - men det är långt ifrån givet. Theo Lindstein lär åka över till Nordamerika även han. Dessutom är Simon Bertilsson långtidsskadad, och man kan nog inte räkna med att han kan komma tillbaka och vara lika bra som han var innan skadan. Det gör att Brynäs behöver plocka in säkert fyra nya backar. Enligt Expressen blir Mattias Norlinder en av dem. Enligt NSD har man också kikat på Frederic Allard, men det är ett långskott här och nu. Jag tror också att Aron Dahlqvist kan bli en del av A-truppen nästa säsong.
Brynäs behöver värva etablerat. De kan nog behöva kika på Nordamerika och leta bland svenska AHL-backar. Robert Hägg skulle kunna vara en sådan. Kanske Helge Grans, som i så fall blir Victor Söderströms ersättare. Lucas Carlsson sitter på kontrakt, men vore en drömvärvning. Adam Boqvist ser ut att få förlängt avtal i Islanders, och han blir därmed inte en "Söderström 2.0".
Tittar man i Schweiz skulle Gabriel Carlsson kunna passa bra in. I Sverige går Joey LaLeggia, Teemu Kivhalme och Eric Martinsson utan kontrakt. Det finns med andra ord en bra backmarknad och Johan Alcén måste utnyttja att Brynäs nu, för ovanlighetens skull, är attraktiva att komma till.
Vill man ha en "D'Astous 2.0" finns en amerikan vid namn Luke Martin i den finska ligan. Han är storväxt men har också öst in poäng i HIFK. Han har snuddat på 50 poäng båda sina säsonger. Det skulle kunna vara något för en SHL-klubb.
På forwardssidan lämnar Jordan Schroeder och Miks Indrasis definitivt Brynäs. Linus Lindblom och Anton Ohlsson kan nog också få svårt att få nya kontrakt. Då kan Brynäs likagärna satsa på sina talangfulla 07:or, med Svrcek, Sundqvist och Gustav Hillström i spetsen. Det är tre spelare som kommer göra upp om att gå in på tolv forwards. Eftersom Brynäs spelar CHL till hösten behöver de gå med en bredare forwardssida än i år. Kanske är det också därför som Lucas Pettersson från MoDo ansluter. Han kommer få möjlighet till mycket speltid. Jag gissar också att Tyler Vesel får förlängt kontrakt. Osäkerheten finns kring Greg Scott, som själv får bestämma om han ska spela vidare.
Foto: [Bildbyrån]
I så fall behöver Brynäs få in ett par, tre ytterligare forwards. En riktigt bra center och en spetsig forward behöver komma in. Och nej, ingen av dem heter Nicklas Bäckström. Sportbladet har skrivit om intresset för Drake Caggiula, som definitivt är en spetsspelare. Hockeynews har skrivit om intresset för Patrick Curry som imponerat i KalPa. Själv tycker jag Brynäs där borde gå på en spelare som är mer av ett säkert kort och har spelat i SHL tidigare. Det har också snackats om Aleksi Heponiemi och det är en spelare jag gillat när jag sett, kvalitén finns, men det finns alltid risker med att värva spelare som tidigare inte varit i SHL.
Brynäs har en stabil grund att stå på, för första gången på länge. Frågan är om man klarar av att utnyttja det läge man satt sig ig?
