- En felbyggd backsida?
- Där hade de sin sämsta säsong - sedan de var nykomlingar.
- Risktagningarna som inte gick hem.
- Juniorerna hyllas.
- Lyftet under nya tränarna.
- Nyckelforwardenas tapp.
- Ska vi berömma eller kritisera Forssell?
- Har de ersatt de som försvunnit?
- Hyllar värvningen.
Läs också: Analys av Leksands säsong.
Läs också: Analys av Linköpings säsong.
Läs också: Analys av Rögles säsong.
Läs också: Analys av Örebros säsong.
Läs också: Analys av HV71:s säsong.
Läs också: Analys av MoDos säsong.
Läs också: Analys av Växjös säsong.
Läs också: Analys av Färjestads säsong.
Läs också: Analys av Malmös säsong.
Läs också: Analys av Timrås säsong.{{ PAYWALL LIMIT }}
Målvakter
Skellefteå jobbar med kontinuitet på målvaktssidan. I alla fall i ett grundläge. Gustaf Lindvall och Linus Söderström har de senaste åren varit det målvaktspar som man gått in med, men det har varit mer regel än undantag att man behövt värva någon försäkringsmålvakt för att någon av dessa målvakter gått skadade. I år klarade man sig emellertid med Alexander Hellnemo som sin trea. Den enda spektakulära målvaktsvärvningen de gjorde under säsongen var till J20-laget, i och med att Love Härenstam anslöt från Luleå.
Skellefteå har ett av SHL:s bästa målvaktspar. Sannolikt också det dyraste. När Gustaf Lindvall år 2022 skrev på sitt nya fyraårskontrakt var han SHL:s kanske bästa målvakt - och har givetvis betalt som om han vore en förstemålvakt. Linus Söderström värvades då in som en relativt billig backup - men visade sig vara en absolut toppmålvakt.
Efter att han till den här säsongen skrivit på sin andra kontraktsförlängning med Skellefteå efter att han varit SHL:s kanske bäste målvakt de två senaste åren sammantaget är det klart att även han har en topplön i ligan. Och min känsla var att det här skulle bli Söderströms sista säsong. Istället valde han att redan i november skriva på ytterligare en kontraktsförlängning - den här gången till 2027. Och man har ju generellt fått valuta för pengarna. Ligans dyraste par har också varit ett av de bästa.
Ifjol hade laget en räddningsprocent på 90,7 procent (tredje bäst i ligan) i grundserien, en notering som höjdes till 93,4 procent i SM-slutspelet. I finalserien loggade Söderström sedan en räddningsprocent på närmast osannolika 97,1 procent. Söderström hade för övrigt överlag en av de högsta räddningsprocenterna någonsin i ett SM-slutspel, med sina 94,4 procent.
I år sjönk dock kvalitén på målvaktsspelet. Skellefteå AIK låg där bara i mitten av serien, med en räddningsprocent på 89,7. Och i slutspelet var faktiskt Söderström mänsklig. Hans räddningsprocent stannade på 91. Han var stundtals grym i serien mot Färjestad, där var han skillnaden mellan lagen och precis sådär Linus Söderström-bra som bara han kan vara, men mot Brynäs lyckades han inte vinna målvaktskampen mot Erik Källgren.
Men om vi återgår till grundserien och istället tittar på de underliggande siffrorna var Skellefteå återigen i toppen när det gäller målvaktsspelet. Man var fjärde bäst sett till räddade mål över förväntan. Detta trots att ingen av Söderström eller Lindvall var med i den absoluta toppen i år. Som par betraktat var man alltså fortsatt riktigt bra, men som enskilda individer har båda haft bättre säsonger än i år. I lika styrka var de exempelvis bara nionde och 18:e bäst av de målvakter som stod tvåsiffrigt antal matcher.
När Skellefteå var som allra sämst hade de en defensiv som tillhörde ligans svagaste, och då räddades man under stundom ändå av sina målvakter. Så även om det inte var en toppsäsong från någon av dem var det här nog ändå Skellefteå AIK:s minsta problem under säsongen.
Foto: [Bildbyrån]
Backar
Jämfört med förra säsongen lämnade tre spelare: Anton Olsson, Elias Salomonsson och Petter Granberg. De tre ersattes av Pontus Johansson och...ja, ingen mer. De gick in i säsongen med blott och bart sju A-lagsbackar och det visade sig inte vara tillräckligt. De valde därför tidigt att satsa på Rasmus Bergqvist i A-laget och även om han gjorde det över förväntan visades han brister lite för ofta. Han fick nog ändå en lite för stor roll lite för snabbt, just med tanke på att backsidan de gick in i säsongen med var för tunn. Det blev inte direkt bättre av att Måns Forsfjäll bara kunde spela åtta SHL-matcher, att Frans Haara bara kunde spela 31 SHL-matcher och att Jonathan Pudas också försvann under slutet av säsongen och missade början av slutspelet. Pudas har fått en del kritik för att han inte varit lika dominant som vanligt (han gjorde ju "bara" 30 poäng) men i min värld råder det ändå inga som helst tvivel om att han var Skellefteås överlägset bästa back även i år. Även när han gör en något sämre säsong tillhör han SHL-toppen.
Jag tycker dock det syntes att han inte riktigt var sig själv under slutspelet. Han ville själv inte skylla på skadan eller det specialskydd han spelade med i slutspelet, men jag tror snarare han hade problem att hitta den där perfekta tajmingen efter att ha varit borta från spel i en dryg månad. Att sen kastas in i en slutspelshetluft är inte helt enkelt.
Man förstärkte visserligen under säsongen med Luke Witkowski och honom hade man nog behövt redan från starten av säsongen. Han var på intet sätt någon stjärna eller någon frälsare, men när man fick in honom i laget fick man en vettigare fördelning av sina backar både vad gäller istid och spelartyp. Han blandade och gav men gjorde i alla fall backsidan bättre även om han var inne på klart fler mål bakåt än framåt och Skellefteå inte var speldrivande med honom på isen. Han var ingen ersättare till defensivspecialisten Petter Granberg. Han ersattes aldrig riktigt. Och kungen av underliggande siffror, Elias Salomonsson, ersattes heller aldrig riktigt även om Pontus Johansson var en bra värvning som jag ändå tycker man fick ut relativt mycket av.
Det går förstås inte att skriva en sådan här text utan att nämna Axel Sandin-Pellikka. Backstjärnan slog alla möjliga rekord och hans offensiv är det få backar som kan matcha i den här ligan. Däremot har han fortsatt en del att lära i spelet utan puck. Där finns det fortsatt förbättringspotential. Men konstigt vore det väl annars - han är trots allt junior. Med det sagt har det varit kul att se resan från den oslipade diamanten han var när han kom upp i A-laget för två år sedan, till den självklara stjärnan han varit den här säsongen. Det är en spelare jag kommer följa otroligt nära när han nu åker över till andra sidan Atlanten.
Överlag hade Skellefteå en bra backsida - men inte alls så bra som man varit bortskämda med de senaste åren. Skadorna var ett problem, men även deras spel både med och utan puck var sämre än normalt. Jag tänker påstå att det här var deras stora svaghet den här säsongen. Det tycker jag man såg både under slutspelet och grundserien.
Skellefteå släppte in 138 mål trots ett bra målvaktsspel. 22 mål fler än ifjol. Sedan SHL gick ner från 55 till 52 matcher hade man tidigare som mest släppt in 124 mål på en säsong. De släppte in 2,65 mål per match och det var den sämsta noteringen sedan de var nykomlingar och slutade näst sist.
Foto: [Bildbyrån]
Forwards
Skellefteå hade nio forwards som gjorde 20 poäng eller fler förra säsongen, och då nådde Andreas Johnson ändå bara 16 på sina 30 matcher. Inför dem här säsongen säsongen tappade/släppte de Filip Sandberg och Dylan Sikura, som gjorde 24 respektive 26 poäng, och ersatte de båda med Michael Brandsegg-Nygård och Marcus Eriksson. Det var med andra ord sannolikt en något billigare forwardssida som man gick in i säsongen med.
Hur blev utfallet då? Brandsegg gjorde elva poäng. Eriksson gjorde sju. Och Andreas Johnson, som nu skulle vara med från start och som alla var överens om skulle vara en av SHL:s bästa offensiva spelare, stannade på 17 poäng. Under säsongen värvades också Jonathan Davidsson som successivt blev bättre och bättre - men produktionsmässigt bidrog inte han heller. Det blev åtta poäng på 44 matcher.
Bara i de två styckena ser vi ju att Skellefteås offensiva slagstyrka var sämre än den man hade ifjol.
Problemet är att det inte bara var där man tappade produktion. Skellefteå tappade produktion på flera betydande håll. Vi kan titta på tre spelare som var grymma förra säsongen men av olika skäl inte kunde prestera på samma sätt nu.
- Jonathan Johnson gjorde tre poäng färre än ifjol - trots att han spelade tolv matcher fler.
- Max Lindholm gjorde lika många mål (tolv) men tappade från 34 till 24 poäng.
- Linus Lindström gjorde 25 poäng ifjol men gjorde bara en enda match den här säsongen.
Nu har vi i princip gått igenom halva Skellefteås forwardssida och kan konstatera att vi sett betydande tapp i produktion - och i många fall också prestation. Max Lindholm tycker jag gjorde en bra säsong spelmässigt, men Jonathan Johnson var inte ens när att vara nära att vara lika bra som tidigare år. Andreas Johnson var en enorm besvikelse, både sett till spel och produktion. Bröderna Johnson gjorde tillsammans 27 poäng i lika styrka den här säsongen. Rickard Hugg, som var bäst i laget, gjorde på egen hand 30. Och värvningen av Marcus Eriksson föll ju platt. Brandsegg-Nygård höjde sig under säsongen men det tog på tok för lång tid innan han kom upp i SHL-standard.
Sin vana trogen satsade Skellefteå på att plocka upp spelare från juniorleden, och en av säsongens häftigaste händelser i SHL var ju när Oskar Vuollet gjorde hattrick mot Luleå. På övriga 43 grundseriematcher gjorde han ett mål. Hans kedjekompisar från J20-laget, Valter Lindberg och Viggo Nordlund, var också friska fläktar och framför allt Lindberg växte enormt under säsongen. Men i faktiska resultat fick Skellefteå ut väldigt lite av dem. Och faktumet att man spelade den kedjan i semifinalserien mot Brynäs var inte ett styrkebesked från Skellefteå AIK. I alla fall inte här och nu. De lär få massor med nytta av den trion nästa säsong, däremot.
Överlag var det helt enkelt för få i Skellefteå AIK som maxade sina prestationer den här säsongen. Oscar Lindberg, Rickard Hugg och Pär Lindholm är de enda som kan kvittera ut riktigt höga betyg. Jag tycker också att Max Lindholm och Anton Heikkinen kommer undan - de gjorde en bra säsong. I övrigt var det för många som föll igenom. Man hittade i princip aldrig någon harmoni i kedjorna och ingen stabilitet i sitt spel.
Foto: [Bildbyrån]
Lagledningen
För ovanlighetens skull var det riktigt rörigt på ledarsidan i Skellefteå. De gick förstås in i säsongen med samma stab som ledde dem till guld ifjol. Men redan i början av november kom beskedet att Robert Ohlsson fått sparken. Man hade förvisso fyra raka förluster, men det som gjorde att Ohlsson fick dojan var hans uppmärksammade uttalanden i media där han konstaterade att han skiter i supportrarna. Dessutom var ju Ohlsson redan klar för Frölunda, vilket nog gjorde beslutet att entlediga honom enklare. Och Ohlsson bekräftade ju också i TV4 Hockey-studion någon vecka senare att det fördes diskussioner om hans framtid i Skellefteå redan i somras. Så det var nog relativt enkelt att göra sig av med guldtränaren när man lade ihop alla argument i en korg. Enklare än det normalt sett är att sparka en guldtränare, i alla fall.
Rent sportsligt såg det också sämre ut än vanligt under Ohlsson-hösten. Deras defensiv var stundtals katastrofal, både sett till "ögontestet" men också enligt siffrorna. Dessutom tog de ju bara 25 poäng på 17 matcher, vilket gav ett poängsnitt på 1,47. Över en hel säsong hade det gett 76 poäng, vilket var vad Växjö hade på sin åttondeplats. Senast Skellefteå tog mindre än 1,5 poäng per match var säsongen 2008/2009.
Pierre Johnsson och Andreas Falk tog över och även om det var långt ifrån en enkel säsong även för dem ("det var inte nyasfalterad väg", som Johnsson uttryckte det i media efter semifinaluttåget) så höjdes i alla fall poängsnittet till slut upp till cirka 1,69 poäng per match under deras ledning. Över en hel säsong ger det snittet omkring 88 poäng vilket i år hade räckt till en fjärdeplats.
Men det dröjde ganska länge innan lyftet verkligen kom. Med 15 matcher kvar var man fortsatt bara fem poäng från kvalspel. Då växlade de upp rejält och var ligans bästa lag de avslutande 15 matcherna. De tog under den perioden 33 poäng vilket exempelvis var tio poäng fler än serievinnande Brynäs och 15 poäng fler än MoDo som ju hamnade på den där trettondeplatsen och sedermera åkte ur.
Och det var ingen slump att resultaten blev bättre. Spelet blev också det. Inte minst ser vi att de defensiva siffrorna helt plötsligt blev bland de bättre i ligan. Offensiven var bäst i ligan och defensiven var topp-tre. Alla siffror pekade helt plötsligt på att Skellefteå var en legitim guldkandidat. Så oavsett vad det var som hände där runt månadsskiftet januari-februari var det något som gav resultat. Så Pierre Johnsson och Andreas Falk (och Pontus Petterström) ska ha all credd för hur de faktiskt vände runt säsongen från en potentiell katastrof till en säsong om åtminstone får anses vara godkänd.
Sportchefen Erik Forssell är svår att bedöma. Han tog ett modigt och korrekt beslut som sparkade Robert Ohlsson, och det tycker jag han ska beröm för. Men om vi går in på hans lagbygge vet jag inte riktigt vilket ben jag ska stå på.
Inför säsongen tippade jag Skellefteå som mästare. Det är inte speciellt ofta ett guldlag får behålla en så här stor del av sitt lagbygge. Av topp-14 i den interna poängligan var tolv kvar. Däribland samtliga i topp-fem. Dessutom fick de behålla en av ligans allra bästa målvakter. En stor majoritet av de som låg bakom att Skellefteå dessutom blev första lag på elva år att vinna både BP- och PP-ligan var också kvar. Ett regerande mästarlag kan liksom inte vara så mycket bättre.
Men å andra sidan... Skellefteå plockade inte in något säkert SHL-kort inför den här säsongen. Eriksson och Brandsegg-Nygård var SHL-debutanter. Pontus Johansson, som gjort 91 matcher fördelat på tre år, var den mest meriterade värvningen. Han hade varit lite in och ut ur lagen han spelat i tidigare, och förra säsongen blev det tydligt att han inte riktigt hade det som krävdes för att slå sig in i Frölunda. Så inte heller han kunde beskrivas som något säkert kort, även om han visade sig vara en riktigt fin värvning sett till förväntningarna.
Med facit i hand hade det behövts ytterligare någon SHL-redo spelare från start. Det tycker jag man kan kritisera Forssell för. Han har ju faktiskt gjort misstaget att gå in med för tunna trupper även vid ett par tidigare tillfällen.
Foto: [Bildbyrån]
Blicka framåt
Precis som vanligt står Skellefteå på en oerhört stabil platå till nästa säsong. Om vi börjar på målvaktssidan har både Linus Söderström och Gustaf Lindvall avtal. När det gäller Lindvall finns det dock anledning att vara lite skeptisk när det gäller hans fysiska status. Hur många matcher kan han egentligen göra nästa säsong? Där har Skellefteå, enligt Expressen, säkrat upp med en värvning av Moras Jani Lampinen. Kan det bli Söderström och Lampinen som man går med?
På backsidan har Jonathan Pudas, Arvid Lundberg, Frans Haara, Pontus Johansson och Måns Forsfjäll kontrakt. Det är en stark "femma" att starta Silly Season med. Här behöver dock Axel Sandin-Pellikka, Oskar Nilsson och Luke Witkowski ersättas. Rasmus Bergqvist är säkert tänkt som en av spelarna som ska vara med från start. Leo Sundqvist finns också som ett alternativ. Men här behöver Skellefteå värva någon riktigt etablerad spelare. Och där ska ju Emil Djuse vara klar. Det ska bli spännande att se vilken nivå han håller nu. Det var trots allt längesedan vi fick se honom i svensk hockey och han har också haft en del skadeproblem.
Jag tycker Skellefteå behöver minst en back till. Varför inte David Rundblad som ju, faktiskt, hade en fin säsong i MoDo? Eller, om man väljer att gå på ett yngre men vassare namn här och nu, varför inte Robert Hägg, Helge Grans eller Jakub Galvas?
På forwardssidan har man nio spelare på avtal. Vi kan räkna in en tionde i Viggo Nordlund, som av allt att döma blir kvar enligt våra uppgifter. Dessutom ska Victor Laz, Mikkel Aagaard, Victor Stjernborg och Lars Bryggman vara klara. Då sitter Skellefteå på 14 forwards. Jag räknar också kallt med att Jonathan Davidsson blir kvar. Då är man uppe i 15 forwards. Samtidigt sägs det att Max Lindholm är klar för Frölunda. Då är man nere i 14. Och då är nog Skellefteå klara.
Och visst är Mikkel Aagaard en grym värvning. Han blir ett lyft jämfört med Michael Brandsegg-Nygård, Anton Heikkinen och Max Lindholm som försvinner. Men i övrigt undrar jag om Skellefteå går plus på något nyförvärv, om vi jämför med de som lämnar? Känslan är att Skellefteå AIK hoppas intensivt på att de unga spelarna i truppen ska ta stora kliv och verkligen slå sig in på tolv forwards från start. För varken Laz, Stjernborg eller Bryggman är några spelare som går in och ersätter de som försvinner rakt av. Men känslan är att Skellefteå spelar ett ganska högt spel med den struktur de har på truppen nu, i och med att exempelvis bröderna Johnson kommer från svaga säsonger och Pär Lindholm inte längre producerar som han gjorde förr.
Foto: [Bildbyrån]
Jag tycker nog att Skellefteå skulle behöva en till riktigt, riktigt bra forward. Just nu är det för få som känns som riktig "SHL-spets" och för många som känns "Okej - men inte så flashiga".
Det ska bli spännande att se om Forssell har ett trick att dra fram ur rockärmen under sommaren även på forwardssidan. På backsidan kan vi slå fast att något bra namn kommer komma in inom kort.
Det ska ju också sägas att det är en illa dold hemlighet att Daniel Hermansson nu ansluter till tränarstaben. Sett till lyftet man trots allt fick under Johnsson/Falk ska det bli minst sagt intressant att se om den så hyllade Moratränaren kan göra Skellefteå AIK ännu bättre än de varit på senare tid. På pappret är han trots allt en försämring jämfört med Robert Ohlsson, som trots allt är den vi får jämföra med, men Skellefteå som klubb är så stabil att man kommer bli att räkna med under ledning av Hermansson, Johnsson och Falk också. Hermansson har ju också varit grym på att utveckla unga spelare vilket kan förklara varför GM Forssell värvat som han gjort till nästa säsong.
