• “Körde in klubben i en bergvägg”
• “Grymt besviken på att Joakim Eriksson lät det gå så långt”
• Sjuka jämförelsen med Oskarshamn
• "Mycket som är kusligt likt läget Djurgården var i senast de åkte ur"
• Talangfabriken - Djurgårdens räddning.

De själva snackade om topp-sex, trots att varenda människa i norra Europa kunde se att det inte var ett topp sex-lag de ställde på isen. Verkligheten blev i stället en säsong som bestod av ett enda stort kaos.

Vad gick egentligen fel på vägen? Hur kunde det bli så att Djurgården åkte ur högstaligan för andra gången på bara tio år år? Det ska jag försöka bena ut med sju kategorier som ser tillbaka på den här säsongen - och en frågeställning kring hur framtiden ser ut efter den här kämpiga säsongen.

Läs analysen av Malmö här.

Läs analysen av Linköping här.

Läs analysen av Brynäs här.

Läs analysen av Leksand här.

Läs analysen av Timrå här.{{ PAYWALL LIMIT }}

MÅLVAKTER

Precis som på alla andra positioner i och kring Djurgården var det rörigt på målvaktssidan. De klev in med det välbekanta målvaktsparet Mantas Armalis och Niklas Svedberg, men Svedbergs säsong tog slut redan i slutet av november. Det blev bara tio matcher för den tidigare stjärnmålvakter.

Ett enormt ansvar lades således på Armalis. Och visst, han hade perioder då han storspelade, men överlag är han kanske inte en målvakt på den nivån att han ska vara gjuten etta i ett SHL-lag. Det var det Djurgården insåg också, då man tog in Alexander Salák.

Men då kom ju nästa smäll.

Djurgården fick klartecken att gå ut med nyheten att Salak var klar - men precis innan han skulle presenteras visade det sig att den där outklausulen Salak hade med Sparta Prag inte fanns. Till slut löste sig allting och tjecken anslöt till Stockholm. Men något senare än planerat. Och gissningsvis blev affären något dyrare än planerat också. Salak-situationen är på många sätt en bra summering av Djurgårdens säsong. Väl på isen var Salak dock bra. Han räddade 93 procent av skotten och den enda målvakten som spelade sju matcher eller fler och var bättre än veteranen var Färjestads yngling Dennis Hildeby.

I kvalspelet varvade Djurgården mellan Salak, som kändes en aning mer formstark in i kvalet, och Armalis. Men ingen av dem klev fram som någon matchvinnare.

Ser vi till hela SHL-säsongen hade Djurgården dock ett helt okej målvaktsspel, sett till förutsättningarna. De hade sjunde bäst räddningsprocent trots att laget släppte in överlägset flest skott i egen skottsektor. Det var inte på målvaktssidan det största problemet låg, kan vi konstatera.

UTROPSTECKEN

Fanns det något utropstecken i Djurgården den här säsongen? Ja, det gjorde det faktiskt. Filip Cederqvist fick ett stort genombrott i Tingsryd och gjorde där 36 poäng, vilket gav honom ett kontrakt hos Djurgården. I min analys av Djurgården inför säsongen hade jag Cederqvist i en fjärdekedja och såg inte riktigt hur han skulle kunna ta en ledande roll i laget.

Men det gjorde han ju verkligen.

Cederqvist gjorde 32 poäng och hade bara Marcus Sörensen framför sig i den interna poängligan. Bara Sörensen gjorde fler poäng i lika styrka än Cederqvist - och i powerplaypoängligan delade de båda på förstaplatsen. Snacka om att 21-åringen hann sätta avtryck under det som kom att bli hans enda år i klubben.

Om Djurgården hade hållit sig kvar är jag tämligen övertygad om att Cederqvist hade stannat, och att han hade tagit klivet till en toppspelare i ligan. I och med nedflyttningen kommer han förstås lämna, och jag är nyfiken på om han rent av kommer åka över till Nordamerika och ansluta till Buffalos organisation.

BESVIKELSEN

Den allra största besvikelsen, den kommer jag komma in på under segmentet “sportcheferna”. Det är nämligen där jag känner den allra största frustrationen å Djurgårdens vägnar.

Men den näst största besvikelsen känner jag mot Djurgårdens ledare på spelarsidan. Eller ja, de som skulle vara Djurgårdens ledande spelare. De som skulle gå i bräschen.

Vi har ju Linus Videll-situationen, först och främst. En situation som hade kunnat skötas snyggt och hållas internt, men som i stället togs i media där båda sidor försökte hävda sig och framstå som “the good guy”. Att Linus Videll anmäler sin klubb för kränkande behandling, det är en sak. Känner han att det finns fog för det så har han ju rätten att göra det. Och ingen vet alla detaljer i vad som hänt - därför tänker jag inte döma honom för det.

Det som gör mig så upprörd är som sagt att båda parterna sen försöker lösa situationen via media. Jag blir faktiskt framför allt förbryllad över Djurgårdens beteende. Att de inte körde locket på tills att allt var löst var…otippat. Och en aning märkligt. Jag menar absolut inte att man ska sitta tysta i båten och ta vilken skit som helst. Men att de går ut och föregår hela processen genom att förklara situationen…det har jag svårt att förstå. Men men. De ville som sagt framstå som den goda i situationen, och äga narrativet. Det lyckades de bra med, eftersom de allra flesta ställde sig på deras sida. 

Det är del ett. Del två i det hela är att man utser Marcus Sörensen till kapten. Jag kommer inte ta heder och ära av Sörensen som person eller spelare, men det ter sig ganska uppenbart att han inte ska vara lagkapten. Faktumet att han vägrar göra media under kvalspelet säger egentligen allting.

Han, som varit med om så mycket. Han, som spelat VM och gjort massvis med NHL-matcher. Han, som ska leda laget och vara en förebild för de yngre.

Han var i stället den som gömde sig när det började brinna. Ett “C” på bröstet är ingenting du ska hedra bara om det går bra. Det är när det går tungt en lagkapten har sina största utmaningar och sin viktigaste uppgift.

SPORTCHEFERNA

Så går vi då till sportchefsposten. Det stora haveriet den här säsongen.

Jag måste säga att jag är grymt besviken på att Joakim Eriksson lät det gå så långt som han ändå gjorde. För när allt är sagt och gjort är det hans senaste år som gjort att Djurgården hamnat där man gjort.

Det snackades redan under förra säsongen om samarbetssvårigheter kring Eriksson. Dels inom klubben, med Robert Ohlsson, men också kring agenter som inte ville placera sina spelare i Djurgården. När Robert Ohlsson sen valde att lämna för att bli norrlänning borde varningsklockorna definitivt ha ringt, om de inte redan hade gjort det.

Men Eriksson fick vara kvar och körde hela Djurgårdens Hockey in i en bergvägg, på något sätt. Det fanns ett par ljusglimtar inför säsongen, som att Linus Videll kom hem (det gick ju sådär) och att Marcus Sörensen kom hem. Men i sin helhet kunde ju alla se att lagbygget var svagt. Med alldeles för stora hål.

Jag ska inte sitta här och säga att det var ett givet kval-lag som skulle åka ur SHL - men redan inför säsongen kunde jag och alla andra se det här komma. I min införanalys skrev jag exempelvis:
"Det här känns som laget där det är kortast till en "superkris" där "allt går åt h-e", om man ska uttrycka det så. Är det någonstans det kan rasa ihop, likt HV ifjol, är det nog hos Djurgården".

Varningssignalerna fanns överallt. Och när Barry Smith, en annan katastrofal rekrytering, sedan valde att lämna klubben efter 13 matcher borde det ha varit det slutgiltiga beviset för att Joakim Eriksson var helt snett på det. Han ställde sin plats till förfogande - men backades upp av styrelsen.  

Men där och då hade det redan gått för långt. Redan efter förra säsongen skulle man naturligtvis ha bytt sportchef. Det var uppenbart att Eriksson, som gjorde väldigt mycket som var väldigt bra under sina första år i klubben, hade kört fast. Att Djurgården valde honom före Robert Ohlsson…det är galet. Så här skrev jag i min analys av Djurgården för ett år sedan:
“Tyvärr kommer jag behöva rikta en stor del av kritiken mot Jocke Eriksson. Han är på intet sätt ensamt ansvarig för att Djurgårdens tidigare så fina trend nu börjat gå åt fel håll - Eriksson har gjort mycket bra för Djurgården. Men det senaste året går det att ifrågasätta hans agerande. Dels hur han hanterade tränarfrågan, dels hur han agerade i intern-TV, dels med tanke på hur uppenbart det är att det ändå finns ett visst missnöje mot honom i spelartruppen efter hur han behandlade Henrik Eriksson-situationen”.

I slutändan är det nog en grej jag är besviken på när det gäller Joakim Eriksson:
Hur kunde han slarva bort det som Djurgården hade, som han till stora delar hade byggt upp, med Djurgårdsandan och allt sådant? Hur hamnade man i ett läge där hoppet ställdes till ett gäng omotiverade AHL-nordamerikaner?

Nåja. I december lämnade Eriksson och ersattes av K-G Stoppel. Då blev det drag på Djurgården. Nio spelare kom in och fem lämnade. En långt ifrån optimal situation - ett agerande som vittnade om den panik man kände och det hemska läget man var i - men det är samtidigt svårt att klandra Stoppel. Värvningarna fick också, i stora drag, bra utdelning. Han fick också, till en början, en väldigt fin utdelning på draget att ta in Joakim Fagervall.

Som vi vet blev allting pannkaka. Och Stoppel kastade iväg alla de där pengarna helt i onödan. Men vad skulle han egentligen ha gjort annorlunda?

Jag hittar egentligen bara ett stort misstag i K-G Stoppels tid som sportchef. Det var när han med någon vecka kvar av säsongen började snacka om att Djurgården skulle till slutspel. Det var precis det misstaget HV71 gjorde förra säsongen - trots att man var på väg ur SHL. Den naiviteten får inte finns i en krissituation.

COACHERNA

Var ska man börja…

Nichlas Falk och Mikael Aaro kom in som assisterande tränare, och i synnerhet Aaro har jag hört mycket gott om. Så långt var allt okej. Men vem som skulle bli huvudtränare var ganska länge ett mysterium. Djurgården höll korten extremt tajt på kroppen, all kredd till det, och när Barry Smith presenterades var det en superbomb. En av de största tränarskrällarna någonsin i Elitserien/SHL.

Men den femfaldige Stanley Cup-mästaren hade inget att hämta i Sverige utan lämnade efter 13 matcher. Då låg Djurgården sist och hade spelat in nio poäng.

Falk och Aaro tog då över, men de tog över ett lag i ett hopplöst läge. Det var en trupp i allt annat än harmoni. Linus Videll-situationen låg som en blöt filt över verksamheten. Och sen kom skada efter skada efter skada. Och förlust efter förlust. Men trots det tog Djurgården inte in någon ny tränare förrän i januari, då Joakim Fagervall kom in och fick tillfällig fart på laget.

Redan i november/december var Djurgården mer eller mindre kvalkvart. De skulle behöva prestera som ett topp fyra-lag resten av säsongen för att undvika kval. Och det sjuka var att man nästan gjorde det. Det fanns en period då Djurgården var hetast i serien. Och fram tills dess att det återstod tre, fyra matcher på säsongen hade de ju faktiskt häng på en slutspelsplats.

När vi summerar Fagervalls tid hade Djurgården ett poängsnitt på 1,55 - ett snitt som hade räckt till slutspel utan problem. Innan Fagervall tog över hade man urusla 0,84. Det som gör det hela än mer intressant är att Oskarshamn snittade 0,95 poäng per match efter det att Fagervall tog över - vilket var minst av alla. Nu pressar IKO serieettan i kvartsfinalspelet, medan Djurgården sedan en dryg vecka är ett hockeyallsvenskt lag. Det gäller att vara bäst när det gäller. Där misslyckades Fagervall kapitalt.

Han gjorde det mesta rätt och är absolut rätt man att coacha Djurgården i HockeyAllsvenskan. Men i kvalet lyste hans brister igenom.

SNACKISEN

Det är mycket som är kusligt likt läget Djurgården var i senast de åkte ur. Då åkte de ur två år efter att de varit i SM-final. Nu åkte de ur två slutspel (och tre år) efter att de varit i SM-final.

Då åkte de ur med Charles Berglund som huvudtränare. Nu åkte de ur med sonen Emil Berglund i laget.

Då fanns Christian Eklund med i laget. Nu fanns sonen William Eklund med i laget.

Då kom Mika Zibanejad hem under säsongen efter att ha fått göra nio matcher i NHL, men hade svårt att glänsa i SHL. Nu kom William Eklund hem under säsongen efter att ha fått göra nio matcher i NHL - men hade svårt att glänsa i SHL.

Både då och nu fanns dessutom Nichlas Falk med i ledarstaben som assisterande tränare.

DET STATISTISKA

Mycket var rent av bedrövligt med Djurgården. En företrädare för en annan SHL-klubb sade syrligt till mig att de “påminde om Segeltorp”. Riktigt så illa var det förstås inte, men mycket såg rent av kasst ut.

• Defensivt fick Djurgården inte alls till det. Jag var tidigare inne på att de släppte till mest skott i skottsektorn av samtliga lag. De släppte också till flest skott på mål totalt. Något som också ledde till att de släppte in näst flest mål.
• Djurgården sköt sjätte flest skott av alla lag - men mycket var alibiskott. I skottsektorn var de näst flest av alla. De hade störst andel skott av alla lag - som inte var i skottsektorn.
• Trots att de avlossade relativt många skott hade Djurgården sämst corsi av alla lag i SHL.
• De 1,12 poäng Djurgården snittade var sämst sedan 1995/1996 - då det var tvåpoängssystem som gällde. Mycket talar alltså för att det här var deras sämsta säsong någonsin.
• Förra säsongen vann Niclas Bergfors Djurgårdens interna skytteliga. Den här säsongen gjorde han två mål och totalt fem poäng på 50 matcher. Det var tre poäng färre än Linus Videll gjorde - och då ska vi komma ihåg att Videll lämnade efter elva matcher…
• Det snackades under säsongen mycket om hur mycket Marcus Sörensen kom undan med. Men faktum är att bara tre forwards drog på sig fler tvåminutersutvisare än Sörensens 16. I totala utvisningsminuter slutade Sörensen också tre bland forwards och fyra totalt.

BLICKA FRAMÅT

Det är minst sagt en svår uppgift att försöka navigera sig igenom Djurgårdens framtid. Senast de åkte ur hade de många klubbikoner i laget, och flera av dem följde med ned och gjorde åtminstone ett år i allsvenskan. Nu är läget inte detsamma.

De jag ser som troliga att följa med ner, som Djurgården också kan tänkas vilja ha med, är typ Tom Nilsson, Ludvig Hedström, Emil Berglund, Tim Söderlund, Niclas Bergfors (om han fortsätter) samt deras framträdande juniorspelare. 

Det är bara att hoppas att Djurgården får samma utväxling på många av deras unga spelare, som man fick när de senast åkte ur. I det laget fanns blivande profiler som Adam Reideborn, Nils Andersson, Linus Arnesson, Erik Gustafsson, Philip Holm, Henrik Eriksson, Markus Ljungh, Marcus Sörensen, Pontus Åberg och Alexander Wennberg. Det blev dock “bara” en femteplats första året. Året därpå gick DIF dock upp till högstaserien igen.

Det som gör att jag ändå tror att Djurgårdens sejour i HockeyAllsvenskan kan bli kort är att Joakim Fagervall ändå finns på plats som en tränare som tidigare har gjort det extremt bra i HockeyAllsvenskan. Samt att K-G Stoppel ändå lyckats med att få in Djurgårdsandan i klubben igen. Det är nästan mer attraktivt att spela i Djurgården i HockeyAllsvenskan kommande säsong, än det var att spela där i SHL den här säsongen…

Vilka spelare ska han försöka värva då? Ja, Daniel Brodin tycks vara klar att följa med ned till andraligan. I övrigt tycker jag han ska kika på bröderna Davidsson som gjort det helt okej i HV71 men som nog inte får följa med upp ifall HV vinner slutspelet. De skulle vara perfekta i en andrakedja i Djurgården. Jag tycker också de ska gå all-in på en sådan som Kristoff Kontos, om han inte får ett SHL-kontrakt. 

Djurgården har en juniorverksamhet som funkar väldigt bra och är ledande i alla ålderskullar. Låt oss hoppas att nästa säsong blir en säsong då vi får se Jonathan Lekkerimäki och ett par andra juniorstjärnor verkligen få chansen i A-laget från start. I ledande roller. Då kan nog publiken vallfärda till Hovet - och Djurgårdens allsvenska sejour kan bli kort.