- Förslaget: Han borde ta över som ny tränare.
- Positionerna där Timrå behöver bli bättre.
- “Där höll de topplagsklass”
- “Nubbens” stora misstag: “Men lämnar ett sagolikt arv efter sig”
- “Bryt med de två”
Det fanns nog ingen inom Timrå som innerst inne trodde på något annat än kval. Visst, slutspelshoppet levde länge och väl - men som ensam nykomling är det svårt att tro på att utfallet ska bli bättre än en jumboplats eller nästjumboplats.
Kanske var det just det som gjorde att Timrå lyckades spela sin bästa hockey för säsongen när det gällde som allra mest? Kanske var det just den vetskapen som gjorde att Timrå klarade av att säkra kontraktet på ett minst sagt stilfullt sätt.
Men laget slutade trots allt sist i SHL. Varför? Det ska jag försöka bena ut med sju kategorier som ser tillbaka på den här säsongen - och en frågeställning kring hur framtiden ser ut efter den här kämpiga säsongen.
Läs analysen av Linköping här.
Läs analysen av Leksand här.{{ PAYWALL LIMIT }}
MÅLVAKTERNA
Timrå gick in i säsongen med två målvakter som tydligt skulle tävla om speltiden. Det var uppenbart att man inte hade någon given etta. Jacob Johansson levererade i HockeyAllsvenskan, men trots att han har ganska digert med SHL-erfarenhet hade han inför den här säsongen aldrig varit förstemålvakt i högstaligan. Han stod alltid lite bakom Jonas Gustavssonunder åren i Linköping.
Sami Rajaniemi var en väldigt tydlig “andrahandssorteringsvärvning”. Timrå blev klara för SHL-spel sent och målvaktsmarknaden var ganska tunn. Speciellt om man ville hitta en målvakt som låg ungefär på Jacob Johanssons nivå. Rajaniemi var en ganska medelmåttig målvakt i finska ligan och blev inte klar förrän i juni månad. Då var marknaden inte speciellt sexig.
Johansson och Rajaniemi hade olika faser av säsongen då man var hetare än den andra. På så sätt höll sig Timrå ofta flytande. Man hade nästan alltid en helt okej målvakt, åtminstone. Ju längre säsongen led, desto mer uppenbart kändes det ändå att det var Jacob Johansson man skulle gå med när det brände till. Han var bättre än finländaren och spelade framför allt väldigt förtroendeingivande under kvalspelet. På så sätt gjorde Johansson egentligen allting man kunde begära av honom.
Ser vi det rent statistiskt var båda målvakterna dock på den sämre halvan. Den enda statistiken där någon av dem höll högre klass var räddningsprocenten i skottsektorn, där Johansson var sjätte bäst av ligans förstemålvakter. Totalt hade dock bara Malmös målvaktspar sämre räddningsprocent.
Jacob Johansson lär bli kvar i Timrå - men jag skulle tro att man vill hitta en bättre målvakt vid sidan om honom. Kan de locka tillbaka Victor Brattström från Nordamerika? Eller går man rent av efter Anders Lindbäck, som fick sitt stora genombrott i klubben för ett drygt decennium sedan?
UTROPSTECKNET
Det går att ifrågasätta hans defensiv, men Joey LaLeggia visade den här säsongen att han verkligen var en offensiv toppback i SHL. Och det trodde jag verkligen inte att han skulle vara.
Han var för all del helt okej i Rögle, men när Timrå gjorde klart med LaLeggia och Nolan Zajac var det snarare Zajac jag tyckte var en vass värvning. Zajac var dock en liten besvikelse för mig, medan LaLeggia var en enorm positiv överraskning.
Samtidigt är det lite tudelat kring honom. Timrås svaga backsida gjorde att LaLeggia fick spela 24 minuter per match - näst mest i hela ligan! - och det är inte en roll han ska ha i ett SHL-lag. Men det är samtidigt svårt att vara allt för kritisk när han gör 38 poäng och slutar trea i backarnas poängliga. 24 av poängen kom i lika styrka, där bara Jonathan Pudas var bättre. Räknar vi bara mål och förstaassist var LaLeggia tvåa även där, endast slagen av Pudas.
Han har absolut sina brister, men den här säsongen vägde ändå det positiva över. Nu hoppas jag verkligen Timrå förstärker sin backsida rejält och ger LaLeggia en mer rättvis roll - för paradoxalt nog tror jag han kommer må bra av ett par minuters mindre istid per match.
BESVIKELSEN
När Pontus Åberg valde Timrå över Djurgården sågs det som ett drag som skulle kunna avgöra hela bottenstriden. Och visst, Åberg hjälpte Timrå kvar på Djurgårdens bekostnad, men han var inte alls den faktor som jag hade räknat med.
Han såg pigg ut till en början men försvann mer och mer, trots att istiden egentligen var densamma hela tiden. Få svenska spelare är så offensivt renodlade som Åberg, och därför får han finna sig i att i mångt och mycket bli bedömd för sina poäng. Han gjorde 3+1 på sina tre första matcher, men på de övriga 25 i Timråtröjan (kvalet inkluderat) blev det bara två mål och totalt åtta poäng. I kvalet var det åtminstone åtta, nio andra Timråforwards som var mer framträdande än stjärnvärvningen från AHL.
Han lär inte bli kvar i Timrå, och frågan är vad som händer med Pontus Åberg framöver. Flyttar han rent av hem till det Djurgården han var med och spelade ner i HockeyAllsvenskan? Kommer en annan SHL-klubb, typ Oskarshamn eller Linköping, satsa på honom? Eller flyttar han ut i Europa och tar ett år i Finland eller Tyskland?
Det finns en del frågetecken kring Åberg, som absolut har egenskaper som borde göra honom till en bra SHL-spelare. Det är därför jag är lite besviken kring hur det blev den här säsongen.
COACHERNA
Av någon anledning valde Timrå att till den här säsongen flytta upp Ante Karlsson som huvudtränare tillsammans med Fredrik Andersson. Andersson hade varit ensam huvudtränare under fyra års tid och tagit upp Timrå i högstaligan två gånger om, när sportchefen Kent Norberg plötsligt beslutade sig att befordra den assisterande tränaren Anders Karlsson också.
Ett märkligt beslut då, och ett beslut som ter sig ännu märkligare så här i efterhand.
När Fredrik Andersson fick sparken med en omgång kvar av SHL tog Karlsson ensam över huvudansvaret, och Andersson gick ut och sa att det delade ledarskapet inte funkat. Tyvärr för Anderssons del offrades han, och man kan definitivt säga att hans femåriga tid i Timrå fick ett ovärdigt slut. Något som gör sparkningen än mer trist är att jag gärna hade sett honom som Kent Norbergs efterträdare på sportchefsposten. Men så lär det ju knappast bli nu, när han precis fått sparken.
Anders Karlsson lyckades rädda kvar Timrå på ett minst sagt imponerande sätt, och med facit i hand var det antagligen rätt att göra justeringen på coachsidan inför kvalet. Men med facit i hand var det definitivt fel att göra justeringen på coachsidan inför säsongen. Det blev platt fall för det draget.
SPORTCHEFEN
Kent Norberg lämnade Timrå för Frölunda 2008, men efter en misslyckad tid i Göteborg återvände han till Medelpad 2011 och har blivit kvar till nu. Totalt har “Nubben" 18 säsonger som sportchef i Timrå IK.
Han är Timrå IK. Eller ja, har varit.
Nu lämnar han för HV71. Skulle HV71 inte gå upp gör “Nubben” en liknande grej som Per Kenttä, som satte ihop laget som Oskarshamn gick upp i SHL med. Han själv lämnade dock för Björklöven och är alltjämt kvar i HockeyAllsvenskan. Det skulle kunna bli samma scenario för Norbergs del.
Han kommer lämna efter sig ett närmast sagolikt arv. Inte för att han på något sätt är världens bästa lagbyggare egentligen, men snacka om att avgå med stil. Innan “Nubben" nu lämnar har han alltså gjort klart med Anton Lander, Anton Wedin och Emil Pettersson. De tre realistiska drömvärvningarna som Timrå hade kunnat göra. Det komma vara tre av SHL:s allra bästa spelare nästa säsong. Dessutom sajnar han upp toppcentern Robin Hanzl över kommande två år också och ser därmed till att Timrå IK kommer stå bättre rustade än på många år. De kommer ha sitt bästa lag sedan 2008, då de slutade femma i serien och sedermera gick till semifinal. Riktigt så bra lär det knappast gå nästa säsong, men man har i alla fall nu åtminstone lagt en grund som gör det rimligt för dem att etablera sig i SHL. Något som Timrå ju inte lyckades med sist de var uppe.
Norberg byggde till den här säsongen ett lag som var klart bättre än det man hade sist de var uppe. Dels hade han redan i Hockeyallsvenskan byggt ett lag som var som gjort för att spela i SHL. Christopher Liljewall, Jacob Blomqvist, Jacob Johansson, Viktor Lodin och ett par spelare till kändes som klockrena att ha med sig även i högstaligan. Dessutom valde han i mångt och mycket att behålla rätt spelare upp också. Jag tänker på sådana som Sebastian Hartmann, Albin Lundin och Per Svensson. Med värvningar som Robin Hanzl och Ty Rattie hade man också en helt annan spets än senast det begav sig i högstaligan, då det egentligen bara var Anton Wedin och Johannes Kinnvall som höll hög SHL-klass.
Jag har redan varit inne på de misstag “Nubben" gjorde med säsongens lagbygge. Backsidan var helt enkelt för dålig, spelare som Tim Erixon och Oliver Bohm är inte spelare att bygga kring i SHL längre, och den delade huvudtränarysslan funkade inte heller. Men Kent Norberg är så mycket mer än den här säsongen. Det kommer kännas konstigt att det inte är han som ska bygga Timrås lag de kommande åren.
SNACKISEN
Han har fått stå i skuggan av Patrik Karlkvists osannolika monstersuccé. Men det fanns ju faktiskt en annan SHL-debutant som spelade sitt livs hockey. Okej, Per Svensson gjorde två SHL-matcher sin lånad till AIK säsongen 2013/2014 - men det var den här säsongen han var en SHL-spelare på riktigt för första gången.
Svensson är 33 år och en spelare och personlighet det är så vansinnigt lätt att tycka om. Han debuterade i HockeyAllsvenskan redan säsongen 04/05 och etablerade sig i ligan säsongen 08/09. Han gjorde sedan en avstickare till HockeyEttan innan han flyttade till Almtuna 2012. Där blev han kvar till 2020 då det blev ett kort äventyr i Olten innan pandemin tog över världen. Det blev en flytt till Timrå där han spelade en stor roll i lagets resa mot SHL. Nu fick han också ta steget upp i högstaligan för första gången.
Och som han gjorde det.
Under den defensive backens första säsong i ligan hittade han nätet sex gånger och gjorde 16 poäng. Han var sedan helt enorm i defensiven under de fyra kvalmatcherna mot Djurgården och spelade med hjärtat utanför tröjan. Vid 33 års ålder spelade han sitt livs hockey. Nu får han spela SHL-hockey även som 34-åring.
Jag är så glad för Per Svenssons skull.
DET STATISTISKA
Timrå tog tolv poäng fler än man gjorde senast laget var uppe i högstaligan. Vad låg bakom det?
- Timrå borde gjorde fler och släppte in färre mål än senast laget var uppe. Då gjorde man 115 mål, minst i ligan, nu gjorde de 133 mål vilket var fler än Linköping, Brynäs och Djurgården gjorde. Senast släppte laget in 182 mål - sämst även det - och nu släppte de in 177. Där var de dock alltjämt sämst.
- Timrå släppte till ungefär lika många skott mot eget mål den här gången. Skillnaden nu var dock att de släppte till betydligt fler i egen skottsektor. Det känns som en liten överraskning då min bild var att Timrå överlag spelade ett bättre försvarsspel den här säsongen - och att många målchanser släpptes till på grund av enskilda misstag snarare än ett genomgående uselt försvarsspel.
- Powerplay var Timrås främsta styrka den här säsongen. Där var de ett topplag med sina 25,2 procent. I boxplay var man dock bara tionde bäst med sina 75 procent. Slår vi ihop PP och BP landar de alltså på 100 procent - vilket är precis där gränsen för godkänt brukar gå. Med det var man totalt sjätte bäst.
- I powerplay var framför allt Ty Rattie den store kungen. Han gjode 13 poäng i spelformen, bara Richard Gynge (14) gjorde fler. Adderar vi Ratties åtta assistpoäng kan vi konstatera att bara tre spelare gjorde fler PP-poäng över huvud taget.
- I lika styrka gjorde Joey LaLeggia flest poäng, med sina 8+16. Han var den enda backen som vann sitt lags interna poängliga i lika styrka. Den enda i övrigt som var riktigt nära var Jonathan Pudas, som slutade trea i Skellefteås.
- Något som verkligen understryker att Timrå var bättre den här säsongen än 2018/2019 var corsin. Då hade man urusla 44 procent och var sämst i ligan. Nu var Timrå i alla fall uppe på 47 procent och hade fyra lag efter sig. Timrå hade ett skickligare lag den här säsongen. Framför allt hade man en spelidé. Det kändes det inte som att Timrå hade förra gången de spelade i SHL.
BLICKA FRAMÅT
Det är svårt att vara annat än optimistisk när man tänker på Timrås framtid. Officiellt har de fyra backar och tio forwards under kontrakt, men vi vet ju även att Anton Wedin och Emil Pettersson är klara.Där är det bara en fråga om att det ska bli offentligt också. Detsamma gäller backen Elmeri Eronen, som är klar för klubben enligt Expressens uppgifter.
Jag utgår också ifrån att Jacob Johansson blir kvar samt att Timrå gör allt man kan för att förlänga kontrakten med Joey LaLeggia och Ty Rattie. Blir de tre kvar har Timrå en ruskigt bra stomme, en imponerande vass kärna för att vara andra året i SHL, och då har man gett sig alla möjligheter att etablera sig i högstaligan.
Backsidan är alltjämt en aning suspekt, det vill till att Eronen är en fullträff, men framåt kommer de ha en forwardssida av högsta SHL-klass. Vi kan tänka oss en kedja med Robin Hanzl, Ty Rattie och typ Sebastian Hartmann. Sen en kedja med Anton Wedin, Anton Lander och Emil Pettersson. Då har de spelare som Erik Andersson, Jacob Blomqvist och Albin Lundin för de lägre kedjorna. Där skulle de även kunna trycka in Christopher Liljewall och Erik Walli Walterholm. Och kanske, kanske Jeremy Boyce om de vill ha kvar honom som breddforward. Han lär dock inte vara tänkt att gå in på tolv forwards, om han blir kvar över huvud taget.
Det finns ett par forwards med kontrakt, som jag ännu inte nämnt: Robin Alvarez och Viktor Liljegren. Alvarez var en besvikelse hos mig. Jag hade trott han skulle ta en mer framträdande roll i det här Timrålaget. 33-åringen är en stabil SHL-spelare, men frågan är om Timrå känner att det finns en roll för honom eller om han får söka sig till typ Finland eller Tyskland. Viktor Liljegren tog inte plats i Timrå men gjorde det grymt bra som utlånad till Västervik. Jag ser inte att han ska ta plats i Timrå nästa säsong heller, utan man gör nog bäst i att bryta avtalet och ge Liljegren chansen att inleda i HockeyAllsvenskan i stället. Han skulle kanske kunna vara något för någon av toppklubbarna som inte går upp i SHL. BIK Karlskoga?
Det finns ett par frågetecken för Timrå, men de rör ledarsidan. Vem ska bli ny sportchef? Och vem ska vara lagets tränare? Ska “Ante” Karlsson köra vidare som huvudtränare? Ska de köra delat ledarskap igen? Eller återgår Karlsson till en roll som assisterande tränare? Jag lanserar här ett alternativ som huvudtränare:
Johan Pennerborn.
Visst. Han är absolut inte rätt tränare om du vill sätta en stabil defensiv. Men med det här framåtlutande Timrålaget tror jag ändå han kan få ut väldigt mycket av de stjärnvärvningar som de gjort. Dessutom känner han ju “Ante” Karlsson väldigt väl sedan tidigare. Först var de båda assisterande tränare till Leif Carlsson i Färjestad. Och när “Pennan” sen tog över som huvudtränare var Karlsson hans assisterande innan flytten till Timrå.
Som sportchef är det svårare att peka ut något klockrent namn. Här skulle jag gärna se att Timrå kanske tänkte utanför boxen och plockade in en person exempelvis från agentvärlden. Eller varför inte göra som MoDo och ta in en scout från NHL-världen? Eller skulle de kunna locka en sådan som Johan Garpenlöv till att ta jobbet? Jag tror han skulle vara ett vasst namn för Timrå.
Hur som helst har Timrå satt sig i en spännande sits, och om de prickar rätt på ledarsidan (det är alltid ett stort om) så har de nu gett sig alla förutsättningar för att etablera sig i högstaligan en gång för alla.
