Måns Karlsson: Hur blev det så här, Malmö?

• “En av SHL:s största floppvärvningar”
• “Påverkade min syn på Malmö som klubb”
• Sämst målvaktsspel i hela SHL
• Märkliga tränarturerna
• "Kommer kunna ta kliv och blåsa förbi konkurrenterna"

Malmö storsatsade på klassiskt Malmövis efter ett par års budgetbyggen. Efter att ha varit fast som ett mellanmjölkslag under en lång tid var den här säsongen startskottet på en resa som skulle ta Malmö tillbaka till toppen.

I stället blev det precis tvärtom och Redhawks hade en av sina tuffaste säsonger sedan uppflyttningen till SHL. En säsong som slutade med tränar- och sportchefsbyte. En säsong som slutade med en tolfte plats.

Men hur blev det så? Det ska jag försöka bena ut med sju kategorier som ser tillbaka på den här säsongen - och en frågeställning kring hur framtiden ser ut efter det här tuffa året.{{ PAYWALL LIMIT }}

MÅLVAKTERNA

Det var längesedan Oscar Alsenfelt inte var gjuten etta i Malmö. Senast det hände var den skadefyllda säsongen 15/16 då han bara fick spela sju matcher. Sedan Alsenfelt på allvar etablerade sig som en SHL-målvakt 2013 hade han faktiskt, med undantag för 15/16, alltid spelat åtminstone två tredjedelar av alla matcher. 

Nu? Nu spelade han faktiskt bara 21. Delvis på grund av en skada som höll honom borta inledningsvis, men också till följd av att Daniel Marmenlind faktiskt var minst lika bra som stjärnkeepern.

Sedan 2016 och framåt har Malmö alltid haft ett målvaktsspel som varit klart över medel. Oscar Alsenfelt har i princip alltid varit en topp tre-målvakt, och oavsett vem som backat upp har Redhawks haft ett målvaktsspel som sammantaget varit topp-sex i SHL. Inte sällan har de också varit topp-tre. Det har ofta gett dem en hel del poäng de, rent spelmässigt, kanske inte skulle ha haft. Det har också gjort att de kunnat drömma om att gå långt i slutspelet (vilket man ju också gjorde vid två tillfällen). 

Nu hade de sämst målvaktsspel i SHL.

Inför säsongen hade nog de flesta Oscar Alsenfelt-Daniel Marmenlind som ligans vassaste målvaktspar. Det gick att argumentera för att man hade SHL:s bästa målvakt de senaste åren, plus HockeyAllsvenskans bästa målvakt ifjol. Marmenlind hade en lovande start på säsongen, men arbetsbördan blev för hög och att han hade svårt att prestera på en jämn nivå när Alsenfelt gick skadad. Mot slutet steppade Marmenlind upp igen och gjorde några direkt avgörande insatser för Malmös SHL-existens. Och Oscar Alsenfelt var fenomenal i det avslutande derbyt mot Rögle. När det väl gällde klev de helt enkelt fram.

Men. Statistiskt var SHL:s bästa målvaktspar SHL:s sämsta målvaktspar, med 88,47 i räddningsprocent. Detta trots att Malmö dessutom släppte till minst skott av alla i egen skottsektor.

UTROPSTECKNET

Det är svårt att hitta enskilda utropstecken i Malmö. Det var få spelare som höll uppe en hög nivå under hela säsongen. Marcus Sylvegård inledde säsongen utmärkt. Adam Ollas Mattsson avslutade säsongen suveränt. Bröderna Westerholm gjorde återigen det bra. Marmenlind var i sina bästa stunder en kanonmålvakt.

Det stora utropstecknet ringar i stället in Malmö Redhawks i stort, och den framåtanda man trots allt gick in i säsongen med.

De senaste åren har det varit tydligt att de haft rena budgetbyggen. 2020/2021 hade de SHL:s gråaste trupp, och det var först efter en riktigt usel inledning som Patrik Sylvegård förstod att något behövde göras. Malmö värvade in en helt ny förstafemma och gick till slutspel.

Nu gick de in i säsongen framåtlutade. Värvningarna av Daniel Marmenlind, Joakim Ryan, Carl-Johan Lerby, Lance Bouma, Marcus Sylvegård och förstås Carl Söderberg indikerade att de inte skulle tolerera en ny, svag säsong. När de sedan dessutom tog in Magnus Pääjärvi och Fredrik Händemark ställde Malmö helt plötsligt upp med ett av SHL:s mest stjärntäta byggen. Det sket sig totalt, för att uttrycka det klart och tydligt, men det är tydligt att Malmö flyttat fram sina positioner och att de är ute efter att bli ett topp sex-lag igen. 

BESVIKELSEN

Med tyngre värvningar och dyrare spelartrupp kommer också högre krav och förväntningar. Förväntningar som Malmö Redhawks inte ens var nära att klara av att matcha.

Det snackades om att man aldrig riktigt satte laghierarkin. Att det blev för många kockar. Att tidigare lagkaptener som Oliver Lauridsen och Fredrik Händemark ville en sak, att den informella kaptenen Oscar Alsenfelt ville annan sak och att den nye lagkaptenen Carl Söderberg drog åt ett tredje håll. Och mitt i allt stod Joakim Fagervall och misslyckades uppenbart med att få ihop laget fullt ut. Det som normalt är hans stora styrka.

Jag tycker att i princip alla Malmös utespelarvärvningar blev misslyckade. Händemark spelade inte på den nivå vi vant oss vid, Magnus Pääjärvi gjorde 2+1 på 17 matcher, Lance Bouma blixtrade till de sista fem matcherna men var överlag riktigt dålig, Carl-Johan Lerby gjorde nog sin sämsta säsong i SHL, Alexander Molldén höll inte SHL-klass. Och just det, Jaedon Descheneau har spelat i Malmö den här säsongen också.

Han var en av SHL:s största floppvärvningar den här säsongen.

COACHERNA 

Efter att ifjol hela tiden ha jämförts med de bravader Peter Andersson utförde i Malmö var känslan att det här var säsongen då Joakim Fagervall gavs verktygen att bygga sitt eget arv i Malmö. Så blev det också - men det var allt annat än ett positivt sådant.

Joakim Fagervall, Pär Styf och Tomas Kollar fick aldrig ihop det hela och det medförde som bekant att Fagervall fick sparken. Efter 32 matcher hade snittat Malmö 1,2 poäng per match, släppt in fjärde flest mål och gjort tredje minst. Ett dunderfiasko.

Tomas Kollar tog över och det såg till en början inte ut att göra någon skillnad. Malmö kom närmare och närmare ett kval - medan Joakim Fagervalls nya lag Djurgården frenetiskt försökte ta sig ikapp. Så blev det som bekant inte. Kollar fick ordning på saker och ting, och under hans tid som huvudtränare i Malmö snittade man 1,45 poäng per match. De släppte in sjunde flest mål och gjorde åttonde flest. Kollar utförde med andra ord inga mirakel, utan fick snarare laget att prestera på en mer förväntad nivå. De flesta hade nog Malmö som ett mittenlag i sina tips inför säsongens början och det var den nivån Kollar fick upp dem på också.

Trots att Kollar, som sagt, inte utförde några mirakel har han fått idel lovord från alla håll och kanter och jag skulle bli förvånad om han inte är Malmös nye långsiktige tränare. Det sprack ju med både Tomas Mitell och Peter Andersson (mer om det senare…) och jag ser egentligen inga bättre alternativ än Kollar. Han ger ett bra intryck hos mig och ser ut att vara en bra, modern, ledare. Får han en starkare stab runt sig än den han hade under slutet av den här säsongen tror jag absolut han kan vara rätt man för Redhawks över tid.

SPORTCHEFEN 

Patrik Sylvegård har varit Malmö Redhawks en lång tid. Han har gjort allt. Han har suttit på VD-stolen samtidigt som han ansvarat för lagbygget. Ofta med ganska gott resultat, men de senaste åren med desto sämre.

Därför tror jag det är helt rätt läge för Malmö att ta in Björn Liljander från Frölunda som den nye sportchefen. Patrik Sylvegård finns kvar i klubben men tar i alla fall ett tydligt steg bort från laget. Det var nog ett måste för att man skulle kunna ha förhoppningar om att ta nästa steg. Det är helt enkelt inte sunt att ha en person i två så viktiga roller i en klubb, år 2022.

Sylvegård har överlag gjort ett väldigt bra jobb i Malmö. Likt Peter Jakobsson i Färjestad gjorde han också i princip allting som sponsorer och supportrar önskade inför säsongen - men det blev platt fall. Då är han helt plötsligt en idiot. Riktigt så svart/vitt är det förstås inte i realiteten, sanningen ligger i vanlig ordning däremellan, men att Malmö behöver få in lite fräscha idéer utifrån tycker jag är ganska givet.

Jag tror också det är bra att Sylvegård inte försvinner från klubben, så länge han ändå klarar av att ta ett steg bort från laget och låter Björn Liljander jobba relativt ostört med sina idéer. Om så blir fallet är min känsla att Redhawks faktiskt har en riktigt stark sportslig ledning - förutsatt att man hittar rätt tränare. Oavsett om den tränaren heter Tomas Kollar eller inte.

Det finns ett par saker att ifrågasätta med Patrik Sylvegårds avslutande tid som sportchef i Malmö Redhawks. Den allra, allra tydligaste och märkligaste niten han gick på var förstås det nya kontraktet han skrev med Joakim Fagervall. Två månader senare hade Fagervall fått sparken. 

Ska vi se det ur ett större perspektiv har Sylvegård nu också två år i rad känt sig tvungen att göra drastiska förändringar under säsongen. Ifjol genom att shoppa loss som en galning - i nu genom att sparka tränaren.

SNACKISEN 

Det mesta kring Malmö Redhawks handlade om tränarna. Och det finns några nyckeldatum som är ganska…frapperande. Även ur ett historiskt perspektiv.

• 10 november 2021: Joakim Fagervall belönas med ett nytt kontrakt, trots att Malmö haft en mycket tung start på säsongen och bara snittat 1,1 poäng per match.
• 17 januari 2022: Joakim Fagervall får sparken. Detta trots att Malmös poängsnitt sedan kontraktsförlängningen är 1,3 - jämfört med 1,1 inför förlängningen.
• 3 mars 2022: Peter Andersson tar över Malmö, enligt ett pressmeddelande från klubben. I det panikartade läget som råder kliver han i båset redan till kvällens bortamatch mot Örebro.
• 3 mars 2022: Malmö släpper ett nytt pressmeddelande som talar om att Andersson inte alls kommer ta över klubben. Anledningen är att Malmö och Brynäs inte är överens.
• 4 mars 2022: Ordförande Mats Larsson förklarar vad som gick fel. "– Jag svarar okej på innehållet i pressmeddelandet, men jag ser inte att det står på ett annat ställe i e-postmeddelandet: "Är det okej om vi publicerar detta 14.50?".
• 5 mars 2022: Larsson säger i CMore att det är 80-20 att Peter Andersson inte kommer. Och så blir det också.

Nu blev det ju väldigt bra med Tomas Kollar till slut - men det går inte att komma runt att det var en del märkliga tränarturer som sannerligen påverkade min syn på Malmö Redhawks som klubb.

DET STATISTISKA

Varför gick det som det gick för Malmö, utifrån ett statistiskt perspektiv?

Jag har tidigare varit inne på målvaktssidan, som var sämst i hela SHL sett till räddningsprocent. Men det finns också en del andra nyckeltal som gjorde att Redhawks storsatsning föll pladask.

• Special Teams var rent bedrövligt. Slår man ihop PP och BP vill man ligga på åtminstone 100 procent totalt. Malmö nådde inte ens upp i 96, och var tredje sämst av alla. De hade också sämst skottprocent av alla lag i powerplay.
• Carl Söderberg gjorde en kanonsäsong i stora hela och nådde 22 mål. Det går det inte att klaga på. Men bakom honom var det extremt tunt. De som gjorde näst flest mål var alltså Carl Persson och Marcus Sylvegård med elva vardera.
• Väldigt mycket alibi-skott. Malmö hade väldigt bra corsi. och tittar man bara på den är det lätt att tro att allt var frid och fröjd i offensiven. Men ser vi till Malmös förmåga att skapa farliga lägen var det sämre. De hade nämligen “bara” femte flest skott i skottsektorn. Det är också vassa papper, absolut, men det förklarar i alla vall till viss del varför man hade sämst skottprocent av alla lag i hela ligan.
• Det positiva då? Ja, det finns en del positivt. Att man ändå var spelförande i viss mån var positivt. Malmö hade ett annat material och en annan framåtlutning än tidigare. Det ska de bygga vidare på.
• De släppte också till minst skott av alla i egen skottsektor, och med ett bättre målvaktsspel från start till mål kommer Malmö med det försvarsspelet kunna ta kliv till nästa säsong.

BLICKA FRAMÅT

Malmö har båda målvakterna, fem backar samt elva forwards med kontrakt till kommande säsong. De har också stärkt upp den sportsliga ledningen med den mycket uppskattade Björn Liljander, som kliver in som ny sportchef.

Frågan är: är det bra för en tabelltolva att ha stora, stora delar av sin trupp under kontrakt till kommande säsong? När man dessutom förändrar den sportsliga ledningen och ska ta in en ny sportchef samt förändra tränarsidan? Normalt sett: nej. Men i det här fallet behöver det inte vara negativt.

Det finns väldigt mycket potential i Malmö som stad, klubb och lag. Det finns många spelare i truppen med ett hjärta för klubben, och många i ledarstaben som känner samma sak. Även spelmässigt finns det en del bra saker att bygga vidare på, som att man ju är bättre i spelet med puck än tidigare.

Utan förändringen på sportchefssidan hade jag varit skeptisk till Malmö även fortsättningsvis. Inte för att jag tycker Patrik Sylvegård är värdelös, utan helt enkelt för att det behövs fler ledare i den typen av roller. Det ser vi på egentligen alla topplag. Det går helt enkelt inte att ha en sportchef som ska klara av allt. I synnerhet inte när den sportchefen dessutom är VD.

Malmö har ett jobb att göra och en resa att göra. Men prickar de rätt på tränarsidan (Tomas Kollar?) har jag svårt att se att Redhawks ska behöva gå igenom ett till kaosår där man tvingas göra drastiska förändringar mitt under säsongen. Prickar de rätt på tränarsidan finns det en så spännande grund att stå på att Malmö absolut borde kunna blåsa förbi Linköping, Brynäs och Oskarshamn redan till kommande säsong. Och absolut vara uppe och nosa på att ligga på samma nivå som Leksand.

Något annat vore till och med ett misslyckande.