• "Från sämst till femte bäst"
• "Powerplaykungen"
• “Trodde han skulle slå igenom - spelar för allsvensk existens”
• "Måste ifrågasätta lagbygget"
• "Bryt med veteranerna!"

Läs Måns Karlssons analys av Malmö här.

Linköping försöker febrilt lämna den bottenstrid de varit en del av de senaste åren. Precis som vanligt slutade det emellertid med en plats mitt emellan slutspel och kval för LHC:s del den här säsongen också.

Klas Östman fick dock stopp på den vikande trenden LHC varit inne i rent poängmässigt, och kanske var den här säsongen ändå starten på något positivt i Östergötland?

Med hjälp sju olika kategorier ska jag försöka ta reda på varför det gick som det gick för Linköping - och också ge svaret på hur framtiden ser ut.{{ PAYWALL LIMIT }}

MÅLVAKTERNA

Det har tjatats om det i ett års tid, men det kanske inte nog understrykas. LHC hade ifjol ligans sämsta målvaktsspel och utan värvningen av David Rautio hade laget fått kvala. Punkt och slut. Nu gjorde de sig av med såväl Niklas Lundström och Jussi Rynnäs och plockade i stället in Marcus Högberg som det solklara förstavalet.

Högberg inledde halvdant, men spelade upp sig och var precis den matchvinnarmålvakten Linköping behövde för att inte behöva oroa sig för kvalspel. Ser vi till ligans förstamålvakter hade exempelvis bara Gustaf Lindvall, Jhonas Enroth och Christoffer Rifalk bättre räddningsprocent i lika styrka. Det är en statistik som imponerar i alla fall på mig. Det var framför allt en direkt svag räddningsprocent i boxplay (83,3 procent) som drog ned Högbergs betyg och statistik en aning den här säsongen. Där blev han faktiskt kraftigt överglänst av målvaktskollegan David Rautio, som förvisso spelade ungefär en tredjedel så många matcher som Högberg.

Den enda oron jag hade kring Marcus Högberg inför säsongen handlade egentligen om förra säsongen. Han hade det extremt tungt i Ottawa, vilket ju gjorde att de inte ens erbjöd det kvalificerande kontrakt som det närmast är kutym att NHL-klubbarna gör med spelare som trots allt huserar på NHL-nivå. Jag tror dock den här säsongen, med massor med speltid, var precis vad Högberg behövde för att få tillbaka det tidigare eventuellt tappade självförtroendet. Hans betydelse för LHC går inte att underskatta. För ett år sedan hade man ligans överlägset sämsta målvaktsspel och en räddningsprocent på totalt 88. Nu orkade man upp över 90 och var i stället femte bäst.

Vid sidan om stjärnkeepern gjorde den ständigt pålitlige David Rautio återigen en helt okej säsong. Frågan är dock om säsongen var tillräckligt bra för att veteranen ska få ett nytt SHL-kontrakt någonstans?

UTROPSTECKNET

Linköping har väldigt många unga spelare på ingång, och flera av dem står redan nu antingen på gränsen till A-lagsspel eller är på väg att etablera sig på den nivån. Men hur många av dem “färgar” i SHL? Egentligen ingen. Mattias Hävelid, Daniel Ljungman, Arvid Costmar, Elliot Ekmark och gänget har något år kvar innan de är redo att på riktigt ta framträdande roller i laget.

Den jag i stället vill lyfta fram som ett utropstecken är rutinerade Patrick Russell. Jag måste säga att jag på förhand var en aning skeptisk till den värvningen. Inte för att han är en dålig spelare, utan för att jag inte trodde han hade spets nog att leverera i SHL. Jag trodde helt enkelt att han inte skulle klara av att hjälpa Markus Ljungh och Broc Little i offensiven. Men där hade jag fel. Den danske powerforwarden gjorde faktiskt 18 mål och slutade strax utanför topp-10 i SHL:s skytteliga. Russell gjorde tio mål i powerplay, vilket bara Richard Gynge, Ty Rattie, Linus Karlsson och Adam Tambellini lyckades överträffa.

De tre som var bakom Russell i LHC:s interna PP-skytteliga gjorde sammanlagt elva mål - och ingen annan än Russell gjorde fler än fyra. Det säger allt om vilken leverans han stod för i den spelformen.

BESVIKELSEN

Det fanns gott om besvikelser i Linköping den här säsongen också. I vanlig ordning hade man en minst sagt spretig värvningsstrategi och i vanlig ordning hade man svårt att få leverans från de tilltänkta spetsvärvningarna. Brian Gibbons gjorde osannolikt usla 0+1 på 17 matcher. Ben Maxwell landade på tolv poäng. Craig Schira gjorde inget större intryck och Markus Modigs levererade bara 0+3 på 15 matcher den här säsongen.

Samtidigt är det svårt att hitta någon spelare, utöver den ständigt skadade Brian Gibbons, som verkligen är en flopp. En spelare jag dock hade väldigt stora förväntningar på var Max Lindroth, som jag trodde skulle kunna ta kliv mot att bli en landslagsback och kanske, kanske få ett tvåvägskontrakt i NHL. Där kändes det dock som att han i stället tog ett kliv bakåt.

En riktigt stor besvikelse hos mig var dock Nikola Pasic. Kanske är det där jag landar i den här kategorin? Jag trodde det här skulle bli året då Pasic etablerade sig i en topp sex-roll och visade att han hörde hemma i SHL. I stället blev det precis tvärtom. Han spelade sig ur SHL och spelar nu om en allsvensk existens med Södertälje.

Jag vet inte om det är Pasic eller Linköping jag ska vara besviken på. Men besviken - det är jag.

COACHERNA 

Klas Östman kom in som den tilltänkta frälsaren - och nog får man säga att han fick ut precis så mycket som det fanns att få ut i den här upplagan av Linköping. Han hade en klart godkänd debutsäsong och känslan är nu, ännu mer än inför säsongen, att LHC till sist hittat rätt tränare. Han har bevisat att han håller även som huvudtränare, likt Robert Ohlsson, och att han inte bara är en assisterande tränare. Jag är spänd inför att se vad han kan göra med ett bättre lag. Är han rätt person att föra Linköping också till nästa nivå, eller är han “bara” rätt person för Linköping här och nu? I ett skede där allt utom kval är positivt, och där en slutspelsplats snarare är en bonus. 

Östman gjorde mycket som var bra. Efter tre raka säsonger där Linköping tagit mindre poäng än året dessförinnan lyckades Östman ta 69 poäng - den högsta summan LHC nått sedan 2018. Det kändes också som att han fick in ett helt annat lugn i klubben, och att det inte alls var samma oro och kris som vid samma läge de senaste åren. Trots att läget under stundom var nästan lika problematiskt. Faktumet att LHC också gav honom ett nytt flerårskontrakt innan den här säsongen ens var över säger en del om vilken status han har i klubben.

Det finns dock ett par grejer som oroar. Trots att LHC släppte till 24 mål färre än ifjol, alltså cirka ett halvt mål per match, släppte man faktiskt till fler skott i egen skottsektor än förra säsongen. Mycket av den förbättrade defensiven kan med andra ord istället tillskrivas Marcus Högberg. Antalet mål som kunde beskyllas på ett svagt målvaktsspel sjönk drastiskt.

Offensiven var också något sämre, vilket i viss mån kan tillskrivas att Broc Little inte fick fart på målskyttet. Men som jag skrev tidigare hade LHC ligans tristaste forwardssida - så frågan är hur mycket av bristen på mål som kan skyllas på Klas Östman?

Det viktigaste han skulle göra under sitt första år var att:

• Få stopp på blödningen
• Undvika kval.

Det tycker jag Östman gjorde bra.

SPORTCHEFEN 

Jag är faktiskt lite besviken över Niklas Perssons jobb som general manager, om jag ska dra det till sin spets. Jag gillar “Pajen” och tycker alltid det är kul att ha att göra med honom. Men det lagbygge han ställde på benen den här säsongen måste ifrågasättas.

Ja, Marcus Högberg och Klas Östman var två lyckade rekryteringar. Det var också lite kaxigt att så tidigt erbjuda Östman ett nytt flerårsavtal, när Linköping trots allt var nere i kvalkampen. 

Men på utespelarfronten var LHC återigen trubbigast i serien. Återigen var man väldigt beroende av ett par, tre spelare. Nu hade dessutom Broc Little en, med hans mått mätt, svag säsong och då fanns det egentligen ingen uppbackning bakifrån. Christoffer Ehn och Ben Maxwell är inga dåliga SHL-spelare, tvärtom, men det är inte fler spelare med den profilen LHC behöver. De behöver spets. Spets, spets och åter spets. Jag är tämligen övertygad om att “Pajen” hade hoppats på att någon av lagets yngre forwards skulle ta större steg och att någon skulle kunna ta en större roll i laget. Men så blev det inte. Och då stod man åter där med en tunn forwardssida och fick förlita sig på att värva spelare som blev över hos andra klubbar (Robert Lantosi och Vilmos Gallo). LHC har väldigt många gedigna SHL-spelare - men väldigt få som är väldigt bra.

Nu breddar Linköping på ledarsidan, och plockar in Peter Jakobsson som sportchef. Som jag var inne på redan i min Malmöanalys (Malmö breddar ju också organisationen) är det en direkt nödvändighet att ha minst två personer i den här typen av roller. Annars hänger man inte med. LHC har haft det till och från, men det har alltid känts lite halvhjärtat. Nu får man in en ytterst kompetent person som verkligen kan hjälpa Niklas Persson att få klubben bort från det bottenträsk de varit i de senaste åren.

SNACKISEN

Sedan Niklas Persson tog över som general manager 2019 har Linköping under säsongerna värvat in Nichlas Hardt, Jarno Kärki, Josh Ho-Sang, Anton Karlsson, David Rautio, Tyler Morley, John Nyberg, Robert Lantosi och Vilmos Gallófrån andra SHL-klubbar under pågående säsong. Det är rätt häpnadsväckande.

Många av dem har kommit in och gjort det bra, så man får säga att strategin i någon mån funkar, men det är klart att det är den stora snackisen kring Linköping den här säsongen också.

En annan snackis är deras uttalade målsättning att ha så många som möjligt från klubbens egna led. Den här säsongen hade ungefär hälften av alla spelare i laget en bakgrund i klubbens juniorverksamhet. Ett par av dem, som Gallo och Jesper Pettersson, återvände till klubben efter en del år på annat håll. Det är faktiskt väldigt häftigt att LHC, som under storhetstiden ofta kallades för “plastlag” och “köpelag” nu ändå har en identitet som grundar sig i en stark ungdomsverksamhet.

Nu återstår det bara att man dessutom ska få många av dagens unga spelare att slå igenom.

DET STATISTISKA

• Jag har tidigare varit inne på den förvandling som skedde på målvaktssidan, där man gick från sämst till femte bäst. Imponerande scenförändring.
• Jag nämnde lite kort lagets offensiv, som å sin sida blivit sämre. Men exakt hur dålig var den? Jättedålig. LHC gjorde 121 mål, elva färre än ifjol och färst i ligan. Otroligt nog var det dock fler än för två säsonger sedan, då Linköping gjorde 118 mål.
• Räknar vi bort mål i PP, BP och i tom kasse gjorde Linköping bara 83 mål på 52 matcher. Sämst i klassen även där.
• Special Teams var ett annat stort problem. Slår man ihop PP och BP vill lagen gärna ligga på åtminstone 100 procent sammanlagt. Åtta lag lyckades med det. LHC var inte ett av dem. De stannade på 94,6 procent. Bara nästjumbon Djurgården var sämre. Det är med andra ord uppenbart att Linköping ligger på efterkälken i de flesta viktiga kolumnerna förutom målvaktsspelet.
• Markus Ljungh gjorde en kanonsäsong i vanlig ordning. 44 poäng blev det. Det gav en seger i den interna poängligan med 15 (!) poängs marginal. Bara Linus Omark och Ryan Lasch vann sina respektive interna poängligor med större marginal.
• Ljungh slutade förresten på plats 13 i den totala poängligan. Häromåret var han en expert på att göra poäng i lika styrka, där han till och med var bäst av alla under tiden i HV71. Nu har han blivit mer av en PP-spelare som gjorde nästan hälften av sina poäng i powerplay. Håller han uppe sin produktion där, men får igång produktionen i lika styrka igen, kommer han göra mellan 50 och 60 poäng.

BLICKA FRAMÅT

LHC börjar lägga en intressant grund med Klas Östman vid rodret, och får nu också in Peter Jakobsson som sportchef. Det är uppenbart att Cluben behöver göra mycket för att återigen bli det man var förut, då en semifinalplats var minimum. Men det finns ändå en del positiva tecken som pekar mot att det värsta kanske har passerat. Att de faktiskt åtminstone kan börja titta på en slutspelsplats. Kanske nosa på spel i kvartsfinal om ett par år. Men då krävs det att man prickar rätt på några väldigt viktiga beslut under våren och sommaren.

På målvaktssidan har Marcus Högberg kontrakt, och han kommer backas upp av Jesper Myrenberg, enligt Expressen.. Ett superspännande målvaktspar som borde hålla hög SHL-klass.

På backsidan har LHC sex seniorbackar på kontrakt, och det är en aning oroande. Jag är nämligen inte helt såld på deras backsida och skulle önska att man fick in några fler rörliga försvarsspelare än vad som finns tillgängligt nu. Jag gillar verkligen Jonathan Myrenberg och Mattias Hävelid, men vilka steg hinner de ta till kommande säsong? Kan någon av dem slå sig in på sex backar över en hel säsong? Om jag vore Niklas Persson skulle jag inte förlänga med Eddie Larsson eller Roberts Mamcics. Jag skulle bryta med Craig Schira. Linus Hultström är på G in och han är precis den spelande och rörliga back LHC behöver. Jag tycker dock inte det räcker där, utan skulle gärna se att ytterligare en kvalitetsback kom in.

Hultström, Junland, Pettersson, Lindroth, Nyberg, Cronholm, de två ungtupparna samt en ny riktig spetsback skulle göra LHC:s backsida riktigt spännande.

Framåt behöver man bygga om. Linköping har åtta forwards under kontrakt, men jag skulle definitivt utan att blinka bryta med Ben Maxwell. Det går att hitta bättre och billigare spelare i den rollen. Av de som har utgående kontrakt skulle jag såklart erbjuda nytt kontrakt till Broc Little - men också Robert Lantosi som absolut fyller en funktion i laget. I övrigt skulle jag släppa rubbet.

Annars kommer vi nästa säsong återigen hitta Linköping på plats elva eller tolv. Eller kanske till och med ännu lägre…?