Lista: De fem bästa kontrakten under free agency

Den här texten är publicerad på DailyFaceoff.com och har översatts till svenska.

Domen: De fem sämsta kontrakten under free agency 

Under en period av NHL-säsongen då de flesta general managers begår sina största misstag är de bästa general managers inte bara de som stänger av telefonen den 1 juli – utan de som noggrant genomsöker free agent-marknaden efter de bästa fynden. Varför jaga ett stort namn som kostar 5–10 miljoner dollar i dagens ekonomiska klimat när du kan hitta en marginellt sämre spelare för en bråkdel av priset och använda resten av pengarna till att binda upp kärnan i laget på kostnadseffektiva kontrakt?

I takt med att lönetaket fortsätter att stiga blir det lättare att motivera mångmiljonkontrakt till spelare längre ner i hierarkin. Men det är investeringarna i lagets bärande spelare och smarta värvningar i marginalerna som även fortsättningsvis kommer att skilja framgångsrika lag från resten. Och det handlar inte bara om lönetaksträffen – flera lag får dessutom lång kontraktstid. NHL rör sig sakta mot en kontraktsstruktur som liknar NBA:s, där stjärnspelare föredrar kortare avtal för att maximera sina framtida inkomster. Därför blir det ännu viktigare att kunna låsa upp en spelare till ett bra pris i sju eller åtta år medan det fortfarande är möjligt.

Nu har dammet lagt sig efter ännu en intressant free agent-period. Vi har redan gett vissa general managers en ordentlig utskällning för sommarens sämsta kontrakt, men ännu inte hyllat dem som faktiskt gjort smarta affärer. Därför tittar vi nu på de fem bästa kontrakten som skrivits under den här sommaren. Vi inkluderar även kontraktsförlängningar som delades ut före den 1 juli, avtal med restricted free agents och till och med offer sheets (eftersom vi faktiskt fått sådana i sommar). Det enda kravet är att kontrakten skrevs efter att det aktuella laget spelat färdigt säsongen 2025/26 – och att det handlar om riktigt prisvärda avtal.

All kontraktsinformation kommer från PuckPedia, medan all analytisk data kommer från Evolving Hockey.

Några bubblare:

Tyson Foerster (7,1 miljoner dollar i AAV x 8 år), Philadelphia Flyers
Även om jag inte var något fan av Philadelphia Flyers andra stora kontraktsförlängning med Dan Vladar älskar jag Foersters nya avtal. Han är en målskytt som blivit bättre för varje säsong och stod för 13 mål på bara 29 matcher – en takt som motsvarar 36 mål över en hel säsong om han inte missat fyra månader med en armskada. Dessutom är han en utmärkt defensiv forward med -0,19 i 5-mot-5 regularized adjusted plus-minus expected goals against per 60 minuter. Vi får se om han kan hålla fjolårets måltempo över en hel säsong, men om han utvecklas till en defensivt pålitlig ytterforward som gör 30–40 mål per år har Flyers fått ett fantastiskt värde i ett kontrakt som dessutom börjar gälla först nästa säsong och håller honom på 7,1 miljoner dollar tills han är 33 år.

Dylan Holloway (7,75 miljoner dollar i AAV x 5 år), St. Louis Blues
I det alternativa universum där Edmonton Oilers matchade offer sheet-kontraktet på Holloway hade det här kanske varit punkten där de hoppat av tåget. Samtidigt är en stor anledning till att Holloway tagit enorma kliv de senaste två säsongerna att han fått en roll i St Louis Blues som han aldrig hade fått i Edmonton. Utöver den ökade poängproduktionen har han blivit en mycket stark spelmotor och bidragit enormt till Blues. Han delar 35:e plats bland NHL:s forwards med 29,1 expected goals above replacement. Precis som med Foerster är det ett mycket starkt drag att säkra Holloways säsonger mellan 25 och 29 års ålder för mindre än åtta miljoner dollar per år i ett stigande lönetak.

Kailer Yamamoto (1,75 miljoner dollar i AAV x 2 år), Utah Mammoth
På tal om tidigare Oilers-yttrar. Yamamoto är kanske ett av de mest oväntade namnen här, men tittar man närmare på hans spel de senaste åren är det inte särskilt förvånande. Inför säsongen 2025/26 rankade jag hans minimilönekontrakt som det fjärde mest värdefulla i hela ligan, trots att han kom från en säsong där han mest spelade i AHL. Anledningen var hans elitmässiga målproduktion och starka defensiva spel, även om minuterna var relativt skyddade. Den här säsongen hittade han dessutom tillbaka till målskyttet i NHL och gjorde sina flesta poäng sedan tiden i Edmonton Oilers med 23 poäng på 59 matcher. Att sedan binda upp honom i ytterligare två år för bara en miljon dollar mer är ett utmärkt arbete av Utah Mammoth.

Olen Zellweger (3,1 miljoner dollar i AAV x 3 år), Buffalo Sabres
Buffalo Sabres kan mycket väl ha gjort sommarens smartaste omställning på backsidan. De trejdade sannolikt Bowen Byram när hans värde var som allra högst – den största försäljningssuccén sedan New Jersey Devils skickade Adam Larsson till Oilers för Taylor Hall – genom att få fjärdevalet i draften, ett extra val i andra rundan och djupbacken Louis Crevier, i stället för att ge Byram 12,5 miljoner dollar per säsong i sex år. Att sedan använda andrarundevalet och Anton Wahlberg för att värva Zellweger och skriva ett kontrakt som kostar en fjärdedel av Byrams är lysande tillgångsförvaltning. Jämför man Zellweger med Anaheim Ducks andra missnöjda unga back Pavel Mintyukov får Sabres en liknande spelare för halva priset, samtidigt som de får tid att utvärdera vad Zellweger verkligen kan bli.

5. Eetu Luostarinen, Florida Panthers

5 miljoner dollar i AAV x 8 år

Jag vet vad ni tänker.

"Scott, kritiserade du inte nyss lag som ger långa kontrakt till breddspelare i artikeln om sommarens sämsta kontrakt? Varför hyllar du då Panthers för att ge sin tredjecenter ett åttaårskontrakt?"

Visst, Luostarinen är en "breddspelare" i Florida Panthers eftersom han oftast spelar i lagets botten-sexa. Men sett till kvaliteten på hans spel är han allt annat än en breddspelare. I de flesta andra NHL-lag hade han varit åtminstone en andracenter. Han är kanske inte en del av lagets absoluta kärna, men han tillhör den sekundära kärnan – spelare man gärna binder upp långsiktigt om priset är rätt. Och det är precis vad Panthers gjort här.

Panthers hade sannolikt behållit Luostarinen oavsett vad som hände förra säsongen, men han tog ett enormt ansvar när Florida drabbades av skador under 2025/26 – inte minst efter det stora tomrum som Aleksander Barkovs säsongslånga skada lämnade efter sig. Luostarinen användes mest av alla i boxplay och slutade trea i NHL med 6,7 defensiva xGAR – en siffra som Barkov bara överträffat en gång under sin karriär. Han hade dessutom delat näst tuffaste motståndsmatchningen i Panthers med 0,031 RAPM xGA+-/60. Det finns faktiskt ett starkt argument för att han borde ha fått röster i Selke Trophy-omröstningen efter sitt defensiva spel den gångna säsongen.

Att låsa upp en defensivt stark andracenter i åtta år för fem miljoner dollar per säsong är ett utmärkt kontrakt för Panthers – särskilt om han på ett skadefritt lag kan användas som tredjecenter.

4. Jordan Spence, Ottawa Senators

5 miljoner dollar i AAV x 4 år

Jag har fortfarande svårt att förstå att Ottawa Senators ens övervägde att trejda bort Spence i sommar. Ja, marknaden för backar var glödhet, så Ottawa ville säkert sondera terrängen och se vad man kunde få tillbaka. Men sanningen är att de aldrig skulle få ett utbyte som motsvarade det värde Spence redan tillför laget. Han får fortfarande inte den uppskattning han förtjänar för hur bra han faktiskt blivit.

I stället behöll Senators honom och har nu säkrat hans tjänster för fyra år framåt till ett mycket rimligt lönetaksträff på fem miljoner dollar.

För det första fyller Spence ett tydligt behov som högerfattad back bredvid Jake Sanderson eller Thomas Chabot – något han lär få större möjlighet att göra den här säsongen efter att mestadels ha spelat i tredje backpar med Tyler Kleven. Dessutom är han lysande defensivt. Hans åtta defensiva xGAR var sjunde bäst i hela NHL, samtidigt som han producerade 11,2 offensiva xGAR, vilket räckte till 15:e plats. Totalt slutade han tolva i ligan med 18,8 xGAR.

Han spelade visserligen inte de allra tuffaste minuterna i Senators, men bland Ottawas sju ordinarie backar var han fyra i QoC RAPM xGA+-/60, vilket visar att det fortfarande finns utvecklingspotential. Kontraktet hade varit ännu bättre om Senators lyckats få fler år, även till en något högre lön, men det här är ändå ett mycket bra avtal som täcker större delen av Spence bästa år.

3. Zach Benson, Buffalo Sabres

7,5 miljoner dollar i AAV x 7 år

Jag har hyllat Benson länge – men aldrig mer än inför den gångna säsongen då jag var övertygad om att genombrottet skulle komma. Behöver ni bevis? I min säsongsguide pekade jag ut honom som en av Buffalo-spelarna med bäst chans att ersätta JJ Peterkas produktion.

Benson har haft det defensiva spelet sedan han överraskade hockeyvärlden genom att ta en plats i Buffalo Sabres direkt efter draften. Samtidigt har skickligheten alltid funnits där för att producera offensivt om han bara fick en större roll. Därför var det ingen överraskning att han tog nästa steg när han väl fick ordinarie istid i lagets topp sex. Faktum är att 43 poäng på 65 matcher nästan känns i underkant, vilket antyder att det finns ännu mer att hämta.

Det som gör kontraktet ännu bättre är besluten runt omkring det. Inför sommaren var Sabres två stora kontraktsfrågor Benson och den blivande unrestricted free agent Alex Tuch, som såg ut att bli betydligt dyrare än vad han egentligen behövde vara. Det framstod som betydligt mer långsiktigt att satsa på Benson och ge honom ett långt kontrakt än att skriva nytt med Tuch och ge Benson ett kort bryggavtal. Buffalo valde den smarta vägen.

Nu har laget Tage Thompson, Josh Doan och Benson under kontrakt i minst fyra år framåt utan att någon av dem tjänar mer än åtta miljoner dollar per säsong. Lägg därtill Ryan McLeods kontrakt på fem miljoner dollar i ytterligare tre år, och Sabres har gott om utrymme under lönetaket att bygga vidare kring den här gruppen.

Min enda invändning är att Sabres inte försökte skriva kontraktet redan före förra säsongen och få ned lönetaksträffen ytterligare innan genombrottet. Men det är förstås inte säkert att Benson ens hade varit intresserad då.

2. Brandt Clarke, Los Angeles Kings

7,4 miljoner dollar i AAV x 5 år

Ja, ännu en back från Los Angeles Kings organisation i mitten av 20-årsåldern tar plats på listan. Medan Los Angeles gav upp lite för tidigt om Jordan Spence (att utvärdera backar har inte direkt varit Ken Hollands starka sida på länge) gjorde de helt rätt som behöll Clarke.

Sedan han fått en större roll har han levt upp till de förväntningar som följde med honom när han valdes som åttonde spelare totalt i NHL-draften 2021. En del av den ökade rollen kom visserligen av nödvändighet – återigen på grund av Kings brist på puckskickliga backar – men Clarke har verkligen förtjänat den.

Karriären började ungefär som väntat. Hans hockey-IQ och offensiva skicklighet gjorde att han direkt blev ett offensivt hot. Det var precis vad Kings behövde under 2024/25 när Drew Doughtys långtidsskada skapade ett tomrum som quarterback i powerplay.

Förra säsongen tog han dessutom stora kliv defensivt och blev betydligt tryggare i egen zon. Kings är förstås kända för sin starka defensiva struktur, vilket hjälper alla spelare, men Clarkes -0,48 i 5-mot-5 RAPM xGA/60 – som isolerar hans individuella påverkan från exempelvis lagkamraternas kvalitet – visar att han besitter verklig defensiv kvalitet på egen hand. Och med tanke på att han bara är 23 år finns fortfarande mycket utveckling kvar.

Clarke ser inte bara ut att bli framtiden på Kings blålinje – han kan mycket väl bli en framtida landslagsback för Kanada också.

1. Ivan Demidov, Montreal Canadiens

9,15 miljoner dollar i AAV x 8 år

Även i en värld där lönetaket stiger har flera lag visat hur lätt det är att missköta ekonomin när man är ett ungt lag på väg upp. Anaheim Ducks är kanske det tydligaste exemplet just nu. De kastade pengar på äldre veteraner bara för att de hade utrymme, och nu när Leo Carlsson och Pavel Mintyukov tillsammans kostar 25,2 miljoner dollar måste de hitta plats för Cutter Gauthier.

Att binda upp lagets kärna på lagvänliga kontrakt är svårt – särskilt i dagens lönetaksklimat där unga stjärnor redan kräver över tio miljoner dollar per säsong.

Men Montreal Canadiens har i princip gjort allting rätt.

De hade redan Nick Suzuki (7,875 miljoner dollar i ytterligare fyra år), Cole Caufield (7,85 miljoner i fem år), Juraj Slafkovský (7,6 miljoner i sju år), Noah Dobson (9,5 miljoner i sju år) och Lane Hutson (8,85 miljoner i åtta år) under kontrakt. Nu har de även säkrat den sista pusselbiten i kärnan genom att förlänga med Ivan Demidov.

Han kommer från en säsong där han vann rookiernas poängliga och slutade tvåa i omröstningen till Calder Trophy. Kanske ännu mer imponerande var att han samtidigt spelade stabilt defensivt med -0,06 i 5-mot-5 RAPM xGA/60 – något som är ovanligt för offensivt skickliga rookieyttrar, som ofta har stora problem i egen zon under sina första NHL-säsonger.

Framtiden ser mycket ljus ut för Demidov, och Canadiens gjorde helt rätt i att säkra honom redan nu innan marknaden blev ännu dyrare.