Domen: De fem sämsta kontrakten under free agency

Den här texten är publicerad på DailyFaceoff.com och har översatts till svenska.

Sedan free agency blev ett så uppmärksammat evenemang i NHL-kalendern har det blivit en tradition att se ligans general managers öppna plånboken på vid gavel i jakten på marknadens bästa tillgängliga spelare. Budgivningskriget på en marknad som mestadels består av "middle-six"-forwards, fjärdebackar och målvakter i ett tandempar kan dock leda till att vissa spelare får alldeles för mycket pengar eller för långa kontrakt. När det gäller de förlängningar som skrevs på före den 1 juli har lagen i vissa fall helt enkelt bjudit över sig själva.

Även om det stigande lönetaket (salary cap) har skapat en ny dynamik – där lagen har mer utrymme än någonsin att leka med – är det inte ett frikort till att spendera vårdslöst. Vissa kontrakt hade ansetts dåliga även för två år sedan, men ett ständigt växande lönetak innebär att vi oundvikligen kommer att få se en del avtal med smärre prischocker. Men det betyder inte att vi har tagit oss igenom free agency utan att flera lag har stått för rejäla felsteg.

Som traditionen bjuder här på Daily Faceoff ska vi ranka de fem sämsta kontrakten som har skrivits på hittills under off-season 2026. Vi inkluderar förlängningar som signerades före den 1 juli, kontrakt för restricted free agents (RFA) och till och med offer sheets (eftersom vi faktiskt har fått se sådana den här sommaren). Det enda kravet för att hamna på listan är att avtalen slöts efter att laget spelat klart säsongen 2025–26 – och att de är riktigt dåliga.

All kontraktinformation kommer från PuckPedia, medan all analytisk data är hämtad från Evolving Hockey.

Några bubblare

Sergej Bobrovskij (7 miljoner dollar AAV x 3 år) / Darren Raddysh (8,5 miljoner dollar AAV x 8 år), Toronto Maple Leafs – Bobrovskys och Raddyshs kontrakt faller under samma kategori för mig som de flesta av Leafs drag den här sommaren. Båda kontrakten har potential att slå väl ut, och Toronto plockar in två spelare som kan göra skillnad om de lever upp till sina meriter. Men med tanke på Bobrovskys sviktande spel och ålder, samt Raddyshs korta historik av framgång i kombination med kontraktets längd, kan båda avtalen sprängas i ansiktet på Leafs. Därför landar de på listan över bubblare.

Radko Gudas (1,5 miljoner dollar AAV x 6 år), Florida Panthers – Är det här kontraktet dåligt? Med nuvarande regler, nej. Gudas har en väldigt bra lönetaksträff (cap hit), och i samma sekund som han blir för gammal kommer han förmodligen bara att placeras på långtidsskadelistan (LTIR) och "pensionera sig" där tills kontraktet löper ut. Det är en trend vi såg för två år sedan med Chris Tanev, och förra året med Jake Allen, Yanni Gourde och Brad Marchand, och varje gång har jag kritiserat det. Det känns helt galet det tillåts att lag skriver kontrakt med spelare som sträcker sig långt in i 30-årsåldern och till och med 40-årsåldern med den tydliga avsikten att de inte ska spela ut kontraktet, och att ligan bara accepterar det. Inför en regel som säger att kontrakt för spelare över 35, eller avtal som sträcker sig in i en spelares 40-årsålder, inte ger laget lönetaksavdrag vid skada, så kommer lagen att sluta med den här löjliga kontraktstrukturen.

Boone Jenner (5,75 miljoner dollar AAV x 4 år) / Alex Tuch (10,5 miljoner dollar AAV x 8 år), Washington Capitals – Jenner var med i min "Buyer Beware"-artikel förra veckan, och om Tuch inte redan hade skrivit på sitt nya kontrakt innan dess hade han också hamnat där. Nu när allt är klappat och klart blev båda spelarna överbetalda med ungefär så mycket som jag förväntade mig, och de är uppbundna till 37 respektive 38 års ålder. Det finns en stor risk med dessa kontrakt, men deras AAV lutar också åt den där "prischocks"-kategorin i free agency, eftersom de förmodligen inte kommer att se lika dåliga ut under de sista åren som de känns just nu. Se dessa som kontrakt av den kaliber som hade varit katastrofala år 2020, men som bara är halvdåliga år 2026.

Alla breddspelare som får långa kontrakt – I en värld med stigande lönetak är förhållandet mellan vad en spelare får betalt och dennes faktiska värde en högst glidande skala. Men kontraktets längd (term) förblir alltid en konstant. Även om lönetaksträffarna för breddspelare varierade från dåliga till helgalna, var det återkommande problemet för långa kontrakt. Varför? För att breddspelare helt enkelt inte ska ha långtidskontrakt. Allt som är längre än ett eller två år är för mycket. Visst, att låsa upp dem kan garantera att du sparar pengar på sikt, men av de otaliga breddspelare som fått tre år eller mer på sina kontrakt är det bara tre som är under 29 år (Jack Drury, Beck Malenstyn och Zach Ostapchuk). Dessa spelare har i bästa fall stagnerat, men blir troligtvis sämre, och allt lagen har gjort är att låsa upp icke-essentiella spelare i sina trupper under flera säsonger. Det är situationer de sällan tar sig ur utan vändor i farmarlaget, bänknötande på läktaren (healthy scratches), eller trejder och utköp. Behöver man verkligen ha A.J. Greer, Michael McCarron eller Jeffrey Viel uppbundna på fyra år eller mer?

5. Leo Carlsson, Anaheim Ducks / Philadelphia Flyers

18 miljoner dollar AAV x 5 år

Ur ett rent spelarvärdesperspektiv är det här kontraktet inte dåligt. Ja, att Leo Carlsson blir den bäst betalda spelaren under någon del av sin karriär kan verka extremt, särskilt i det här tidiga skedet när hans bästa säsong hittills har gett 67 poäng på 70 matcher. Men hans utvecklingskurva kan mycket väl göra honom värd 18 miljoner dollar om året vid något tillfälle under kontraktstiden, särskilt med ett stigande lönetak. Han är dessutom den typen av talang som lag betalar precis vad som krävs för, och sedan gör uppoffringar på andra håll i lagbygget för att få det att gå ihop. Det är ett väl utfört offer sheet av Flyers. Till och med för ett lag som Ducks, som sa att de skulle matcha vilket offer sheet som helst, har det här gett dem en rejäl tankeställare – särskilt eftersom det bara köper upp ett år av hans status som UFA (unrestricted free agent).

Men anledningen till att det här är ett dåligt kontrakt för Ducks är att situationen helt och hållet hade kunnat undvikas. Carlsson hade förmodligen skrivit på ett rimligt kontrakt före förra säsongen, men Ducks har gett sin toppforward sådana skambud att han kände sig tvingad att skriva på det här offer sheetet bara för att få deras uppmärksamhet. Enligt en agentundersökning som The Athletic publicerade i april är Anaheim (och mer specifikt Pat Verbeek) det absolut svåraste laget att förhandla med, vilket tyder på att det här inte är första gången de spelar hårt mot hårt. Och självklart kommer detta att påverka förhandlingarna med Cutter Gauthier, vilket lär driva upp hans pris och skada Ducks lönetakssituation än mer på lång sikt. Allt hade kunnat undvikas, och nu står de där med sämre förutsättningar.

(Och minns ni min utläggning om att ge breddspelare för långa kontrakt? Jag slår vad om det att Anaheim hade haft stor nytta av de 4,25 miljoner dollar om året som de precis spenderade på A.J. Greer. Där spelade Verbeek minsann inte hårt mot hårt.)

4. Dan Vladar, Philadelphia Flyers

5,5 miljoner dollar AAV x 5 år

Om vi bara tittar på förra säsongen är en lönetaksträff på 5,5 miljoner dollar ett rimligt marknadsvärde för Vladar. Han tangerade sitt personbästa i räddningsprocent med .906, hade 25,24 i "goals saved above expected" (GSAx) i spel fem mot fem, och spelade mer än 30 matcher för första gången i sin NHL-karriär (totalt 52 matcher). Det var en strålande säsong för honom, och han gav Flyers det mest stabila målvaktsspel de haft på flera år. Vladar har absolut gjort sig förtjänt av 5,5 miljoner dollar om året. Men för en målvakt som före förra säsongen hade en räddningsprocent på .894 i karriären och -14,1 i 5v5 GSAx, är ett AAV på 5,5 miljoner dollar också en enorm chansning.

Så varför hamnar Vladar på listan medan Bobrovsky och Raddysh bara blev bubblare av samma anledningar? Jo, för att risken med Vladars kontrakt var helt undvikbar. Bobrovsky och Raddysh behövde man binda upp nu direkt eftersom deras kontrakt var slut, så där var risken (till viss del) nödvändig. Men Vladar har ett år kvar på sitt kontrakt, vilket innebar att Flyers hade mer tid på sig. Det låter som det perfekta läget när man ska skriva långt med en målvakt som har haft en bra säsong och en hel del dåliga. Låt honom spela ut säsongen, och om han faller tillbaka i gamla synder är det bara att gå vidare. Om han håller i sitt spel, förläng då i stället. Philadelphia kanske sparade en slant genom att skriva kontraktet redan nu, men vinsten är helt enkelt inte värd risken.

3. Rasmus Andersson, Vegas Golden Knights

8,5 miljoner dollar AAV x 7 år

Jag gick redan in på djupet kring varför Rasmus Andersson skulle vara en dålig värvning till den prislapp han fick av Golden Knights när jag tog upp honom i min "Buyer Beware"-artikel. Om du vill ha en sammanfattning: han var inte den effektiva tvåvägsback som det påståtts, särskilt inte i slutspelet där motståndarna fullkomligt pulveriserade hans minuter tillsammans med Noah Hanifin. Anderssons värde baseras helt på hur tränare ser på honom och hur han har matchats, snarare än hur han faktiskt presterar under de minuterna. Föga förvånande får han nu betalt efter det upplevda värdet – något Vegas förmodligen kommer att ångra (men känner vi dem rätt skeppar de bort honom om två år ändå).

Det större problemet med Anderssons kontrakt är vad Golden Knights har tvingats göra för att först värva och nu behålla honom. Bara på backsidan skickade de Zach Whitecloud (-0,041 5v5 RAPM xGA/60 de senaste tre säsongerna) i trejden för att överhuvudtaget hämta Andersson från Calgary Flames. Den här sommaren skickade de dessutom Kaeden Korczak (-0,188 5v5 RAPM xGA/60) till Pittsburgh Penguins bara för att skapa lönetaksutrymme för att förlänga med Andersson (som för övrigt har 0,133 i 5v5 RAPM xGA/60). Lägg därtill att de också tvingades trejda RFA-spelaren Pavel Dorofeyev till New York Rangers, så inser man att Vegas har monterat ner stora delar av sitt lag för att behålla en back som bjuder på ojämn produktion och ett slarvigt försvarsspel.

2. Jacob Trouba, San Jose Sharks

8,25 miljoner dollar AAV x 4 år

Trouba var också med på min "Buyer Beware"-lista eftersom hans försvarsspel har försämrats avsevärt under de senaste sju säsongerna. Men de tunga minuter han får trots sina problem tenderar att övertyga andra lag om jag att han är en pålitlig minutslukare till back. Men även när jag satte upp honom på den listan förväntade jag mig en överbetalning i spannet 5–6 miljoner dollar över fyra till sex säsonger. Vad jag inte förväntade mig var att han på något vänster skulle lyckas få ett högre AAV än på sitt förra kontrakt, och dessutom med en hel del år på avtalet. Ja, Sharks behöver rutinerade ledare på sin blålinje – vilket fram till nu varit deras största brist – men det fanns betydligt smartare alternativ än Trouba.

Troubas överbetalning blir ännu tydligare när man ser till Sharks andra stora drag på backsidan: värvningen av Darnell Nurse från Edmonton Oilers. Det betyder att Sharks nu har lagt beslag på 17,5 miljoner dollar om året under de kommande fyra säsongerna på två backar i 30-årsåldern som är kända för sitt ojämna spel i båda ändar av isen. Sharks har lönetaksutrymme för det just nu, då de fortfarande har 12 940 888 dollar kvar efter alla sina drag. Men det utrymmet kommer att försvinna snabbt när Macklin Celebrinis och Will Smiths kontrakt går ut nästa säsong, samt Michael Misas och Sam Dickinsons året efter det (och Ivar Stenbergs året efter det, om vi vill sväva iväg ordentligt). Ducks är ett skolboksexempel på hur man bränner fingrarna om man slösar bort lönetaksutrymme på att överbetala veteraner med långa kontrakt nu, när det väl blir dags att betala sina unga talanger. Och givetvis kan Carlssons offer sheet driva upp priserna för Celebrini, Smith och gänget. San Jose kan behöva de där 17,5 miljonerna snabbare än de tror.

1. Bowen Byram, Chicago Blackhawks

12,5 miljoner dollar AAV x 6 år

Jag kan inte minnas när ett kontrakt senast gjorde mig så här mållös. Vi visste alla att det var på gång när Blackhawks trejdade bort sitt fjärdeval i draften plus ett draftval i andrarundan och Louis Crevier för att hämta in Byram, och ändå känns det helt overkligt och bisarrt att de faktiskt gav honom så här mycket pengar. Allt detta för en spelare vars personbästa i karriären är 42 poäng, samtidigt som han inte bidrar med någonting defensivt (0,066 5v5 RAPM xGA/60). Det här måste vara en Kurt Sauer/Jeff Finger-situation. Såg Blackhawks en back som valdes som nummer fyra totalt i slutet av 2010-talet av Colorado Avalanche och trodde att de fick Cale Makar? Det här kontraktet är en så kolossal överbetalning att det känns som den enda rimliga förklaringen.

Okej, jag ska försöka leka djävulens advokat för en stund. Kyle Davidson går in på sin femte säsong som GM för Blackhawks och har för närvarande ingenting att visa upp för det. Chicago har kommit näst sist eller tredje sist i ligan under samtliga fyra säsonger under hans ledning, inklusive tre säsonger där det var meningen att laget skulle ta steg framåt efter att ha draftat Connor Bedard. Deras unga superstjärna börjar förmodligen bli otålig och vill se att laget rör sig i rätt riktning. De behövde framför allt förstärka backsidan. Davidson tänkte förmodligen inte alls på framtiden med det här draget, eftersom han kanske inte ens är kvar som GM när kontraktet väl kickar igång nästa år.

Det finns gott om kortsiktiga skäl till varför Blackhawks gav Byram så här mycket pengar. Men det måste ha funnits betydligt bättre alternativ på marknaden att bränna sina tillgångar och sitt lönetaksutrymme på än honom. Det här kontraktet har potential att inte bara hämma Blackhawks utveckling under Bedards bästa år, utan kan mycket väl gå till historien som ett av de sämsta kontrakten någonsin.