"Vi ska vinna - sedan får det se ut hur fan som helst"

Äntligen har NHL-säsongen dragit i gång. Flera svenskar visade direkt framfötterna i premiären. Bland annat svarade William Nylander för två av Torontos mål och Gustav Forsling blev matchvinnare för sitt Florida.

New York Islanders har ännu inte haft sin säsongspremiär, men ställs i natt svensk tid mot Toronto.

New York Islanders kom att bli den första klubben där en svensk vann Stanley Cup. Eller rättare sagt så var det tre svenskar som vann samtidigt i Islanders: Robert "Bob" Nystrom, Stefan Persson och Anders Kallur. Det här var säsongen 1979/80. Efter det vann Islanders ytterligare tre titlar i rad och var den ledande klubben i NHL tillsammans med Edmonton under början av 1980-talet. Både Tomas Jonsson och Mats Hallin anslöt till Islanders och fick vara med om att vinna under klubbens storhetstid. Hockeysverige.se har pratat med svenskarna som var med under åren 1980 till 1984 då klubben vann fyra titlar i rad.

Robert "Bob" Nystrom: 900 matcher, 235 mål och totalt 513 poäng mellan 1972 och 1986. Vann fyra Stanley Cup.

– Jag minns faktiskt inte speciellt mycket från tiden jag bodde i Sverige. Men jag har varit där ett flertal gånger och besökt vänner som min mamma och pappa kände. När Sverige hade VM, jag tror att det var i mitten på 1990-talet (1995), var jag där och spelade en uppvisningsmatch.
– Jag spelade för Calgary Centennials i WCHL när jag blev draftad av Islanders. Då var jag 19 år och bodde fortfarande i Kamloops. Jag minns att jag hade sommarjobb för att få ihop lite pengar.
– Beskedet fick jag av pappa när han ringde mig efter jobbet och berättade att jag blivit draftad av New York Islanders.
– Jag var överlycklig! Folk hade sagt till mig så många gånger när jag var junior att jag inte skulle lyckas som proffs, så det var en härlig känsla och en bekräftelse på mitt kunnande som hockeyspelare.
– Däremot visste jag ingenting om Long Island eller New York Islanders då, sa Nystrom med ett lätt skratt.    

Vilket var ditt största ögonblick med New York Islanders?
– När jag gjorde det avgörande målet i Stanley Cup-finalen 1980. Det var ett ögonblick som förändrade hela mitt liv och är i dag vad jag minns starkast från åren i NHL.
– Vi hade förlorat i slutspelet både 1978 och 1979, så det ögonblicket då jag fick göra det mål som tog Stanley Cup-bucklan till Long Island för första gången är något som jag alltid kommer att minnas.

"Den känslan av lättnad som jag kände då minns jag än i dag"

Stefan Persson: 724 matcher, 59 mål och totalt 426 poäng mellan 1977 och 1986. Vann fyra Stanley Cup.

– Grejen var att när jag kom över var Islanders lite som när jag kom till Brynäs. (Michael) Bossy kom samma år som jag, men Clark Gillies, Bob Bourne, Denis Potvin och några ytterligare hade kommit redan åren innan. Resten var ganska gröna spelare. Alla var visserligen talanger, men framför allt jobbade Al Arbour med att utveckla oss.
– Alla trodde att vi skulle lyckas vinna Stanley Cup redan 1979, men den semifinalserien, där vi blev utslagna av New York Rangers, gjorde att vi i stället började ställa ännu högre krav på varandra. Även om vi var ligans bästa lag krävdes det andra saker för att vinna Stanley Cup.
– Många gapade och skrek på oss efter att vi blivit utslagna. Alla skulle sparkas. Al Arbour körde otroligt hårt med oss under två, tre sommarmånader det året. Vi tyckte att Al verkligen var pest, men efteråt förstod vi att han ville få oss att förstå vad som krävdes av oss.

– Jag var tydligen på isen, men var på väg att byta när Bob Nystrom avgjorde mot Philadelphia. Just att jag var på isen har jag inget minne av själv. Det jag minns är att jag hänger på ryggen på någon av våra spelare, allt bara blixtrar i huvudet och jag, liksom alla andra, bara skriker.
– Känslan? Den är svår att beskriva, men antagligen lättnad att det äntligen var över. Vi hade jobbat så länge och så hårt tillsammans och nu var vi äntligen där.
– Jag har sett en bild på mig själv från omklädningsrummet efter den finalen där jag sitter med full utrustning på mig och en öl i handen. Den känslan av lättnad som jag kände då minns jag än i dag.

Anders Kallur: 450 matcher, 113 mål och totalt 246 poäng mellan 1979 och 1985. Vann fyra Stanley Cup.

– När vi vann den första var jag skadad och missade slutspelet. Axeln hade slagits ur led och en benflisa hade släppt.
– Vid den andra vinsten fanns jag med på isen, liksom vid den tredje och fjärde, vilket fick mig att känna mig mer delaktig. Ska jag välja en som den jag värdesätter högst så får det bli den andra Stanley Cup-titeln.

Åkte till USA - utan att kunna engelska: "Stort handikapp"

Tomas Jonsson: 608 matcher, 93 mål och totalt 368 poäng mellan 1981 och 1989. Vann två Stanley Cup.

– Det var en så stor skillnad mot MoDo där jag spelade innan. På den tiden visade man inte NHL-hockey på TV, utan det jag såg var från lite gamla filmer, säger Tomas Jonsson med ett skratt.
– Jag visste ingenting, och när jag kom dit var det ”wow, är det så här?”. Naturligtvis, under resans gång, började jag förstå hur stort NHL är. Sedan hade jag en jättestor hjälp av både Anders Kallur och Stefan Persson.
– Jag var också jättedålig på engelska, vilket var ett stort, stort handikapp de första två säsongerna. När jag gick i skolan tänkte jag nog ”inte behöver väl jag kunna engelska” (skratt). Tyvärr hoppade jag över engelskan i skolan. För mig var det stort att bara få åka upp och spela med MoDo.

Tomas Jonsson klev alltså in i ett lag som vunnit två raka Stanley Cup och där kravbilden på varandra såklart var väldigt hög.

– Kravbilden var att när vi väl kom till slutspelet skulle vi vinna. Innan slutspelet var det väldigt mycket glädje och skoj, men också att vi skulle köra hårt på träningarna.
– En sådan som Clark Gillies hade alltid något tok för sig. Det var mycket skratt och ett härligt gäng. Under mina åtta år som jag var där – sista åren kanske det byttes ut några fler, men de första sex åren var det bara två, tre man som byttes ut. Det här gjorde att vi blev otroligt tajta och samtidigt var det väldigt bra hockeyspelare.

Var det stor skillnad på resan till Stanley Cup-slutspelet och själva slutspelet?
– 80 matcher, och jag var slut när det var 40 kvar, skrattar Tomas Jonsson och fortsätter:
– Det jag framför allt upplevde när vi kom in i ett slutspel var att det var som en ny säsong. Ingen tog några risker utan alla spelade mycket, mycket enklare. ”Vi ska vinna. Sedan får det se ut hur fan som helst”.
– Det här pratade vi mycket om: att vissa grejer kunde man göra under en ”regular season”, men inte i ett slutspel.

Förstod du tidigt vad som krävdes av dig i slutspelen?
– Jo, men själva hockeyspråket förstod jag ganska väl. Att jag inte kunde dribbla som sista man, slå någon tunnel eller sådana grejer – då skulle jag helt enkelt inte få spela.

I andra omgången av Stanley Cup-slutspelet första säsongen ställdes Tomas Jonsson och hans New York Islanders mot New York Rangers.

– Rivaliteten var enorm och härlig. Under åren jag var i Islanders tror jag att vi mötte Rangers fyra gånger i slutspelet och vann alla fyra. Det känns fortfarande bra. Rangers var stadspojkarna och vi bönderna från Long Island.
– Matcherna mot Rangers var en av höjdpunkterna under säsongen. Att åka till Montréal och spela i Forum var också en stor grej. Där finns en sådan historia. Toronto i Maple Leaf Gardens var också jättestort.
– Jag är så jätteglad att jag har fått chansen att vara där borta och uppleva allt det här jag fått göra i mitt förra liv, som jag brukar skoja och säga, när jag spelade hockey.

Ställdes mot svenskarna i finalen

Säsongen 1981/82 ställdes New York Islanders mot Vancouver i final. En finalserie som vanns med klara 4–0 i matcher.

– Vi hade mött Québec i semifinal och sedan Vancouver i final. Det började med två hemmamatcher. I första fajten låg vi under med 4–5. I slutet kvitterade vi (Mike Bossy) och vann sedan i sudden (Mike Bossy igen).
– Islanders var det bättre laget och vi vann till slut i fyra raka. Jag spelade bara de första två matcherna, men uppe i Vancouver fick jag inte spela. Jag var väldigt besviken, men när killarna sedan vann två raka där måste jag såklart glädjas åt det eftersom jag trots allt varit med ganska länge.
– Vi var sju backar och de spelade en äldre kille än jag de sista två matcherna, så jag var inte ens omklädd.

Blev det något snack med Thomas Gradin, Lasse Lindgren, Lasse Molin, Per-Olov Brasar och Anders Eldebrink i Vancouver under finalserien?
– Det blev inte så mycket. När vi var på Long Island bestämde jag och ”Molla” träff. Jag åkte och hämtade honom på ett ställe där ingen kunde se oss, så tog jag hem honom. Det där var känsligt och ingenting man pratade högt om.

I finalen 1983 ställdes Islanders mot Edmonton med bland andra Wayne Gretzky, Jari Kurri och Mark Messier i laget. Även då vann killarna från Long Island med 4–0 i matcher.

– Då var jag mer delaktig hela vägen. Nu missade jag bara två matcher första året, men andra året var jag mer involverad i spelet. Jag spelade powerplay, boxplay och allting. Det var en större känsla för mig att vinna då än vad det var första gången.

Blev testad direkt: "Bara att smälla tillbaka"

Mats Hallin: 122 matcher, 15 mål och totalt 27 poäng mellan 1982 och 1985. Vann en Stanley Cup.

– New York Islanders, som jag kom till, var då en bra förening för européer. Innan hade jag även ett kontraktsförslag från Edmonton Oilers i WHA, men Björn Wagnsson, som vi alla hade som agent, sa: ”Det här är det sämsta kontrakt som jag någonsin sett”.
– Jag skrev i alla fall inte på för Edmonton utan det blev Islanders senare, ett bra envägskontrakt. Det var mycket på grund av Stefan Persson, Anders Kallur och Tomas Jonsson som också var i Islanders.
– Jag fick en axelskada i en träningsmatch mot New York Rangers, men jag hade haft svårt att ta en plats i det laget ändå. Islanders var världens bästa lag vid den här tiden och Bill Torrey (General Manager) sa till mig: ”Mats, du får åka ner till farmarlaget för lite ‘conditioning’”. Okej, tänkte jag, och det blev ett och ett halvt år i farmarlaget.

– Jag minns en gång när Trottier kom fram – man var ju trött någon gång om året – och sa:
– ”Du, vill du inte spela i det här laget?”
– ”Jo, men det är klart jag vill det.”
– ”Jamen, kör då för helvete!”

Hur var upplevelsen att få vara med och vinna Stanley Cup?
– Alla säger när man vunnit att det är resan dit som är grejen. Det är också så det är. Det var väldigt kul att åka till träningen varje dag och vara kompis med alla de här spelarna – schyssta killar allihop.
– Första träningen skulle Sutterbröderna sätta mig på plats, men det var bara att smälla tillbaka. Jag gillar den attityden med att testa nya spelare, och så har jag varit själv många gånger för att se vilka som inte viker ner sig.