BODIN: Mina tio mest minnesvärda matcher – del 2

Vi fortsätter där vi avslutade i går..

Det här är alltså en genomgång av de tio mest minnesvärda matcherna jag har sett live i min roll som hockeyjournalist de senaste drygt tio åren. Det är i många fall inte bara stora matcher, utan det kan också handla om minnen som förstärkts av andra omständigheter.

Här finner ni texten där jag går igenom plats tio till sex.

Och nu plats fem till ett: Desktop ad in article Mobile ad in article

Ännu en JVM-final som är svår att skaka av sig. Det här är den kanske bästa upplagan av Juniorkronorna jag har sett, ett lag som fick loss alla spelare man kunnat önska sig då både Filip Forsberg och Elias Lindholm anslöt från respektive NHL-lag. Jag har varken förr eller senare varit med om en turnering där Sverige varit så stora favoriter att vinna guld. Rikard Grönborgs manskap hade få om några svagheter över huvud taget.

Det var bäddat för guldfest – på hemmais dessutom.

Men den eriksgata som laget tycktes påbörja i gruppspelet i Malmö fullbordades som bekant aldrig. Svenskarna gick fram som en ångvält ända till finalen. Där väntade uppstickaren Finland, anförda av liraren Teuvo Teräväinen och skicklige puckmotaren Juuse Saros. Som så många gånger förr (och efter) hade Finland hittat en defensiv struktur och ett tålamod i sin disciplin som passade ett spelskickligt svenskt lag illa.

Svenskarna dominerade stora delar av matchen spelmässigt, men fastnade ofta i den finska taggtråden och det var med nöd och näppe de faktiskt tvingade fram en förlängning. Där kändes det positivt eftersom svenskarna avslutat tredje perioden.

Men tji fick vi! Desktop ad in article Mobile ad in article

Knappa tio minuter in i förlängningen tog en viss Rasmus Ristolainen fart längs högerkanten, dribblade bort Robert Hägg och klämde in en backhand under Oscar Dansk. Game Over!  

Det jag framför allt minns var tystnaden som utbredde sekunderna innan insåg att pucken faktiskt var inne. Från pressläktaren i änden av ena långsidan var vi ungefär så långt från situationen man kunde komma. När domaren tecknade mål och Ristolainen fick ett sällan skådat fnatt kändes det nästan overkligt. 

Även om jag tidigt lärde mig att inte investera några känslor i matcher som involverar hemlandet är det ur en yrkesmässig roll betydligt enklare och mer stimulerande att göra journalistik när Sverige vinner än när de förlorar. Det här blev en deppig rapportering. Det man framför allt minns från mixade zonen efter förlusten är Robert Häggs frustrerade tårar.

Annars var turneringen på det hela taget en stor seger för svensk ishockey. Efter VM-flopparna i Stockholm 2012 och 2013 behövde Sverige som hockeynation bevisa att man klarade av att locka publik till en internationell turnering. Arrangemanget i Malmö var därför en stor positiv överraskning.

Minnesvärt var också att det här var första gången jag fick möjlighet att lägga ögonen på en viss kanadensare född 1997 med 97 på ryggen. En 16-årig Connor McDavid spelade ingen framträdande roll i det kanadensiska laget, som åkte ut redan i kvarten, men det behövdes ingen hockey-Einstein för att fatta vilken potential han besatt. 

Som turnering att betrakta blev World Cup kanske inte den hockeyfest jag hade hoppats på när jag flög till Toronto i mitten av september 2016. Jag hade antagligen på tok för höga förväntningar på hela evenemanget. Det klarade varken arrangör eller spelare att leva upp till – totalt sett.

För spelarna var det givetvis inte optimalt att kliva rakt in i en kort och intensiv turnering efter sin sommarledighet. Och för NHL tycktes det vara svårt att få fansen att hetsa upp sig över matcherna också. Det var betydligt längre köer till basebollaget Toronto Blue Jays matcher på Rogers Centre än det var till Kanadas matcher i Air Canada Centre.

Men allt var givetvis inte kattpiss. Desktop ad in article Mobile ad in article

Toronto är en av mina favoritstäder i Nordamerika och att få hänga där i två veckor var om inte annat en ynnest. Och hockeyn, ja, den glimrade såklart till emellanåt den också. Inte minst då i Tre Kronors avslutande gruppspelsmatch mot Team North America, det lag med U23-spelare från Kanada och USA som coachades av Todd McLellan och hade spelare som Connor McDavid, Nathan MacKinnon, Auston Matthews och Jack Eichel i laguppställningen.

Tre Kronor, med en sällan skådad stjärnglans, hade avfärdat Ryssland och Finland i sina två första matcher och stod med ena benet i semifinal inför mötet med ungtupparna. Där bjöds de under matchens första minuter på en åktur som borde frambringa mjölksyra i benen vid blotta åtanken.

Inledningen på den matchen är nämligen något av det mest infernaliska som utspelat sig i en turnering av den här digniteten. De svenska stjärnorna blev frånåkta och utspelade på ett sätt som var lika delar underhållande och plågsamt att skåda.

För att kortfattat summera:

* Auston Matthews sätter 1–0 efter 30 sekunder.
* Johnny Gaudreau tilldelas en straff efter 56 sekunder – och missar.
* Vincent Trocheck skickar in 2–0 efter 1.35. Desktop ad in article Mobile ad in article

Vid det här laget stod mina ögon i kors samtidigt som hakspetsen hade landat på golvet uppe på pressläktaren. Man kunde inte mycket annat än att skaka på huvudet åt uppvisningen som de hyperaktiva ynglingarna stod för.

Någonstans i det här helt underbara hockeykaoset lyckades Rikard Grönborg, som gjorde sin första turnering som huvudansvarig för Tre Kronor, och hans coacher få ordning på torpet. Man ändrade matchplanen, fick ned farten och fick lite mer kontroll. 

Men mest av allt var det till stor del Henrik Lundqvists förtjänst att det inte gick helt åt pipan. Stjärnkeepern stoppade 21 skott bara i den andra perioden och stannade på 45 räddningar i en match som slutligen avgjordes av Nathan MacKinnon i förlängningen.

Det räckte dessvärre inte för att ta Team North America till slutspel. En förlust för hela turneringen med tanke på vilken fruktansvärt rolig (och stundtals naiv) hockey de svarade för.

Jag är inte så mycket för att sitta och se om gamla hockeymatcher som jag redan har sett IRL. Men det här är ett av de stora undantagen. Team North America gav oss en försmak på den speediga och tekniskt avancerade hockey som har gjort NHL till en ännu mer underhållande liga i dag.

JVM i Buffalo 2010/11 blev minnesvärt av många anledningar. Kanske inte minst för att jag tog heder och ära av värdstaden i ett blogginlägg här på hockeysverige.se. Det översattes sedan till engelska av kanadensisk media, togs lite ur sitt sammanhang – och boom så hade jag en skitstorm modell större vid mina fötter. Dessvärre fick min res- och rumskamrat Johan Nilsson, Elite Prospects grundare, lida för detta då han var tätt associerad med mig under det här mästerskapet.

Vid den här tidpunkten var sociala medier fortfarande en ganska ny företeelse, och det ska nog jag vara glad för. Visst dök det upp hotfulla tweets och arga Facebook-meddelanden, men hade samma sak inträffat  i dag hade jag antagligen blivit jagad ur stan av ett uppretat medborgargarde utrustade med högafflar och facklor.

Juniorkronorna hade ett häftigt lag som bland annat lyckades besegra självaste Kanada med 6–5 efter straffar i en vild uppgörelse på nyårsafton. Men när det drog ihop sig till semifinal lyckades man inte riktigt rå på Ryssland. Det blev stryk efter straffar den här gången och sedan förlust i bronsmatchen mot USA för Roger Rönnbergs gäng.

Dessa ryssar ja... Det var de som blev den stora behållningen i det här JVM:et. För nog för att jag har sett många galna matcher i de nio JVM jag har bevakat, men finalen 2011 mot Kanada slår allt. ALLT.

Kanada hade förlorat finalen mot USA på hemmais i Saskatoon året dessförinnan. Det gjorde att deras mäktiga svit stannade vid fem raka VM-guld från 2005 till 2009. Nu skulle de ställa allt till rätta genom att spöa ryssarna och ge de tiotusentals landsmän som tagit sig söder om gränsen för att se finalen ett ordentligt firande. Desktop ad in article Mobile ad in article

Efter två perioder var de på god väg. Kanada ledde med 3–0 och det fanns absolut ingenting som talade emot något annat än en promenadseger. Ryssarna såg dessutom ut att ha fått sin offensiva dynamo, lagkaptenen Vladimir Tarasenko skadad när han fick Marcus Folignos ena knä över sina revben. Men till allas förvåning dök Tarasenko upp på isen i tredje perioden. Och tur var väl det. Annars är det inte alls säkert att Ryssland hade lyckats ställa till med vad jag skulle vilja kalla JVM-historiens häftigaste vändning.

För under de avslutande 20 minuterna sköt ryssarna fem obesvarade mål – och blev världsmästare. Tarasenko sköt själv kvitteringsmålet till 3–3 och spelade sedan fram en viss Artemij Panarin till matchvinnande 4–3.

När slutsignalen gick var det knäpptyst på läktarplats samtidigt som det var obeskrivligt känslosamt nere på isen. Chocken i arenan var total. Desktop ad in article Mobile ad in article

Ryssarnas firande samma kväll var av episka proportioner. Tydligen klev ynglingarna så långt in i vodkadimman att de blev portade från flyget hem nästa dag. Det förklarar också stanken av riktigt risig bakfylla som mötte oss på Buffalos flygplats när vi skulle hem. I slutändan är det ändå svårt att inte unna ryssarna den brakfesten efter den fantastiska bragd de svarade för.

Ända sedan jag började med det här var min högsta dröm att få bevaka en Stanley Cup-final. Sommaren 2018 gick den drömmen i uppfyllelse. Jag hann inte mycket mer än att återvända hem från Köpenhamn, där jag hade täckt Tre Kronors väg till sitt andra raka VM-guld, innan det bar av mot Las Vegas där nykomlingen och uppstickaren Golden Knights lyckats med det otänkbara att gå hela vägen till Stanley Cup-final mot Washington Capitals – laget som trots fantastiska lag hade haft så svårt att ta sig över kullen till en final.

De här veckornas farande kors och tvärs över USA mellan Las Vegas och Washington var ett intensivt och dränerande men otroligt inspirerande äventyr. En höjdpunkt i livet som journalist, utan tvekan.

Allt kulminerade i T-Mobile Arena den 7 juni när Washington hade chansen att säkra klubbens första Stanley Cup-seger efter att ha gått fram till 3–1 i matcher via tre raka vinster. Vegas såg ut att tvinga fram en sjätte match då man vände 1–2 till 3–2 i andra perioden.

Men hockeygudarna ville annat. Desktop ad in article Mobile ad in article

Det här var slutspelet när Alexander Ovetjkin, Nicklas Bäckström, Jevgenij Kuznetsov och de andra Caps-stjärnorna slutligen kunde döda myten om att de inte var mentalt kapabla att vinna stora matcher. Devante Smith-Pelly och Lars Eller såg med varsitt mål till att ge gästerna en ledning man aldrig släppte.

När slutsignalen gick var det lika mycket lättnad som glädje i dimman som la sig ovanför isen. Alexander Ovetjkin var överallt på en och samma gång, "Bäckis" firade med sin stora familj och placerade snyggt sitt yngsta (och till synes helt oförstående) barn i bucklan medan André Burakovsky och Christian Djoos levde rövare med sina i hockeykretsar synnerligen välkända fäder. Robert Burakovsky var så tagen av hela stunden att han deklarerade att det var "det största" han "upplevt som spelare". 

Men det som framför allt lämnade spår hos mig var T.J. Oshie och hans känslosamma firande med sin far. Tim Oshie, som coachade sonen under barndomen, har lidit av Alzheimers sjukdom sedan 2012 och har av den anledningen problem att minnas saker. Att se deras tårfyllda firande av Stanley Cup-segern var extremt känslosamt. Även för mig personligen. Det fick mig att tänka på min cancersjuka mamma hemma i Sverige, som vid den tidpunkten hade knappt ett och ett halvt år kvar att leva. Desktop ad in article Mobile ad in article

Under just den här perioden hade hon klivit in i ett demensliknande tillstånd som gjorde att hennes minne blev kraftigt begränsat. Det var som att förlora henne medan hon fortfarande levde eftersom hennes personlighet aldrig blev sig lik innan hon gick bort i höstas.

Att se Oshie och hans far var både vackert och ledsamt på samma gång. En påminnelse om livets bräcklighet, men också om hur viktigt det är att man tar vara på tiden man har tillsammans och gör det mesta och bästa av de ögonblick man har med framför allt sin närmaste.

Det känns nästan klyschigt att sätta den här matchen som etta på den här listan eftersom det är en av de mest omtalade svenska hockeymatcherna under 2000-talet. Men för mig finns det många ingredienser som gör den speciell.

Vi börjar självklart med rent sportsliga. Den infernaliska spänningen. Juniorkronornas oförmåga att utnyttja sitt enorma spelövertag till att avgöra i ett tidigare skede. Det krävdes 58 (!) skott för att överlista den ryske keepern Andrej Makarov. När Mika Zibanejad slutligen dödade matchen – och Sveriges 31-åriga guldtorka i JVM-sammanhang – med sitt klassiska och framför allt förlösande mål var det lika mycket lättnad som glädje hos de svenska spelarna.

I dag ser jag, och antagligen många med mig, tillbaka på det där målet som ett av de mest minnesvärda i den svenska hockeyhistorien. Det är värt sin plats jämte Nisse Nilssons "den glider in i mål" från VM i Colorado Springs 1962, Tomas Sandströms 2–2-kvittering mot Sovjet i Wien 1987, "Foppas" straff mot Kanada i OS-finalen i Lillehammer 1994 och "Lidas" pangskott i OS-finalen mot Finland i Turin 2006. Desktop ad in article Mobile ad in article

Att just Zibanejad avgjorde var på något vis extra betydelsefullt. I början av turneringen skyddade den svenska lagledningen den unge påläggskalven från oss "hyenor" i media. Det var tydligt att de var måna om att han skulle få arbetsro eftersom han hade kommit till Calgary med lite tilltufsat självförtroende. 

Den då 18-årige centern hade valts som sexa av Ottawa Senators i draften föregående sommar och hade flyttat över från Djurgården till Kanada på en gång. Antagligen lite för tidigt för hans eget bästa. När han sedan lånades ut till SHL-klubben igen kom han in i ett dysfunktionellt lag som inte alls klickade. Där förväntades han vara en av spelarna som skulle vända trenden. Givetvis helt orimligt med tanke på att han bara var en tonåring.

I Roger Rönnbergs JVM-lag fick han sakta men säkert chansen att återfinna glädjen igen. Det kulminerade när han lyfte in den där vackra backhanden bakom Makarov drygt tio minuter in på förlängningen.

Varför var den här turneringen så speciell för min egen del? 

För att jag egentligen inte borde ha varit på plats i Calgary. 

Ganska precis två månader innan turneringsstarten fick jag beskedet att jag hade cancer. Läkarna på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, där jag bodde vid tidpunkten, fixade omgående en operation åt mig varpå jag kunde inleda behandlingar. Desktop ad in article Mobile ad in article

Allt gick långt över förväntan och bara ett par veckor efter ingreppet fick jag positiva nyheter om att den bortplockade tumören inte lämnat någon skit kvar efter sig i kroppen. Min läkare tyckte ändå inte att de var en bra idé att jag drog till Kanada i två veckor så nära inpå allting. Men när min arbetsgivare gav mig möjligheten att åka och Szymon Szemberg, då på IIHF, hjälpte mig att fixa en ackreditering i ett oacceptabelt sent skede innan turneringsstarten tvekade jag inte att ta chansen.

Antagligen dumdristigt och korkat, men ett beslut jag aldrig behövt ångra. För ibland måste man vara korkad och dumdristig för att uppleva det riktigt goda i livet.