BODIN: Mina tio mest minnesvärda matcher – del 1

Jag ska vara rak: att kunna livnära sig på ishockey är en jäkla ynnest. 

I närmare tolv år har jag fått betalt för att bevaka sporten som ligger mig varmast om hjärtat. Utöver att det gett tak över huvudet och mat på bordet har det även belönat mig med vänner för livet och massor med oförglömliga ögonblick. Fler än jag någonsin skulle kunna återge i en krönika.

I sådana här tider, när man plötsligt inte kan ta speciellt mycket för givet längre, är det sådant jag kan känna stor tacksamhet över. För oavsett vad som händer framgent har jag uppnått några av min barndoms stora drömmar.

På isen var jag aldrig tillräckligt bra för att spela högre än division 2 eller 3. Bra inställning och arbetsmoral kan aldrig kompensera en total brist på bollbegåvning. Inte ens i ishockey, kämparnas idrott. Som journalist och chefredaktör har jag ändå kunnat skapa förutsättningar för att checka av de boxar som jag drömde om när jag lirade landbandy på familjen Sigfridssons asfalterade uppfart i Hagge som liten parvel. Desktop ad in article Mobile ad in article

EN DEL MER PERSONLIGA ÄN ANDRA 

Nu ska det här inte bli någon sentimental krönika om lyckade livsval, men jag brukar skämtsamt säga att det bästa beslutet jag tagit i livet var att sluta spela hockey och sätta mig i skolbänken. Hade jag inte gjort det hade jag kanske haft en jäkla massa flera matcher och säsonger på min Elite Prospects-profil, men framför allt några tänder och väldigt många häftiga livserfarenheter fattigare.

Härom dagen lyssnade jag på 31 Thoughts the Podcast med Jeff Marek och Elliotte Friedman när de räknade upp sina mest minnesvärda matcher. Jag kan på intet sätt mäta mig med dessa storheter, men det slog mig ändå att jag faktiskt har några riktigt stora hockeyupplevelser – och historier – på mitt CV. En del mer personliga än andra. Desktop ad in article Mobile ad in article

Att göra den här listan visade sig vara svårare än jag förväntat mig. Av just den anledningen. Ibland finns det omständigheter i livet som gör vissa händelser mer minnesvärda än andra. Jag har exempelvis upplevt tre svenska VM-finalsegrar på plats. Ingen av dessa tog sig in på den här listan.

Eftersom det blir så pass omfattande läsning har jag delat upp den här listan i två delar – plats tio till sex i dag och plats fem till ett i morgon.

Let's go! Desktop ad in article Mobile ad in article

10) Rögle BK – Västerås IK 6–1
Play-Off till SHL, match fyra i bäst av sju – 26 mars, 2015
Lindab Arena, Ängelholm

Bara för att klargöra: minnesvärd innebär inte per automatik positiv på den här listan. Att den här matchen fastnat på näthinnan beror på att det var här som Rögles importforward André Deveaux skrev in sig i historieböckerna med ett av de galnaste påhoppen svensk ishockey har varit med om.

Det var under uppvärmningen inför den fjärde kvalmatchen mot Västerås som han åkte fram och sänkte motståndarbacken Per Helmersson med en tvåhandsslashing i knävecket. Ska jag vara ärlig såg jag aldrig händelsen på isen. Jag satt och skrev på en text på pressläktaren när det plötsligt blev ett omfattande gurgel i mittzonen. Då framstod det som "en vanlig" konflikt. Det var först efteråt, när Helmersson berättade om Deveauxs tilltag, som man började förstå omfattningen.

Deveaux själv nekade själv till anklagelserna när han intervjuades efter matchen, men videobilderna som dök upp ett kort tag senare var mindre smickrande för den NHL-meriterade kanadensaren. Den här matchen blev starten på en lång process som bland annat innefattade en nästan ettårig avstängning från spel i Sverige och ett åtal som sedermera lades ned. Desktop ad in article Mobile ad in article

Matchen kom också att bli den sista Stanley Cup-meriterade backen Andreas Lilja kom att spela. En elak knäskada hindrade inte bara den dåvarande Röglekaptenen från att vara med och säkra Rögles SHL-plats i den femte kvalmatchen mot Västerås tre dagar senare. Den stoppade vidare spel i karriären.

9) Kanada – Finland 1–3
VM-final – 26 maj, 2019
Ondrej Nepela Arena, Bratislava, Slovakien

Fjolårets VM-turnering var den rakt igenom gråaste turnering jag har bevakat under mina år på hockeysverige.se. Allt började med ett försenat flyg som gjorde att jag fastnade i Eindhoven i Nederländerna – och missade Sveriges öppningsmatch mot Tjeckien. Sedan kom jag fram till Bratislava och blev sjuk nästan direkt. Vädret var piss, hockeyn medioker – och Tre Kronor spelade ut sig ur turneringen redan i kvarten efter en sumpad ledning mot Finland.

Så varför har jag ens med en match från det här eländet till VM på min lista? Jo, på grund av de där finska lejonen såklart. 

När förbundskaptenen Jukka Jalonen presenterade sin slutgiltiga trupp inför turneringen var vi många som skakade oförstående på huvudet. Där fanns det två NHL-spelare – junioren Henri Jokiharju och doldisen Juho Lammikko. Skulle det här laget ens klara av att nå slutspel, var frågan vi ställde oss. Desktop ad in article Mobile ad in article

Det Finland bevisade var att lagsammanhållning och kontinuitet trumfar stjärnstatus. Det var inte särskilt underhållande att titta på Jalonens spelsystem i praktiken, men det fanns ändå en charm i hur systematiskt och disciplinerat man spelade. På vägen till guldet lyckades man välta de tre stora förhandsfavoriterna Sverige, Ryssland och Kanada. Och det var givetvis sensationellt sett till förutsättningarna.

När Marko Anttila – samme Anttila som hade så svårt att möta förväntningarna i SHL med Örebro någon säsong tidigare – lyfte VM-pokalen fick jag gåshud över hela kroppen. Svensken i mig borde ha lidit, men journalisten jublade. Underdog-historier som denna har ett enormt genomslag, oavsett nationalitet.

Marko Anttila.Foto: Bildbyrån/Joel Marklund

8) Edmonton Oilers – Pittsburgh Penguins 5–6 (OT)
NHL:s grundserie – 23 oktober, 2018
Rogers Place, Edmonton

På senare år har jag inte sett många hockeymatcher som "vanlig åskådare". Normalt sett sitter jag på pressläktaren, fullt upptagen med att oroa mig över vinklar och intervjuobjekt. I den rollen har man sällan lyxen av verkligen kunna njuta av det som händer på isen.

Men i oktober 2018 var jag reseledare för en NHL-resa till Edmonton och hade ynnesten att se några av matcherna på normal läktarplats, mitt bland fansen. Det är nyttigt att göra det ibland eftersom det dels ger perspektiv på vad man håller på med och för vem, dels för att man får en uppfattning för hur det är att se matcher ur en supporters känslomässiga sinne. Desktop ad in article Mobile ad in article

Den här matchen minns jag dock mer än någonting annat för att det blev en sådan häftig duell mellan hemmalagets Connor McDavid och gästernas Sidney Crosby. Två generationsspelare som det skiljer nästan tio år mellan. Då var det lite av framtiden vs. nutiden.

Båda spelarna bjöd på en jäkla show i det här målkalaset. Crosby drog det längsta strået med ett övertidsmål som nästan fick mig att ramla av stolen. En av våra resenärer från Sverige – vi kan kalla honom Jacob Sundblad – är ett galet Pittsburgh Penguins-fan. Jag tror aldrig jag har sett någon skrika så mycket på ett idrottsevenemang som den smålänningen gjorde när Crosby lirkade in segerpucken.

Det här är på intet sätt den mest minnesvärda SM-finalen jag har bevakat. Men de något stressande omständigheterna gjorde att den fastnat i minnesbanken. 

Ni förstår att i slutspelstider rycks man som hockeyjournalist mellan hopp och förtvivlan när det gäller logistik och planeringen. Inte minst då det bara är två dagar mellan matcherna och man hela tiden måste ligga i framkant när det kommer till inköp tåg- eller flygbiljetter.

I det här specifika slut- och kvalspelet hade jag rest väldigt mycket i vårt avlånga land. Jag skulle dessutom flyga vidare till Prag för att täcka VM bara några dagar senare. Av purt egoistiska skäl – förlåt Skellefteå! – var jag stressad över hur jag skulle få ihop allt.

Två perioder in i match sex i den här finalserien hade Skellefteå en 2–0-ledning. Liksom många andra journalister på pressläktaren letade jag desperat efter transportmöjligheter upp till Västerbotten för en sjunde och avgörande SM-final. Och sedan något sätt att hinna få in ett snabbt mellanspel på hemmaplan för att kunna packa om och bege mig till Prag för VM. Desktop ad in article Mobile ad in article

Jag tror inte på högre makter, men just den här kvällen undrar jag inte om hockeygudarna hörde bönerna från oss jämrande hockeyjournalister. För som genom ett trollslag sköt Växjö två mål i tredje perioden och tvingade fram en gastkramande förlängning. Den varade i en och en halv period innan Tuomas Kiiskinen – nu ironiskt nog i Skellefteå – skickade in segermålet.

Medan spelarna på isen jublade och firade drog jag en tung suck av lättnad på pressläktaren. Allt löste sig.

Ur ett helt annat perspektiv var det här SM-guldet speciellt. Bara fyra år tidigare hade Växjö tagit klivet upp från Hockeyallsvenskan till SHL. Deras seger bröt en slags dominans av att mer "traditionella" hockeylag tog hem guldet. Det var i sin tur uppfriskande.

Ni får leva med att det blir många JVM-finaler på resten den här listan. Det är i särklass den roligaste turneringen att täcka som hockeyjournalist. Inte minst på grund av hur oförutsägbara många av matcherna är.

Finalen i Saskatoon 2010 var ett bra bevis på just det. 

Det här var den första JVM-turneringen jag bevakade utanför Sverige. För svensk del började det i den charmiga men svinkalla hålan Regina. Där var det runt -35 grader (wind chill ej inräknad) varje dag och hur många lager kläder man än pälsade på sig hände det titt som tätt att kroppsdelar domnade bort. Till råga på allt hade min resväska försvunnit längs vägen, så jag saknade en hel del viktig packning. Till exempel hade jag varit dum nog att packa ned min adapter i resväskan i stället för handbagaget.

Rookie mistake!

Trots denna skakiga inledning på turneringen för egen del blev det en kul upplevelse. Juniorkronorna hade sin tunga kull med spelare födda 1990 – minus Erik Karlsson och Victor Hedman – på plats i Kanada. De bjöd på fantastisk hockey, men räckte inte till i semifinalen mot USA utan fick nöja sig med en bronspeng.

Desktop ad in article Mobile ad in article Finalen mellan USA och Kanada blev ett rejält målfyrverkeri där båda (!) lagen kom att byta ut sina startande målvakter. Jack Campbell kom in i USA:s kasse i stället för Michael Lee i andra perioden och i den tredje ersattes Jake Allen av Martin Jones i den kanadensiska.

USA hade 5–3 i den tredje perioden när Kanada via två sena mål av juniorhjälten Jordan Eberle – vem annars – utjämnade galenskapen till match. Förlängning vidtog och där blev John Carlson stor matchvinnare med sitt klassiska mål.

På flygplatsen nästa dag sprang jag in i John Carlsons pappa. Han berättade att sonen inte hade fått möjlighet att fira guldet eftersom Washington Capitals hade beordrat honom att omedelbart ansluta sig till deras farmarlag Hershey Bears för AHL-match – kvällen efter finalen. 

På mitt plan från Saskatoon till Chicago ackompanjerades jag av en stor del av de amerikanska spelarna. Baserat på deras alkoholstank och slitna uppträdande hade de festat så att det räckte och blev över för Carlson också.

I morgon kommer uppföljningen på den här listan... På återhörande!