Ett nytt serieupplägg med två raka 20-lagsserier är vad som ligger på förslagsbordet för Hockeyettan kommande säsong. Huruvida det påverkar klubbarnas syn på hur trupperna ska sättas ihop återstår väl att se, men lagbyggena har så sakteliga kommit igång på de flesta håll runt om i Hockeyettan. Men vilken väg bör klubbarna egentligen gå? Vad finns det för frågetecken som måste rätas ut och lagdelar som måste förstärkas?
I fyra artiklar går Mikael Mjörnberg igenom samtliga 40 Hockeyettan-lag och analyserar vilka vägar de bör gå i sin truppbyggen.
Artikelserien delas in i fyra olika kapitel, ”Topplagen”, ”Utmanarna”, ”Ingenmanslandet” och ”Frågetecknen” utifrån vilka förväntningar man egentligen kan ha på lagen inför kommande säsong.
I dagens tredje del har vi ”Ingenmanslandet”.
Klubbarna som på papperet har lite för goda förutsättningar för att behöva oroa sig för att vara i den absoluta botten (förutsatt att ”frågetecknen” kommer till spel), men som samtidigt har på tok för många frågetecken att räta ut och svagheter att hantera för att på allvar kunna kallas några regelrätta utmanare i tabellen.
ALVESTA
Den lilla Smålandsklubben har gjort någon spännande värvning (målskjutar-tjecken Adam Sikl ska bli kul att se) och förlängt ett bra gäng kontrakt som gör att man har en gedigen arbetarstomme på plats. Men av egen kraft kommer man inte kunna ta det hela till någon särskilt mycket högre nivå än den man befinner sig på. Att snubbla till fina resultat var femte säsong kan alla göra, men att upprepa den typen av bedrifter är svårt för små klubbar och i det facket sorterar jag in Alvesta. Man kommer inte kunna värva sig till någon större framgång eftersom man inte är ett attraktivt alternativ för den typen av spelare man behöver.
Därför var kanske det faktum att Troja-Ljungby avancerade upp i Hockeyallsvenskan en ren bingo för Alvesta. Man förlorade ett derby, men öppnade kanske en kran av finess. Vore jag sportsligt ansvarig i Alvesta skulle silly seasons främsta målbild vara att arbeta upp en så bra relation som möjligt med den allsvenska nykomlingen. Klubbarna samarbetade redan i vintras när Troja lånade ut några av sina yngre spelare till Alvesta och på den vägen skulle det kunna fortsätta. Med den skillnaden att spelare från den lägre hierarkin i ett allsvenskt lag per definition är att betrakta som skarpare än de ur bottendelen av ett Hockeyettan-lag. Det är trist att snacka om farmarlag, men genom att vara en självklar lånepartner för Troja skulle Alvesta faktiskt kunna peta ihop ett bättre lag än vad man förmår göra med sin egen plånbok.
Foto: [Suvad Mrkonjic/Bildbyrån]
NYKÖPING
Det är en rejäl smäll för Nyköping att de två genombrottsspelarna Oskar Cederqvist (HC Dalen) och Elias Holmberg (Lindlöven) valt att göra sidledsflyttar. För en klubb som jobbar utan större plånbok är det a och o att få jobba vidare med de spelare man utvecklar i alla fall lite mer än en säsong för att det inte ska behöva bli ett kliv tillbaka till ruta ett varje höst. Men nu är det bara att konstatera trist fakta för klubben.
Annars kom Nyköping en ganska lång väg säsongen som gick. Man började som ett hopkok av spelare utan mycket till erfarenhet som ut ur grindarna inte var redo för Hockeyettan. Men slutade som ett helt okej lag där många hade lärt sig väldigt mycket. Bortsett de givna spetsarna verkar det ändå som att man får behålla flera av fjolårsspelarna som skulle kunna utgöra grunden till en framtida stomme, vilket så klart är viktigt. Oavsett vilken trupp man har kommer Nyköping starta kommande säsong på en bättre position än vad man gjorde ifjol.
Det som är mest intressant är dock naturligtvis den nye sportchefen. Marcus Kristoffersson var en energisk hårding som spelare och var det någon egenskap Nyköping saknade ifjol var det just attityden. Man växte i sin spelskicklighet, men var ett ganska valpigt gäng som inte riktigt bet ifrån. Kommer den nye sportchefen sätta prägeln på laget som han själv hade som spelare kan det bli riktigt spännande att följa. Lite mer karaktär in i laget och det kan faktiskt bli väldigt intressant.
GRÄSTORP
Fjolårets största brist har Grästorp redan åtgärdat genom att byta ut sitt målvaktspar. Man hade okej Hockeyettan-målvakter, men inga matchvinnare och nu är det upp till ynglingarna Leo Granholm och Noel Sjökvist att ta stafettpinnen vidare. Den spontana känslan är att det kan bli riktigt, riktigt bra.
På utespelarposition är ambitionen annars att behålla så mycket som möjligt. Man var väldigt nöjda med sitt backbestånd ifjol och det enda riktigt tunga tappet på den positionen är spelskicklige Lucas Frank som har valt en flytt till Tranås. I forwardsuppställningen finns dock några nötter att knäcka. Ifjol blev man väldigt beroende av Victor Lindman (tills han lämnade för Forshaga) och Anton Kivelä (som inför kommande säsong lämnat för Mariestad) vilket i det långa loppet blev ett problem. Övriga forwards var inte dåliga, men det blev strömlinjeformat och alldeles för få levererade poäng på kontinuerlig basis.
Utmaningen under våren och sommaren blir således att försöka hitta de där pjäserna som gör att man kan hota offensivt i mer än var tredje byte. Grästorp skulle behöva åtminstone två kedjor med spelare som har poäng i sitt dna. Sportchefen Joakim Persson har ett gott öga till toppspelare i division 2 och det är väl ingen långsökt tanke att nye tränaren Emil Bihorac tar med sig någon från Bäcken, men det vore inte dumt att även få in en eller ett par spelare som genom karriären visat att de faktiskt kan göra poäng i Hockeyettan också.
Foto: [Skärmdump]
HUDDINGE
Efter tre raka fiaskosäsonger behöver Huddinge skära ner ytterligare på sitt a-lag och då faller det sig naturligt att man väljer att satsa på en återvändande häst i form av Mikael Österblom på tränarbänken. Coachen är känd för att vara populär bland sina spelare och även om han står för en kravbild som är väldigt mycket mjukare än den som brukar associeras med Huddinge har han verktyg för att locka till sig bra spelare på ett sätt som klubben inte skulle ha utan hans inblandning. Sett ur det hänseendet är det helt rätt att satsa på honom.
Tränaren brukar ta med sig ett koppel av spelare från sin tidigare klubb och därmed är väl ett par värvningar från division 2-gänget Tumba att förvänta. Förmodligen ingen Huddinge-fan emot då Tumba satt med i stort sett en Hockeyettan-trupp i tvåan förra säsongen. Någonstans måste Huddinge försöka hitta tillbaka till sitt tydliga dna och då ska det vara lite finess. Således kanske man ska satsa på spelskickliga killar snarare än fysmonster i den nystart som nu väntar. Det får bli lite som det blir med kravbilden i några säsonger. Huddinge är inte en hovleverantör av spelare uppåt i seriesystemet längre och nu handlar det om att hitta tillbaka till glädjen och göra något positivt i klubbens namn. Kanske kan man bli ett lirarnas lag igen.
Den viktigaste frågan av alla kvarstår dock fortfarande att besvara. Kommer nyutnämnde sportchefen Björn Jonason verkligen lägga skridskorna på hyllan eller kommer vi se honom på isen i full mundering någon gång under säsongen?
Foto: [Andreas L. Eriksson/Bildbyrån]
FALU IF
Det handlar inte så mycket om vilket lag Falu IF ställer på isen. Man är en småspelare som inte kommer kunna värva stort, utan kommer behöva satsa på unga killar från närområdet och vara en plats där de kan utvecklas och bygga seniorerfarenhet. Vad det handlar om för masarna är att vara på tå från början. Två säsonger i rad har man nämligen startat direkt uruselt i grundserien för att sedan växa in i det mer ju längre säsongerna lidit. Man måste ha gjort lärdomar av det och hittat nycklar för hur man ska kunna hålla en högre nivå från start. Framförallt mentalt. I det nya serieupplägg som ligger på bordet för att klubbas igenom kommer man nämligen straffas hårt för den typen av svaga starter. Det finns inget utrymme för att sladda.
Med den typen av lag som Falu IF kommer sätta ihop blir det förstås ofrånkomligt så att en spelare kommer saknas mer än andra. Gustav Karlsson och Gustav Norén är duktiga spelare som lämnar, men de går på ett eller annat sätt att ersätta. Att veteranen Patrik Elfsberg väljer att lägga skridskorna på hyllan är däremot blytungt. Han var en profil, en ledare med hjärtat på rätta stället som dessutom utgjorde spets. En sådan spelare behöver alla lag. Frågan är om det finns någon som i alla fall kan axla delar av manteln på marknaden i närheten av Dalarna? Någon som kan leda genom exempel, ta yngre förmågor i handen och vara en härförare i med- och motgång. I så fall är det av yppersta vikt för Falun att värva honom.
Foto: [Skärmdump]
MJÖLBY
Världens mest östgötska Hockeyettan-lag verkar bli minst lika östgötskt kommande säsong. Sportchefen Anders Tingman har nämligen inte legat på latsidan när det kommer till att förlänga kontrakt och stora delar av fjolårstruppen är redan säkrad. Både när det kommer till bredd och till spets. På sitt sätt är det naturligtvis imponerande att man väljer att satsa så stenhårt på kontinuitet och att det finns så pass mycket hemvävda spelare som är beredda att dressa upp i Hockeyettan för klubben.
Men det gör att de där sista små pusselbitarna som måste hämtas in utifrån blir extremt viktiga. Vill Mjölby flytta fram positionerna kan klubben inte ytterligare en vinter värva J20-spelare från Linköping och hoppas att de ska vara flygfärdiga. Då måste man få tag i kuggar med lite mer rutin och det är ytterst tveksamt om det går att få tag på dem i Östergötland. Att hitta rätt utbölingar till en så samtrimmad trupp är inte helt lätt, men det är värvningar Mjölby måste lyckas med.
Samtidigt ska det in en ny chef i båset. Jens Brändström har gjort ett bra jobb under några säsonger, men väljer nu att flytta tillbaka till Transylvanien för att fortsätta sin tränarkarriär. I hans ställe skulle Mjölby behöva någon som är en pådrivare snarare än en förvaltare. Någon som med sitt sätt att vara kan hetsa laget framåt. Det där extra lilla trycket som kanske har saknats de senaste åren.
Foto: [Elin Lundgren/Mjölby Hockey]
SOLLENTUNA
Det blir inte mycket nytt under solen i norra Stockholm. Sollentuna nådde stora framgångar med sin division 2-trupp i Hockeyettan ifjol med hjälp av ett väldigt konsekvent sätt att spela sin hockey och kommer fortsätta på den vägen. Många av spelarna som framstod som kantbollar på förhand fick riktigt fin utveckling och nu har man lyckats förlänga kontrakten med många av sina viktiga spelare. Det är en fin grundplåt.
När laget ska förstärkas har sportchefen Andreas Paulsson dock inte mycket till plånbok att använda. Han får se sig om i närområdet och försöka attrahera spelare som kan tänka sig att spela i Sollentuna för utvecklingen eller helt enkelt för att det är praktiskt. Om de har erfarenhet av Hockeyettan sedan tidigare är det en bonus. Det finns ju trots allt en del spelare med Sollentuna-koppling i förskingring som det skulle kunna vara intressant att approacha. Charles Eklund var en drömvärvning som aldrig gick i lås inför deadline. Han skulle kunna bli det igen.
Foto: [Tobias Sterner/Bildbyrån]
SURAHAMMAR
Jo visst, Sura var framme i Allettan säsongen som gick, men det kan närmast förklaras med en viss överprestation samtidigt som motståndet i den östra serien knappast kan beskrivas som annat än svagt. Man lyckades väldigt bra med sitt hopkok av leftovers från andra Hockeyettan-klubbars lägre hierarki och division 2-spelare, men det blir inte med självklarhet lika bra säsong två. Nu väljer man att förlänga kontrakten med stora delar av truppen och tycks luta sig mot ungefär samma värvningsstrategi en säsong till. Med tanke på att motståndet med största sannolikhet kommer bli tuffare till hösten är det inte nödvändigtvis ett framgångskoncept.
Men även om jag räknar bort Surahammar som någon större utmanare ska man inte racka ner på det som görs i klubben. Man har uppenbarligen hittat en melodi som man tycker fungerar och vågar jobba med kontinuitet. Att det finns en tro på att nya spetsar ska kliva fram ur det spelarmaterial man har till hands är sunt och det gör värvningsarbetet lite enklare för sportchefen Jörgen Mähler. Han måste inte ut på marknaden och jaga spets som han egentligen inte har råd med.
Däremot är det dokumenterat att det finns något av en nedviksmentalitet i Surahallen. Studsar det emot är laget inte ett under av att bita ihop och kämpa ännu hårdare. Vad man skulle behöva till sin trupp är således karaktärer. Spelare som genom sitt sätt att vara ställer lite högre krav på de som eventuellt har lite mjukglasspsyke. Svårscoutat så klart, men lyckas man få in några sådana typer är det faktiskt inte helt omöjligt att Surahammar kan överraska och utmana igen trots allt.
Foto: [Skärmdump]
TYRINGE
Idén man jobbar utefter i Skåne kan inte beskrivas som något annat än intressant och synnerligen modig. Säsongen som gick hade Tyringe ett lag på isen som egentligen inte var byxat för Hockeyettan-spel. Det var väldigt många förstaårsseniorer och spelare som hämtats från division 2 för att utvecklas under hårdföre coachen Mats Lusth. Det blev som förväntat, väldigt svajigt. Laget blandade bländande insatser med rejäla djupdyk och var egentligen aldrig nära att göra några särskilt bra resultat.
Mot den bakgrunden är det väldigt spännande att man redan nu valt att förlänga med stora delar av sitt lag. Man har helt enkelt en tilltro till att de unga spelarna ska bli en säsong bättre med lite seniorerfarenhet i benen och att helheten därmed ska lyfta ganska markant. Det är en tydlig röd tråd att jobba med rejäl kontinuitet och det är faktiskt ganska troligt att det kommer göra Tyringe bättre än om man börjat om på ny kula och värvat ett helt nytt lag igen.
Nu är det så klart inte så att Tyringe plötsligt kommer bli remarkabelt mycket bättre, men fortsätter ynglingarna utvecklas kommer grundnivån successivt att gå upp på ett väldigt positivt sätt. Det som avgör om Tyringe kan utmana lite högre upp i tabellen eller kommer göra en säsong till där det inte gör så mycket mer än existerar är dock de sista pusselbitarna som kommer in. Den så kallade spetsen. Säsongen som gick hade man lite för få etablerade kuggar som kunde ta ungdomarna i handen. Är det något man bör jaga för att göra truppen fullständig är det pjäser med några säsongers Hockeyettan-erfarenhet under bältet.
Foto: [Christoffer Borg Mattisson/Bildbyrån]
ÖRNSKÖLDSVIK
Den lilla klubben brukar för det mesta omnämnas bland de tilltänkta bottenlagen, men för första gången på länge känns det faktiskt som om Örnsköldsvik har något riktigt bra på gång inför säsongen som kommer. Man har fått stopp på svängdörrarna som under några säsonger gjorde att det sprutade halvdana spelare in och ut ur truppen och på något sätt lyckats stabilisera sig som Hockeyettan-lag. Förlängningarna man lyckades med redan i slutet av säsongen är därtill imponerande.
De två succéspetsarna Tobias Oskarsson och Vilmer Grundström ska spela vidare en säsong till i Örnsköldsvik som dessutom tidigt gjort klart med en förlängning av det unga tränarparet Tobias Jansson och William Cederstam. Det gör att det finns någonting att bygga på och signalerar en tro på att det går att göra något bra med små medel. Det borde öppna dörrar för andra spelare att skriva på.
Men bara för att man fick en lysande start på silly season innebär det inte att sportchef Patrick Edlund ska förändra någonting kring hur han bygger sitt lag. Ö-vik kommer garanterat fortsätta vara ett nollbudgetlag som inte kan attrahera färdiga stjärnor. Det är klart att man måste vara noga sett till karaktären på de spelare som plockas in, men det finns ingen anledning att avvika från linjen att ge stort svängrum till unga spelare som ännu inte har etablerat sig på seniornivå. Kanske kan Modos degradering från SHL dessutom öppna dörren för ett närmare samarbete klubbarna emellan?
Foto: [Skärmdump]
