MoDoiten som blev en ikon i Djurgården

Efter att ha vuxit upp i Örnsköldsvik och kommit fram i MoDo flyttade Alice Östensson till Stockholm. I Djurgården blev hon direkt en nyckelspelare – och åtta år efter flytten kan hon nu se tillbaka på en fin karriär.

Alice Östensson har valt att lägga skridskorna på hyllan, efter att ha varit uppskattad i MoDo, Djurgården och landslaget. Nu väntar nya äventyr, men innan dess slog hockeysverige.se/OLD SCHOOL HOCKEY sig ner på en restaurang för en lunch med 30-åringen från Örnsköldsvik för att lyssna till hennes hockeyresa.

– Jag har nästan bott på Kempehallen. Min storebror, Emil, spelade hockey och var målvakt, så jag hängde på läktaren i princip redan som nyfödd, säger Alice Östensson.
– Det var oftast i ”Kempis” eller MoDo-hallen, som var kombinerade. Sedan revs Kempehallen för, det måste ha varit 15 år sedan snart. Det har gått från att jag nästan inte visste vad jag gjorde där till att jag några år senare själv började spela.

Är det från din bror, Emil, som hockeyintresset kommer?
– Ja, och jag är uppvuxen i en idrottsfamilj. Min mamma var jätteduktig i gymnastik och pappa i fotboll. Han dömde dessutom fotboll, så det finns mycket idrott i släkten. Sedan var det brorsan som började med hockeyn.
– Mitt mål i livet var då att bli hockeymålvakt. Han lärde mig också jättemycket teknik och sådant.

Men?
– Vi hade redan två målvakter i mitt grabbgäng, 96:orna. Det fanns många i den kullen som var duktiga, så jag platsade inte som målvakt. I stället fick jag helt enkelt vara utespelare.

”Mycket utfrysning och mobbning”

Hur var det att som ensam tjej vara med i det här grabbgänget?
– För mig var det tufft. Jag tror att när det är mindre städer och du sticker ut lite i mängden blir det ofta inte något positivt. Mina första år var ganska tuffa i grabbgänget. Mycket utfrysning och mobbning, speciellt eftersom jag upp till en viss ålder kunde vara bättre än vissa spelare.
– När sedan killarna började bygga på sig muskler blev de bättre, men det fanns några år där som var ganska jobbiga.

Tror du att just konkurrenssituationen påverkade det här?
– Både det och att jag var tjej. Sedan har jag hört historier om tjejer som bor söderut i Sverige, där de varit ensam tjej och trivts och passat in jättebra i sin omgivning. Det är också mer accepterat i dag att tjejer spelar med killar än när jag började spela hockey.

Alice Östensson har under uppväxten också haft en speciell förebild.
– Från väldigt tidig ålder var det Emma Nordin, både på och utanför isen, och så var det ganska långt in i karriären. Hon är också en förebild för många. Hon har alltid varit ödmjuk och bryr sig om alla i sin omgivning. Hennes karriär har varit fantastisk, och det gjorde gott för henne att flytta till Luleå.
– Hon har verkligen varit uppskattad där, och det har varit kul att se all den uppskattning Emma fått – det förtjänar hon.

Hyllas av förebilden

Emma Nordin:
— Jag minns Alice sedan hon var liten. När hon sprang runt på Kempehallen och MoDo-hallen och allt vad det var på den tiden. Hon är fem år yngre än jag så när jag var tolv var hon sju, så jag har alltid sett till henne.
— Dessutom har hon en bror som spelade och pappan var också väldigt engagerad, så jag har känt till henne och familjen under en väldigt lång tid. Det jag också kommer ihåg väl var att Alice var en ung skicklig lite mindre spelare som hade mycket hockey och teknik i sig.

Emma Nordin är också imponerad över Alice Östenssons karriär, även om hon tycker att den blivit alldeles för kort.
— Hennes karriär har varit jättefin såklart. Jag tycker att hon, precis som jag gjorde i Luleå, hittade ett nytt hem. Hon hittade sin trygghet i Djurgården, tog steget, vågade lyfta blicken och hamnade någonstans där hon uppenbarligen har trivts väldigt bra och fått en fin utveckling. Dessutom fick hon efter flytten göra några landskamper.
— Framför allt har det varit kul att följa att hon fortsatt spela. Jag hade hoppats att få se henne spela något år till. Jag tycker också att bästa åren är runt 27 till 32-årsåldern. Klart att det är mycket annat som också.

Kunde ha valt fotbollen

Alice Östenssons karriär kunde faktiskt ha tagit en annan väg, inom en annan idrott.
– Det var hockey och fotboll jag höll på med. Fotboll i Domsjö IF. Jag valde mellan hockey- och fotbollsgymnasium. Det blev hockeyn som vann för mig.
– Jag kände att det var roligare och hade en känsla av att jag kunde gå längre i hockeyn än i fotbollen. Jag var med i distriktslaget i fotboll och på elitlägret i Halmstad. Dessutom spelade jag med talanglaget i Själevad när jag blev äldre. Det var ändå ett utvecklingslag som folk hade koll på, men det lockade inte lika mycket som hockeyn.

Säsongen 2012/13 lät coachen Mikel Nilsson den 16-åriga forwarden debutera i Riksserien. Totalt blev det elva matcher den säsongen. I laget spelade bland andra Tina Enström, Valentina Lizana, Johanna Olofsson, Erika Grahm och Maria Lindh.
– Även där har det skett en väldigt stor förändring i hur man hanterar juniorer i dag jämfört med då.
– Då var det så att man kanske inte pratade så mycket med de yngre spelarna, och konkurrensen var på en annan nivå än i dag. Nu vill man hellre hjälpa de yngre talangerna.
– Det var lite skrämmande att komma upp till A-laget. Jag var rädd för att göra misstag i övningarna.

Var det äldre gardet på dig och er yngre spelare när ni gjorde misstag?
– Ja, lite grann. Det var inte så att man pratade med mig om det i början, utan det var mer blickar och sådant.
– Samtidigt har det också en charm, och jag lärde mig otroligt mycket av att titta på dem och förstå vikten av fokus.

Alice Östensson gjorde fyra säsonger i MoDos A-lag

Var du slarvig med fokus när du kom upp i A-laget?
– Nej, inte när det kom till själva sporten. Däremot har jag alltid varit lite sprallig och inte tagit livet så seriöst vid sidan av. När jag idrottade gav jag hjärta och själ i det jag gjorde.
– Till en början satt jag mest på bänken i A-laget och spelade inte så mycket. Det är också minnena jag har från den säsongen – att jag satt där och hoppades på speltid. Jag satt många matcher innan jag fick chansen.

Säsongen därpå lånades hon ut under tio matcher till Björklöven i Allettan efter att inte ha tagit plats i MoDos A-lag.
– Jag tror att det var inför något kval. Det var i samband med att jag inte spelade så mycket med damlaget utan mest satt på bänken.
– Sedan hörde Björklöven av sig eftersom de försökte ta sig till SDHL. Då fick jag speltid där, och jag minns att det mest var olika kvalturneringar. Det var upplagt på ett annat sätt då, men det var kul att få lära känna nya personer.
– Då hade jag inte heller kommit så långt i min egen karriär, och det var skönt för självförtroendet att få speltid samtidigt som det var tufft att inte spela för MoDo.

Alice Östensson kom sedan att göra fyra säsonger i MoDos A-lag.
– Under tiden i MoDo var jag mycket samma spelare. Jag var väldigt junioraktig i min spelstil, ville gå mycket offensivt och inte jobba så mycket defensivt.
– Sedan har jag i grund och botten alltid varit en tvåvägsspelare, men till en början var det mycket fokus på offensiven hos mig innan jag insåg värdet i att även jobba defensivt.

”En gång MoDoit – alltid MoDoit”

Inledningsvis hade hon Mikael Nilsson som tränare i MoDo. Därefter Jens Öhman och under sin sista säsong i klubben Björn Edlund – alltså tre olika tränare under sina fem säsonger i A-laget.
– Det påverkade inte min utveckling alls. Klart att det var olika upplägg med olika tränare eftersom man ser olika på saker, men för mig var det ingen större skillnad.

Vad är ditt starkaste minne från åren i MoDo?
– Det var nog när jag gjorde hattrick i en kvartsfinal mot AIK (säsongen 2015/16). Tyvärr förlorade vi den kvartsfinalserien.

Vilka spelare har du fungerat bäst med på isen i MoDo?
– Framför allt bytte jag runt väldigt mycket med tanke på att jag var ganska ”juniorig” när jag spelade mina år där.
– Som jag var inne på tidigare var Emma Nordin en jag sett upp till väldigt mycket. Att få spela med henne och uppleva hennes spelförståelse är fantastiskt.

Vad betyder MoDo och Örnsköldsvik för dig i dag?
– MoDo jättemycket. Jag tittar framför allt på deras herrmatcher så mycket jag kan. En gång MoDo-it, alltid MoDo-it, som man brukar säga.
– Staden… inte jättemycket, jag växte upp där med ganska mycket mobbning. Jag råkade själv ut för väldigt mycket mobbning i grundskolan, men även utfrysning i högstadiet och gymnasiet. Jag hade mina hockeygym-tjejer, men det var en tuff skolgång för mig rakt igenom, så jag har inte så mycket mer att hämta än min familj i Örnsköldsvik.

Värvades till Djurgården av Nisse Ekman

Hur mådde du under den här tiden?
– Det var jättetufft, men jag är glad att min familj fanns där.

Har det här satt spår i dig som du haft med dig framåt?
– Absolut. Jag märker hur det här har präglat mig till att bli den person jag är i dag, hur jag tar hand om mina relationer till mina kompisar och vad jag värdesätter.
– Sedan finns det också negativa saker, att jag har svårt med tillit och är rädd för att inte räcka till. Mycket sådant, såklart.

Inför säsongen 2018/19 lämnade Alice Östensson MoDo för en ny utmaning då Nisse Ekman värvade henne till Djurgården. En flytt till Stockholm var inte direkt något som hon tidigare haft med i sina planer.
– Det var Nisse och Danijela (Rundqvist) som först hörde av sig två år i rad.

Tackade du nej första året?
– Ja, andra året också. Jag var inte redo att lämna när de hörde av sig. Tredje året hade jag även med mig en kompis som spelade i MoDo, Mariam El-Mahmadi, så vi åkte tillsammans hit ner. Båda kände att vi måste göra någonting, och nu fick både hon och jag varsitt kontraktsförslag. Dessutom flyttade MoDos materialförvaltare, Robin Forsén, ner samtidigt, och i dag är han en av mina bästa vänner.
– Dessutom hade jag Hanna Hållander här, som är en barndomsvän. Jag kände ändå en trygghet, plus att jag fick bo hos min moster i Saltsjö-Boo.
– Vi gjorde den här flytten tillsammans, och jag kände att det var rätt i tid. Att de hört av sig tre år i rad och verkligen visat att de ville att jag skulle komma dit gjorde också mycket, så det var tack vare Nisse och Dani jag kom till Djurgården.

Alice Östensson fick chansen i landslaget

Hur var det att komma till Stockholm, där de flesta spelarna är utspridda runt hela stan?
– Jag har som sagt min moster i Stockholm och har varit här mycket under somrarna och jul.
– Jag har alltid sagt att den sista staden jag någonsin skulle flytta till är Stockholm, men det blev första stället jag flyttade till, säger Alice Östensson med ett skratt och fortsätter:
– När man kommer hit som turist hamnar man ofta i sammanhang där det blir väldigt turistigt, med mycket folk, stress, tunnelbana och allt det där. Jag kände: ”Det här är inte jag.”
– Sedan hamnade jag ändå här, vilket gjorde gott för mig. Sista tiden i Örnsköldsvik mådde jag inte bra, men efter att jag bott två veckor i Stockholm fick jag tillbaka mer energi än jag haft på länge.

Det blev dessutom en stor omställning hockeymässigt för Alice Östensson när hon kom till Djurgården.
– Väldigt stor. Jag fick ganska tidigt mer ansvar och utvecklades snabbt i mitt spel. Dessutom fick jag möjligheten att spela i landslaget, så det var mycket positivt som hände i min karriär i samband med flytten hit.

I Djurgården kom hon att bli en mer komplett tvåvägsspelare med ett större defensivt ansvar.
– Ja, då hade jag släppt det lite valpiga offensiva spelet och blev mer av en stöttepelare som jobbade i det tysta.
– Jag trivdes också i den rollen och tog på mig en ledarroll ganska tidigt. Man kunde lita på mig när jag var ute på isen, eftersom jag gjorde jobbet både framåt och bakåt.

Tränaren fick sparken

Coach i Djurgården var då amerikanskan Alana Blahoski, som tidigare bland annat varit assisterande coach för USA:s VM-lag.
– Hon är i grunden en ”skills coach”. Det här var hennes första huvudtränarjobb, och det var inte så mycket spelsystem med Alana utan mer ”tuta och kör”.
– Andra säsongen fick hon lämna eftersom man såg att det inte fungerade att bara köra, utan det måste finnas mer struktur i ett lag.

Var ni spelare delaktiga i att hon fick lämna?
– Jag tror att det var en kombination av att organisationen såg att det blev mer lek än hockey, tillsammans med att många av de mer rutinerade spelarna kände att vi behövde en tränare med mer struktur.

Redan första säsongen i Djurgården plockade förbundskaptenen Ylva Martinsen med henne i Damkronorna.
– Det var jättestort. Under många somrar var jag med på landslagsläger, men fick aldrig chansen att göra landskamper.
– Jag var såklart jätteglad när jag fick beskedet att jag skulle få åka iväg och göra mina första landskamper.
– Samtidigt är det så att man som damspelare inte kunnat komma högre än klubblag och landslag förrän nu när PWHL-ligan startats. Jag tror att landslaget är målbilden för de flesta damspelare.

Hur var känslan att få dra på sig landslagströjan första gången?
– Mäktigt. Alla säger att det är en ära att få representera sitt land, och det är verkligen så. Det var otroligt stort att stå där i landslagsdräkten.
– Sedan tog Uffe (Lundberg) över. Han hade kanske en annan spelidé och ville ha med lite andra typer av spelare jämfört med vad Ylva ville. Det var egentligen ingen jättestor grej för mig.

Blev inget mästerskap

Trots flera svängar i landslaget blev det aldrig OS- eller VM-spel för henne.
– Klart att jag blev besviken. Det fanns säsonger där jag kände att jag var i bra form, men ändå räckte det inte till. Det tog såklart på mig.

När du fick beskedet att du inte var uttagen till VM eller OS, hur kändes det?
– Med tanke på att jag har gått igenom ganska mycket under min uppväxt har jag alltid haft det här att knyta näven i fickan.
– Jag bröt ihop där och då, men ganska snabbt skiftade jag fokus till att gå vidare.

Vilket landslagsminne sticker ut mest?
– Första turneringen. Vi spelade i Tjeckien och hade omklädningsrummet en trappa upp. Det var runt 25–30 grader ute, och omklädningsrummet var stekhett.
– Alla slet av sig utrustningen i pauserna för att få luft. Kontrasten mellan den kalla ishallen och det varma omklädningsrummet var extrem. Det var hemskt.

En som betytt mycket för Alice Östensson är Djurgårdens tränare Rickard Hårdstam.
– Han har betytt jättemycket. Vi har ändå hängt ihop i sju år, så vi har gått igenom väldigt mycket tillsammans – både positiva och jobbiga stunder med laget och föreningen, men också tuffa perioder vid sidan av.
– Vi, han och jag, har alltid kunnat prata om allt möjligt, oavsett om det har handlat om hockey, livet eller golf. Det har alltid varit skönt att ha honom där.
– Dessutom har han gjort väldigt mycket för damverksamheten i Djurgården.

Alice Östensson stänger dörren för en comeback

Kommer det bli en omställning för honom att flytta upp till Skellefteå?
– Ja, absolut. Jag tror också att det är bra för honom.

Har han försökt få med dig dit upp?
– Nej. Han har sagt att dörren alltid står öppen, men jag kommer inte att ta upp min karriär igen.

Djurgården har hållit till på flera arenor runt om i Stockholmsområdet – förutom slitna Hovet även Stora Mossen och Mälarhöjdens IP, allmänt kallad Myren. Alice Östensson tror ändå inte att alla isflyttar påverkat lagets prestation särskilt mycket.
– Vi har alltid varit i de här situationerna, så man är faktiskt van. Sedan kanske det inte är jättekul att spela ett slutspel på Stora Mossen – då vill man hellre vara på Hovet.
– Så här är det i Stockholm, och det går inte att få ihop allt. Det är otroligt tufft för alla föreningar och ungdomslag, inte bara Djurgården och AIK, men jag är väldigt tacksam över att ha fått mina säsonger här.

Hur tänker du kring att det ser ut så här i Stockholm?
– Det finns helt enkelt inte tillräckligt med hallar, vilket är problemet.

”Det har varit ett livspussel”

Om du ser tillbaka på tiden i Djurgården, hur har din roll förändrats under åren?
– Jag tror att jag från första till sista dag haft en ganska snarlik roll. Däremot har jag blivit bättre på att hantera den och blivit jämnare i mitt spel.
– Jag har alltid varit den som älskat att spela boxplay, slänga mig framför pucken, göra den enkla passningen och jobba defensivt före offensivt sedan jag kom till Djurgården.
– ”Rille” (Rickard Hårdstam) brukade säga att jag ena matchen spelade på min högsta nivå och nästa match var katastrofal. Jag känner att jag under de sista åren i Djurgården blivit mer jämn och stabil.

Och vid sidan av isen?
– Där är det fullt upp. Eftersom jag inte kunnat leva på sporten har jag jobbat vid sidan av. Det har varit ett livspussel att få ihop allt.
– Det har också varit tufft och är en av anledningarna till att jag känner mig klar. Det tär både fysiskt och psykiskt att jobba mycket och sedan prestera på isen. Man har egentligen inte så mycket fritid.

Det kommer in mer pengar inom damhockeyn, vilket Alice Östensson ser positivt på och hoppas att nästa generation ska kunna dra nytta av.
– Klart att jag hade velat ha samma förutsättningar som herrspelare. Jag har varit med sedan ligan var i princip ingenting till där den är i dag.
– Samtidigt har jag alltid velat att damhockeyn ska utvecklas och få bättre förutsättningar. Att det inte hänt fullt ut under min karriär gör inte så mycket – jag har ändå haft en jättefin resa.
– Att bidra till att framtida spelare får bättre villkor har alltid varit en drivkraft för mig.

Vad ser du som höjdpunkterna under din tid i Djurgården?
– När vi spelade mot AIK i en kvartsfinal och matchen gick till en sjätte period. Det var otroligt skönt att vinna den matchen. (Sofie Lundin avgjorde, framspelad av mig, och jag gjorde även ett mål.)
– Det hade varit en fotbollsmatch på Tele2 samtidigt som vi började spela. När vi kom ut till tredje perioden hade publiken gått från 65 personer till runt 1 500.
– Folk från fotbollsmatchen hade kommit över till oss på Hovet, vilket var häftigt. För oss som damhockeyspelare var det enormt att spela inför så många.

Det väntar nu

Ni har haft många importer i Djurgården under åren, inte minst tjeckiskor – hur har det fungerat vid sidan av isen?
– Vi har haft otroligt fina individer i laget. Det har varit en grund i Djurgården – att inte bara ta in bra spelare utan också bra människor.
– Vi har gjort mycket tillsammans, och alla har umgåtts med alla. Det har varit högt i tak, och det är jag väldigt tacksam för.

Varför väljer du att avsluta karriären nu?
– Livet vid sidan av lockar. Jag har jobbat nästan 80 procent utöver hockeyn, och det blir svårt att kombinera med att vara hundraprocentig spelare.
– Man får ofta tacka nej till saker med vänner, och det finns en konstant press att prestera.
– Jag har kommit till en punkt där jag vill satsa på en yrkeskarriär och, inom en snar framtid, kanske bilda familj. Friheten lockar.

Nu får du mer frihet – vad ska du göra då?
– (Skratt) Det får du gärna svara på. Just nu tar jag det dag för dag.
– Jag kommer inte sluta träna och skulle lätt kunna spela hockey någon gång i veckan bara för att det är kul. Kanske börja gymma mer.

Kanske ta upp fotbollen igen?
– Nej, det hade varit kul, men mitt knä är för dåligt för det.

Kommer du hänga på Hovet när Djurgården spelar?
– Ja, det hoppas jag. På ett eller annat sätt kommer jag tillbaka till Hovet – men i vilken form vet jag inte, avslutar Alice Östensson.