Foto: Bildbyrån (montage).
Den här texten publicerades ursprungligen på Daily Faceoff och är översatt till svenska.Originaltexten kan du läsa här!
En av de svåraste delarna med att leda ett lag i en värld med lönetak är att undvika dåliga kontrakt. Även de smartaste general managerna har sina blinda fläckar och hamnar i lägen där de skriver kontrakt som åldras väldigt dåligt. Men medan vissa dåliga avtal bara är ett irritationsmoment för lagens lönetak, kan andra orsaka stor huvudvärk och stå i vägen för att bygga lagen till deras absoluta toppstyrka.
Efter att ha tittat på några av de mest prisvärda kontrakten förra veckan, låter oss titta på de absolut värsta den här veckan.
För att göra det kommer jag att använda kontraktvärderingssystemet från min serie med lönetaksrankningar från i somras för att avgöra värdet på varje spelares kontrakt och hur mycket värde lagen förlorar. För en förklaring av hur kontraktvärderingssystemet fungerar kan du läsa mer här. Men eftersom det finns fler forwarder än backar och målvakter har forwarder ett lägre golv för sina kontraktvärderingar. För att kompensera för detta kommer backarnas och målvakternas värderingar att justeras ned baserat på antalet spelare på dessa positioner jämfört med forwarderna.
En viktig skillnad med det här systemet är att det strikt tittar på avvikelsen mellan spelarens värde på isen under de senaste tre säsongerna och deras lönetaksträff för den här säsongen. Avtalstiden kommer därför inte att spela någon roll i detta, främst på grund av min oförmåga i nuläget att projicera spelarnas framtida inverkan i förhållande till den framtida marknaden. Det innebär att ett dåligt avtal med ett år kvar kommer att ha samma värde som ett med flera år kvar. Det inkluderar inte heller förlängningar som getts till spelare utöver deras nuvarande avtal; det kommer bara att ta hänsyn till lönetaksträffarna för säsongen 2026/27.
Denna avvikelse innebär också att värderingen kommer att vara mer straffande mot spelare på ersättarnivå (replacement level) som får relativt höga löner. Så även om Jonathan Huberdeau eller Adin Hill kan framstå som flagranta kontrakt på grund av hur mycket de tjänar, spelar de fortfarande på nivåer som liknar solida NHL-spelare. Är de besvikelser och underpresterar i förhållande till sina avtal? Ja. Men de lever fortfarande upp till sina avtal i högre grad än vad spelare på ersättarnivå skulle göra med lönetaksträffar i spannet 4–6 miljoner dollar.
Medan listan över de mest prisvärda avtalen krävde vissa kriterier för att undvika en massa slumpmässiga namn, kräver listan över de sämsta avtalen inte det. Genom att ha så låga kontraktvärderingar som spelarna som tog sig in på den här listan har, måste deras lönetaksträffar vara på minst sju siffror, vilket sannolikt innebär att de varit etablerade NHL-spelare vid något tillfälle. Och om de inte är etablerade gör det kontrakten ännu värre.
10. Ryan Pulock, New York Islanders
Lönetaksträff: 6,15 miljoner dollar (4 år kvar)
Kontraktvärdering: -382,11
Det fanns en tid då Pulock var en av ligans främsta backar. Kanske inte på en Cale Makar-nivå där han utmanade om Norris Trophy, men han var en av ligans starkare tvåvägsbackar och en drivande kraft bakom New York Islanders väg till Conference-finalerna. När han från början skrev på sin förlängning på 6,15 miljoner dollar 2021 såg det ut som ett rån för Islanders jämfört med de årslöner på 8–9 miljoner dollar som gick till andra backar på hans nivå.
Pulocks prestationer har dock dykt under de senaste två säsongerna. Eftersom min modell bara tar hänsyn till de senaste tre säsongerna har denna dipp påverkat Pulocks kontraktvärdering avsevärt. Kanske är denna dipp ett symptom på Patrick Roys fartfyllda "run-and-gun"-stil, och en mer defensivt strikt Peter DeBoer kan förnya Pulocks spel. Men fram till dess sitter lönetaksträffen på 6,15 miljoner dollar inte bra på Isles lönetak, även om årslönen ser marginell ut med dagens kontraktstandarder.
9. Jacob Trouba, San Jose Sharks
Lönetaksträff: 8,25 miljoner dollar (4 år kvar)
Kontraktvärdering: -382,11
Trouba är ett av tre kontrakt på den här listan som inleds den här säsongen, och det var uppenbart från första stund att det här kontraktet skulle bli dåligt. Det fanns en tid då Trouba var en skicklig tvåvägsback, men hans spel har kollapsat helt sedan tiden i New York Rangers. Han är definitivt inte en topp fyra-back längre och hänger knappt med i NHL-tempot, men Sharks ansåg att det var värt en lönetaksträff på 8,25 miljoner dollar. Ja, han tillför välbehövlig erfarenhet till det unga Sharks-laget, men det kändes som att det fanns bättre alternativ tillgängliga på marknaden.
Vad som gör saken värre för San Jose Sharks är att kontraktet omedelbart tappade i värde på grund av den exploderande marknaden för restricted free agents. De skrev kontraktet under sommaren eftersom de hade nästan 40 miljoner dollar i utrymme under lönetaket, vilket var mer än tillräckligt för att låsa upp Trouba, trejda till sig Darnell Nurse och ändå behålla alla sina unga spelare. Nu är Macklin Celebrini sajnad för 18,8 miljoner dollar om året, Will Smith kommer troligen att landa runt 15 miljoner dollar, och Sharks är inte längre i en position där de kan spendera fritt. Plötsligt skulle de där 8,25 miljonerna göra mer nytta för San Jose på annat håll, särskilt eftersom de användes på en back som spelet har sprungit ifrån.
8. Mike Matheson, Montreal Canadiens
Lönetaksträff: 6 miljoner dollar (5 år kvar)
Kontraktvärdering: -383,91
Matheson är ett annat kontrakt som inleds den här säsongen, och precis som med Trouba var det lätt att se att det skulle bli dåligt, även om jag inte riktigt hade förväntat mig att det skulle bli så här dåligt. Han har haft det kämpigt under det mesta av de senaste tre säsongerna, och att använda Matheson i Montreal Canadiens topp fyra är en anledning till att laget har svårt att kontrollera spelet när deras bästa spelare inte är på isen. Han är dessutom 32 år och blir inte bättre, vilket innebär att låsa upp honom i fem säsonger inte var ett smart beslut.
Faktum är att kontrakt som Mathesons är anledningen till att jag inte var så snabb med att utnämna Canadiens till lönetakskungar i mina rankningar i somras. Det var snarare tvärtom. Även om de har låst upp sin kärna till utmärkta avtal är det bara halva slaget när det gäller att hantera en lönetakssituation. Du måste fortfarande spendera pengarna du har sparat på ett klokt sätt, och med kontrakt som Mathesons gör Habs inte det. Förhoppningsvis är det en engångsföreteelse, men det här kontraktet är ett onödigt problem de har skapat själva.
7. Barclay Goodrow, San Jose Sharks
Lönetaksträff: 3 641 667 dollar (1 år kvar)
Kontraktvärdering: -387
Goodrow är en av två spelare som är kvar från förra årets lista över de sämsta kontrakten, även om han släpper förstaplatsen den här gången. Det är ett tecken både på hur hans mindre lönetaksträff har blivit obetydlig i jämförelse med det stigande lönetaket och på hur vissa spelare helt enkelt är så mycket sämre än honom (och står under högre lönetaksträffar). Ändå står Goodrow kvar på den här listan trots att han är den enda spelaren som tjänar mindre än 4 miljoner dollar, vilket visar hur utbytbar han har blivit. Faktum är att min modell rankade honom som den tredje sämsta forwarden bland de 602 den utvärderade.
Goodrows kontrakt är ett klassiskt exempel på den "härmapa-liga" som NHL alltid har varit. Han vann två raka Stanley Cup-titlar med Tampa Bay Lightning, och Rangers bestämde sig för att köpa dyrt under en organisationsomstrukturering för att bli tyngre och tuffare. Det gick så dåligt som förväntat, och Rangers hade tur att San Jose var så villiga att plocka honom via waivers. Kontraktet har inte varit något stort problem för det återuppbyggande Sharks, men det betyder inte att han inte är avsevärt överbetald. Det är åtminstone äntligen slut efter den här säsongen.
6. Cody Ceci, Los Angeles Kings
Lönetaksträff: 4,5 miljoner dollar (3 år kvar)
Kontraktvärdering: -387,51
Ceci har länge varit ett stående skämt i NHL; hans kaotiska puckhantering har uppmärksammats av många fans (av fel anledningar). Men han har haft perioder i karriären där han varit en helt okej defensiv back när han använts på rätt sätt. Problemet är att han regelbundet används över sin förmåga, oftast får för mycket betalt och ibland till och med trejdas för ett för högt pris. Hans uppblåsta värde driver kritikernas syn på hans spel.
Det värsta med Cecis kontrakt kanske inte är själva kontraktet, utan vem som skrev på det. Ken Holland sajnade Ceci till hans förra fyraårskontrakt med Edmonton Oilers, ett avtal som var så dåligt att de var tvungna att göra sig av med det till San Jose. Så vad gör Holland under free agency 2025? Han sajnar en äldre, ännu sämre Ceci till mer pengar över samma avtalstiden. Det är imponerande hur lite Holland lär sig av sina misstag, och Ceci är ett utmärkt exempel på det.
5. Adam Fantilli, Columbus Blue Jackets
Lönetaksträff: 13,75 miljoner dollar (6 år kvar)
Kontraktvärdering: -411
Att Adam Fantilli hamnar i topp fem är mer ett fall av att min modell inte hängt med i den drastiskt förändrade RFA-marknaden än vad det är kritik mot Fantillis nya kontrakt. Nu när Leo Carlsson har skrivit på för 18 miljoner dollar har de flesta RFAs skrivit på för långt mer än vad de skulle ha gjort om deras lag hade förlängt med dem under säsongen. Nu betalas de för framtida potential i stället för tidigare prestationer. Det borde vara så kontrakt skrivs i NHL, men eftersom de flesta fortfarande speglar tidigare uträttat arbete bedömer min modell dem utifrån det, vilket straffar dessa nya kontrakt.
I Fantillis fall finns det en god chans att han kommer att vara värd minst 13,75 miljoner dollar om året om han lever upp till sin potential. Av spelarna på den här listan är han förmodligen den enda som har potentialen att så småningom leva upp till sitt kontrakt. Men just nu saknar han den jämnhet som krävs för att betraktas som en sann topp sex-spelare i en NHL-uppställning, för att inte tala om att ha den femte högsta lönetaksträffen i ligan den här säsongen. Min modell kommer förmodligen att bedöma honom så tills han visar något annat.
4. Ryan Lindgren, Seattle Kraken
Lönetaksträff: 4,5 miljoner dollar (3 år kvar)
Kontraktvärdering: -412,74
Lindgren hade förmodligen en av de enklaste resorna i NHL när det gällde att maximera sina inkomster. Under de första fem åren av sin karriär i Rangers var han för det mesta fastkedjad vid Adam Fox sida, och för det otränade ögat såg han ut som en kompetent defensiv back bredvid Norris-vinnaren. Sedan hade han en sejour i Colorado Avalanche, vars system verkar få alla att se ut som att de spelar i samma tempo som Nathan MacKinnon och Cale Makar. Med det ryktet inkasserade han storkovan hos Kraken genom att skriva på ett fyraårsavtal med en årslön på 4,5 miljoner dollar.
Nu får Kraken lära sig den hårda vägen att han behöver extremt skyddade minuter för att ens vara i närheten av effektiv på NHL-nivå. Förra säsongen lyckades han inte driva några målchanser oavsett vem han spelade med; Kraken kunde inte ens nå upp till 46 % i förväntad målandel (expected goals) i spel 5 mot 5 när han var på isen. Seattle Kraken har som bekant haft svårt att värva elitspelare, och det var det enda sättet de skulle ha kunnat göra Lindgrens kontrakt hanterbart på. För närvarande saknar de manskapet för att skydda Lindgren på rätt sätt.
3. Elias Lindholm, Boston Bruins
Lönetaksträff: 7,75 miljoner dollar (5 år kvar)
Kontraktvärdering: -426
Jag visste att Elias Lindholm kontrakt skulle bli dåligt när det skrevs på för två somrar sedan. Han var en tvåvägscenter som kunde spela i en topp sex-kedja på en urholkad centermarknad, och Boston Bruins har behövt topp sex-centrar ända sedan Patrice Bergeron och David Krejci lade skridskorna på hyllan. Det var en matchning skapad i helvetet från första stund. Men jag förväntade mig inte att det skulle gå så här dåligt så här snabbt.
Trots att han tillbringat mesta delen av sin tid i Boston tillsammans med David Pastrnak, Brad Marchand eller Morgan Geekie har Lindholm inte producerat på den nivå som Bruins hoppades på för hans prislapp. Han skrapade ihop 47 och 48 poäng under sina två första säsonger, även om det sistnämnda bara var på 69 matcher (ett tempo för 57 poäng). Men för att göra saken värre har hans defensiva spel rasat ihop fullständigt, särskilt förra säsongen (-4,3 i defensiv förväntad GAR). Så Bruins får varken offensiv eller defensiv från en spelare de betalade för att vara deras förstacenter. Jag slår vad om att Calgary Flames är överlyckliga över att de gick vidare från honom i utbyte mot två draftval och tre spelare när de väl gjorde det.
2. Josh Anderson, Montreal Canadiens
Lönetaksträff: 5,5 miljoner dollar (1 år kvar)
Kontraktvärdering: -429
Förra veckan såg vi att Canadiens hade ett av ligans bästa avtal med det sista året på Jakub Dobes rookie-kontrakt. Så det är rimligt att de också har två kontrakt på den här listan över de sämsta för att väga upp det. Anderson kontrakt tar åtminstone slut efter den här säsongen (om de inte förlänger med honom till ett liknande dåligt kontrakt som de gjorde med Matheson). Men under sitt sjuårskontrakt har Anderson misslyckats med att leva upp till sitt värde.
Vi har sett gott om kontrakt som Andersons förut, och det är en fälla som NHL-general managers alltid går i: den storväxta powerforwarden som då och då visat prov på målskytte. De chansar på toppnoteringen (en säsong med 27 mål 2018/19 i Andersons fall) i hopp om att det är hans normala form, och får lära sig den hårda vägen att så inte är fallet. Anderson fick en stark start på kontraktet med 17 mål under den förkortade säsongen 2020/21, men har i övrigt bara nått 20-målsgränsen under en hel säsong en enda gång, samtidigt som han släpper till långt mer i egen zon. Han kniper andraplatsen eftersom värdet av hans insatser på isen ligger långt under hans lönetaksträff, även om det återstående året i alla fall gör att det ser lite bättre ut än för några av de andra på listan.
1. Chandler Stephenson, Seattle Kraken
Lönetaksträff: 6,25 miljoner dollar (5 år kvar)
Kontraktvärdering: -479
Den här var inte inte ens nära. För att sätta i perspektiv hur dåligt min modell anser att Stephensons kontrakt är, finns det ett glapp på 50 poäng ner till Anderson på andra plats. Det finns 10 spelare som fyller ut det glappet på 50 poäng efter Andersons värdering på -429. Även om hans skörd på 51 och 49 poäng under två säsonger i Seattle inte antyder att en lönetaksträff på 6,25 miljoner dollar är så farlig, ser det mycket värre ut när man bryter ner var produktionen faktiskt kommer ifrån. Hans produktion har gynnats av speltid i powerplay i ett mediokert Kraken, samt en hel del andraassister. Lägg därtill en helt hemsk speluppbyggnad och defensiv inverkan, och när Stephenson är på isen i spel 5 mot 5 skadar han Seattle mycket mer än han hjälper dem.
Det var ganska lätt att förutse detta för Kraken när de sajnade Stephenson på ett sjuårskontrakt 2024. Han var ett klokt nyförvärv för Vegas Golden Knights, och han spelade bra i en komplementroll till deras elitforwarder. Men i samma sekund som han lyftes ur den miljön var det tydligt att han skulle få det svårt, särskilt i ett Seattle-lag helt utan spetsspelare. Men eftersom de älskar sina "middle-six"-forwarder och nöjer sig med det bästa tillgängliga alternativet, betalade de ett högt pris för en spelare som redan har visat sig inte vara i närheten av värd det.
