Desktop ad in article Mobile ad in article
Det handlar egentligen inte så mycket om resultaten, även om de per automatik förstås blir påtagligt starka, utan allra mest om hur det ser ut.
Oavsett om de har en bra dag eller inte, känslan är ändå att det kommer ordna sig i slutändan. Och det gör det också för det mesta. Det är tre lag som så här långt har visat en dimension som de övriga saknar den här säsongen.
Troja har adderat en spets till ett redan metodiskt lag med ramstarkt försvar. Tidigare kunde man då och då välta jätten genom att tråka ut och frustrera dess ganska fyrkantiga offensiv och sen lyckas vinna genom att peta in ett par två, tre puckar. Men så är inte fallet i år.
Tranås lyckades förvisso i Ljungby Arena, men överlag ser Troja/Ljungby oerhört solida ut. Nyförvärv som Hampus Gustafsson och Alexander Bjurström gör förstås sitt till, men Ljungby-gänget har som det ser ut en bredare offensiv palett med större entusiasm i år. Det som såg lovande ut på papperet har visat sig funka även i realiteten och många av nyförvärven har kommit in med en energi som har saknats lite i tidigare upplagor.
Så här långt är Troja/Ljungby det målgladaste laget i söderserien med sina 46 kassar på 12 matcher.
I norr är det Boden som spänt musklerna. Som om det enda som behövdes var att Robert Nordberg steppade tillbaka in på tränarbänken för att det självspelande pianot skulle börja göra väsen av sig igen.
Men så enkelt är det naturligtvis inte. Det finns en strategi bakom lagbygget som har gjort ganska tydligt avtryck så här långt den här säsongen. Boden ser mycket tyngre ut än tidigare år och har ett betydligt större lag. Till den energiska ettrighet laget (i stort sett) alltid visat upp har adderats en rejäl nypa kraft och det gör att man kan ta sig an sina motståndare med betydligt större pondus.
Det har kommit några förluster, men i det stora hela har Boden käkat upp serien, släppt in påfallande lite mål och bombat in påfallande många framåt. I trion Kristoff Kontos, Sebastian Kaijser och Pontus Johansson (som spelat tillsammans merparten av tiden) har de hittat definitionen av leading line. En trio som öser in poäng och gör det lättare för övriga laget att ta rygg. Det finns andra framträdande gäng i norra serien, men Boden har en dimension som samtliga övriga saknar.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Om Troja/Ljungby och Boden är ganska väntade som defilerande längst upp i toppen av sina serier måste Huddinge ändå betraktas som lite av en outsider i sammanhanget.
Att de skulle bli bra, jo det hade nog det flesta väntat sig. Men så här bra? Nej knappast.
Den forna talangfabriken kör ju över den östra serien för tillfället.
Huddinge har elva raka segrar, har bara tappat en enda poäng så här långt, ståtar med två raka hållna nollor (mot Hudiksvall och Strömsbro), släpper i det stora hela in färre mål (21 stycken totalt) än alla andra i serien och gör flest (67 stycken på elva fighter). Det är obevekliga siffror.
Men det är ändå hur spelet har sett ut som imponerar mest. Huddinge har kunnat göra många mål i ett sylvasst powerplay som fungerat utmärkt (procenten på 42.19% talar för sig själv), men framförallt spelar de i ett högt tempo med många som chippar in i offensiven. Fjolårets dökött med halvslöa stjärnor har skalats bort och det ser verkligen ut som att laget har hittat en ny harmoni i år. Nu gör alla jobbet. Huddinge spelar som ett lag där alla köpt idén och därmed ser allt oerhört enkelt ut. Ska vi kalla det ”Peter Nylander-effekten”?
Nu är det så klart inte givet att bara för att man briljerar i grundserien så går resten av säsongen som på räls.
Men det är knappast något snack om att medan konkurrenterna blandar och ger och söker efter kontinuitet visar den nämnda trion upp en pondus, en elegans och en självklarhet som de övriga saknar. Det är glasklart vilka som ser ut som de största kvalseriekandidaterna just i detta nu.
De har verkligen topplagsaura.
