När de var snudd på uträknade reste sig nykomlingen Alvesta på nytt och tvingade fram en tredje och direkt avgörande play-in-match mot Borås. Grymt imponerande. Samtidigt finns det mycket att fundera över hos lika bekväma som brokiga Borås.
När vi var många som trodde att bensinen var slut efter 1-6-förlusten hemma mot Borås i play-in-spelets första match klev uppstickaren Alvesta ut och gjorde ännu en så där heroiskt imponerande insats i bortareturen och tvingade via 6-4 i Borås ishall fram en direkt avgörande match.
Det finns mycket att säga om noggrannheten, om sorteringen i egen zon och disciplinen i vissa situationer. Det finns skönhetsfläckar hos Alvesta, påtagliga sådana, men det är lätt att bortse ifrån dem när laget visar upp en så imponerande kämparanda.
Vi snackar om en nykomling med små resurser, ett hopskrap av spelare som egentligen redan överträffat sig själva som befinner sig i slutspel och som befinner sig i ett snudd på hopplöst läge med underläge i matchserien och bortamatch mot storfavoriten, som ändå går ut och visar en sådan moral. Som kämpar för varandra, gör ett par snygga mål och håller liv i matchserien. Det är bara att lyfta på valfri huvudbonad. Det är oerhört imponerande av kollektivet Alvesta.
När det kommer till Borås är intrycket det direkt omvända. Ärligt talat, Borås skepnad var ungefär lika charmig som kräksjuka i fjällstugan på sportlovet.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Låt mig säga så här. Det är ingen slump att tre av fyra Borås-mål gjordes av svenska trotjänare trots att det är finnar, finnar och åter finnar på isen när det vankas powerplay. Några få spelare i hemmalaget spelade slutspelshockey. Robin Höglund och Albin Storm har det i sitt dna, härföraren Henrik Eriksson taggar till, Gustav Arvidsson sliter och Philip Svensson är en underskattad spelare vars attityd är nyttig för ett lag. Men resten av laget tycks leva kvar i serielunken. Hellre snyggt än hårt, för omständligt och långsamt.
Alvesta besegrade Borås med passion snarare än något annat. Att skicklighetsgraden är större hos västgötarna är det ingen tvekan om, men merparten av gardet som värvats in under säsongen visar inte det brinn som behövs i slutspelsmatcher. I ett sådant här läge borde Borås ha kommit ut hungriga som det där kattdjuret som pryder klubbemblemet för att stänga igen matchserien och slippa lördagsångest och en tredje play-in-match, men den desperationen saknades fullständigt. Den var det Alvesta som hade.
