1967. Det var senast Toronto vann Stanley Cup. Det är den längsta torkan i NHL. Och apropå långa torkor: 2004. Det var senast Toronto vann en slutspelsserie.
I våras var det nära att den mardrömssviten bröts. De ledde med 3-1 i matcher mot ett skadeskjutet Montréal och skulle bara slå in dödsstöten. Ja, de skulle rent av bara städa av Winnipeg i andrarundan och ganska enkelt cruisa sig till semifinal i slutspelet. Jag har aldrig varit med om att ett lag haft en så tydlig räkmacka till att gå långt i slutspelet. Men i sedvanligt Torontostuk kollapsade man. De föll de tre nästkommande matcherna och åkte ur i förstarundan igen. Och ett ganska svagt (vi måste vara ärliga och säga det) Montréal gick sedan hela vägen till final.
En sådan bra chans att gå riktigt långt kommer Toronto inte få på länge.
“LIGGER HELT I LINJE MED HUR HAN BRUKAR GÖRA”
Jag har generellt svårt för klubbar som ska städa ut allt och alla efter ett slutspelsmisslyckande (som Chicago gjorde en gång i tiden, exempelvis) och tycker att en grundserieframgång kan betyda en del även om den inte betyder något i slutändan. Med det sagt måste jag säga att jag blev förvånad när coachen Sheldon Keefe nu under hösten fick en kontraktsförlängning, trots att han i likhet med Mike Babcock inte förmått Toronto Maple Leafs att leverera i slutspel. Ja, det har varit märkliga och coronainfluerade slutspel som Keefe behövt hantera - men det har alla andra coacher också behövt göra. Desktop ad in article Mobile ad in article
Men vid närmare eftertanke ligger det ju helt i linje med hur Toronto Greyhounds…ähm, Maple Leafs brukar agera. Åtminstone sedan Kyle Dubas tog över som general manager.
Jag gillar Dubas. Jag tycker han ger ett vettigt intryck. Jag gillar att han verkligen satsar stenhårt på den kärna han varit med och byggt upp. Han har inte fått panik trots flera misslyckanden, och det ska han ha credd för. Det har nog inte varit enkelt i en klubb som Toronto, där diverse äldre herrar nog gärna pekar på alla fanor i taket och hävdar att det var bättre förr. Han är också en skön kontrast mot sin föregångare Lou Lamoriello (och typ alla andra general managers) och förmodligen helt rätt person att satsa på i det läget. En GM man helt enkelt vill ska lyckas.
Men han är långt ifrån felfri.
Dubas har sitt gäng som han “växt upp med” inom hockeyn - och de litar han på in i döden, mer eller mindre. Sheldon Keefe är förstås det tydligaste exemplet. Dubas tog Keefe till Soo Greyhounds i OHL säsongen 12/13. Han tog honom till Toronto Marlies i AHL säsongen 15/16 och han tog honom till Toronto Maple Leafs när Mike Babcock fick sparken hösten 2019. Men det finns så mycket mer.
Kyle Dubas och Brendan Shanahan. Foto: Bildbyrån.
Typ varje gång det behövs lite nytt blod i Toronto, varje gång Dubas vill chansa på att spelare ska få genombrott, vänder han sig till spelare han själv haft i Soo. Rasmus Sandin är en sak, han kan snarare ses som ett draftfynd eftersom han föll ned oväntat långt i draften för tre år sedan. Han kom dessutom till Greyhounds efter att Dubas lämnat - men det var knappast heller en slump att just han valdes av Maple Leafs i draften heller.
Men behövs det en ny målvakt? In med Jack Campbell och gör honom till förstaslips (Campbell spelade i Soo säsongen 11/12). Ska vi chansa och ta in Jared McCann (I Soo 2012-2015) även om han riskerar att förloras till Seattle i expansionsdraften? Självklart! Vi behöver chansa på någon billig forward som inte fått sitt genombrott än, som kan spela med Auston Matthews och William Nylander, ska vi gå med Michael Bunting (Soo 2013-2015)? Givetvis! Men vi kanske behöver någon som kan spela lite längre ned också… Vad säger ni, ska vi köra på Nick Ritchie (I Soo 2014/2015)?
Sådär håller det på. Jag nämnde inte ens alla. Desktop ad in article Mobile ad in article
“FÖRLÄNGNINGEN SER TVEKSAM UT”
Att tränare, GM:s eller scouter gärna satsar extra på spelare man känner sedan tidigare är i grunden sunt. Man vet hur de är både som spelare och personer. Men frågan är om det varit tydligare i något annat fall än det är i fallet Kyle Dubas. De spelare jag nämnde ovan var bara ett axplock av de han tagit till klubben sedan han också haft dem (i flera fall tagit dem till) Soo Greyhounds i OHL. Det allra tydligaste exemplet är dock Sheldon Keefe, som alltså fick förlängt kontrakt trots ett nytt misslyckande i våras. Keefe är Dubas “gubbe”, och som jag skrev tidigare är han beredd att gå med Keefe in i NHL-döden.
Svårare än så tycks det inte vara.
Foto: Bildbyrån.
Toronto ligger sexa i sin division och 23:a i NHL med fem inspelade poäng på sju matcher. De har målskillnaden 13-23. De föll i natt med 4-1 mot Carolina och har förlorat fyra raka matcher. John Tavares, Mitchell Marner och Auston Matthews har tillsammans gjort 2+3. Det är lika mycket poäng som William Nylander gjort på egen hand. Ingenting fungerar - och som det ser ut nu var den där kontraktsförlängningen på Sheldon Keefe minst sagt tveksam att dela ut.
“DÅ SATSAR HAN PÅ SINA KOMPISAR”
I min analys inför säsongen kallade jag Torontos säsong för en någon sorts “omvänd The Last Dance”. Det här är sista chansen för alla att lyckas - annars kommer det rensas ut från topp till tå. Och vi vet ju vad Kyle Dubas gör när det bränner till och han vill ha trygghet i vardagen: Då satsar han på sina kompisar. Desktop ad in article Mobile ad in article
Det finns så mycket skicklighet i det här Maple Leafs-laget att jag inte är beredd att döma ut dem ännu. De har trots allt 75 grundserieomgångar på sig att vända på skutan. Jag skulle bli förvånad om de inte går till slutspel - och väl där har de absolut potentialen för att gå en bit. Men vad är det egentligen som gör att jag tror det? Vad är det egentligen som säger att det är den här säsongen det helt plötsligt kommer lossna för “The Shanaplan", för Kyle Dubas och för Sheldon Keefe? Personer som hittills misslyckats varje gång någonting faktiskt stått på spel.
Jag kan faktiskt inte svara på det.
Fakta är nämligen att lönnlöven ser vissnare ut än på länge.
