Målvakterna som står på kö för en allsvensk chans

Nio av 14 lag i Hockeyallsvenskan har målvakter i uppställningen som lirat i Hockeyettan bara under de senaste säsongerna. Ligan är en plantskola som konstant skickar nya burväktare uppåt och det står en hel drös på tur och bankar på dörren för att få ta samma kliv.

Med tanke på vilken konkurrensutsatt position det är, är det ett nålsöga att ta sig uppåt, men här belyser jag dem som står på kö för möjligheten att ta klivet upp i tre olika kategorier.

”De ska tillbaka” är målvakterna som spelat i Hockeyallsvenskan och visat att de duger på nivån men av en eller annan anledning tvingats återstarta i Hockeyettan. ”De är definitivt redo att ta sig dit” är målvakterna som redan idag visat att de är redo att ta en allsvensk spade och leverera och ”Säsongens bubblare som kan överraska alla och ta klivet” är jokrarna. Målvakterna som ingen riktigt har tänkt på, som inte nämns i något allsvenskt snack, men som mycket väl kan vara Hockeyettans nästa målvaktsexporter. För några sådana ser vi ju varje år.

Ingen pratade väl om Claes Endre eller Edvin Olofsson som allsvenska målvakter inför fjolårssäsongen? I höst utgör de målvaktspar i storsatsande AIK. Det kan gå fort när polletter trillar ner och målvakter tar det där sista steget från anonymiteten till att dominera så mycket i Hockeyettan att de visar sig redo för Hockeyallsvenskan.

Nämnda indelning gör att ett helt gäng etablerade Hockeyettan-målvakter på väg mot ”definitivt redo att ta sig dit”-kategorin faller bort. Jag tänker för att ta några exempel på målvakter som Robin Christoffersson och Carl Hjälm i Östersund, Daniel Fahlström i Nyköping, John Vestermark i Piteå eller Pontus Eltonius i Huddinge, men det är svårt att komma runt. Hockeyettan är ju som sagt en oerhört stark liga på just målvaktspositionen.

Nå väl, på väg mot den öppna porten i Hockeyallsvenskan...