En offensiv som havererade totalt

Konkurrensen i SHL har de senaste två åren hårdnat, med flera uppstickarlag som gjort sig til känna. Frölunda? De har tuggat på med samma gamla spel och filosofi. Det som funkat tidigare. Men uppenbarligen har man tappat sin position som ledande inom svensk ishockey.

Hur har det blivit så? Det försöker jag ta reda på, med hjälp av åtta olika kategorier.{{ PAYWALL LIMIT }}

MÅLVAKTERNA

"Johan Mattsson är etta - men det är hans plats att förlora". Så skrev jag inför säsongen - och nog går det att hävda att det blev så också. Johan Mattsson förlorade sin plats som förstaval i Frölunda. Han blev förbipasserad av Niklas Rubin, som efter en lovande debutsäsong stundtals imponerade ordentligt även 2020/2021.

Rent statistiskt hade Mattsson en bättre säsong. Han snittade något mindre insläppta mål per match, hade en bättre räddningsprocent både totalt och i lika styrka, och hade en liknande vinstprocent som den mer hyllade Niklas Rubin. Rubin stack dock ut, jämfört med sin konkurrent/kollega, i en kategori: Räddningar i lika styrka. Där hade Rubin 91,7 i räddningsprocent medan Mattsson låg på 91.2. Det är dock inga jättesiffror på något sätt. Frölunda fick medelmåttigt målvaktsspel, allt som allt, och landade in mitt i tabellen i total räddningsprocent. Man var delad fyra när det gäller insläppta mål - endast slagna av Växjö, Skellefteå och Rögle.

Men Rubin hade ett något större förtroende hos Roger Rönnberg under SHL-säsongen - och framför allt hade han förtroende hos landslagsledningen. Efter att ha gjort stor succé i inledningen av säsongen fick Rubin chansen i Tre Kronor. Han fick sedan chansen på nytt inför VM men kapades bort från truppen strax innan avresan till Riga. 

I slutspelet var Frölundas målvaktsspel allt annat än imponerande. Rubin fick stå tre matcher och Mattsson fick stå sex matcher, men ingen av dem imponerade speciellt mycket om vi ska vara ärliga. Å andra sidan hade de nog kunnat ställa Henrik Lundqvist anno 2005 i kassen i den där kvartsfinalen mot Rögle - och ändå inte haft en chans.

Johan Mattsson och Niklas Rubin.Foto: Michael Erichsen/Bildbyrån

UTROPSTECKNET

Han är 36 år - men gjorde en av sina bästa SHL-säsonger i karriären. Jag kan i alla fall inte minnas när jag senast såg Jens Olsson så här bra. Det kändes som att han var "rökt" i svensk hockey efter att ha totalratats av Peter Andersson och blivit dumpad av Malmö, men Fredrik Sjöström tog in honom som en ersättare till David Printz och helt plötsligt såg Jens Olsson ut som en riktigt fin SHL-back.

Backveteranen fick såklart inte utrymme till samma offensiva spel som i Malmö, där han åtminstone under flera år hade en plats högre upp i hierarkin, men han passade perfekt in i Frölundas spel. Han fick en ganska lagom stor roll, med omkring 18 minuter istid och ganska mycket spel i boxplay och det var precis vad Jens Olsson klarade av.

Hans corsi var bättre, vilket är naturligt hos corsigudarna Frölunda, men det intressanta var att även den relativa corsin var positiv. Så var inte ens läget i Peter Anderssons Malmö. Olsson hade en corsi på nästan exakt 60 procent - vilket är ruskigt starkt.

Det var egentligen bara poängproduktionen som gick ner för backen. I övrigt spelade han en bättre SHL-hockey än han gjort på länge. Det såg jag inte komma inför säsongen, då jag snarare tyckte att Jens Olsson var en av de mer märkliga värvningarna som gjordes.

Kanske är det så att Fredrik Sjöström och Roger Rönnberg kan mer hockey än jag?!

BESVIKELSEN

Det fanns en hel del spelare att välja bland här. Egentligen var hela forwardsuppställningen, med undantag för Max Friberg och Patrik Carlsson, besvikelser hos mig. Jag blev också lite besviken på hur Roger Rönnberg valde att bygga kedjorna, och hur han valde att matcha laget sett till istid och sådana saker.

Men ska jag bara välja en spelare får det nog ändå bli Christoffer Ehn  Det är alltid svårt att bedöma den typen av spelare, som har NHL-meriter men samtidigt har haft en renodlat defensiv roll och egentligen aldrig har levererat poäng. Med det i åtanke hade jag ändå större förväntningar på Christoffer Ehn. Faktum är att han i mångt och mycket gjorde en sämre säsong nu, än den sista han gjorde innan han åkte över Atlanten. Det är egentligen det jag baserar mot besvikna känsla på.

Han hade positiv corsi, som alla andra i Frölunda, men sämre än många andra. Han fick inte alls igång produktionen (som vi ändå måste ha med som en måttstock) och var till och med petad under stundom. När han väl fick spela var det i en ytterst begränsad roll med i princip bara spel i fem mot fem.

Nu tar Christoffer Ehn omtag i Linköping, och där tror jag han kan få ett litet lyft. Kanske behövde han en säsong för att vänja sig vid SHL-hockeyn igen, efter två år på liten rink i NHL och AHL.

En sak ska vi dock lyfta upp som positiv när det gäller Christoffer Ehn: Han gjorde lika många poäng i lika styrka som Lucas Raymond på lika många matcher och nästan exakt lika mycket istid.

GENOMBROTTET

Här hade jag verkligen hoppats på att få skriva om Lucas Raymond  Jag såg framför mig hur han skulle få ett riktigt genombrott och åtminstone göra 15 mål men...så blev det inte.

Frölunda hade inför säsongen seriens kanske mest spännande lag vad gäller genombrottspotential. På backsidan fanns Mattias Norlinder (20 år), Jesper Sellgren (22) och Filip Johansson (20). Framåt fanns, utöver 18-årige Raymond, också Elmer Söderblom (19) och Karl Henriksson (19).

Tyvärr var det få av dessa som motsvarade de, visserligen högt ställda, förväntningarna. Den som gjorde det var Filip Johansson, som fick ett gigantiskt lyft jämfört med tiden i Leksand. Oj, vad bra han var under stundom. Formtoppen ebbade väl ut längs seriens gång, men sett till det ganska valpiga spel han hade i Leksand måste jag säga att jag till och med är positivt överraskad över hur bra Johansson var under debutsäsongen i Frölunda. Han fick ett något större förtroende jämfört med i Leksand och tog tillvara på chansen som gavs.

Han fick spela ungefär två och en halv minut mer per match jämfört med i Leksand, ökade från fyra till elva poäng, från 56 till 99 skott på mål och stack verkligen ut.

Som så många andra unga backar som valt spel i Frölunda tog Filip Johansson ett omedelbart jättekliv. Jag blir inte förvånad om han blir en ledande back nästa säsong - och spår att det kan bli landslagsdebut.

COACHERNA

Som vanligt var det viss ruljangs på tränarsidan hos Frölunda. Roger Rönnberg stod förstås stadigt som head coach, men i vanlig ordning byttes en assisterande tränare ut. Den här gången var det Viktor Stråhle som valde att lämna för Brynäs. Ett beslut som inte känns sådär supervasst just nu...

Hur som helst kom i alla fall Anders Burström. Rönnbergs gamla Luleåpolare in, för att komplettera ledarstaben där också Kristofer Näslund fanns. Man undrar ju hur mycket det ständiga "hattandet" med assisterande tränare de facto stör Frölunda? Tidigare har man klarat av att prestera ändå, eftersom Roger Rönnberg hela tiden funnits kvar, men kanske har man nått någon sorts gräns där nu.

Hur som helst. Rönnberg gjorde sin åttonde säsong som huvudtränare för Frölunda och för andra säsongen i rad slog han sitt eget bottenrekord. Förra året tog han Frölunda till en sjundeplats, med 85 inspelade poäng. Nu slutade de återigen sjua - men på 84 poäng. Efter att sex säsonger i rad ha tagit 94 poäng eller fler har laget nu två raka säsonger med klart färre poäng än så. Jag tror ju att Roger Rönnberg, i konkurrens med Sam Hallam och Niklas Eriksson, är SHL:s bästa coach. Men känslan är att han kört fast en aning. Han jobbar på med samma spel som funkat så bra alla år (who can blame him?) men när det nu inte riktigt funkar lika bra som tidigare är känslan att det inte riktigt finns en plan B. Rönnberg tror stenhårt på sin spelfilosofi - mycket på gott men också lite på ont.

Defensiven har, om vi ser till insläppta mål, legat på ungefär samma nivå fyra säsonger i rad. Den här säsongen var det offensiven som närmast havererade. Rönnbergs gäng lyckades bara skjuta 133 mål, jämfört med 154 säsongen dessförinnan. 133 mål var bara ett fler än Linköping och två fler än kvallaget Brynäs. Det var en offensiv som havererade totalt. Hur mycket av det som kan läggas på Rönnbergs konto kan jag inte avgöra - men han går förstås inte helt utan skuld. Även om det stora problemet ligger på ett annat håll. Mer om det senare...

Trots två tuffa säsonger skulle i alla fall jag ha ett orubbligt förtroende för Rönnberg om jag var Frölundasupporter.

POÄNGKUNGEN - OCH MVP

Jag får slå ihop två kategorier till en, här. För det är samma person som gjorde flest poäng som också var lagets MVP i min mening.

Jag nämnde honom i förbifarten tidigare: Max Friberg. Det var faktiskt han som vann den interna poängligan (tillsammans med Patrik Carlsson som dock gjorde färre mål) - på minst sagt blygsamma 29 poäng. Frölunda var det enda laget i SHL som inte hade någon spelare som gjorde 30 poäng. Den poängkung som gjorde näst minst poäng var Brynäs Jaedon Descheneau, som landade på 32. Men där fanns också Anton Rödin, som nog hade gjort åtminstone 40 poäng om han varit skadefri.

Max Friberg gjorde en kanonsäsong på alla sätt och vis - hans klart bästa i SHL. Med tanke på att Joel Lundqvist var avstängd och skadad under en fjärdedel av säsongen var det Friberg som i mångt och mycket fick vara den som drev Frölunda. Han gör ju, som alla vet, så mycket mer än mål och poäng. Han är i första hand ett sandpapper som ska vara jobbig att möta med sin intensiva skridskoåkning och sin outröttliga vilja att ta sig in på mål. 

29 poäng var nytt personligt poängrekord för Friberg, som tidigare hade 22 som bästa poängnotering. Värt att nämna i sammanhanget är dock att han slutade först på 46:e plats i SHL:s totala poängliga, och på en delad 33:e plats i skytteligan med sina 13 kassar. Det är ju inte Fribergs fel att han vann den interna skytteligan och poängligan i Frölunda på de låga noteringarna, men det säger en hel del om den trubbiga offensiv man satt på.

En grej som dock är värd att notera är att Friberg, tillsammans med Carlsson och Robin Álvarez, också gjorde flest poäng i lika styrka. De 19 poäng man gjorde där gav också en plats omkring 40 i den totala poängligan - men det var lika många som exempelvis Peter Cehlárik och Michael Lindqvist gjorde.

Vi ska såklart säga några ord om Patrik Carlsson också. Han gjorde trots allt lika många poäng som Friberg, men sköt "bara" tolv mål jämfört med Fribergs 13. Han är sjukt stabil kring just 30 poäng. Sedan han kom tillbaka från HIFK har Carlsson gjort 30, 27 och 29 poäng - samt tolv, nio och tolv mål. Du vet vad du får av 33-åringen, helt enkelt.

SUMMERING OCH SLUTBETYG

Inför säsongen tippade jag Frölunda som femma och hade rubriken "En ny mellansäsong för mästarna?" när jag gjorde min inför-analys. Bara det faktum att en femteplats ses som en mellansäsong säger egentligen allt om vilka höga krav vi ställer på Frölunda HC. Men så har man också, tillsammans med Växjö, fullständigt dominerat svensk ishockey sedan 2015. 

Nu blev det till och med lite sämre än så - Frölunda slutade återigen sjua, vilket inte är godkänt. Det känns ändå en smula, hmm, märkligt att man slutade där. De hade bäst corsi, sköt näst flest skott i skottsektorn (1116 jämfört med Skellefteås 1119) och hade överlägset flest skott om vi också räknar in de som gick utanför eller blockerades. 

Frölunda var helt enkelt speldrivande i de flesta av sina matcher - i vanlig ordning.

Men målen kom inte. Deras skottprocent var 8,25 - mer än en procentenhet lägre än Djurgårdens som var näst sämst. Örebro, som var bäst, hade en skottprocent som var 2,6 procentenheter högre än Frölundas. I powerplay hade Frölunda en skottprocent på 10,6 - vilket var ungefär hälften (!!!) av vad ettan HV71 hade. Färjestad, som var näst sämst, hade 12,1.

Frölundas skottprocent var helt enkelt hysteriskt låg på alla sätt och vis. Roger Rönnberg fick match efter match svara på frågan om varför de inte gör fler mål. Fanns spetsen i laget? Ska man spela annorlunda? Tränar de på att skjuta på träningarna?

Till slut kunde Rönnberg bara skratta åt eländet.

Men det har såklart sina logiska förklaringar att det såg ut som det gjorde. För ärligt talat, när ni kollar på Frölundas lag: Vem förväntade ni er skulle leda deras offensiv? Vem skulle göra målen? Vem skulle briljera i powerplay? Mycket av snacket har såklart handlat om Ryan Lasch frånvaro, med all rätt. Det går inte att ersätta en sådan spelare. Men Fredrik Sjöström försökte inte ens. Det närmaste han kom en Ryan Lasch-ersättare var Jan Mursak som haft det halvkämpigt i Schweiz de senaste åren. Han gjorde 25 poäng på 48 matcher, och det var väl ungefär vad jag hade trott på inför säsongen.

Frölundas tanke var att flera spelare skulle kliva fram nu när Lasch försvann, att "kvantitet" skulle väga upp för "kvalitet". Tyvärr var kvalitén dock för låg. Det fanns helt enkelt inte skicklighet nog i laget för att man skulle bli ett topplag på allvar. Och de få renodlat skillade spelare som fanns i laget fick en på tok för liten roll i mitt tycke. Det här hade varit en perfekt säsong för Rönnberg att släppa fram Lucas Raymond ännu mer. För även om hans säsong som sådan inte blev den där genombrottssäsongen som jag hade hoppats på så tycker jag inte heller man utnyttjade honom till max. Han hade bara nionde mest speltid av Frölundas forwards, och tolfte mest om vi bara kollar på lika styrka. Det var lite väl konservativ coachning av Roger Rönnberg, i mitt tycke.

Men det stora problemet var egentligen inte Rönnbergs coachning, utan hur Fredrik Sjöström byggde laget. Det var alldeles för få spelare i laget med spets. Det var som att man byggde med fyra andra/tredjekedjor, snarare än en mer traditionell laghierarki. Det har funkat i vissa fall, vi såg det inte minst hos Luleå förra säsongen, men det funkade inte alls i Frölunda. Jag förstår varför Roger Rönnberg hela tiden fick frågan om han kände att det fanns spets i laget för...den fanns nog inte. Det fanns i alla fall inte tillräckligt av den. Det fanns lite för många spelare i Simon Hjalmarssons, Nicklas Lasus och Johan Sundströms nivå. Alltså riktigt duktiga spelare, med en lite för begränsad offensiv.

Frölunda spelade som ett topplag, hade utdelning som ett bottenlag, och slutade följaktligen på en plats mitt i tabellen. Jag trodde in i det sista att man skulle få ihop alla bitar, och tippade faktiskt att de skulle skrälla mot Rögle i kvartsfinalen, men det blev pannkaka av allt. Sällan har ett tronskifte synts lika tydligt som där. Frölunda, som lett svensk hockeys utveckling de senaste fem-sex åren, blev totalt upprullade, utspelade, förnedrade av ett piggt och framåttänkande Rögle BK.

Nu är Ryan Laschs om bekant tillbaka. Den mycket spännande Michael Spacek har kommit in. Det är två renodlat offensivt begåvade spelare, som kommer höjda Frölundas offensiv markant. Christian Folin har kommit in som en ny backgeneral. Med tanke på hur bra han var i slutspelet för Växjö kommer han bli galet betydelsefull för Frölunda. Samtidigt finns flera av den här säsongens ledande spelare kvar. Frölunda kommer gå in med ett riktigt vasst gäng nästa säsong, och om de spelar på samma sätt som nu men får en mer förväntad utdelning i PP och fem mot fem (vilket är en garanti med Ryan Lasch i laget) kommer det finnas alla möjligheter för att man är tillbaka som ett topplag nästa säsong. Vi såg på Växjö att det inte är någon katastrof att ha två mellansäsonger. De gick från en sjunde- och tiondeplats till att vinna både serien och SM-guld. 

Jag blir inte förvånad om Frölunda får samma lyft.