Publiksiffrorna kryper neråt, det divideras om huruvida de allt mer proffsiga tv-sändningarna egentligen hjälper eller stjälper klubbarna och diskussionen hur man ska kunna råda bot på det publiktapp som följt i kölvattnet efter covid är eldig och mångröstad. Men allt när det kommer till publiken i Hockeyettan (eller Hockeysverige för den delen) är inte negativt.
Under säsongens gång har vi faktiskt fått se en hel del fans som steppat upp, skapat stämning och bjudit på en inramning som varit en fröjd för Hockeyettan.
Idag är det dags att rikta strålkastarljuset mot fansen som verkligen levererat. Supportrarna som under säsongen 23/24 steppat upp och bjudit sina lag på det stöd de verkligen förtjänar.
För det är knappast någon klyscha att fansen gör ligan. Ju mer tjo, tjim och liv det är på läktarna. Ju fler som löser entré och fyller hallarna, desto festligare blir hockeyn.
Här är de som förtjänar en klapp på axeln och dunk i ryggen.{{ PAYWALL LIMIT }}
Troja/Ljungby
Resultatmässigt har det varit en motig säsong där Troja-Ljungby floppartat missade Allettan och har tvingats spendera vinterns andra del i den (för en topplagspublik) allt annat än charmerande vårserien. Det är klart att det totala publikantalet varit lägre än under fjolårets Alletta när de röda eleganterna tvingats matcha mot klubbar utan vare sig resurser eller ambitioner, men sett som helhet har det här ändå varit en positiv publiksäsong i Ljungby. Ståplatspubliken har nämligen hittat tillbaka.
Troja har haft ett röststarkt stöd med fans som velat lufta sina strupar hemma på den härliga ståplatsläktaren i Ljungby Arena och under flera bortamatcher har man haft bra med folk i släptåg. Som om de sportsliga motgångarna har fått fansen att gå samman och steppa upp. Troja har haft ett mycket bra stöd den här säsongen. Kanske rent av bättre än de förtjänat. Något man inte är vana vid i Ljungby.
Karlskrona
Det hade kunnat bli ordentlig pyspunka när höstens glimrande resultat och stabila hockey förbyttes i nervöst självförtroendelösa spelare och resultat anstående ett bottenlag så fort Allettan drog igång. Men Black Bugs och ståplatspubliken i NKT Arena har stått upp och stått kvar. Trots att man inte riktigt kunnat dra nytta av det har Karlskronas lag konstant spelat inför en fond av hängivna fans på hemmaplan och den röststarka klacken har vid ett flertal tillfällen under säsongen dessutom mobiliserat starkt på bortaplan.
Vill man vara vass skulle man kunna framhålla att fansen varit bättre än laget under vårens serie och med det har man kanske också rätt att ställa krav. Det har uttryckts stor frustration ur fansleden över att laget inte presterat bättre än vad de har gjort under Allettan.
Hudiksvall
Sportsligt har klubben gjort imponerande satsningar under flera år och uppbackade av friska pengar kunnat ställa ett av Hockeyettans allra bästa lag på isen. Det har räckt till två mållinjesnubbel på gränsen till Hockeyallsvenskan i rad, men publikt har Hudiksvall inte kunnat hävda sig i Hockeyettan. Det har varit ganska trött stämning i gamla Glysishallen (numera Holmen Center) där griniga gubbar har varit sinnebilden för stödet och där det applåderats pliktskyldigt från de hårda sittplatspositionerna.
Men den här säsongen har det hänt något.
Hejarklacken Röda Väktarna har klivit fram och skapat en bitvis riktigt stark stämning på hemmaplan. Äntligen har Hudiksvall ett läktarstöd värdigt prestationerna på isen. Riktigt kul att se.
Halmstad
Kanske har publiken i Halland, liksom förståsigpåarna i hela Hockeysverige, tillslut börjat acceptera att Halmstad faktiskt är bra på riktigt? Annars har det ju blivit en lite fnissig sanning runt om i ligan att när det är gratis eller Troja-Ljungby på besök då är det fullt i arenan, men i övrigt är det tyst som i graven och glest som i kyrkan. Men i takt med säsongens starka resultat (och fantastiskt fina hockey) har det börjat vända.
Supporterklubben Sledgehammers har varit på gång en längre tid och ska förstås ha sin del i att det publikt börjar bli lite drag kring Hammers igen. Men allt som allt börjar publiken sakta men säkert hitta tillbaka till ishallen. I takt med att laget vägrat vika ner sig och fortsatt spela en ögonfägnande hockey har publiksiffrorna börjat smyga uppåt. Hammers är värda varje löst biljett så som de jobbat på de senaste säsongerna och vill det sig riktigt väl kan vi få några ordentliga halländska publikfester i slutspelet. Laget har så att säga krattat för det.
Sundsvall
Läktarna i det som en gång i tiden hette Gärdehov (numera Brandcode Center) gapar lite för ofta mer tomma än vad laget förtjänar, men banderollen ”Laget i stan” möter spelarna varje gång de skrinnar ut till match och bakom den står en munter skara supporters som inte tummar på sitt stöd. Match ut och match in har Sundsvall ett sångstarkt stöd som garanterat skänkt den energi som behövts för att ordna någon poäng extra.
Det är lockande att dra slutsatsen att den imponerande hejarklacken faktiskt har mer än bara en liten del i att Sundsvall är ett väldigt mycket bättre lag hemma än borta. Med Timrå och SHL tätt in på knuten är det imponerande att Sundsvall faktiskt har så många ”riktiga” fans. De förtjänar att uppmärksammas och hyllas.
Tranås
Det har efter några tunga år rent sportsligt börjat gå lite bra för Tranås igen och det vore väl märkligt om inte det avspeglade sig även i supportrarnas engagemang, men känslan är ändå att det blåst lite mer positiv vind på Stiga Arenas läktare den här säsongen.
Flying Crane Supporters har alltid varit kända för att mobilisera starkt på bortaplan och har ställt till med några fester under seriespelets gång, men även på hemmaplan har laget haft bra stöd i flera matcher. Det bubblar lite i Tranås och då vet vi sedan gammalt att supportrarna har mer att ge. Det kan bli ett riktigt kul slutspel.
