NORRKÖPING (Hockeysverige.se)
Säsongen 2009/10 valde Jens Holmström att lämna Ljungby och sin moderklubb, Troja, för nya äventyr. Ny klubbadress blev Leksand där han i klubbens J20-lag fick Niklas Eriksson och Per Bäcklin som coacher. Vilken första säsong i klubben han fick. Sensationellt tog sig laget till SM-final mot ett favorittippat Brynäs med bland andra Jakob Silfverberg, Calle Järnkrok, Anton Rödin, Jacob Markström, Johan Larsson, Simon Bertilsson och Ludvig Rensfeldt i laget. Väl där kom Leksand vara det starkaste laget och vann med 4-3 inför drygt 2000 åskådare i Globen. Matchvinnare blev, vid sidan av målvakten Erik Hanses, Jon Knuts.
– Det var helt fantastiskt. Jag kom upp dit och visste knappt vad Leksand var mer än att dom hade ett hockeylag. Jag har aldrig varit någon Leksandssupporter, men jag drogs snabbt in i hur stor hockeyn är där, berättar Jens Holmström då hockeysverige.se träffar honom för en intervju utanför hans hemmarink, Himmelstalundshallen, där inspelningen av filmen om Börje Salming är i full gång.
– Det spelar ingen roll vart man åker, det är leksingar överallt, vilket jag inte var van vid från Troja. Förr i tiden hade Troja en ganska stor supporterskara, men under mitt leverne har det inte varit så. För mig blev det en jätte kontrast och kul att få vara en del av ett så pass stort märke.
– Sedan hade jag jättetur med dels Niklas Eriksson som coach dels (Per) Bäcklin. Båda var fantastiska människor på att ta hand om sådana som mig som flyttat hemifrån för första gången. Desktop ad in article Mobile ad in article
Jens Holmström fick också en ganska stor roll i laget ganska tidigt.
– Ja, det gick bra från början egentligen. Jag kom upp som lite socialt klumpig, skrattar Holmström och fortsätter:
– Jag sa lite för mycket vad jag tänkte så gubbarna undrade nog ”vem fasen är det här som kommer?” Efter första två, tre matcherna flöt det på rätt bra. Sedan kom resten. Jag fick spela med (Victor) Rask från början och vi klickade jättebra både på och utanför isen.
“Leksand ville inte köpa loss mig så jag fick åka hem”
Innan slutspelet sågs inte Leksand som något stjärnlag, men många av spelarna i laget har senare haft fina karriärer.
– Jag kommer ihåg då vi hade ett att våra första möten och skulle sätta upp en målsättning. Jag sa att jag hade flyttat upp till Leksand för att vara med och slåss om det här (Junior-SM guld). Dom andra tittade lite konstigt på mig för jag fattade inte hur bra dom andra lagen var. Jag tänkte bara att vi var bra.
– Vi var ett så jäkla bra gäng med fruktansvärt bra killar i det laget. Ingen spretade ut eller hängde utanför gruppen. Man kunde sitta och prata med vem som helst och alla ville det här. Vi hade ingen som var med i landslaget eller knappt ens några A-lagsmatcher. Det var bara (Martin) Janolhs som hade gjort någon match bara, men han hade inte sin bästa säsong just då.
– Mycket handlade det om tränarna och att vi hade en så väldigt bra grupp. Det var verkligen kul att hänga med det gänget och gnata oss igenom fram till finalen, vilket var vad vi gjorde. Desktop ad in article Mobile ad in article
Till slutspelet lånade J20 upp en viss Filip Forsberg från J18.
– Han var inget speciellt då. Visst var han en duktig liten pojk, men inte mer än så. Kollar vi några år senare var det många som tog sig upp.
– Alen Bibic var på förhand en av våra sämre backar. Säsongen efter spelade han bra och senare även i SHL där han var jätteduktig.
Har du kontakt med dom här killarna idag?
– Inte så mycket. Det är mest (Henric) Andersén. Han har skolat om och håller på att utbilda sig till pilot. Idag bor han i Göteborg där han pluggar, men huserar också nere i Chamonix tillsammans med en tjej han träffat där.
– Fruktansvärt bra killar allihop. Ofta kommer jag att tänka på vad dom gör idag och att jag skulle vilja hålla kontakten med dom, men man växer i från varandra. Skulle vi ses tror jag ändå det skulle vara som vi setts igår. Desktop ad in article Mobile ad in article
Hur hamnade du i något som heter RB Juniors i österrikiska U20?
– Det var Bäcklin som fixade det där. Egentligen är det en jättelång historia. Jag var bara utlånad till Leksand och satt fast i ett utlåningsavtal från Troja. Om jag skulle spela i A-laget var Leksand tvungna att först köpa ut mig för en summa.
– Efter många om och men ångrade sig Leksand i slutändan och ville inte köpa loss mig så jag fick åka hem. Troja hade då fyllt sin trupp eftersom Leksand sagt att dom skulle köpa ut mig. Troja sa att jag fick ordna någon utlåning eller något.
– Då ringde Bäcklin och sa att han hade en kompis (Patric Wener) som coachade där nere. ”Jag kan fixa det till dig”. Han ringde några samtal och återigen måste jag lyfta Bäcklin för vilken fantastisk människa han är. Bäcklin var verkligen den som såg folk. Han fixade jobb åt killarna som ville vara kvar och tog hand om oss. Det var han verkligen jätte, jättebra på.
– Det var så hamnade jag där nere, men tyvärr drog jag axeln ur led fyra gånger innan jul så det blev inte mycket spel. Varje gång jag var nära att ta mig upp och spela med förstalaget drog jag axeln ur led igen. Det blev inte äventyret jag hade hoppats på. Jag satt mest på en träningscykel och tränade mycket själv. När laget åkte till matcher satt jag hemma i gymmet. Jag tränade inte heller samma tider som laget. Mycket blev det ett tråkigt år.
– Kanske berodde det på att jag tränat för dåligt innan så jag får skylla mig själv. Desktop ad in article Mobile ad in article
Ljungby är ett starkt hockeyfäste, hur skulle du beskriva det hockeyintresse som är där?
– Min pappa (Roger Holmström) spelade i Troja på 1980 och 90-talet. Jag växte upp med att se hur det var då. Det var ett himla tryck, folk pratade hockey och man hejade på Troja.
Troja var på snöret att gå upp till dåvarande Elitserien vid flera tillfällen.
– Ja, så var det och det hade varit så kul att se Troja på den tiden om dom hade klarat av det. Då var det Leksand, Skellefteå, Tingsryd och Troja som var småbyarna som ändå kunde tampas med dom större lagen.
– Efter åren har det dalat av lite, tyvärr. Det finns inte längre det här trycket och är inte idrottsstaden den en gång har varit. Desktop ad in article Mobile ad in article
Varför tror du det har ebbat ut, kan det bottna i att HV71, Växjö och Oskarshamn har etablerat sig i SHL?
– Mycket har det nog att göra med Växjö. Många kollar ditåt eftersom det är så pass nära. Sedan har man vant sig vid en viss standard. Från att varit van vid att laget vunnit och varit med och tampats till att man helt plötsligt inte är det längre.
– Har du otur att det händer samtidigt som fan-cluben genomgår ett generationsskifte så kan det vara svårt att knyta sig an laget. Det är min amatöranalys, säger Jens Holmström med ett leende.
“Har gjort mig väldigt frustrerad och besviken”
Resan för Jens Holmström har gått via spel i Mora, Tingsryd, Visby/Roma, Troja, Vita Hästen och senaste säsongen Västervik. Ett Västervik som han återvänt till Vita Hästen från inför den här säsongen.
– Förra säsongen var tråkig i form av att jag inte kunde göra mig själv rättvis. En skuld i det är att vi fick långtids-covid. Jag kämpade och kämpade, men kroppen fungerade inte. Det fanns ingenting. Jag försökte vila, träna och göra allting rätt, men det hände ingenting. Desktop ad in article Mobile ad in article
Hur sjuk blev du?
– Både jag och min sambo, Pia, blev jättedåliga under fyra veckor. När jag började träna igen fick jag en massa huvudvärk och kroppen svarade inte alls. Oavsett vad jag gjorde var jag helt färdig efter två, tre byten.
– Vi pratade rätt tidigt då jag kom tillbaka om att det inte kommer gå. Vi hade lite dåligt med folk så vi gjorde upp en plan att om jag kunde spela 10-12 minuter var det jättebra. Ta den platsen i laget och göra det så bra som möjligt.
– Jag har absolut inget illa att säga om Västervik. Jag har spelat där två säsonger och jag älskar klubben med allt dom gör. Dom sliter, kämpar och det finns så många eldsjälar där. Jag ville göra mig rättvis för deras skulle också, vilket jag inte kunde. Det har gjort mig väldigt frustrerad och besviken så här i efterhand.
Hur mår kroppen idag?
– Idag mår den bra, men det har hållit i sig. Det var först under mitten av sommaren som jag kände att den svarade när jag tränade. Det har varit en tid där jag tränat bra två, tre dagar för att sedan vara helt kollapsad efteråt.
Jag antar att det blev psykiskt jobbigt mitt i allt?
– Det blev så vilket byggde upp en stress. Jag kände att jag missade mycket förra säsongen och måste bygga upp mig igen. Sedan hinner man inte bygga upp det…
Dessutom har du Pia och er son Charlie.
– Ja, jag vill såklart även räcka till som förälder och sambo. Det har varit stressigt, men känns jättebra just nu. Desktop ad in article Mobile ad in article
Är tillbaka i Vita Hästen: “Revanschlust”
Inför förra säsongen lämnade Jens Holmström Vita Hästen för Västervik, men inför den här säsongen har han alltså återvänt tillbaka till Norrköping där nu Anders Olsson tagit över tränarrollen från Tony Zabel.
– Det blev så av en del naturliga grejer, men det som har varit känner jag få ha varit. Nu blickar vi framåt.
– Jag känner nu att det ska bli skönt att inte behöva pendla. Det är första gången på fyra säsonger där jag bor i samma stad som jag spelar. Det ska bli jättekul att få vara en del av laget på ett annat sätt.
– Jag har pratat med Jimmy (Andersson) som pendlat härifrån till Linköping. Han säger samma sak, att det blir lite att man kommer, sedan åker man och blir inte med på dom här spontanfikorna. Man blir inte då riktigt den här mitt i laget som man vill vara. Desktop ad in article Mobile ad in article
.jpg)
Det är ett väldigt nytt lag…
– Jag tror vi har 18 nya spelare…
Hur tänker du kring det här relativt okända gänget?
– Det känns bra och det verkar var en bra mix med folk. Jag tycker det är jättemånga som imponerat, folk som jag inte haft en aning om på förhand vilka dom är. När jag ser dom på isen tycker jag att det ser bra ut. Det ska bli kul att se om vi kan få ihop alla roller bra och om folk vill ta dom. Desktop ad in article Mobile ad in article
Vad har du för personligt mål?
– Att kunna göra mig rättvisa den här säsongen. Klart att det också finns en revanschlust. Jag spelade back hela senaste säsongen här. Då var det svårt att sätta en stämpel på om det var godkänt eller inte eftersom jag inte hade så mycket att jämföra med.
– Klart att jag vill upp som första säsongen då jag spelade här, att jag gör poäng, spelar bra i boxplay och vara stabil. Det är mitt adelsmärke. Jag kommer aldrig vara den som slår poängrekordet. Det är inte min spetskompetens.
Inte back i år antar jag?
– (Skratt) Helst inte. Höfterna börjar bli stelare så jag vet inte om jag kan öppna upp så mycket.
– Det var jätteroligt, utmanande och kul med något nytt, men jag tror inte där jag gör mig bäst som back. ”Sama” (Jesper Samuelsson) körde samma grej förra säsongen. Vi får se om det blir backkris och om det i så fall det blir han eller jag som får kliva tillbaka, avslutar Jens Holmström med ett leende. Desktop ad in article Mobile ad in article
