Västervik mot Troja-Ljungby. 5-4 efter straffläggning. En sådan där match med höga toppar och djupa dalar som förmodligen gjorde coacherna gråhåriga i förtid av att uppleva och som kommer skynda på tunnhårigheten när de inatt ska sätta sig framför dataskärmarna och analysera.
För vad var det som hände egentligen?
Årets Troja-upplaga är byggd på kraft och ska vara ett lag som jobbar hårdare än sina motståndare. När så inte sker blir man ett ganska beskedligt hockeylag och så var det ikväll. Fram till slutet av den andra perioden.
För Västervik var det intensivare laget på isen. Man jobbade hårdare, man fanns där på ett bättre sätt för varandra och såg ut som att man ville mer. Troja var ärligt talat ganska bleka och det röda hemmalaget hade välförtjänt jobbat sig fram till en 2-0-ledning. Det såg stabilt ut.
Men så gick man bort sig och bjöd Gustav Lindberg på ett öppet läge med knappa två minuter kvar av andra perioden och det var reducerat. Och flodluckorna öppnades. För det rasslade bara till. Plötsligt kunde inte en enda Västervik-spelare ta en vettig markering och Troja-Ljungby såg plötsligt ut som ett världslag som kunde sätta passningar på bladet. På dryga minuten där i slutet av mittenakten rasade allt för hemmalaget och 2-0 blev till 2-3. Det var en mental härdsmälta modell större.
Efter det raset och med 2-4 pucken som Hugo Ek Koskela satte för Troja i mitten av den tredje perioden var Västervik ett slaget lag. Eller ja, borde ha varit i alla fall. Det vore synd att säga att Västervik gjorde någon direkt furiös forcering, men Troja försvarade sig å andra sidan inte med pondus heller. Det kom ett 3-4-mål och sen också som från ingenstans en kvittering till 4-4 på slutvisslan.
Förstås oerhört starkt av Noah Wolf att inte ge sig och finnas på plats för att raka in kvitteringspucken i elfte timmen, men chansen var ju sedan länge borta. Västervik hade tagit några halvdana avslut och pucken seglat iväg från farligt område, men Troja lät den ändå komma in ytterligare en gång, med bara sekunder kvar, till en position där det kunde bli farligt. Direkt svagt agerat i ett läge där de skulle försvara en ledning och ta tre poäng.
Därmed gick det hela vägen till en straffläggning där nyckelspelaren Jacob Tenemyr kunde skjuta bonuspoängen till hemmalaget.
Det var en oerhört märklig match. SM i nedvik och en uppvisning i upphämtningar och moral om vartannat. Från båda håll.
Kanske säger det något om Västervik.
Kanske säger det något om Troja-Ljungby.
Förmodligen säger det mest om Hockeyettan. Ligan som ingen tagit ett riktigt grepp om den här säsongen. Där alla slår alla och där inget lag riktigt konsekvent klarar av att hålla en hög nivå över mer än några enstaka perioder.
För det vara lite samma sak även mellan HC Dalen och Mörrum den här kvällen. Hemmalaget vann matchen med 3-1 och Jesper Thörnberg fick skjuta sitt första mål för säsongen, men det var tveklöst så att det var laxarna som gjorde den mest imponerande figuren.
Men man får inga stilpoäng för snyggt lir så länge puckarna inte hamnar i nät (här skulle man kunna ordvitsa om att laxar rent logiskt förmodligen undviker att hamna just i nät) och där någonstans har Mörrum kört fast i serieupptakten. Man ansåg att man var nog så bra som motståndarna borta mot Troja för någon vecka sedan och man var definitivt bättre idag. Men målskörden har uteblivit.
Samtidigt har HC Dalen redan vid upprepade tillfällen den här säsongen gjort vad man inte gjorde alls ifjol. Det vill säga vunnit matcher trots att spelet inte funkat särskilt bra. Hittat vägar till framgång. De där vägarna som Mörrum inte hittar alls för tillfället.
Kanske säger det något om Mörrum.
Kanske säger det mycket om HC Dalen.
Förmodligen säger det en hel del om Hockeyettan.
Och vet ni vad?
Nykomlingen Boro/Vetlanda leder serien efter fem spelade matcher.
Kanske säger det i slutändan allt.
