Vägskälet 2030: Bäst på export, sämst på att vinna?

”Strategi 2030” lovar framgång på alla nivåer, samtidigt som väntan på VM-guld nått åtta år. Nu står svensk hockey inför ett vägskäl: Vill vi vara bäst på att exportera talang till NHL, eller lyfta bucklor klädda i blått och gult? Det menar hockeysverige.se’s Simon Eld efter kvartsfinaluttåget mot Schweiz.

Superdeal: Läs allt på Hockeysverige Plus – hela sommaren – för en krona.

*Bör Sverige sikta på VM-guld eller att producera NHL-talang? **Foto:** Bildbyrån (montage).*

”Vi ska vara bäst i världen i ishockey på alla nivåer.”

Ovanstående är en del av Svenska Ishockeyförbundets vision för ”Strategi 2030”, och ja, den är formulerad med en storslagen ambition, men är också, med all respekt, naiv.

För ett land med vår historia låter det kanske som en självklarhet, men håller vi oss i nuet uppstår en paradox. En paradox som krossar hela konceptet. Kort sagt står vi, som hockeynation, vid ett vägskäl där vi måste välja: Vill vi vara det land som producerar världens bästa enskilda spelare, eller vill vi vinna mästerskap?

Det vi ser idag är inte en brist på talang. Tvärtom. När Viggo Björck, Ivar Stenberg och Anton Frondell tar tag i taktpinnen under VM visar de att nästa generationen svenska ishockeyspelare är den mest skickliga vi någonsin haft. En del av en kultur som lyfter den enskilde individens förmåga, och som, genom skills-läger, pricatcoachning, med mer, skapat en produktionslina för NHL-stjärnor som ingen annan nation kan matcha.

Men här ligger också problemet.

Vilken typ av hockeynation vill vi vara?

Visionen om att vara bäst i världen på ALLA nivåer ignorerar den fundamentala sanningen i lagidrott: En samling av världens bästa är inte nödvändigtvis världens bästa lag.

Det moderna samhället i sig har blivit allt mer individualistiskt, och svensk hockey hänger på genom att premiera de som löser situationer med kreativitet, dominerar med teknik och lyser starkast. Visst, under både JVM och U18-VM gav det guld, men på den nivån kommer man också, i större utsträckning, undan med den typen av spel. Min uppfattning är att de med spelsinne på högsta nivå, likt Raymond, Björck, Stenberg, Frondell, ofta lyckas bygga på sig en helhet när de kommer till NHL. Men vad händer med de andra när de ansluter till ett VM utan den byggstenen?

De 40 timmar i veckan som dessa spelare lagt ner på sitt backhand-skott har varit en investering i det egna CV:et. Inte nödvändigtvis i Sveriges VM-guld.

Visst, det kan gå fort i hockey. Rikard Grönborg kanske kommer in och vänder på skuten för att motbevisa allt detta, men jag oroar mig för en växande klyfta där Sverige har spelare som är tekniskt överlägsna motståndarna, men som saknar den kollektiva instinkten som krävs för att vinna i de tuffaste stunderna. En armé av individer som som inte vet hur de ska samspela för att vinna ett VM.

Kärnfrågan i ”Strategi 2030” är därför inte om vi har talang nog. Frågan är vilken typ av hockeynation vi vill vara.

Industriell eller kulturell framgång – valet är vårt

Om vi fortsätter på nuvarande spår, där varje förälder och tränare fokuserar på att maximera den enskilda spelarens marknadsvärde, kommer vi att fortsätta leverera stjärnor till NHL. Vi kommer att få se de snyggaste målen, de läckraste passningarna och de mest prisbelönta individerna. Men i VM-finalen, där marginalerna är små och offerviljan avgörande, kommer vi att krossas av ett LAG.

Att vara bäst i världen på att producera spelare är en industriell framgång. Att vara bäst i världen på att vinna matcher är en kulturell framgång. Just nu försöker förbundet nå båda delarna utan att erkänna att de ofta står i konflikt med varandra.

Är det värt att offra gulden för att få fram ”The next big thing”? Eller måste vi våga byta kurs och börja utbilda spelare som förstår styrkan i att väloljad lagmaskin?

Om vi inte gör detta val, tror jag att vi kommer fortsätta skratta åt ”Strategi 2030”. Vi kommer att ha varit bäst i världen på att skapa stjärnor, men samtidigt misslyckats med att vara bäst i världen på ishockey. För i slutändan är det guldmedaljerna, inte de enskilda spelarnas kontrakt, som definierar en nation.

Valet är vårt. Men vi kan inte nå både och.