Vägskälet 2030: Bäst på export, sämst på att vinna?

”Strategi 2030” lovar framgång på alla nivåer, samtidigt som väntan på VM-guld nått åtta år. Nu står svensk hockey inför ett vägskäl: Vill vi vara bäst på att exportera talang till NHL, eller lyfta bucklor klädda i blått och gult? Det menar hockeysverige.se’s Simon Eld efter kvartsfinaluttåget mot Schweiz.

Superdeal: Läs allt på Hockeysverige Plus – hela sommaren – för en krona.

Hockey-VM 2026: | TV-tider | Spelschema | Resultat | Grupper & tabell | Poängliga & statistik |

”Vi ska vara bäst i världen i ishockey på alla nivåer.”

Ovanstående är en del av Svenska Ishockeyförbundets vision för ”Strategi 2030”, och ja, den är formulerad med en storslagen ambition, men är också, med all respekt, naiv.

För ett land med vår historia låter det kanske som en självklarhet, men håller vi oss i nuet uppstår en paradox. En paradox som krossar hela konceptet. Kort sagt står vi, som hockeynation, vid ett vägskäl där vi måste välja: Vill vi vara det land som producerar världens bästa enskilda spelare, eller vill vi vinna mästerskap?

Det vi ser idag är inte en brist på talang. Tvärtom. När Viggo Björck, Ivar Stenberg och Anton Frondell tar tag i taktpinnen under VM visar de att nästa generationen svenska ishockeyspelare är den mest skickliga vi någonsin haft. En del av en kultur som lyfter den enskilde individens förmåga, och som, genom skills-läger, pricatcoachning, med mer, skapat en produktionslina för NHL-stjärnor som ingen annan nation kan matcha.

Men här ligger också problemet.