BODIN: Min svenska trupp till 4 Nations Face-Off

Den här veckan får vi slutligen veta vilka spelare som tar plats i den svenska truppen till 4 Nations Face-Off. Uffe Bodin har använt hösten till att våndas över Sam Hallam borde formera sitt lag. Nu har han slutligen satt sin version av Tre Kronor i sten. Med en del sista minuten-ändringar…

12-20 februari spelas 4 Nations Face-Off i Montréal och Boston. Det blir första gången sedan World Cup i Toronto 2016 som vi får se världens bästa spelare göra upp i en landslagsturnering. Även om det är lätt att sätta en plojstämpel på turneringen för att den bara innefattar USA, Kanada och Finland utöver Sverige, fungerar den som en riktigt bra aptitretare inför det som vi verkligen suktar efter: OS i Milano 2026.

På onsdag får vi äntligen reda på vilka NHL-spelare Sam Hallam väljer att sätta sin tillit till i turneringen. Det blir en spännande exercis. Historiskt har förbundskaptener som Bengt-Åke Gustafsson och Pär Mårts skapat debatt med sina val till den här sortens turneringar. Exempel på det är petningen av Mikael Samuelsson inför OS 2010 samt Victor Hedmans uteblivna plats (till förmån för Henrik Tallinder) i OS-truppen 2014. En slags kulturkrock mellan deras svenska hockeyfilosofi och det mer nordamerikanskt NHL-influerade tänket.

Jag är rätt övertygad om att Hallam kommer att överraska oss på något sätt, men förhoppningsvis inte genom att plocka bort en tänkbart bärande spelare.

Hur har jag resonerat när jag pusslat ihop min trupp?

Sverige har en hel del NHL-stjärnor just nu som är givna i ett sådant här sammanhang. Jag anser exempelvis att det finns tre självklara målvakter, sex rätt uppenbara backar och upp till tio forwards som är “untouchable”. Därför har det mest handlat om att hitta de perfekta komplementen i ytterkanten av laguppställningen. Det kan låta enkelt, men sanningen att säga har jag ägnat alldeles för mycket tankekraft åt det här under hösten.

Nu är det därför upp till bevis…

Målvakter

Jacob Markström
Linus Ullmark
Filip Gustavsson

Kommentar: Tre självskrivna målvakter. Den stora frågan är bara vem av dem som förtjänar att starta. För det går i ärlighetens namn att bygga starka argument för alla tre. Jacob Markström är den erfarna och pålitliga veteranen som man tryggt kan hålla i handen under en sådan här turnering. Linus Ullmark är den målvakt av de tre som, antagligen, har den högsta nivån i sitt spel när han får allt att stämma, även om så inte varit fallet under årets grundserien. Och Filip Gustavsson? Ja, han är en av NHL:s hetaste målvakter just nu och kanske rent av en målvakt som kan bli en finalist till Vezina Trophy om han fortsätter på inslagen väg till sommaren.

Just nu lutar jag åt att jag skulle ge Markström den första starten i turneringen, men jag tror jag kommer att hinna ändra den uppfattningen både en och tre gånger innan februari.

Utmanare: Egentligen ingen, men Samuel Ersson och Anton Forsberg ligger närmast till hands om någon av de tre ovan skulle saknas.

Backar

Victor Hedman* – Rasmus Dahlin
Gustav Forsling* – Erik Karlsson*
Mattias Ekholm – Jonas Brodin
Rasmus Anderson

Kommentar: Tre backar är som bekant redan klara. Av de resterande fyra som ska tas ut kategoriserar jag Rasmus Dahlin och Mattias Ekholm som givna. De har båda varit väldigt starka i ojämna lag, men trots det inte fått speciellt mycket cred för det. Jag gissar dock att båda två kommer att ha fått en del Norris Trophy-röster när säsongen summeras.

Sedan då? Rasmus Andersson var inte heller svår att ta ut. Han går mot karriärens bästa säsong, är högerfattad och har en offensiv uppsida som får ses som ett fint komplement till övriga. I den här uppställningen får han dock ta platsen som sjundeback eftersom jag vill ha ett renodlat shutdown-par som kan ta större defensivt ansvar.

Den sista backplatsen har utgjort en brottningsmatch i mitt huvud sedan säsongen startade. Jonas Brodin eller Hampus Lindholm? Lindholm hade en otroligt bra start på säsongen i ett dysfunktionellt Bruins, och in i det längsta hade jag honom en nästipp framför Brodin. Men nu har skåningen gått skadad ett par veckor och mer krävdes det inte för att jag skulle byta fot. Ironiskt nog går Brodin också skadad just nu, så jag kanske tvingas ångra mig ytterligare en gång innan allt är sagt och gjort. I slutändan är det något av ett nollsummespel. Båda är skickliga defensiva backar som trots vänsterfattning kan spela på sin svaga sida.

Utmanare: Ja, duktiga svenska NHL-backar är sannerligen ingen bristvara. Adam Larsson och Oliver Ekman Larsson är spelare som är svåra att blunda för med sin rutin. Bland det yngre gardet har Rasmus Sandin spottat upp sig rejält jämfört med det lite bleka fjolåret samtidigt som Philip Broberg och Simon Edvinsson visat att det finns hopp för framtiden. Skulle det dyka upp någon skada sitter vi inte helt och hållet i skiten.

Forwards

Jesper Bratt – Mika Zibanejad* – William Nylander*
Filip Forsberg* – Elias Pettersson – Lucas Raymond
Adrian Kempe – Joel Eriksson Ek – Elias Lindholm
Rickard Rakell – William Karlsson – Fabian Zetterlund
William Eklund

Kommentar: Även här hade vi tre namn klara på förhand. Dock skulle jag säga att tio forwards, totalt sett, får ses som rätt självklara här. De nio översta tillsammans med William Karlsson. Visst, Elias Lindholm har haft en höst som inte fallit varken honom själv eller Boston Bruins i smaken, men även om det offensiva spelet inte klickar för honom har han en mångsidighet i sitt spel som gör honom värdefull. Dels kan han spela både center och vinge, dels kan han placeras i mer av en defensiv roll utan att det kommer att skada Sverige. En kedja med honom, Kempe och Eriksson Ek blir jobbig att spela mot. Samtidigt som de har en offensiv uppsida som kan skada motståndet.

Fjärdekedjan är den jag har kladdat mest med under hösten. Paradoxalt nog, ska tilläggas, eftersom de rimligen inte kommer att få alltför mycket speltid när allt är sagt och gjort. Rakell kommer med tack vare att han kan spela på båda kanterna medan Zetterlund har en tyngd i sitt spel som inte bara gör honom till en bra offensiv spelare för San Jose. Han forecheckar hårt och är offervillig.

Reserven var länge och väl Leo Carlsson för mig. Mer på grund av potential än att han verkligen imponerat så överdrivet mycket under hösten. Jag såg honom som en spännande joker att kunna kasta in när det gick lite troll i det offensiva spelet. Och visst, han skulle säkert fungera finemang i en sådan roll. Men någonstans kunde jag inte sluta blunda för vad William Eklund gjort för San Jose under hösten. Hans produktion har stuckit i väg samtidigt som jag insett att han kan erbjuda i princip samma sak som Leo, om än inte med samma pondus. Men i en kort turnering som denna vill man ha så heta spelare som möjligt och William Eklund är onekligen en av de hetaste svenskarna i NHL just nu.

Utmanare: Mikael Backlund var den spelare som var svårast att lämna utanför laget. En stor ledare och otroligt laglojal individ som står för allt jag älskar med sporten. Men med så många bra centeralternativ att välja mellan har jag inte lyckats hitta plats för honom här.

Samma sak gäller Marcus Johansson. Han hade ett fantastiskt VM i våras och skaffade sig säkert en hel del pluspoäng hos Sam Hallam. Jag väljer dock även här att satsa på lite yngre alternativ. Alexander Wennberg och Mattias Janmark var två andra rutinerade rävar som fick stryka på foten i den hårda konkurrensen. Medan André Burakovsky, Viktor Arvidsson, Gustav Nyquist och Nils Höglander spelat sig allt längre bort från en plats i truppen under hösten efter att inledningsvis känts som intressanta alternativ.

Så spelas 4 Nations Face-Off (svenska tider)

Torsdag 13 februari, 02:00 : Kanada – Sverige (Bell Centre, Montréal)

Fredag 14 februari, 02:00 USA – Finland (Bell Centre, Montréal)

Lördag 15 februari, 19:00: Finland – Sverige (Bell Centre, Montréal)

Söndag 16 februari, 02:00: USA – Kanada (Bell Centre, Montréal)

Måndag 17 februari, 19:00 : Kanada – Finland (TD Garden, Boston)

Tisdag, 18 februari, 02:00: Sverige – USA (TD Garden, Boston)

Fredag, 21 februari 02:00: Finalen (TD Garden, Boston)