Kirunasonen som blev AIK:s guldhälte – Old School Hockey Leif Holmgren

I veckan fyllde Leif Holmgren 70 år. Som en hyllning till denna före detta storspelare bjuder vi på Old School Hockey med Kiruna-sonen där han berättar om sin långa karriär, innehållandes SM-guld, OS-spel och närmare 100 matcher i Tre Kronor-tröjan.

Flera av AIK:s guldhjältar från 1982 och 1984 kommer från olika delar av landet. En av AIK:s riktigt stora kommer från Kiruna i norr, Leif Holmgren. Han letade sig ner till Stockholm 1971 via spel i Umeå-klubben Teg och är sedan dess stockholmare. Detta trots att han har lite norrländsk dialekt kvar än idag.
– Växte man upp i Kiruna, som jag gjorde, så var det på något vis givet att man skulle bli hockeyspelare. Jag for runt och lirade landhockey mest hela tiden, men jag höll även på lite med skidåkning. Hockey var ändå den stora grejen där uppe, berättar Leffe Holmgren på norrländska då vi ses i Hammarby Sjöstad för en intervju. 

Flera från Leif Holmgrens umgängeskrets tog sig ganska långt inom hockeyn.
– Jag spelade mycket mot Börje Salming då vi var små. Han spelade i AIF och jag i IFK. Peter Lindmark var reservmålvakt i vårt kvartersgäng. Han platsade inte utan fick sitta på bänken, skrattar Holmgren.
– ”Rolle” Älvero Björklöven, Hasse Edlund Frölunda, Göte Wälitalo… Det var en hel drös av duktiga spelare. Vi kanske inte alltid umgicks eftersom en del var IFK:are och andra AIF:are.

Var ni väldigt hårda på det där?
– Ja, det var jättetufft där uppe. Att komma hit ner till Stockholm och spela derby var ingenting.

LÄMNADE KRUNA SOM 16-ÅRING

Leif Holmgren lämnade Kiruna som relativt ung för att flytta till Umeå där alltså Teg blev hans nya klubb.
– Jag spelade aldrig A-lagshockey i IFK även om jag var på väg in då jag flyttade från Kiruna som 16-åring.
– Det var farsans (Martin) jobb som styrde att det blev Umeå för familjen. Då spelade jag i Teg under två säsonger. Jag var inte riktigt ordinarie i A-laget där första säsongen. Andra säsongen var jag helt ordinarie och spelade alla matcher som 17-åring.

Hur minns du det här steget som 16-17 åring att kliva in i Tegs A-lag?
– Jag tycker inte att det var så himla svårt. Jag var van att möta äldre från det jag var i Kiruna. Då mötte man både äldre och yngre spelare eftersom det sällan var fulla lag i alla åldersklasser. Dessutom hade jag spelat juniorhockey, alltså det som idag är J20, som 14-åring.

Teg hade varit uppe och spelat i högsta serien säsongen 1967/68 och hade fortfarande höga ambitioner när Leif Holmgren anlände till klubben.
– Anledningen till att det blev Teg var att jag var norrlänning och blyg samtidigt som jag kände några killar där som hade spelat hockey tillsammans med farsan uppe i Kiruna.
– Björklöven var inte aktuellt i det läget eftersom dom inte visste att jag skulle komma ner dit, men när jag skulle flytta ner till AIK försökte ”Löven” värva mig kvar i Umeå. Min flytt till AIK berodde också mycket på att farsans jobb förflyttades ner till Stockholm.
– Farsan hade för övrigt spelat hockey uppe i Kiruna tillsammans med bland andra Curre Lundmark och Lars-Göran Nilsson, så dom både känner jag sedan jag var sju år. Det var faktiskt tänkt att jag skulle gå till Västerås eftersom Curre spelade där. Jag var nästan klar, men sedan hörde AIK utav sig.

GJORDE 14 SÄSONGER I ”GNAGET”

Säsongen 1971/72 kom att bli Holmgrens första av 14 i AIK.
– Stockholm känns alltid spännande, men jag skulle bara bo här i ett år. En som låg bakom att jag flyttade ner var Kjell-Rune Milton även om vi inte spelade tillsammans i Teg. Bert-Ola (Nordlander) brukar alltid säga hur stolt han är över att han påverkat att jag kom till AIK. Bert-Ola och Kjell-Rune delade rum på VM. Då var det han som berättade för Bert-Ola att jag var på väg att flytta ner till Stockholm. Efter det sökte AIK via Lasse Norrman kontakt med mig.

– När jag kom ner hit hade jag ändå bestämt mig för att spela i Västerås, men den första stockholmsklubben som hörde av sig var Djurgården. Det var någon, som jag tyckte, kaxig stockholmare, som tyckte att jag skulle ta ”tricken” bort till Gullmarsplan. Men jag visste inte vad ”tricken” var så jag åkte aldrig., skrattar Holmgren och fortsätter:
–  Dagen efter ringer Lasse Norrman och sa att dom skulle komma och hämta mig. Hade istället Djurgården kommit och hämtat mig så hade jag troligtvis spelat där eftersom jag i det läget inte hade någon känsla för varken AIK eller Djurgården.

Under sin första säsong i AIK svarar Leif Holmgren för sju mål och totalt tolv poäng på 26 matcher.
– Jag hade, som jag sa, bestämt mig för att i Stockholm kan man inte bo mer än ett år, men jag har inte flyttat härifrån ännu. Det var spännande att komma hit ner samtidigt som AIK var i en generationsväxling. Christer Lundberg var också ny och han var ett år äldre än jag, men det fanns några ytterligare i ungefär samma ålder. Vi började hålla ihop och jag fick känna på Stockholms uteliv. Allt det här gjorde att jag kände mig väl mottagen av AIK och lärde mig att trivas här. 

STOR OMSTÄLLNING

Blev du nära vän med Rolf ”Råttan” Edberg redan då?
– Nej, det tog nog något år innan vi båda blev riktigt tajta polare. Vi växte ihop, skrattar Holmgren och fortsätter:
– När jag debuterade i AIK, det var mot Tingsryd borta, spelade jag med Janne Olsson, som då var forward, och Martin Wallin, en Uppsala-kille. Vi var tredjekedjan. Sedan blev det att jag flyttade till lite olika kedjor.

Minns du själv ditt första mål med AIK i allsvenskan?
– Nej…

Surahammar borta i 13:e omgången, 4-3 målet i en match som ni vinner med samma siffror. ”Råttan” Edberg står noterad som passningsläggare.
– Ja ha… Det kommer jag nog ihåg nu då du säger det. Jag minns att jag blev väldigt glad då jag gjorde det målet.

Var det en stor omställning för dig från spel med Teg i Division 2 till AIK i allsvenskan?
– Ja, visst var det så. Det var bättre spelare jag spelade både med och mot. Även om det kanske inte var så hög fart vid den här tiden så var det i alla fall högre än i Division 2.
– Jag var ung och kände en oerhörd respekt för ”Honken” (Leif Holmqvist) och Bert-Ola som jag hade i mitt eget lag. Det var ju två nationalhjältar så jag såg väldigt mycket upp till de båda. Dessutom fick jag möta alla kanoner jag sett då landslaget spelat. Det var inte alltid så kul att teka mot Håkan Wickberg, men det var spännande. Han var trots allt en av Sveriges bästa spelare vid den här tiden.

AIK:S OTROLIGA RESA

Leif Holmgren etablerade sig snabbt i AIK och Stockholm. Vi vrider fram klockan lite och hamnar på säsongen 1977/78. Det är första gången den då 25-åriga norrbottningen får spela SM-final. För motståndet står Skellefteå.
– Hela den resa från att vi var en match från att åka ur elitserien 1975/76 till att vi var i SM-final bara två säsonger senare mot Skellefteå var något stort. Jag fick vara med från det att vi hade varit uträknade och inte haft en speciellt bra trupp, där vi fick spela väldigt taktiskt hela tiden för att överleva. Sedan började vi växa och fick runt 1977 och 1978 och bättre och bättre lag.
– Jag minns att det var en oerhörd besvikelse att förlora den avgörande finalen mot Skellefteå eftersom jag tycker att vi var ett bättre lag. Det var lite jobbigt, men samtidigt stimulerade det oss till att fortsätta jobba för att få vinna ett SM-guld.

Under dom här säsongerna får du lite av ditt genombrott som spelare, vad låg bakom den här utvecklingen?
– Thomas Gradin hade kommit och det kom hela tiden lite bättre spelare till AIK. Från att spelat väldigt disciplinerat i alla år för att försöka hålla oss kvar började vi ha ett så pass bra lag att vi kunde anfalla också. Det var nog anledningen till att jag fick ett genombrott.
– Sedan fick jag chansen att vara med i Vikingarna (B-landslaget) och kände då att det inte var så långt till Tre Kronor och då satsade jag ännu hårdare. Jag ville verkligen komma längre. Det var drivet och en bättre omgivning som låg bakom min utveckling.

Du hade Anders ”Ankan” Parmström som tränare under många säsonger, hur upplevde du honom som coach för AIK?
– ”Ankan” kanske inte är Sveriges bästa is-tränare. Hans storhet var det taktiska, hur vi matchade laget och så vidare. Jag fick lära mig oerhört mycket av honom då det gällde dom bitarna.
– Det var också en viktig del i utvecklingen då vi fick Danne Hobér. Vi var så pass många kvar från ”Ankan-eran”. Vi hade en grundtanke från början, men sedan fick Hobér fart på oss och då blev vi bra.

TOG EFTERLÄNGTAT GULD

Vid den här tiden är den Lasse Norrman och Janne Nyström som driver AIK, hur upplevde du allt runtomkring klubben?
– Det var fantastiskt bra. Man blev omhändertagen, men dom ställde även krav på oss hur vi skulle bete oss och allt sådant. Jag kände verkligen att dom levde för laget.
– När jag hade börjat som bäst i AIK blev jag uppkallad till ett möte med Lasse Norrman. Jag trodde att jag skulle få ett bättre kontrakt och chansen att tjäna lite mer pengar. När jag gick därifrån så gjorde jag det med svansen mellan benen eftersom jag hade hoppat av plugget. Det gillade han inte alls och näst intill var det så att om jag inte anmälde mig tillbaka till skolan så skulle jag inte få något kontrakt nästa säsong.
– Jag anmälde mig självklart till plugget igen för jag ville ju spela och jag är oerhört tacksam idag för att han gjorde så.

Dan Hobér kommer alltså in i klubben inför säsongen 1980/81. AIK går direkt till final mot Färjestad och säsongen därpå vinner laget SM-guld.
– Jag kan tänka mig att lite yngre spelare som var på gränsen hade lite svårt för honom och kanske inte hade tillräckligt stark psyke. Personligen hade jag aldrig problem med psyket eller nervositeten. Jag körde bara på, så jag älskade Hobér och tyckte han var skön. Han fick fart på oss och det hände lite grann. Jag gillade hans ledarstil. Han var lite speciellt men ändå bra.
– Våra isträningar, som det hade varit lite si och så med under ”Ankans”, tid blev betydligt bättre. Träningarna höjdes många procent i intensitet. Vi blev helt enkelt bättre tränade på is. Sedan var inte det taktiska Dannes styrka. Jag vet att det hände några gånger att några av oss i laget matchade mer än vad han gjorde.

Vilka var dom drivande i AIK då?
– Bosse Ericson var en, ”Roffe Råttan” en annan. Sedan var jag själv mycket inblandad i det där. Ibland var vi till och med inblandade i vilka som skulle spela. Jag upplevde heller aldrig att Danne sa ifrån utan vi körde på. Det var en rolig tid med honom som tränare.

VANN FINALRYSARE

Säsongen 1981/82 går AIK hela vägen och vinner SM-guldet efter att ha besegrat Björklöven med 3-2 i matcher. Avgörande kom i Scandinavium där AIK vinner den avgörande matchen med 3-2.
– Jag kommer ihåg att jag var i en väldigt bra form den säsongen, framförallt då det närmade sig slutspelet. Jag älskade verkligen att spela finalspel med mycket folk på läktarna.

Är det bara glädje du känner när du slänger dig i Gunnar Leidborgs famn efter slutsignalen?
– (Skratt) Ja, det var en enorm glädje. Speciellt eftersom han och jag var så pass tajta och bodde nära varandra. Båda två var oerhört lyckliga. Den säsongen spelade jag med Uffe Isaksson och Lars-Erik Ericsson (idag: Ridderström). Vi hade tre oerhört bra femmor och jag minns att motståndarna var lite rädda för oss eftersom dom aldrig visste vilken femma som skulle vara bäst.
– Vi hade även kul runtomkring. Det var hockey som gällde givetvis, men jag vet att Danne Hobér hade lite problem med laget eftersom vi kunde sitta och berätta roliga historier till tio minuter innan matchen. Men vi kunde verkligen vrida om nycken då det var dags för match. Vi var skickliga på det. Gunnar var en av glädjespridarna, Matte Hessel en annan. Dom kunde aldrig vara tysta. Samtidigt var dom oerhört viktiga för laget och fick oss att slappna av.

”JÄTTESTOR KONTRAST”

Efter guldsäsongen 1981/82 tog duon Tommy Andersson och Anders Jacobsén över som tränare. En säsong som slutade med att AIK blev utslagna i semifinalen.
– Det var en jättestor kontrast med Tommy. Vi var vana att ha Danne Hobér som var väldigt ”på”. Sedan kom Tommy som var alldeles för snäll. Det var inget tydligt ledarskap från hans sida.

Var ni spelare delaktiga i att han inte blev kvar ytterligare en säsong?
– Ja, det tror jag att vi var, mer eller mindre. Vi kände att det inte var bra och egentligen var det inte någon som trivdes med honom som tränare. Det är bara att erkänna att vi inte ville ha kvar honom som tränare.

In i stället för Tommy Andersson kom den tidigare Surahammar- och Färjestadsspelaren Per Bäckman.
– Han började med att ändra spelsystem. Vi hade spelat på vårt sätt sedan ”Ankan-tiden”. Sedan kom Bäckman med ett mer offensivt spel två-ett-två.
– Jag minns en sak som jag tyckte var bra från i början av den säsongen. Det var att han var oerhört seriös med hur vi skulle spela. Det var mycket teori och han styrde upp allt det där ganska så bra. Samtidigt var det roligt att för mig, som då var 30 år, få spela på ett annat sätt också. Det var givande och blev en kick för mig.
– Dessutom fick jag en helt annan roll. Många upplevde kanske att jag spelade väldigt defensivt, även på Danne Hobérs tid. Men inte fullt lika defensivt som Bäckman drog ner mig till. Jag tyckte att det spelet passade mig oerhört bra. Jag hade lätt att läsa spelet, vilket var min styrka, och i min nya roll fick jag en bra överblick.

FINALKROSSADE RIVALEN

AIK går till final och vinner i tre raka matcher över Djurgården. En fjäder i hatten som heter duga för klubben från Biblioteksgatan i Stockholm.
– Knappt jag trodde att det var sant efter att vi hade vunnit i tre raka. Vi hade ett oerhört självförtroende i hela laget.
– Vi hade det som man idag kallar rollspelare i laget. Det kanske var jag och ”Isak” (Ulf Isaksson) som fick göra skitgörat, att åka omkring och se till att det inte hände så mycket för motståndarna. Sedan hade vi Per-Erik Eklund, Peter Gradin och dom här som avgjorde matcherna åt oss.
– Det var en kul tid och många av dom unga spelarna som (Tommy) Lehmann och Per-Erik (Eklund) utvecklades mycket under Bäckman. Han körde faktiskt även väldigt mycket teknik med oss. Som 30-åring, att få börja med teknik igen var lite småkul. Jag hade aldrig dribblat mot en kona i hela mitt liv, men nu fick jag börja göra det också.

Spelade du din bästa hockey i finalspelet?
– Då kände jag mig oerhört stark och hade koll på läget, så det var nog mina bästa matcher. Leffe Boork ringde och ville ha med mig i Canada Cup, men jag hade bestämt mig för att sluta.

DÄRFÖR LADE HAN AV

Övervägde du då att fortsätta?
– Han ringde mig sju på morgonen dagen efter att vi vunnit SM-guld och sa att han skulle ta ut mig till Canada Cup. ”Men, Leffe kom igen nu, jag är inte riktigt nykter så jag kan inte svara på den frågan”.
– Han ringde igen efter två timmar och förklarade, men jag sa att jag inte ville. Sedan ringde han efter ytterligare en månad och frågade om jag hade ändrat mig? Jag svarade att jag i så fall måste veta att jag skulle komma med. Jag hade skrivit på för Vallentuna och skulle då få träna extra mycket inför Canada Cup. Skulle jag då inte komma med, nej det hade jag inte orkat.
– Jag skulle ställa upp om han garanterade mig en plats, men det ville han inte göra. Visserligen hade jag bestämt mig för att sluta, men hade han sagt att jag skulle fått vara med då hade jag kört. Troligtvis hade jag gjort ytterligare en säsong i AIK då.

Varför tog du beslutet att lägga av efter guldet 1984, när du är som bäst?
– Jag ville sluta när jag var som bäst. Samtidigt var det oerhört jobbigt att samtidigt jobba i byggbranschen. Jag började sju på morgonen, hade barn och var aldrig hemma. Jag kände att jag inte riktigt orkade. Dessutom började jag få lite problem med knäna och så vidare. Sedan var inte sommarträningarna lika roliga länge.
– Jag visste vad som krävdes för att vara på en bra nivå och jag ville inte spela om jag inte var bra.

ÅKTE UR ELITSERIEN

Leif Holmgren kom att göra en säsong i ettan med Vallentuna tillsammans med bland andra kompisen från AIK, Kai Nurmi. På 25 matcher svarar han för 17 mål och totalt 32 poäng. Laget tar sig hela vägen till playoff två till elitserien, men där blir HV 71 för starka.
– Det var jobbigt… Problemet där var att jag mötte spelare på banan där jag aldrig mött spelare tidigare. Allt var väldigt ostrukturerat och alltid någon som var ute och irrade på fel plats på planen.
– Efter den säsongen stötte jag och Janne Nyström på varandra. AIK kände att dom inte hade en tillräckligt bra trupp. Jag berättade att jag tyckte det var jobbigt eftersom Vallentuna ville att jag skulle spela en säsong till där. Då sa han att jag skulle skriva mig i AIK för då kunde jag ändå inte spela i Vallentuna. Jag tyckte att det var en kanonidé.
– Jag registrerade över mig dit, men tanken var aldrig att jag skulle spela. Nu gick det dåligt för AIK och då ringde dom och frågade om jag inte kunde komma. ”Visst, kan jag komma men räkna inte med att jag ska spela. Jag kommer dit för att reta dom yngre, här kommer en gammal otränad gubbe.” Killarna i laget skulle se till att jag inte platsade.
– Tyvärr var det så att dom yngre spelarna vek ner sig. Dom tyckte nog istället att det var skönt att jag kom ”Nu får du fixa det här”. Jag hoppade in och försökte i alla fall för att ställa upp för AIK, men det gick tyvärr inget bra.

Vad sa ditt AIK-hjärta när ni ramlade ur elitserien?
– Det var tungt och visst kändes det bittert med tanke på att jag visste vilket bra lag vi hade haft två säsonger dessförinnan. Jag tyckte inte heller att det var någon bra grupp som jag hoppade in i. Det saknades dom här riktiga ledargestalterna. Roger Lindström var där och försökte, men han var alldeles för ensam. Peter (Gradin) och Lehmann var där också, men det fattades något samtidigt som det inte fanns den här riktiga krämen i dom yngre killarna som kom upp.

MÅNGÅRIG I TRE KRONOR

Leif Holmgren var under flera år given i Tre Kronor. Totalt kom Kiruna-födde landslagsforwarden att spela 89 A-landskamper. Debuten i Tre Kronor, som skedde säsongen 1977/78, minns han dessutom mycket väl.
– Ja, det gör jag faktiskt. ”Virus” (Hans Lindberg) var förbundskapten. Vi spelade mot Finland i Göteborg och fick en utvisning tidigt i matchen (Anders Broström). Lennart Norberg eller Bengt Lundholm och jag skulle hoppa in och döda den utvisningen. Veli-Pekka Ketola tappade pucken så jag fick öppet mål och kunde göra mitt första landslagsmål. Det här var mitt första eller andra byte i matchen så givetvis är det ett oerhört kul minne.
– Det var stort att få dra på sig landslagströjan. Jag fattade nog ändå inte riktigt samtidigt som jag var väldigt stolt. Landslaget var en dröm.

Leif Holmgren gör en väldigt fin landslagssäsong och får chansen till VM-spel i Prag våren 1978.
– Allt sådant är overkligt på något vis, att man är med i VM. Klart att jag var nervös men mest bara glad över att få vara med.
– Det var en stor omställning hockeymässigt. Allt gick mycket fortare, bättre motståndare och även bättre medspelare. Då hade vi i AIK ändå bra spelare, men det var klasskillnad.

Du spelar även VM 1979.
– Jag kan berätta en kul grej som hände på träningslägret inför VM. Jag skulle spela med Leffe Svensson, Uffe Weinstock, Danne Labraaten och någon ytterligare. Nu blev några av proffsen som skulle komma hem till VM skadade. Då kallade Tommy Sandlin in tre juniorer. Det var Tomas Jonsson, Bengt-Åke Gustafsson och Mats Näslund.
– Då kommer Sandlin till mig och Weinstock och säger ”Grabbar, jag har inte hunnit tänka till på femmorna ännu, men ni får ta hand om dom här tre på första träningen i alla fall, men det kommer inte bli så här”.
– Skit samma, vi kör sa både jag och Weinstock. Vi hade alltid tävlingar på tvåmålsspelet. Vi fem spelade ihop och vann med 5-0. Efter träningen kom Sandlin och frågade om vi kunde prova att spela tillsammans en träning till. Då vann vi med 5-0 igen, eller något liknande. Efter det spelade vi fem hela VM:et tillsammans och var också bästa svenska femman i den turneringen.

FICK CHANSEN I OS

Säsongen efter får han chansen av Tommy Sandlin att spela OS i Lake Placid. Givetvis har den turneringen kommit att bli ett minne för livet hos honom.
– Om man tycker att ett VM var stort så måste jag säga att OS är hundra gånger större. Framförallt då att få umgås med andra idrottsmän och kvinnor. Det var inte bara vi hockeyspelare där.
– Vi bodde i en anläggning som sedan skulle bli fängelse. Det var en mur runt om och celler. Vi kunde inte vara på rummen eftersom det var för trångt. I stället fick vi vara i den stora samlingslokalen där vi träffade alla möjliga olika människor.

Det blev brons för Tre Kronor efter att guldet delats ut till USA och silvret till Sovjet.
– Vi var det enda lag som tog poäng av USA. Där var vi väldigt besvikna och jag tycker att Sandlin matchade lite fel. Vi ledde med 2-1, men i slutet tog han in fel tekare. Jag tror att det var Danne Söderström som han tog in och han är ingen tekare. Det var oerhört bittert att tappa en poäng för USA trodde vi skulle vara ett skit gäng, men så var det ju inte. Vi lyckades ändå ta bronset.
– Annars gör vi ändå en bra turnering och spelar bra. Vi vann alla andra matcher förutom mot ryssarna.

Ni låg under med 9-0 mot Sovjet efter två perioder, hur var det att möta ryssarna vid den här tiden?
– Många gånger snackade vi om att få stopp på deras första femma, men det var inte så enkelt att sätta en femma mot deras eftersom dom spelade i 1.40. Då var vi inne med fjärdekedjan redan. Dom var oerhört skickliga. Samtidigt ska vi komma ihåg att dom var professionella medan vi var amatörer. 

SPELADE I BÄSTA KEDJAN

Leif Holmgren spelade med Mats Åhlberg och Mats Näslund. Trion utsågs till Sveriges bästa kedja under turneringen.
– Bakom oss hade vi Tomas Jonsson och Ulf Weinstock. Det var egentligen 79-femman där vi bytt ut Bengt-Åke mot Åhlberg. Jag tror att vi fyra hade ett enormt självförtroende från den VM-turneringen. Det hade vi med oss och visste hur vi skulle spela. Sedan hade vi Åhlberg som fick, precis som Bengt-Åke, göra som han ville. På så vis var det bra spelare som jag fick spela med. Det var lättsamt och vi visste vad som gällde.
– Åhlberg var dessutom en skön spelare att spela med. Han hade alltid roliga kommentarer i båset och glimten i ögat. En härlig kille.

Sista VM-turneringen Holmgren är med i spelas 1983 i Västtyskland. En turnering där Sverige slutar fyra efter Sovjet, Tjeckoslovakien och Kanada.
– Det var ingen bra turnering från vår sida. Ändå tycker jag att vi hade ett bra lag. Vi hade ”Ankan” som coach och han var lite för snäll. Han var inte den drivande.
– Sedan tyckte jag att det var lite konstigt, jag ville inte lägga mig i det då, men både Bengt-Åke och Näslund var med i det VM:et. Trots det hade ”Ankan” fått för sig att jag skulle spela med (Tommy) Mörth och (Håkan) Södergren, men där tror jag han gjorde ett fel som inte satte ihop oss tre. Hade han gjort det så hade det säkert kunnat gå bättre för oss.

FICK TRÖJAN HISSAD

Hur har livet sett ut efter karriären för Leif Holmgren?
– Jag körde eget företag ett tag inom byggbranschen. För elva år sedan blev jag anställd på Skanska och jobbar idag här som arbetsledare.
– Tittar på hockey sporadiskt. Klart att jag följer AIK men inte så att jag går och tittar på speciellt många matcher.
– Jag var även tränare ett tag. Bland annat i AIK en sväng, men jag började i Vallentuna och avslutade i Väsby. Jag orkade inte fortsätta eftersom jag kände att det inte var mig grej att hålla på som tränare. Då valde jag att hoppa av.

Förra året fick han vara med om sitt kanske största ögonblick inom hockeyn då hans tröjnummer, 18, blev för alltid pensionerat hos AIK.
– Känslan när jag gick ut där på isen var stor. Jag var väldigt nervös när jag gick genom borgen, men när jag kom ut och kände att publiken applåderade så blev jag ganska trygg faktiskt. Det var en häftig upplevelse, berättar Leif Holmgren med ett leende på läpparna för hockeysverige.se bara en halvtimme efter det att han, tillsammans med sin familj, fick se tröja nummer 18 hissas till taket.

När Leif Holmgren kom ut på isen ställde sig givetvis både AIK:s och Leksands supportrar upp för att hylla denne legendar.
– När jag stod där i borgen visste jag inte riktigt vad som skulle hända och hur jag skulle ta det, om jag skulle klara av det här. På något vis, då jag kom in på isen kände jag lugnet. Jag vet inte varför riktigt, men jag kände mig väl hemma. Det var helt magiskt.

Hur tänker du kring att just du är en av nu fem spelare (Leif ”Honken” Holmqvist, Bert-Ola Nordlander, Mats Thelin och Peter Gradin) som har sin AIK-tröja hissad i taket på gamla Hovet?
– Det är stort och det var något jag lagt lite åt sidan och trodde aldrig at det skulle ske. När det nu händer så är det här kanske det största man kan vara med om som AIK:are, att få tröjan upphissad här.
– Det är några som redan hunnit fråga vilket minne som är bästa, SM-guldet 1984 eller att få tröjan upphängd i taket. Jag kan inte svara på det för båda sakerna är lika häftiga.

BILDER: Ronnie Rönnkvist, Arkiv & BIldbyrån.