NHL-stjärna och politiker – Old School Hockey Thomas Steen

I dagens Old School Hockey får vi möta en av Sveriges mest underskattade spelare någonsin: Thomas Steen. För Hockeysverige.se berättar 62-åringen om karriären – och den udda karriärskombon.
– Det var en upplevelse, men nu är jag tillbaka inom hockeyn.

En av våra största spelare genom alla tider lämnade Sverige redan 1981 för att bosätta sig i Winnipeg. Sedan dess har han blivit kvar där förutom att han under ett par svängar varit till Tyskland, men även till Sverige för att jobba som tränare. Den vi pratar om är alltså, som alla förstår, Thomas Steen.

Även om han debuterade i elitserien för Leksand som 16-åring var det i plantskolan Grums allting började för honom. 
– När jag tänker tillbaka på tiden i Grums så var den otroligt roligt. Alla kompisar…, säger Thomas Steen med ett varmt leende då vi slagit oss ner i en hotellfoajé på Arlanda Flygplats och börjar vårt långa samtal med att prata om Grums. 
– Vi bodde i ett kvarter alldeles nära isbanan. Det var ungefär samma killar som spelade både fotboll och hockey. Vi sprang runt på gräsmattorna och spelade på sommaren. Vi gjorde egna serier, vilket var otroligt roligt. 

En av bästa vännerna i Grums var blivande Färjestads-stjärnan Jan Ingman. 
– Vi bodde på samma gata. Det var ett ”gött” kompisgäng, men även alla föräldrar till oss var också ett ”gött” kompisgäng. 

Innan Thomas Steen slog igenom som junior i Grums kom det fram en rad skickliga spelare från orten, Malte Steen, Ove Karlsson, familjen Labraaten, bröderna Willy och Evert Lindström, Emil Mészáros, Hans-Erik Jansson, Juha Widing och så vidare.
– Det var fina förebilder. Jag satt vid isbanan och tittade på deras träningar men följde även med på någon bortamatch. 
– Nu var dom du nämnde en bit äldre än jag, men annars var jag alltid med äldre killar och tränade. Det fanns bara A, B och C-pojkar, 16, 14 och 12 år. Jag var med 12-åringarna då jag nio år och sedan fortsatte det så. Jag var oftast med i två, tre lag varje säsong.

A-lagsdebuterade som 14-åring

Vem var den stora stjärnan av alla dom äldre spelarna som kom fram i Grums?
– När vi växte upp var det Dan Labraaten och Willy Lindström, men det var så många bra. Även om inte alla blev landslagsspelare var det ändå ganska nära att dom blev det. Exempelvis Ove Karlsson. 
– Jag tror Frölunda hade fem eller sex spelare från Grums i laget samtidigt. Det var även någon i Färjestad. Dessutom spelade Dan i Leksand och brorsan (Malte) i Mora, Modo och Timrå. Han var för övrigt med och vann det första SM-guldet med Modo. 

En av våra första NHL-spelare, Juha Widing, var alltså också från Grums. 
– Han var före min tid. Inne på kansliet satte dom upp hur det gått i alla serier. Jag var så intresserad och luslästa allt sådant. Jag ville se vilka som hade gjort mål och assist (skratt). Där var hans namn med överallt. 
– När jag var 12 år hade Widing och Bob Berry proffshockeyskolan i Leksand. Då var jag där.  

Thomas Steen var bara 14 år när han fick chansen att spela i Grums Division 2-lag. 
– Det var i Norge och jag fick göra mål i första matchen, vilket jag aldrig glömmer. Jag fick nästan direkt spela med Ulf och Leif Labraaten när jag blev uppflyttad i A-laget.
– Jag minns att (Pär-Agne) ”Pära” Karlström kom och tittade på en match i Fagersta. Då gjorde jag tre mål och efter det hamnade jag i Leksand. Rune Mases var annars den som var mest involverad i själva flytten. 

I Leksand fanns även Dan Labraaten som också kom från Grums.
– Dan är min kusin och en av mina idoler. Jag var till både Mora och Leksand innan jag skrev på. Sedan var det morsan som övertygade mig om att det skulle bli bättre för mig i Leksand. Så jag sa ”okej” och sedan skrev jag på. Samtidigt ville jag spela med brorsan så det var inget lätt val. 
– Jag tror inte det var aktuellt för brorsan att gå till Leksand. Det var lite speciellt att gå den vägen. Ove Olsson var nog en av dom första som gick den vägen. Det var lite som att gå från Grums till Färjestad. 
– Hans-Erik Jansson gick just från Grums till Färjestad. Vi i Grums slutade till och med prata med honom ett tag. Det där lättade inte förrän jag och Ingman flyttade till Färjestad 1980.

"Jag var 16 år och inte så mogen direkt"

Inför säsongen 1976/77 flyttade Thomas Steen till Leksand. Som 16-åring fick han redan under första säsongen göra A-lagsdebut mot Örebro på bortaplan. 
– (Mats) Åhlberg hade fått nackspärr. Jag fick spela med (Dan) Söderström och (Hans) Jax. Tore Jobs var min pojklagstränare då. Han och Rune Mases åkte till Örebro. Precis när dom klev in i ishallen fick jag ett pass av Uffe Weinstock mellan backarna så jag blev fri och gjorde mål. Det var i mitt första byte dessutom. 
– Några somrar senare spelade jag en välgörenhetsmatch i Leksand. Vi hade inte fullt lag på vår sida utan vi fick låna några Leksandstalanger. När jag sätter mig ner i omklädningsrummet sitter Fredrik Jax bredvid mig. När jag debuterade var jag 16 år och Hans Jax 32. Nu var jag 32 och Fredrik 16. Jag fick en ”déjà vu” ha ha…

Mats Åhlberg, Dan Söderström, Kjell Brus, Ulf Weinstock, Per-Arne ”Pirro” Alexandersson, Per-Olov Brasar, Bengt Lundholm, Göran Högosta, Nils-Olof ”Djura” Olsson, Hans Jax… Raden av legendariska spelare i det lag Thomas Steen kom upp till kan göras mycket lång. Trots många starka personligheter upplevde aldrig 16-åringen från Grums att det skulle varit några problem att komma in i det här gänget. 
– När jag kom till Leksand spelade mer än halva landslaget där. Det var ett kanongäng och jag hade inga planer på att få debutera i A-laget på två, tre år, men det gick fort som tusan och var hur roligt som helst. 
– Jargongen i omklädningsrummet var också jättebra. Alla var goa killar och allt var precis som i Grums, men ännu bättre. Jag försökte ta det bästa från varje kille, Åhlberg, Söderström… Kjell Brus, vilken talang det var. Hans bollsinne var enormt. 

Hur var det för dig att flytta till Leksand?
– Det var också väldigt bra. Jag var 16 år och inte så mogen direkt. Dessutom hade jag inte lagt ner lika mycket tid på hemtjänst som jag gjort på ishockeyn. Jag var inte duktig på det här med att tvätta och laga mat. 
– Tur att jag hade hockeyn och skolan, även om det inte alltid blev så bra i just skolan. Det var ändå hockey jag ville spela och där jag hade glädjen. Först bodde jag på Hjortnäsvägen 66 vid Tre kullor. Det var perfekt att bo där eftersom det var gångavstånd ner till hallen. Jag kunde till och med gå hem och sova mellan träningarna, säger Steen med ett skratt.  

Vad är ditt starkaste minne som spelare från tiden i Leksand?
– Vi hade även ett bra juniorlag med spelare från hela Sverige. Uffe Skoglund, Sivert Andersson, Thomas Åhlén, Lasse Karlsson, Ove Pettersson… Det var riktigt bra och över hälften av oss var juniorlandslagsspelare. 
– Jag skulle säga att det jag kommer ihåg bäst från tiden där var sammanhållningen. Den blir speciell på en liten ort jämfört med i större städer. Vi sågs överallt, på Siljan (konditori), Bosporen (Restaurang) och så vidare. På Goldis var det dans på helgerna sedan var det Hjortnäs på onsdagarna.

Spelade tre junior-VM

Thomas Steen spelade under fyra säsonger i Leksand och fick där spela i en rad olika konstellationer, men en av dessa sticker ut lite extra hos honom. 
– Det var då jag spelade med ”Pirro” (Alexandersson) och Erkki Laine. Det var under min sista säsong i Leksand, men jag var även skadad två gånger den säsongen. Vi hade Kari Eloranta och Lasse Karlsson bakom oss. Vi dominerade verkligen när vi alla var friska. 
– Först skadade jag knäet. Sedan var jag med och tränade två veckor, men då bröt jag foten istället. Trots det var jag med i slutspelet, men det blev inte samma sak då jag först gått åtta veckor i gips och sedan blivit skadad igen. Totalt var jag borta 16 veckor den säsongen. Det var synd eftersom vi hade ett lag som kunde gått långt då.

Under sin tid i Leksand fick Steen chansen att spela i tre Junior-VM, vilket inte allt för många svenska spelare gjort. 
– Vi spelade i Värmland andra året och det var roligt. Där var vi nära att vinna, men allt avgjordes i en snöplig match. När vi kom till guldmatchen mot Sovjet hade det räckt med oavgjort för oss om vi skulle vinna guldet, men dom gjorde 6-5 när det var 45 sekunder kvar. 
– Ryssarna hade ett bra lag, men det hade vi också. Det var ett riktigt ”gött” gäng som hade varit tillsammans under några år, men det handlade om små marginaler. 

Den här generationen med Håkan Södergren, Thomas Eriksson, Mats Näslund, Pelle Lindbergh, alla leksingar du tidigare nämnt, Håkan Loob, Thomas Rundqvist, Tomas Jonsson, Tommy Mörth… 
– Vilka härliga killar.

Vad var det som gjorde att det kom fram så otroligt många bra hockeyspelare från just den här generationen?
– Jag kommer ihåg då vi var och spelade en pojklandslagsturnering. Det var mot några sämre nationer, men dom var äldre än oss. Trots det vann vi med tvåsiffrigt. 
– Det var ett härligt gäng där vi alla var i ungefär samma storlek, bra på skridskorna och hade bra spelsinne. Vi var inte dom största spelarna utan mer som kubiker som var tuffa att möta. Den största talangen av oss var nog Näslund. Han var riktigt bra. 
– Sedan skiftade det där lite. Exempelvis var inte ”Looben” så bra i börja, men när vi tredje året spelade Junior-VM i Finland var han bäst. Det var då alla började förstå att det var något speciellt med ”Looben”. Efter det var han alltid bra.

"Visste varken vad jag skulle göra elller agera"

Steen passar även på att hylla sin nu bortgångne vän Pelle Lindbergh.
– Han var grym i målet och gjorde aldrig en dålig match. Han verkligen älskade att spela hockey och stå i mål. Dessutom hade han samma målvaktsgrejer som Bernie Parent. 
– Vi var i samma grupp på hockeyskolan i Leksand när vi var 12 år och lärde känna varandra då, säger Thomas Steen som får något ledsamt i blicken då vi kommer in på den där dagen i november 1985 då beskedet kom att hans vän kört ihjäl sig. 
– Det var en chock… Jag fick reda på olyckan då vi var på ishallen och spelade. Jag visste varken vad jag skulle göra eller agera. Vi var väldigt nära vänner och hade varit tillsammans varje sommar i Leksand. Först på hockeyskolan. När jag sedan flyttade dit var han dit varje sommar för att träna och hälsa på. 

Inför säsongen 1980/81 valde Thomas Steen att lämna Leksand för spel i Färjestad, alltså göra det förbjudna som grumsare. 
– Färjestad hade varit på mig från det jag var 15 år. Dom ville att även morsan och farsan skulle flytta in till Karlstad, men det kunde man ju inte om man var från Grums. 
– Janne Ingman gick till Färjestad före mig. Vi hade spelat ihop sedan vi var små och var ett radarpar i Grums. Det gjorde att jag hade en känsla av att det skulle bli bra och så blev det. 
– Jag hamnade dessutom på Idrottspluton i Karlstad så jag fick träna på förmiddagarna och göra lite lumpen på eftermiddagarna. 

Thomas Steen stortrivdes också i Färjestad. 
– Ja, det var en rolig säsong. Vi var fyra stycken från Färjestad som gjorde lumpen samtidigt. Jag, Håkan Nordin, ”Looben” och Tommy Samuelsson. 
– Jag kände många i Färjestad från juniorlandslaget och det var ju många värmlänningar där som gjorde att det var lätt att komma in i allting. Helt plötsligt var det dessutom många från Grums som kom på våra matcher. Det hade nog aldrig hänt tidigare.

SM-guld med Färjestad

Säsongen i Färjestad blev en lång framgångssaga för Thomas Steen. Han blev poängbäst i laget med 16 mål och totalt 38 poäng på 36 matcher, fyra poäng bättre än tvåan Thomas Rundqvist och nio fler än trean Håkan Loob. Dessutom vann Färjestad SM-guld efter en finalserie mot AIK. 
– AIK var storfavoriter eftersom det var dom som hade halva landslaget. Vi var unga spelare, nästan bara juniorlandslagare, som var på väg uppåt. Det blev som en generationsväxling under slutspelet. Dessutom hade även vi några veteraner i (Lars) ”Zäta” Zetterström och några till. Ett lag som verkligen fungerade. 
– Vi hade även en väldigt bra målvakt (Hannu Lassila). Bosse Ericson drog på en kanon precis framför målet i en av finalerna. Hannu bara plockade pucken och Bosse stod där och skakade på huvudet. Han vara grym och gjorde så många bra räddningar att vi började tro på att vi kunde vinna. 
– Jag har fortfarande lite kontakt med Hannu. Han brukar höra av sig och jag vet att han sökte ett målvaktstränarjobb för några år sedan. Det blev ändå lite svårt att hjälpa till eftersom jag bor Kanada och han i Finland. 

I finalspelet mot AIK spelade Thomas Steen i lagets kanske bästa kedja, för övrigt en av dom bästa sett över hela Färjestads historia, men också en av de mest bortglömda.
– Jag spelade mest med Janne Ingman och Robin Eriksson. Vi var första eller andra kedjan. På den tiden spelade vi med tre femmor som alla var ganska jämna. Loob, Rundqvist och (Jan) Vestberg var i en kedja. Sedan hade vi (Harald) Lückner, (Claes-Henrik) ”Challe” Silfver och Dan Mohlin. Gunnar Johansson… Det var ett roligt gäng. 
– Dessutom hade vi Conny Evensson som coach. Han hade fingertoppskänsla och såg spelet både offensivt och defensivt. Det var väldigt lätt att spela för honom. 
– En rolig grej som hände var då (Hans-Åke) Rosendahl, från Hagfors, hamnade i ett bråk. När han kom till båset undrade Conny vad han fått för straff. Han tittade på Conny och svarade ”Fan, Conny, jag fick en kvart” ha ha… Han hade fått fem plus tio minuter och hela båset började skratta. 

Två år innan SM-guldet med Färjestad blev Thomas Steen draftad av Winnipeg Jets. Något som han själv inte var beredd på. 
– Jag var på Hjortnäs brygga onsdag före midsommar. Även Lars-Erik Sjöberg var där. Han hade en båt vid bryggan och sa åt mig att hänga med till den. Han talade då om att jag skulle bli draftad. Även om han jobbade för Rangers tror jag han tipsade andra lag också. Till saken hör att det bara fanns tre, fyra europeiska scouter vid den här tiden. Det var så jag fick reda på det. 
– Den vintern kom Winnipeg med John Ferguson och chefsscouten överför att se några av mina matcher. Efter säsongen i Färjestad fick jag så kontrakt. 

Hur var det att som 21-åring komma över till Winnipeg vid den här tiden?
– Jag var med i Canada Cup innan. Första träningsmatchen inför den turneringen var i Winnipeg. Det var första gången jag var där. Vi fick stryk med 10-3 mot Kanada. Jag hade aldrig varit med på den nivån tidigare så jag åkte runt och kollade på mina idoler. Det var ju sådana jag bara sett på Super-8 filmer.
– Jag spelade med ”Pröjsarn” (Ulf Nilsson) och (Anders) Hedberg. Allt var överväldigande. Dessutom hade jag fått ta Bobby Hulls plats i deras kedja. Efter Canada Cup stannade jag kvar där och sedan satte allt igång. 
– Winnipeg är som Leksand fast i Nordamerika. Det är som ett litet hockeymecka. Nu har vi dessutom fått ett Western Hockey League-juniorlag där jag är med hjälper till. Dessutom har vi både NHL och AHL. 
– Det ska bli kul att få fram lite egna spelare från Winnipeg samtidigt som det inte finns så mycket annat att göra där eftersom det är så kallt på vintrarna. Då är hockey den bästa medicinen.

"Spelade vi för bra fick vi mindre istid"

Hade du mycket nytta av Willy Lindström då du kom över till Winnipeg första gången?
– Ja, det hade jag såklart. Vi kände varandra sedan tiden i Grums. Allt bara fungerade hemma i Sverige. När jag kom till Winnipeg skulle jag helt plötsligt klara mig själv och det var ett väldigt uppvaknande, skrattar Thomas Steen och fortsätter:
– Mammas bullar stod inte på köksbordet längre. Jag var dessutom blyg och dålig på engelska så det tog fram till jul innan jag sa någonting. 

Inledningsvis fick Thomas Steen till och från spela i samma kedja som Willy Lindström.  
– En del matcher spelade jag med Willy, men inte så jättemånga. Spelade vi ihop hemma så dominerade vi en del av dom matcherna.
– Det var en del politik och är så fortfarande i Kanada. Det är lättare för svenska spelare som är i USA än för dom som är i Kanada. Kanada ska alltid vara bäst och svenskarna är och var ett hot mot det. Det hände konstigheter hela tiden. Spelade vi för bra fick vi mindre istid.

Vilka spelare var det som drev det lag du kom över till?
– När jag kom över dit hade Winnipeg haft den sämsta säsongen i NHL:s historia. Allting vi gjorde blev då positivt. Vi hade ett lag med väldigt unga spelare. Dale Hawerchuk var 18 år och jag tror det var nio nya spelare i laget. 
– Det blev att vi yngre var dom som drev laget och gick rakt in i första och andrakedjan. Jag, Dale, Dave Christian som vunnit OS-guld, Dave Babych…, men vi hade även några spelare som varit med en del som bland andra Morris Lukowich.
– Vi gick till slutspel och hade över 80 poäng. Allt blev väldigt positivt i Winnipeg. Det fanns ett lag att bygga på. Från den säsongen blev vi bättre och bättre för varje säsong och gick till slutspel tio år i rad. 

Winnipeg blev fick ofta möta Calgary i slutspelet.
– Vi slog Calgary två gånger, fick styrk två eller tre gånger och Edmonton slog ut oss fyra gånger. Vancouver slog ut oss en gång. Det här var också lagen som hela tiden var i toppen av NHL. Edmonton vann fem gånger, Calgary en och Vancouver var i final en gång.

Utsågs till kapten

Det blev 14 säsonger för Thomas Steen i Winnipeg. Givetvis har klubben kommit att betyda mycket för den idag 59-åriga värmlänningen (jo då, dialekten har han kvar). 
– En annan får ju klubbkänsla som har växt upp i en förening. Nordamerikanarna har inte samma känslor. Det blir som en business, men jag blev väldigt fäst vid Winnipeg. Det är fortfarande så att jag bryr mig om klubben nästan för mycket. 
– Hockeyn är mitt stora nöje även om det har varit roligt att testa på lite andra grejer, men jag känner inte alls samma glädje där som i hockeyn. Dessutom har jag bott i Winnipeg under snart 40 år. 

Du utsågs till kapten för Winnipeg under några säsonger, hur upplevde du att få det förtroendet?
– Egentligen ville jag inte riktigt ha den rollen eftersom kaptenen var den som skulle tala för laget och allt sådant. Det hade jag inte så mycket lust med. 
– Ledningen ville att jag skulle vara kapten ändå så dom befriade mig från många saker. Jag fick leda ”by exempel”. Det passade mig lite bättre. 
– Innan jag blev kapten var det så att Winnipeg spelade samma fem, sex, sju spelare hela tiden för att de skulle få så mycket poäng som möjligt. Nu blev det att vi jämnade ut kedjorna och vi spelade vår kanske bästa hockey under den här tiden. Idag ser nästan alla lagen ut så i NHL. 

Hamnade du i några fighter under din tid i NHL?
– Ja, men jag startade inga (skratt). Det blev 10-15, men det där med fighter var inget jag tyckte var speciellt roligt, men det var oundvikligt på den tiden. 

Vilken var den bästa kedja du spelade i under dina 14 år i Winnipeg?
– Jag spelade mycket med (Teemu) Selänne under första säsongen han var i NHL. Det här var under tiden jag höll på att lämna över till Selänne, (Alexei) Zhamnov och (Keith) Tkachuk. Jag tog ett steg tillbaka. 
– Selänne var väldigt rolig att spela med och han var enormt bra. Jag hade honom som rumskamrat under hans första säsong. Efter det hade jag Tkachuk en säsong och Zhamnov en annan. På så vis blev vi rätt tajta. 
– Dessutom spelade jag en del med Pat Elynuik. Han var en väldigt rolig och bra spelare. Vi spelade väldigt bra tillsammans innan dom jag nämnde tidigare kom. Lite grann var det vi båda som höll laget uppe. Det var också en rolig tid på sitt sätt.

Trivs i Kanada

Tiden i Winnipeg har varit ömsom vin och ömsom vatten för Thomas Steen, men han gör ingen hemlighet av att han trivs där och i Kanada även om han gärna går och köper lite svenskt godis i Pressbyrån då han är på besök hemma i Sverige. 
– Efter hockeyn ville jag bo i en ”community” med normalt folk, men det finns inte ha ha…
– Speciellt inte i Kanada. Jag ville uppleva den biten då jag missat allt sådant eftersom jag spelat hockey. Det visade sig istället vara så att dom flesta bra människor jag träffat är dom jag spelat hockey tillsammans med. 
– Då jag var politiker bodde jag i ett område där jag aldrig varit förut. Jag trodde inte folk där var riktigt kloka. Dom förstörde för varandra och så vidare. Det var en upplevelse, men nu är jag tillbaka inom hockeyn och lever det livet igen.

Hur var det då du var ute på stan i Winnipeg?
– Alla känner så klart igen mig överallt. En del är väldigt jobbiga, men dom allra flesta är väldigt bra. 
– Man tror ju att när man bor i en så stor stad så kanske man kan smyga ut lite diskret på andra sidan stan, men nej inte en chans.
– Idag bor jag ute i skogen med knappt några grannar, men nu håller jag ändå på att flytta in till stan. Jag har bott ute vi campen medan vi har hållit på att renovera i stan. Då behövde jag inte åka in till stan mer än då det var hockeymatcher eller jag behövde köpa mat.

I mitten av 1990-talet börjar ryktet florera att Winnipeg Jets skulle säljas till Arizona, något som Thomas Steen inte uppskattade. Det ledde till att han valde att avbryta sitt spelande för Jets. 
– Jag var 35 år då. Hamilton och Alexander spelade pojkhockey och jag tänkte att det inte skulle bli någon mer hockey för dom om vi flyttade dit. Jag hade ingen lust att flytta dit själv heller.
– Jag trodde att jag skulle kunna göra något jag kunde göra i Winnipeg, men jag ”bodde” i NHL. När jag lämnade NHL för att bo i Winnipeg, fast jag var på samma ställe, var allt helt nytt. Det var en otrolig ”könstig” känsla och det tog lång tid innan jag fattade det där. 

"Där blev allt svart för ögonen"

Uppbrotten från Winnipeg blev också psykiskt påfrestande för Steen. 
– Det var när laget såldes. Hela laget var ute och åt lunch efter säsongen. Allt blev för mycket och när jag satt där blev allt svart för ögonen. Det var inte direkt som ingen i restaurangen märkte något. 
– Jag hade mått dåligt innan också och varit stressad för allt det här med att laget skulle säljas. Jag åkte först in på sjukhus, men fick komma hem ganska snart igen och efter det har det varit bra.  

Thomas Steen har idag tre barn, Alexander, Hamilton och Cassandra, men efter säsongen 1989/90 drabbades han och familjen av en avgrundsdjup sorg. Då avled nämligen hans son Amadeus, blott två månader gammal.
– Det var direkt efter säsongen och inga av mina lagkamrater var kvar i stan. Han fick ett virus tog så jag tog honom till vår barnläkare. Där tog dom pulsen på honom. Den var över 200. Vi fick åka direkt till akuten med honom.

Läkarna gav Amadeus en spruta för att pulsen skulle gå ned. 
– Den gick ner till normalt under ungefär 15 sekunder. Sedan slocknade den bara och man försökte återuppliva honom, säger Thomas Steen samtidigt som han blir blank på ögonen

Läkarnas insatser hjälpte inte. Amadeus Steen somnade in på sjukhuset.
– Det var hemskt att se… Efter det blev det..., säger Steen, stannar upp och letar efter orden. 
– I dag kan jag se det men då gjorde jag inte det. Livet blev tyngre och tyngre utan jag riktigt visste varför. Dessutom var det jobbigt att jag var offentlig under den här tiden. Det kändes som alla tittade på mig och såg att jag inte mådde bra. Allt var jättejobbigt och jag ville bara få lugn och ro.

Prästen hjälpte till att lindra sorgen

Att bearbeta sonens bortgång har tagit tid. Först tio år efter händelsen kände han att han kunde släppa händelsen.
– Det var nog först då jag kom till Göteborg som jag kunde hantera det. Då var det ändå år 2000.
– Nu har jag pratat så mycket med folk om det här så jag mår inte dåligt av det på samma sätt längre. Fram till dess mådde jag dåligt, under tio år, eftersom jag inte visste hur jag skulle hantera det som hänt.

Ett möte med prästen Ingemar Simonsson i Skåne blev vändningen för Steen.
– Vi pratade en hel del och det hjälpte mig som tusan. Efter det visste jag lite bättre hur jag skulle hantera det här, säger han.
– Något sådant här är något man hör händer andra och man tror aldrig att det ska hända än själv. Helt plötsligt har det ändå hänt. Det kan gå fort

I dag kan han hantera hela den tragiska händelsen och i stället känna Amadeus närvaro trots att det var många år sedan han gick bort.
– I dag är jag lite mer spirituellt stark och jag känner att han alltid är med. Det känns inte ledsamt längre. När vi var i Sundsvall och hela familjen var där kunde jag känna den här äkta glädjen och att han var med oss där. Det kändes väldigt bra, säger NHL-legendaren med ett leende

Tragedin fick något positivt med sig. Den inspirerade nämligen Thomas och hans son Alexander, Stanley Cup-mästare med St. Louis Blues förra säsongen, att starta en välgörenhetsfond för att hjälpa sjuka barn i Toronto och Winnipeg.

"Boorken" hade rätt

Thomas Steen debuterade i Tre Kronor säsongen 1978/79. Sin sista landskamp gjorde han tolv säsonger senare. Han var med i tre Canada Cup och lika många VM-turneringar.
– Canada Cup var roliga turneringar. Det senaste World Cup som var kändes inte som så mycket tävling utan mer som en show. När vi spelade Canada Cup var det äkta. 
– Vi NHL-spelare var aldrig med på OS. Då blev Canada Cup det bästa vi hade. På så vis var spelades det en riktigt bra hockey. 
– Turneringen 1984 var min riktiga höjdpunkt i hockeyn. Där spelade jag med Kenta (Nilsson) och ”Looben”. Det var helt enormt roligt. 

Har du spelat i en bättre kedja någon gång?
– Nej, inte ens i närheten. Pucken gick som på ett snöre och det var så mycket talang i vår kedja. 

Inför turneringen och efter Tre Kronors läger i Enköping sa förbundskaptenen Leif Boork att Thomas Steen skulle bli turneringens stora sensation. Många tvivlade på det, men Steen visade med sina sju mål och totalt åtta poäng att den gode ”Boorken” hade rätt.

Hur minns du resan som tog Sverige hela vägen till final i Canada Cup 1984?
– Första matchen spelade vi mot USA. Jag hade alltid fått spela defensiven, men jag visste också att jag kunde göra mycket mål och ville spela offensivt också. Jag pratade med ”Boorken” om det innan turneringen och han var med på det. 
– Mot USA gick jag framåt, men det small bara åt andra hållet hela tiden och vi fick stryk med 7-1. Dagen efter pratade jag med ”Boorken” och frågade om han sa till att någon skulle göra det där jobbet. Då svarade han ”Jag trodde du skulle göra det i alla fall” ha ha…
– Matchen efter tog jag det jobbet igen. Lugnet kom tillbaka och vi slog bland annat Kanada i gruppspelet.

 

"Har grämt mig så mycket över det" 

Sverige skulle få en gruvlig revansch på USA i semifinalen. 
– Det var roligt att få möta USA igen. Den gången vann vi istället med 9-2 (Steen stod för två mål och en assist). Det är en av dom roligaste matcher jag spelat. Då var vi riktigt bra. 

I första finalen mot Kanada förlorade Tre Kronor med klara 5-2. I andra finalen låg Sverige under efter sju minuter med 5-0.  
– Jag menar inte något illa mot någon, men ”Boorken” hade beslutat att spela alla spelare den matchen. Det var som han redan visste att vi skulle förlora, vilket vi spelare inte ville göra.
– Han började med Göte Wälitalo, reservmålvakten. Sedan spelade vi med åtta backar. Bland annat Thomas Åhlén och Jan Lindholm som knappt spelat tidigare i turneringen. Dom skulle in och spela i finalen och det var inte lätt för dom med tanke på hur fort det gick där ute. Det blev inte så roligt som ”Boorken” trodde det skulle bli innan. 

I början av andra perioden var ställningen 6-1 till Kanada. Då började Tre Kronor en nu klassisk upphämtning, men som inte riktigt räckte hela vägen fram.
– Han tog bort Åhlén och Lindholm. Dessutom bytte han målvakt (in kom Peter Lindmark). Sedan var vi nära att hämta in det. Vi hade ett ribbskott när det stod 6-5. Dessutom kom jag och Kenta två mot en. Backen lägger ner sin klubba och jag ska bara lyft-passa över till Kenta så han kunde skjuta in pucken i öppet mål. Jag missade aldrig en sådan passning, men då fick jag inte upp den utan den tog på backens klubba. Jag har grämt mig så mycket över det. En så enkel pass…

Lånade ihop utrustning

Thomas Steen spelade VM 1981, 86 och 89. 
– VM 86 var roligt. Olle Öst var med som manager. Ledningen hade ringt någon gång innan och frågat om jag var intresserad, men det var inga mer än Olle som kändes het på att få dit mig. Olle sa ”klart du ska komma till VM”.
– När vi åkte ur slutspelet med Winnipeg den säsongen åkte vi allihop till en grekisk restaurang och hade karaoke-party. Det var sjukt kul och alla släppte loss. Vi var där till fem på morgonen. Då ringde Olle. ”Det går ett plan klockan åtta” ”Ja, jag kommer” (skratt). 
– Jag åkte hem, bytte kläder och packade en väska samtidigt som jag var enormt trött. Först fick jag flyga till New York. Där anslöt Tomas Jonsson. Vi flög till Stockholm. Jonsson var också trött. Palme hade blivit skjuten i februari och Ingvar Carlsson skulle på sin första utlandstripp som Statsminister. Vårt plan var försenat så han fick sitta på Arlanda och vänta på mig och Jonsson eftersom vi hade match i Moskva på kvällen och skulle med samma plan. 
– Vi provade kostymerna på flygplatsen, men allt gick så fort att vi inte ens fick våra grejer med oss. När vi kommer fram till Moskva fick Ingvar vänta eftersom vi snabbt skulle till morgonvärmningen. Vi fick gå av planet först. Då stod hela välkomstkommittén för Ingvar där och en musikkår som spelar för oss två. 

Entrén in i VM blev fortsatt väldigt annorlunda för Thomas och Tomas. 
– När vi kom till ishallen hade vi inga grejer. Jag sa att vi kunde låna ihop lite grejer och i alla fall åka lite skridskor med grabbarna. Vi lånade skridskor, hjälmar och så vidare. Jonsson ville egentligen inte göra detta, men eftersom jag gjorde det gjorde även han det. 
– Efteråt frågade Olle Öst hur det gick för oss ”Det gick väl bra” sa jag, men Jonsson hade haft väldigt svårt att åka på lånade skridskorna. Olle frågade om vi skulle vara med på kvällen och jag svarade ja. ”Vad fan säger du”, sa Jonsson (Skratt). Han hade fått låna Lasse Lindgrens röda gamla Titan som var jättetunga. 
– Vi var med mot tjeckerna den kvällen och vann med 3-2. Jag gjorde ett av målen efter att ”Masken” (Anders Carlsson) passat fram pucken med en hand till mig. Jag blev dessutom utsedd till matchens lirare.

Utforskade Kanadas "riktiga" kultur

Tre Kronor vann ett silver och Steen svarade för åtta mål på lika många matcher. Coach för laget var Curt Lindström som fått hoppa in på kort varsel under säsongen då Leif Boork hade hoppat av förbundskaptensjobbet. Lindström blev i media kallad ”Nödlösningen”. 
– Curre var jättebra och det var en härlig ledarstab. Danne Söderström skötte hockeygrejerna, det taktiska. Jag kände Danne sedan tidigare och han mig så det blev jättebra. Han var den här tvåvägsspelaren och spelfördelaren som jag också ville vara. 

Hur har ditt liv varit efter karriären?
– Jag bara är ha ha… När det inte hände något med jobb och grejer i Winnipeg började jag med lite hockeyskolor i indianreservaten upp i norr. Det var intressant som tusan att se Kanadas riktiga kultur. 
– Sedan ringde det på mobiltelefonen en lördagsnatt klockan ett då jag satt på en snöskoter ute på en sjö. Jag kunde inte ens se land någonstans. Det var från Frankfurt. Dom undrade om jag ville komma dit och spela en månad. ”Ja, det kan jag väl eftersom jag inte har något annat att göra”. 
– När jag kommer till Winnipeg nästa dag är det folk från Frankfurt där. Då hade dom flugit dit så fort vi hade lagt på. Jag trodde att dom först skulle ringa tillbaka och förhandla eller någonting, men nej. Det blev att jag åkte över dit själv och bodde hos ägaren. 

Efter den korta sejouren i Frankfurt blev det en fortsättning i Tyskland, men nu i en annan stad. 
– Efter säsongen i Frankfurt ringde telefonen igen. Då var det Zug som ringde och frågade om jag ville komma dit. Jag tänkte att det kunde vara kul att sticka dit och åka skidor. När jag kom dit frågade dom vart jag hade hockeygrejerna ”Det är match ikväll”. Det var därför Zug ringde, men jag trodde att dom ville förhandla om nästa säsong. 
– I Europa vid den här tiden, när ett slutspel tog slut flyttade många av dom bästa spelarna till Schweiz för att spela i slutspelet där. Kenta (Nilsson) gjorde bland annat så. Han fick dessutom betalt för att inte spela med ett lag i Schweiz ha ha…
– Det blev inte att jag spelade i Zug, men när jag kom ner dagen efter till frukosten var Berlin där. Dom frågade mig om nästa säsong. Det lät intressant så jag och Andy Murray satte ihop ett lag för Eisbären Berlin. Det var en häftig och jättekul resa.

Politiskt involverad

När sonen Alexander Steen fyllde 15 år valde familjen att flytta till Göteborg. 
– Vi kontaktade Frölunda eftersom dom har en engelsk skola i Göteborg, vilket var bra för alla tre barnen. Efter det har allt blivit som det blivit.

Dessutom var du politiker i Winnipeg under fyra år…
– Ja, men jag vet inte hur det gick till heller, säger Thomas Steen med ett skratt och fortsätter:
– Nu har jag träffat en ny dam som är brandpilot i Kalifornien. Förra sommaren tillbringade jag i Grass Valley, norr om Sacramento. Det var den värsta eldsäsongen i historien i Kalifornien. Det var 20 bränder där samtidigt. Folk körde genom lågorna för att fly elden. Jag var mest med på basen och hjälpte till, lagade mat, tvättade bilar, gjorde ren landningsbanorna och så vidare. 
– Sedan har jag jobbat i Jets under nästan fem år och börjat scouta igen. Det kommer först bli ett år i Kanada för att visa att jag är tillbaka i gängorna. Sedan har jag sökt västkusten eftersom jag tycker det känns bäst. Då får jag tio NHL-lag och deras farmalag där jag ska hålla reda på alla deras spelare. 
– Får jag västkusten blir jag överlycklig eftersom jag då kan åka mellan Winnipeg och Kalifornien, avslutar Thomas Steen innan vi sätter oss i bilen ner mot Stockholms innerstad där han ska träffa sin gode vän Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson.

FOTNOT: Sedan intervjun gjordes 2019 har Thomas Steen flyttat hem till Sverige och jobbar för Sundsvall Hockey.

---

TV: Erik Karlsson med två nya mål