En svensk OS-hjälte – Old School Hockey Magnus Svensson

I veckans Old School Hockey möter vi en av Sveriges OS-hjältar från 1994. 
Det handlar om Leksandslegendaren Magnus “Sigge” Svensson, som med ett spelmål och ett straffmål hade stor del i det berömda guldet i Lillehammer.

Det är lätt och med all rätt som man lyfter fram Peter Forsberg och Tommy Salo som matchhjältar när Tre Kronor vann OS-guld i Lillehammer 1994. Det man kan undra är hur Sverige skulle sett på turneringen om inte, 1.49 före slutet av tredje perioden i finalen mot Kanada, Magnus ”Sigge” Svensson kvitterat till 2-2 framspelad av Peter Forsberg och Tomas Jonsson? Nu behöver vi inte fundera på det eftersom alla vet att Sverige vann sitt första OS-guld i ishockey efter straffar 1994 och alla vet att Magnus ”Sigge” Svensson är en av svensk hockeys färgstarkaste backar genom tiderna. 

Magnus Svensson började sin karriär i småländska Tranås.
– Det var ju konkurrens mellan hockey och bandyn. Vilken sport man skulle välja berodde mycket på vilket kompisgäng man tillhörde eller vart i Tranås man bodde. Ledarna i bandyn ville att jag skulle spela där och jag var med och provade på några gånger. Bandy var ingenting för mig utan det var hockey som gällde.

“Hade skrivit på för HV71 – då hörde Leksand av sig”

På våren 1982 stod det klart att Magnus Svensson ville till Leksand.
– Det var strul mellan klubbarna och Tranås ville ha mer betalt än vad Leksand var villiga att betala. Tranås hotade med att stänga av mig men jag svarade att det inte spelade någon roll eftersom jag tänkte åka ändå. Jag hade varit på hockeyskola i Leksand under ganska många år och det sista året som jag var med var jag faktiskt ditbjuden för att delta. Dom tyckte väl att jag hade lite talang i alla fall. Jag blev i alla fall ettårsfall i tre veckor, världens kortaste ettårsfall, och ärendet var uppe hos Svenska Ishockeyförbundet innan klubbarna kom överens.
– Jag hade faktiskt skrivit på övergångshandlingarna för HV71 men inte postat dem när Leksand hörde av sig. Leksand tyckte att jag skulle spela kvar i Tranås ytterligare en säsong och efter det var jag välkommen hit upp och spela. Leksand var min favoritklubb så när jag fick den chansen tvekade jag aldrig.

Lennart Åhlberg som tidigare tränat Troja i samma serie som Tranås var tränare för Leksand när Magnus Svensson skrev på övergångshandlingarna.
– Det stämmer, men han var inte delaktig i själva övergången utan det var först och främst Tore Jobs. Med i det resonemanget var även Lars ”Nubben” Andersson och Kjell Landén som då drev hockeyskolan.

Var det en stor omställning socialt att lämna föräldrahemmet i Tranås för att flytta till Leksand?
– Det var det verkligen! Jag bodde hemma hos mina föräldrar i Tranås och nu skulle jag fixa mat, tvätta och så vidare. Framförallt var jag ingen expert på städning utan jag fick övertala lite damer att komma hem och städa hos mig i början.
– Att få nya kompisar har aldrig varit något stort problem för mig eftersom jag nog är ganska lättsam av mig. Jag kunde aldrig tänka mig att det skulle bli en så här lång resa i Leksand. Jag hade spelat i division 1 med Tranås när jag kom hit upp, men jag hade ingen förhoppning om att ta en plats direkt i Leksand, vilket jag i och för sig inte gjorde heller.

“Jag hade svårt att ta en backplats”

Efter en säsong i Leksands juniorlag fick Svensson chansen i A-laget. Ett lag där det vimlade av duktiga spelare och färgstarka profiler som Stefan Lunner, Dan Labraaten, Roland Eriksson, Ivan Hansen, Per-Olof Carlsson, Ulf Weinstock, Ulf Samuelsson och Kjell Samuelsson, för att nämna några.
– Att få chansen att spela i A-laget var ju det största som fanns just då. Flera av dom här killarna var ju mina idoler. Leksand hade ett fantastiskt lag och det var jättespännande för mig att få den här chansen.

A-lagsdebuten?
– I Elitserien så var det hemma mot Södertälje. (Förlust 4-3 efter Leksandsmål av Ove Pettersson, Kjell Samuelsson och Ivan Hansen)

Första säsongen i Leksand spelade inte Magnus Svensson back utan han användes av tränarna Lennart Åhlberg och Tore Jobs som forward.
– Jag har varit back hela vägen, men det är riktigt att jag spelade forward under första säsongen i Leksand. Det fanns helt enkelt för många bra backar i laget och jag hade svårt att ta en backplats.
– Åhlberg provade mig som forward och jag hade en offensiv roll som vilken anfallare som helst. Jag spelade i en grymt bra femma med Ove Olsson och ”Peo” Carlsson. Som backar hade vi Ulf Weinstock och Ulf Samuelsson. Tillsammans producerade vi en hel del poäng (103) men framförallt hade vi jäkligt skoj tillsammans.

“Det blev både sång, dans och kramande i baren”

Säsongen 1986/87 gör förbundskaptensparet Tommy Sandlin och Curt Lindström Magnus Svensson till VM-man.
– Jag hade debuterat i landslaget redan 1984 (11 december mot Norge i Oslo, svensk vinst 11-2 och Magnus Svensson svarade för 7-2-målet framspelad av Skellefteås Mikael Granstedt. Som backkollega i debuten hade han Kjell Samuelsson) och hade varit med fram till VM-tröskeln under flera år men alltid fått kliva av.
– Inför den här turneringen blev Tommy Samuelsson skadad då A- och B-landslaget var på samma läger, så jag fick helt enkelt byta omklädningsrum och åka med till Wien i stället.

Vilka intryck lever kvar från guldturneringen 1987?
– Vi började turneringen dåligt och var ute ur slutspelet under några dagar beroende på att Finland lämnat in en protest mot en tysk spelare (Sikora) som tillhört Polen tidigare.
– Då vi väl var i slutspel kom vi in i turneringen mer och mer. I slutet var vi riktigt bra och förlorade inte någon match i själva slutspelet.

Hur reagerade ni spelare på det som rådde kring Sikora och som en civil
domare i Landesgerich, Fritz Klebermass, avgjorde till Tre Kronors fördel?
– Det var ingenting som vi kunde göra någonting åt. Vi kunde bara spela våra matcher och göra det så bra som möjligt. Vi pratade inte med finska spelarna om det här eftersom de heller inte var inblandade i den här protesten.
– Vi satt i baren på arenan, Adidasbaren tror jag att den hette förresten, och följde den avgörande matchen mellan Sovjet och Tjeckoslovakien på TV. Sovjet var tvunget att minst spela oavgjort om vi skulle ta guld. Tjeckerna tog ledningen med 1-0 innan ryssarna vände och vann i slutet av matchen. Det blev både sång, dans och kramande i baren när slutsignalen gick.

“Att jag inte fick förnyat kontrakt är min kanske största besvikelse som hockeyspelare”

Säsongen 1988/89 går Leksand till ett numera klassiskt finalspel mot Djurgården. Christer Abris är tränare för ett ungt men mycket talangfullt Leksand. Men Djurgården blir för starka och vinner med 3-1 i matcher.

Blev den här säsongen den mest framgångsrika för dig personligen?
– Både ja och nej. Personligen gjorde jag en otrolig massa poäng det året. Minns jag inte helt fel var det väl 37 poäng i grundserien. En tidning gjorde en jämförelse mellan mig och Anders Eldebrink där det stod att Magnus Svensson är så mycket bättre än Anders Eldebrink eftersom Svensson har +58 och Eldebrink ”bara” +15 i plus/minus- statistiken.
– Hela den säsongen var fantastiskt rolig. Gänget som spelade ihop var riktigt roligt och sedan hade vi en tränare som inte bara var bra på hockey utan också på att hålla stämningen uppe. Allt kunde hända när Christer Abris var med. Men framför allt var det ett väldigt talangfullt lag med en bra blandning av spelare som gjorde att det gick bra för oss.

Magnus Svensson gjorde även tre vändor till Schweiz. Säsongen 1990/91 Lugano, 1994/95 Davos och 1999/00 Rappersville.
– Tre jätteroliga år i ett underbart alpland. Vi trivdes väldigt bra där nere och det fungerade bra med själva hockeyn också. Alla schweiziska spelarna var kanske inte så väldigt duktiga, men det var många bra utländska spelare som höjde kvalitén på ligan. Åren i Schweiz är en mycket kul erfarenhet.

Var du besviken när inte Lugano förlängde ditt kontrakt efter säsongen 1990/91?
– Det året utsågs jag till ligans bästa back och vi hade varit i final mot Bern, men förlorade. Jag gjorde dessutom mest poäng av alla backar, men eftersom vi inte vann ligan var jag en av spelarna som fick gå.
– Pressen på utländska spelarna var enorm i Schweiz vid den här tiden. Då fick man bara ha två utländska spelare mot sex idag, så det gällde att hela tiden leverera. Att jag inte fick förnyat kontrakt är min kanske största besvikelse som hockeyspelare.

Flyttade till Florida: “Det var lite glamour”

Magnus Svensson gjorde även en och en halv säsong för Florida Panthers i NHL.
– Det var på gång redan tidigare att jag skulle spela för Calgary Flames, men klubbarna kom aldrig överens. Jag åkte över direkt efter slutspelet med Davos 1995. Det var givetvis jättekul att få chansen där borta och jag fick spela mitt vanliga offensiva spel. Dessutom fick jag vara med och påverka spelet och var väl värvad också som ”pointman”, vilket innebar att jag fick spela mycket i powerplay redan från start när jag kom dit.

Magnus Svensson kom alltså in i slutet av säsongen i ett lag som jobbat ihop under hela året.
– Visst var det lite smågrinigt. Speciellt eftersom det redan fanns elva backar som slogs om sex platser. Jag fick spela direkt och dessutom fick otroligt mycket speltid och förtroende av tränarna. Någon stor grej var det ändå inte utan killarna var väldigt professionella och vana med att det kom in nya spelare. Alla gjorde sitt jobb för lagets bästa. Det var andra året som Florida spelade i NHL och det var ett hopkok av spelare som växte samman till ett jäkligt bra lag.
– Jag har inte direkt någon kontakt med organisationen där borta. Vi var där för två år sedan och då ringde jag upp klubben och bad att de skulle lägga ut biljetter. Det är väl enda kontakten jag har med klubben.

Scott Mellanby, Ed Jovanovski, Rob Niedermayer, Robert Svehla, John Vanbiesbrouck var stjärnor i det Florida Panthers Magnus Svensson kom till.
– Killarna du nämner var ju inte stjärnor då men på väg att bli det. Egentligen var det bara Vanbiesbrouck som var en stjärna. Svehla var ju rookie och så vidare.

Hur var det att bo och leva som hockeyspelare i Florida?
– Man kan väl säga att det var lite glamour, i alla fall där vi bodde, säger ”Sigge” med ett leende och fortsätter:
– Det första jag gjorde på morgonen var att hoppa i poolen innan man käkade frukost. Sedan fick man fundera över vilka solbrillor man skulle ha på sig till träningen och om jag skulle ha ”nedcabat” eller ”uppcabat”.
– Även om det var mycket matcher hade vi även mycket fritid. Vi tränade på förmiddagarna och sedan hade vi hela dagen ledig. Största problemet var då om vi skulle ta beachen eller poolen, skrattar Svensson.
– Patrik var fem år då och Frida ett år. Vi hade visserligen barnflicka med oss, men jag tycker ändå att vi fick tid till att hitta på ganska mycket med familjen vid sidan av hockeyn.

I Florida Panthers som lagkamrat till Magnus Svensson fanns tidigare Djurgårdaren Johan Garpenlöv.
– ”Garpen” är en underbar kompis som hjälpte mig väldigt mycket borta i Florida. Sedan var han självklart en viktig spelare för laget som ingick i vår andrafemma.

“Jag missade straffen – men “Foppa” och Salo såg till att vi blev olympiska mästare i alla fall”

Säsongen 2000/01 hade Svensson återvänt till Leksand. Tommy Sandlin var tränare, men laget åkte ur elitserien.
– Jag funderade ganska länge faktiskt om jag skulle fortsätta eller inte. Varje morgon i tre veckors tid tog jag med mig vår hund och satte mig på samma stubbe i skogen. Till slut kände jag att det vore jäkligt kul att vara med och ta tillbaka Leksand till Elitserien som en avslutning för mig som spelare.
– Säsongen efter var helt magiskt! Jag tror att vi förlorar två matcher på hela säsongen (16/12 mot Tingsryd borta 4-3 i Allsvenskan södra och samma Tingsryd 1/2 i Superallsvenskan borta med 5-2). Vi hade ett välkomponerat lag utan direkta stjärnor. Men alla i laget var hårt jobbande spelare som verkligen ville ta tillbaka Leksand till Elitserien.
– Starkaste minnet från säsongen är givetvis när vi slår AIK med 6-0 på hemmaplan i Kvalserien och vi är klara för Elitserien.

Är OS-guldet 1994, trots VM-guldet 1987, din största turnering?
– Ja, det måste jag nog säga. Jag var ju delaktig i laget och guldet på ett helt annat sätt då. Vi hade ett fantastiskt kamratskap och laget blev bara bättre och bättre för varje match vi spelade.

Kände ni att det var ett favorittryck på er?
– Hade vi det? Nja, jag vet inte om vi var favoriter direkt utan det var väl bara Rickard Fagerlund som gick ut i media och sa att vi skulle vinna guld. Kanada har ju alltid ett bra lag med liksom ryssarna. Sen visste vi att även tjeckerna hade ett bra lag.
– Visst ville vi vinna OS-guld och det var ju självklart målet. Men jag har inget minne av att vi skulle känna någon press direkt.

I finalen ger Tomas Jonsson Sverige ledningen i första perioden. I tredje perioden vänder Kanada matchen till 2-1 genom Paul Kariya och Derek Mayer. När knappt två minuter återstår av ordinarie speltid så får Magnus Svensson på ett bra skott från blålinjen som via en kanadensisk skridsko letar sig in bakom Corey Hirsch, kvitteringen var ett faktum.
– Jag visste hela tiden att vi skulle klara det och när jag sköt var jag säker på att den skulle gå in. Allt fungerade för mig i den matchen och jag var i en grym toppform under hela turneringen. Självförtroendet var på topp och kroppen svarade på allt jag gjorde. Vi hade pressat Kanada hela perioden och man kan inte direkt påstå att vi hade domaren (Rob Hearne, USA) med oss. När väl kvitteringen kom kändes den både rättvis och skön.
– Det var en skön känsla att sedan få höra sitt namn ropas upp som straffläggare. Jag blev mest glad för att jag skulle få göra ytterligare ett mål i en OS-final. Självförtroendet och formen var ju på topp och den första straffen satte jag.
– Då det kom till min andra straff som var en ”suddenstraff” blev jag verkligen nervös. Herregud, jag har nog aldrig varit så nervös och jag missade den straffen. Men Peter Forsberg och Tommy Salo såg till att vi blev olympiska mästare i alla fall.

Utsågs till VM:s bästa back

Vid VM senare samma år blev det ”bara” brons för Magnus Svensson och Tre Kronor. Men “Sigge” Svensson utsågs då till VM:s bästa back. 
– Vi hade ett väldigt bra lag då med. ”Sudden” (Mats Sundin) och ”Lidas” (Nicklas Lidström) hade kommit från NHL, men Peter Forsberg var inte med.
– I den avgörande semifinalen mot Kanada kom vi aldrig upp i någon speciellt hög nivå samtidigt som vi inte hade flytet med oss. I en VM-turnering handlar det om små marginaler och dom hade vi inte med oss.

Kanada vann finalen mot Finland, med Curt Lindström som förbundskapten, efter straffar och blev världsmästare.
– Hela den säsongen var fantastisk och spelet i VM gick som på ett rus. Jag hade inte spelat i landslaget sedan 1990. Av någon anledning var jag inte aktuell då Conny Evensson var förbundskapten. Det var först när ”Curre” Lundmark tog över som jag kom tillbaka i Tre Kronor.
– Mycket handlade det om att vi i Leksand hade fått Wayne Fleming som tränare och det betydde väldigt mycket för mig.

Har tröjan hissad i taket

Magnus Svensson var till och från varit tränare efter spelarkarriären. Som tränare har han lett Fagersta, Borlänge, Björbo IF och Leksands damlag. Förra säsongen träna Björbo IF.
– Jag tränade min son Patriks lag i Leksand tillsammans med Christian Åhlberg. Jag var väl mest med för att kunna ge lite tips och råd åt killarna. Jag ville inte fortsätta träna Patrik för det kändes lite för nära inom familjen.
– Då hörde Rapperswil av sig och frågade om jag ville vara assisterande tränare åt Kari Eloranta nere i Schweiz. Jag hoppade på och det var ett fantastiskt kul år och att jobba med Kari var väldigt skoj. Han är en jättehärlig kille, men han hade varit i Rapperswil i två år och ville flytta hem till Finland efter säsongen. Det var lite otur för mig eftersom klubben inte hade ekonomi för att behålla mig då heller. 

Hur skulle du beskriva ditt ledarskap?
– Det är nog ganska enkelt. Jag var ganska rak, men föredrar en ganska enkel spelstil och kräver bara att spelarna ska göra allt man kan. Det räcker för att imponera på mig.

Lite Christer Abris stil?
– Ja, det skulle man kunna säga även om man får en lite mix av alla ledare man haft och framförallt har jag fått mycket från Wayne Fleming.

Tillsammans med Tomas Jonsson ärades Magnus Svensson med att få sin tröja hissad till taket i Tegera Arena i Leksand.
– Jag kände mycket stolthet när jag fick reda på det. När man väl är där…, det är svårt att sätta ord på det, men man känner att man presterat något och att andra tycker att man gjort det bra. Det var oerhört stort att få stå där och varje gång man kommer in i arena ser man tröjan där uppe och det känns lika stort varje gång.

Hur har kontakten varit med spelarna i Tre Kronor och Leksand efter karriären?
– När man slutar spelar så slutar man verkligen och hamnar lite utanför. Man tappar lite av kontakten med spelarna. Just när jag slutade umgicks vi ganska flitigt med Mikael Karlberg och hans familj i och med att vi var i Schweiz tillsammans. Sedan springer man på varandra i arenan och det är alltid lika kul att träffas.

TV: Johan Hedberg: "Det bästa Mora sedan jag kom hit"