"Jag var sjukt nervös – hur skulle spelarna ta emot mig?"

Efter många år som juniortränare i Djurgården tog Mattias Zackrisson i fjol steget in i Almtunas bås i Hockeyallsvenskan. För hockeysverige.se berättar han om nervositeten i övergångsperioden, hur det blir att för första gången vara huvudtränare för ett seniorlag – och uppväxten med lillebrorsan Patrik Zackrisson, lagkapten för Leksand i dag.
– Du kunde se redan då att han skulle bli en mycket bättre hockeyspelare än jag. Talangmässigt skiljer det jättemycket mellan honom och mig, säger han till hockeysverige.se om skillnaden mellan bröderna.

HUDDINGE (HOCKEYSVERIGE.SE)

Återväxten bland tränare i Sverige är god. De senaste säsongerna har flera nya namn getts chansen att kliva in som huvudtränare på hög nivå. Många har lyckats riktigt bra medan andras intåg har varit mindre lyckat.

Inför kommande säsong väljer Almtuna att lyfta fram förra säsongens assisterande tränare, Mattias Zackrisson, som ny huvudtränare. Detta efter att Robert Kimby valt att avsluta sin tränarkarriär efter ett år i klubbens bås.

Zackrisson har tidigare aldrig ansvarat för ett seniorlag, men har en bakgrund som framgångsrik tränare i Djurgårdens juniorverksamhet.

Men vem är egentligen Mattias Zackrisson?

Hockeysverige.se stämde träff med Almtunas 35-åriga tränare för att lära känna honom lite närmare. Givetvis gick det inte att blunda för att han är storebror till Leksands lagkapten Patrik Zackrisson.

– Det är bara ett och ett halvt år mellan oss. Vi var väldigt tajta och gjorde egentligen allt ihop. Allt från att spela innebandy på altanen hemma till att styra upp fotbollsturneringar och allmänhetens åkning med allas kompisar, berättar Mattias Zackrisson då hockeysverige.se träffar honom på familjens altan i ett nybyggt område i Huddinge.
– Mina och Patriks kompisar gjorde mycket ihop. Sport var allt. Vi gjorde mål av stolar. Sedan stod vi och sköt tennisbollar mot varandra. Väldigt mycket sådant var det.

Däremot fanns det aldrig någon rivalitet mellan bröderna hockeymässigt.

– Jag var målvakt och vi har alltid tävlat mot varandra, men vi har alltid varit stolta över den andres framgång. Jag har aldrig någonsin känt någon rivalitet på ett negativt sätt. Snarare positivt.

Det brukar vara att lillebrorsan blir målvakt…
– Ja, det stämmer. Det var nog egentligen en slump att jag blev målvakt. Man ska aldrig ångra sina val, men det kanske är något jag ångrar ”varför blev jag målvakt?”.
– Det var den klassiska grejen på den tiden, att jag var lite av en ”slow starter”. Jag var inte så duktig på skridskorna eller snabb. Då hoppade jag in i mål och gjorde väl en superräddning på första skottet. Helt plötsligt fick jag mycket beröm för det. ”Det här verkar vara din grej”. På den vägen var det.
– Visst hade jag kul på resan, men jag hade nog inte den här målvaktsmentaliteten som krävs för att bli tillräckligt bra. Där har du kanske skillnaden på mig och Patrik som spelare då vi var yngre.

Kunde man se redan då att Patrik skulle bli framgångsrik som spelare och att du var en naturlig ledare?
– Du kunde se redan då att han skulle bli en mycket bättre hockeyspelare än jag. Talangmässigt skiljer det jättemycket mellan honom och mig som både fotbollsspelare och hockeyspelare.

Och i ledarskapet?
– Jag tycker Patrik har ett bra ledarskap också. Han har alltid haft det, varit lagkapten, tidigt assisterande i Linköping och så vidare. Jag tror att han var det även i juniorlandslagen. Det har alltid funnits naturligt hos oss att vara lite ledare.

SAMLADE PÅ HOCKEYKORT

Mattias Zackrisson var redan som ung hockeynörd och samlade på hockeykort.

– Ja, absolut. Vi städade förrådet häromdagen och hittade pärmen, skrattar Mattias Zackrisson och fortsätter:
– Den finns kvar och det finns några riktiga gobitar i den pärmen. Det är vår pärm och den tänker jag hålla på ett tag till.

Vad låg bakom att du valde att sluta spela efter lumpen och att senare satsa på att bli tränare?
– Jag har alltid tyckt det varit lite roligt med hockeyskolor och vara ungdomsledare. Jag vet inte var det kom ifrån. När jag kom hem från lumpen slutade jag med hockey. En kille från Skå:s 94:or, Stefan Östlund, ringde och sa att dom behövde en hjälptränare eftersom dom bara var ett gäng pappor där. ”Är du sugen att hoppa på?”
– Jag åkte ner för att prova på och se vad det var för grabbar. Det var ett väldigt roligt lag och föräldrar, roliga killar på isen. Jag fastnade ganska direkt för just den gruppen. Dom trodde på mig där och då.

Resan gick sedan vidare till Djurgårdens U16-lag.

– Det blev först en sväng till i militären och då slutade jag med 94:orna i Skå. När jag var klar med det militära, kom hem och började jobba ringde Fredrik Grönberg från Djurgården. Han hade hört bra grejer om mig från Skå och undrade om jag ville ta deras 97-lag.
– Jag tänkte att det var hur stort som helst eftersom Fredrik fick det att låta som jag redan var klar för A-laget, skrattar Almtuna-tränaren och fortsätter:
– Han sålde in det där ruggigt bra. Jag hade i princip sagt ja i telefon innan jag sett laget. När jag kom dit hade vi åtta spelare och en målvakt. Det blev också en jätterolig resa och jag lärde mig hur mycket som helst. Det var också där jag egentligen började utvecklas som ledare.

Fanns det då en målbild, ”Så här vill jag bli som ledare”?
– Jag var så ung. Runt 21- till 25-årsåldern har man en bild av att man är så jäkla vuxen. Man kunde och visste allt. Jag var väldigt fyrkantig och allt var bara mitt.
– Det var också då jag förstod… Djurgården och främst Fredrik Grönberg trodde på mig som ledare. Han jobbade mycket med mig kring vad som var viktigt och att det var barn jag jobbade med. Det är ingen som läser dom här resultaten i Aftonbladet utan vi skulle jobba långsiktigt.
– En kille som då jobbade på kansliet, Mats Andersson, sa till mig ”Hur många av dom du tränar idag tror du når NHL?” Det fick mig att tänka till och bli lugnae som ledare.
– Jag tror inte jag satte min ledaridentitet då och den är inte klar än idag om jag ska vara helt ärlig. Jag känner att jag formas för varje år som går. Dels av att jag själv blev pappa för tio år sedan till att jag började mogna av det och blev mer balanserad i att vinna eller förlora och sådana saker.

När (William) Eklund kör sin snurrpass bakom mål upp mot första stolpen… Jag har sett den 30 gånger och jag blir frustrerad av att ingen har läst den ännu

Mattias Zackrisson om sin tidigare adepts patenterade framspelningsmodell

Du har jobbat med Alexander Holtz, William Eklund, Albin Grewe med flera, vad har dom gett dig som ledare?
– Dom har gett mig hur mycket som helst. Shit alltså… Även jag är morgontrött. Kommer 8.00 med tåget. Sedan kommer dom dit och då är det fullt kör och 200 procent direkt. Allt det här med att vara förberedd.
– Någonting som jag kanske inte heller hade förstått innan var att när jag åker till Hovet och går ut till HG (Hockeygymnasiet) på morgonen kommer dom från NHL-intervjuer, varit med i juniorlandslaget eller uppe i A-laget. Sedan är det jag som ska lära ut någonting till dom.
Det har då fått mig att vara på tå och nyfiken. Att jag då vill utveckla mig själv för att kunna utveckla dom. Att leverera en bra produkt så dom ska vilja gå Djurgårdens hockeyträning. Dom ska komma dit och tro på att är man i den miljön jag bedriver så kan man bli en bra hockeyspelare.
– Det är tack vare dom jag har jobbat så hårt och vilja prestera eftersom jag då jobbade med dom största talangerna.

Som ställde krav på dig antar jag?
– Ja, dom gjorde det. Annars hade dom tyckt jag var kass och dragit. Det här har varit jätteviktigt för mig. Utan dom hade jag idag aldrig varit tränare i Hockeyallsvenskan.

Kan du känna en viss stolthet också över att varit en del i dom här killarnas hockeyliv?
– Ja, jag är såklart jättestolt över att jag på något vis fått se deras resa inifrån. Jag tycker det är jättekul att se dom på tv eftersom jag vet hur dom tänker, tycker, frustrationen eller vad dom är besvikna på eller lyckliga för.
– När Eklund kör sin snurrpass bakom mål upp mot första stolpen… Jag har sett den 30 gånger och jag blir frustrerad av att ingen har läst den ännu.

HADE ANBUD FRÅN ANNAN KLUBB

Inför förra säsongen lämnade Mattias Zackrisson Djurgården för att bli assisterande tränare till Robert Kimby i Almtuna, där för övrigt brorsan Patriks svåger, Tony Mårtensson, är assisterande sportchef.

– Det var också en form av tur i oturen. Jag hade kommit överens med Djurgården om ett år till på J20. Sedan kom coronan.
– Det kanske säger lite om mina ambitioner. Jag har inte riktigt trott att jag varit redo för seniorhockey och aldrig sökt mig utanför Djurgården. Jag jobbade för att vara kvar i Djurgården under ytterligare några år eftersom jag trivdes så himla bra. Jag kände också att jag behövde bli lite äldre innan jag vågade prova på seniorhockeyn.
– Som jag sa kom coronan då vi egentligen bara en löjlig detalj ifrån att skriva på. När då coronan kom valde Djurgården att inte förlänga med mig. Det var väl ett genidrag i och med att hela juniordelen blev nedstängd.

Jag var sjukt nervös innan. Hur skulle spelarna ta emot mig som bara jobbat med juniorverksamhet och inte hade någon seniorerfarenhet överhuvudtaget att visa upp? ”Nu kommer en junistränare”.

Mattias Zackrisson om känslan när han blev seniortränare.

Almtuna var då inte först i ledet för att plocka till sig 35-åringen från Skå.

– I den vevan fick jag intresse från en annan klubb i Hockeyallsvenskan, vilket egentligen kom från ingenstans.
– Sedan har Tobias Pehrsson (Djurgårdens utvecklingsansvarige) jättestora anknytningar till Almtuna och helt plötsligt ringer Björn Danielsson (sportchef Almtuna) och frågar om jag var intresserad av en assisterande roll där uppe. Han bjöd upp mig på ett samtal. På den vägen var det.
– Så fort jag fick samtalet visste jag att jag ville börja jobba där eftersom – nu låter det klyschigt – jag sedan brorsan spelade i Rögle och åkte runt och blev crosscheckad av (Marcus) Ragnarsson alltid tyckt att Almtuna stått för någonting.
– Dessutom är det många spelare som gått via Almtuna till nästa steg. Att få vara där och se vad det är som gör det här kändes helt rätt. Det var helt rätt ställe för mig att ta steget in i seniorverksamheten.

Hur upplevde du det steget?
– Jag var sjukt nervös innan. Hur skulle spelarna ta emot mig som bara jobbat med juniorverksamhet och inte hade någon seniorerfarenhet överhuvudtaget att visa upp? ”Nu kommer en junistränare”.
– På något sätt blev det samtidigt lite lättare att jobba med seniorer. På juniorsidan måste man mer vara facit. Jag upplevde det så i alla fall. Där måste du komma med saker och lära ut. På seniorsidan tycker jag att det är mycket mer ge och ta. Som tränare behöver du inte sitta på alla svaren hela tiden.
– Du kan sätta dig ner på morgonen över en kopp kaffe för att prata igenom en situation. Sedan möts man på halva vägen.
– Så mycket som jag har lärt mig av spelarna i Almtuna har varit så viktig för min utveckling, att lyssna på deras historier. Jag trivdes jättebra med allt förra säsongen.

Då du kom till Almtuna var inte tanken att du skulle ta över som headcoach den här säsongen, hur gick tankarna när sportchefen Björn Danielsson ringde och frågade om du var intresserad av att ta över efter Robert Kimby?
– Jag fick en liten ”heads up” ut min kollega (Kimby) innan. Han berättade för mig att han inte tänkte fortsätta. Samma kväll ringde Björne och Tony och frågade om jag var sugen på att ta huvudansvaret. Det fanns egentligen ingenting att fundera på.
– Allt känns så rätt i den föreningen. Jag trivs så bra med ledningen, ledarna runtomkring laget, gruppen som är under kontrakt och dom vi jobbar på.

Nu hamnar du situationen att om det skulle vara tungt för Almtuna så är det du som får kritik och går det bra blir det hyllningar, vägde du in det innan du tackade ja?
– (Skratt) Det är lite så det är och det finns alltid med i tankarna. Jag tänkte det redan förra säsongen då vi hade någon tung period. Det är en del av att vara huvudtränare eller ledare. Du är en del av framgången men också en del av motgången. Du måste gilla det.
– Jag har inte tänkt att det skulle gå åt helvete någon gång och jag har varit om hockey så pass länge att jag förstår att det är en sjukt pressande miljö. Var jag nervös förra säsongen så är det klart att jag är det den här också.

Var vill du ta Almtuna den här säsongen?
– Mitt eget mål är att få Almtuna att sluta titta neråt i tabellen. Jag vill ändra på det och få tillbaka där dom var för sex, sju år sedan, att våga titta uppåt.
– Vi behöver inte drömma om SHL idag för där är inte föreningen ännu, men vi ska i alla fall börja titta upp mot topp åtta eller sex utan att få storhetsvansinne. Att våga vinna lite igen utan att vara så himla rädda för att förlora. Det skulle jag vilja jobba med den här säsongen.

Du bor i Huddinge, hur viktig är dom 50 minuterna från Uppsala för dig att stänga hockeyn med tanke på att du har en familj att komma hem till?
– Den är viktig för att stänga och jobba hockey. Jag har åkt väldigt mycket tåg och just det här att ta upp datorn, titta på klipp, läsa en bok som handlar om allt annat än hockey, lyssna på musik eller bara ta en tupplur innan jag kommer hem…
– Jag var jätteorolig för pendlingen, men i dag gillar den för det blir som egentid.

Klarar du av att stänga av då du kommer hem till familjen?
– På den tiden jag inte hade barn var det väldigt mycket hockey i skallen hela tiden. Så fort jag fick barn och är runt dom så stängde jag av hockeyn, vilket var ganska skönt. När dom somnade jobbade jag i gång igen.
– Det där har blivit så mycket bättre. Så fort jag klivit innanför dörren nu är jag med min familj eftersom det blir så mycket hockey ändå, avslutar Mattias Zackrisson.