”Var folk överallt på gatorna – tog en timme att åka 300 meter”

I serien med klassiska fotografen ”Stickan” Kennes bilder möter vi idag Modoikonen Per Svartvadet. Här berättar han om det klassiska SM-guldet 2007 och det otroliga mottagandet spelarna fick när de återvände till Ö-vik och möttes av fansen som väntat nästan 30 år på ett guld. 

I serien med Stickan Kennes bilder har fotografen själv valt ut en bild på Per Svartvadet, Modos lagkapten och kanske viktigaste spelade då laget vann guld säsongen 2006/07. Dessutom vann han Guldpucken som ett bevis på att han var Sveriges bästa spelare den säsongen. 

”Han var fantastiskt bra i det slutspelet, men när vi skulle fotografera var det en jäkla tjattergubbe (skratt). Han kom alltid med kommentarer till allt jag gjorde samtidigt som han är en skön person. Jag är inte förvånad över att han är på Radiosporten eftersom han har kunskapen och, som sagt var, har förmågan att tjattra.

Han var en bra gubbe på alla sätt och vis både i landslaget och Modo, en riktigt duktig spelare. Sedan träffade jag honom som ledare i Modo, men han svarade aldrig då jag ringde. Det kunde vara ett helvete att få tag på honom när vi skulle dit upp och plåta.”

Om man kan tala om en jackpot i ishockey så kan man nog säga att Svartvadet fick det säsongen 2006/07. Svensk mästare, vinnare av Guldpucken, elitserien All-Star Team, bästa målgörare och poängplockare i slutspelet.

– Jag tycker trots allt att första säsongen då jag kom tillbaka från NHL är min bästa. Det kändes som att jag hade utvecklats enormt mycket där borta. Det kändes otroligt bra och känslan var att jag kunde göra mer eller mindre vad jag ville på isen då det var match. Tyvärr bröt jag foten efter halva säsongen och missade resten av matcherna det året.
– När vi vann 2007 hade vi flyt hela tiden. Både jag och laget blev bättre och bättre ju längre säsongen gick. Jag är ingen målskytt eller poänggörare av rang men i playoff gjorde jag rätt saker bra och var i bra form. Jag gillar att vara i fokus och ta initiativ och ansvar så då passar playoffhockeyn mig ganska bra.

”FICK HÖRA ATT DET VAR MÅNGA GAMLINGAR I LAGET”

Jag antar att du värdesätter Guldpucken relativt högt?
– Man är så beroende av sina medspelare om det ska gå bra och att du ska få en sådan grej som Guldpucken. Nu med facit i hand, när karriären är avrundad så är det en stor grej och ett kul bevis på att man var ganska delaktig i vissa avgörande lägen av säsongen. Så det är något som jag är jättestolt över.

Per Svartvadet. Foto: Stickan Kenne

Vad minns du bäst från finalspelet mot Linköping den säsongen?
– Vi kom in ganska fel och förlorade första matchen. Men vi kände väl egentligen aldrig att det skulle vara någon fara eftersom vi hade en ganska bra energi i gruppen och trodde på det vi gjorde.
– Hela tiden fick vi höra att det var många gamlingar och föredettingar i laget. Det var ingenting som vi själva kände utan tvärtom, ju mer vi kommer att få spela ju mer kände vi att det är vi som kommer vara de som avgör finalmatcherna.

Var det en lugn kväll efter ni vunnit guldet?
– Modo har fostrat många duktiga spelare efter guldet 1979. Det har varit nära att vi skulle vinna både 1994 och 1999. Vi och hela klubben törstade verkligen efter det här guldet, speciellt då vi hade fått vittring på det.
– Det var som en bomb briserade och när vi flög hem till Ö-vik var det helt fantastiskt. Vi landade vid ett och överallt var det folk ute på gatorna och det tog väl en timme att åka 300 meter till arenan. Det var marschaller utställda två mil utefter E4:an och mottagandet både på flygplatsen och i stan var fantastiskt.
– Folk måste bjuda till vid sådana här tillfällen om det ska bli en sån här fantastisk inramning och det gjorde de verkligen. Det visar vad det här guldet betydde för alla här uppe.

”KAN FORTFARANDE KÄNNA ATT JAG VILL FORTSÄTTA SPELA”

Per Svartvadet spelade i Modo, där han dessutom hela tiden var lagkapten, fram till 2010/11. Då satte tarmsjukdomen ulcerös kolit stopp för vidare spel.

– Jag hade haft sjukdomen sedan hösten efter guldet 2007. Sjukdomen gjorde att jag blev tvungen att ta beslutet att lägga av under säsongen 2010/11, vilket aldrig är kul. Men så är det ibland. Då gäller det att vara ganska jordnära och förberedd på att karriären kan ta slut. Trots allt var jag ändå 35 år då och förstod att det närmade sig ett slut.
– Jag kan fortfarande känna att jag vill fortsätta spela, känna den där nerven, täcka skott och göra mål. Helst vill man väl fortsätta lira hela livet. Jag har ju turen att jobba med mina gamla kollegor i Modo, men det är just det här spelmomentet som jag saknar.

Här kan du beställa ”Stickan” Kennes bok, ”Svenska Hockeyadeln”: http://www.stimar.se/