Landslagsmannen som blev framgångsrik företagare

Han var landslagsspelaren som kombinerade idrotten med studier på Chalmers. Något som senare ledde till en framgångsrik karriär i företagsbranschen efter att han hängt upp skridskorna för gott. I dagens Old School Hockey möter vi förre Almtuna-, Frölunda- och Södertäljespelaren Arne Carlsson.

Arne Carlsson, ”Lången” kallad, var en av Sveriges bästa backar i slutet av 1960- och början av 1970-talet. Hans stora genombrott var vid VM 1969 i Stockholm där han tillsammans med backar som Lars-Erik Sjöberg, Bert-Ola Nordlander, Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg och Kjell-Rune Milton spikade igen framför Leif ”Honken” Holmqvist.

I dag bor Arne Carlsson söder om Stockholm. Old School Hockey reste dit för att hälsa på backfyndet som Västra Frölunda en gång i tiden fick från Uppsalaklubben, Almtuna.

– Uppsala var en bandystad, från början genom IFK Uppsala och så småningom kom även Sirius. Hockey fanns egentligen inte där innan vi smågrabbar tyckte det var kul att spela på naturisarna som fanns där.
– Efterhand bildades ett antal småklubbar runtom i Uppsala. Egentligen var det en hockeyklubb i varje stadsdel, där Almtuna var en, Vesta en andra, Sirius en tredje och UIF (Uppsala IF) en fjärde. Det var fem, sex distriktsklubbar i Uppsala som drog igång. Vi tyckte hockeyn var mer spännande än bandyn. När vi kom upp på juniornivå blev det mer hockey än bandy.

Hur gammal var du då det blev aktuellt med hockey?
– Jag kanske var i tioårsåldern. Då var det mer spontanhockey på naturisarna. Strax därefter blev det mer organiserad pojklagshockey.
– Det ska också sägas att vi tog intryck av stockholmshockeyn med Djurgården där bland andra tvillingarna (Hans och Stig Tvilling), Lasse Björn, Rolle Stoltz och ”Lill-Lulle” Johansson spelade.

Arne Carlsson A-lagsdebuterar i Almtuna säsongen 1959/60, då klubben ligger i det som då hette Division 2.

– Jag var 15 år då och vi spelade uppe på Fålhagen. Jag träffade vår lagledare i juniorlaget häromåret, ”Kina”. Han sa: ”Jag var med då du debuterade i Almtuna.” Han berättade att jag då var så nervös att det lät som trumslagare när klubban skakade i isen.

LÄSTE PÅ CHALMERS

Även om Arne Carlsson var back så spelade han i Almtunas så kallade B-kedja tillsammans med Roger Bohman och Boris Alvarsson (i dag: Estliden) när laget avancerade till högsta serien säsongen 1961/62.

– Det stämmer. Jag hade varit sjuk en period i lunginflammation och var borta i en månad. När jag sedan kom tillbaka var det full besättning bland backarna. Då fick jag spela i kedjan med dom grabbarna.

Hur minns du i dag tillbaka på den här resan då ni går upp i högsta serien?
– Stommen var från juniorlaget i Almtuna plus studenterna som kom till Uppsala för att studera. Det var en härlig resa och vi visste inte bättre än att det var kul att lira helt enkelt. Allt var helt och hållet i en eufori och ingen trodde väl att det skulle lyckas, men det gjorde det. Det var ett kompisgäng som var basen i det hela och det var en härlig spirituell period.

Första matchen i allsvenskan för Arne Carlsson och Almtuna var mot Brynäs på Studenternas i Uppsala. Gävlelaget vinner med 5-7.

– Det var utomhus och på en förlängning av bandybanan på Studenternas. Vi spelade jättebra, men sedan började det snöa. Då begärde Thure Wickberg i Brynäs plogning mitt under matchen. Vi ledde då med ett par, tre mål men i och med plogningen så slog Brynäs till och vände matchen. Givetvis var det en besvikelse. I alla fall var ishockeyintresset jättestort i Uppsala då.

Det blir bara en säsong i högsta serien för Almtuna.

– Vi var helt enkelt inte riktigt mogna för att spela där och för amatörmässiga. Sedan fick vi (Berndt) ”Skräcken” Carlsson och hans insats i målet var lite till och från. Det var kanske där som det brast lite grann.
– Sedan hade vi några killar som slets mellan bandyn och hockeyn. Inte minst ”Askis”, Carl-Erik Askelöf. Han spelade både i Sirius och landslaget i bandy. Han valde bandyn i första hand. Det här gjorde att det kanske inte blev så homogent som vi hade tänkt oss.

Inför säsongen 1964/65 lämnar Arne Carlsson Almtuna. Ny klubbadress blev Västra Frölunda.

– Min gamle backkompis i Almtuna, Lasse Pettersson, hade en farbror som hette Åke Pettersson. Han var sportjournalist på Uppsala Tidningen och var dessutom simtränare precis som en vän till honom, Bosse Alm. Det var då klart att jag skulle till Göteborg. Jag hade gått ut gymnasiet 1963, gjort lumpen och nu sökt till Chalmers.
– Den här historien kom till Bosse Alms kännedom. Vi hade någon simträning i Fyrisbadet med Åke Pettersson, men även Bosse Alm var där. Han frågade om jag skulle spela någon hockey i Göteborg. GAIS var aktuellt, men även Chalmers hade ett lag i Division 3 vid den här tiden som jag funderade kring.
– Bosse Alm sa att han skulle ringa ”Bittan” Johansson i Frölunda eftersom han kände honom. Han ringde ”Bittan” och sa att den där Carlsson var på väg ner. Jag hade fixat med skolan samtidigt som jag och en polare letade lägenhet där nere. Då ringer ”Bittan” och frågar om det stämde att jag var på väg ner till Göteborg. När vi sedan var ner och tittade på lägenhet åkte jag förbi och träffade ”Bittan”. På den vägen var det.

”SKREV TOLV TENTOR PÅ 15 DAGAR”

Övergången var inte direkt någon dyr historia för Frölunda.

– Övergångspengarna då var att Frölunda skulle spela en vänskapsmatch mot Almtuna hemma i Uppsala. Det vart match och runt 6-7 000 åskådare var på plats trots att det var tidigt på säsongen. Frölunda kunde mönstra upp ett lag med gamla landslagsspelare som (Gert) Blomé, ”Sura-Pelle” (Pettersson) och Lasse Lundwall. Sedan var även killar som Roger Olsson, (Leif) ”Blixten” Henriksson med flera med.

Hur gick det att kombinera det här med en ganska tuff skola och ishockeyn?
– Det gick bra så länge vi tränade tre gånger i veckan och hade två matcher. Sedan kom det här med landslaget. Det kunde hända att vi var borta upp till en månad då vi var i väg på VM-turneringar.
– Andra året jag gick på Chalmers, 1967, gick det bort ganska mycket. Då hade jag spökskrivare som tog anteckningar från föreläsningarna. Det var en kille som hette Tore Andersson och som hjälpte mig på det sättet.
– Det var tufft och jag kommer ihåg att jag gjorde tio eller tolv tentor på 15 dagar eftersom jag någonstans i juni fick ta igen alla tentamen som jag missat under året, men jag fixade det.

Redan under Arne Carlssons första säsong i Västra Frölunda vinner klubben sitt första SM-guld i ishockey.

– Laget hade byggts upp under flera säsonger. Dels med killarna som jag tidigare nämnde, men sedan fylldes det på Roger Olsson från Västerås, som var juniorlandslagsman, ”Blixten” Henriksson från Bofors. Sedan hade vi även målisarna Ingemar Caris och Eine Ohlsson som båda var mycket bra.
– Lasse Lundwall var spelande tränare. En mycket seriös och bra tränare som kunde se hur man kombinerade ihop lagdelarna. Vi hade inte femmor på den tiden utan spelade med två backpar och tre kedjeformationer. Det där kunde han kombinera ihop väldigt väl.
– Sedan kom vi nya in och ville uppåt samtidigt som dom gamla ville behålla sina platser. Det blev en sorts kamp däremellan. Dessutom hade vi ”Sura-Pelle” som mer visade i sitt spel hur vi skulle agera. Han kunde lägga en passning på 30 meter mitt på klubbladet. Han blev även förbannad om man inte träffade hans klubblad. Förbannad är kanske inte rätt ord, men han kunde läxa upp en i alla fall.

Sista säsongen i Västra Frölunda, 1968/69, svarar Arne Carlsson för sju mål och totalt 24 poäng på 28 matcher i en tid när man bara räknade första assist. Dessutom var han lagkapten i Frölunda.

– Fortfarande var det så att Lasse Lundwall var härförare. Som lagkapten var annars min roll att dra igång dom unga grabbarna och försöka peppa upp dom inför matcherna.

Arne Carlsson.Foto: Arkiv

Var det här toppen på din karriär som spelare?
– Kanske. Sedan blev det mer med jobbet och så vidare. För mig funkade studierna och hockeyn väldigt väl ihop eftersom studieformen på högskolan inte fungerar så att du jämt måste vara där. Jag kunde själv disponera min tid.
– Redan 1968/69 ville jag till ett industriföretag. Jag fick en del erbjudanden från Frölunda, men inget som jag tyckte passade mig väl. Däremot var Västerås och det som då hette Asea aktuellt. Djurgårdens fanns med, men där fanns inte riktigt industrin med. Till och med Hammarby var med och även Färjestad låg på. Sedan var det då SSK med Scania i ryggen.
– När man sedan började jobba var det ett åtta till fem jobb, träning och familj. Det här blev väldigt tungt. Då kunde man heller inte prestera så bra, men 1970 vill jag påstå att jag gjorde ett bra VM i alla fall.

VALDE SSK – FÖR JOBBETS SKULL

Anledningen till att Arne Carlsson valde att flytta till Södertälje var alltså arbetssituationen.

– Ett par av anledningarna till att jag valde Södertälje var Kjelle Svensson och ”Stisse” Johansson som jag spelat ihop med i landslaget. Dick Yderström, Mats Hysing och Hasse Carlsson hade också varit med i landslaget, men det var i första hand Kjell Svenssons förtjänst att jag flyttade dit eftersom han berättade mycket om Scania. Då var det också en mycket nära relation mellan just Scania och SSK.
– I SSK spelade Thommie Bergman och jag som backpar inledningsvis. Han kom som junior till Södertälje så jag var med och spelade in honom i landslaget. Lite senare spelade jag även med Anders Eldebrink. ”Walle”(Mats Waltin) spelade jag också ihop med ett tag. ”Eje” Määttä (Garvis) fanns också där liksom Janne Schullström, men dom spelade jag aldrig tillsammans med. Senare kom även ”Böna” (Björn Johansson) och Sverker Torstensson.

Sverker Torstensson minns många för hans heta temperament som ibland kunde få oanade konsekvenser.

– (Skratt) Sverker Torstensson var en härlig typ måste jag säga. En mer muskulös kropp får man leta efter. Han var stor och stark, men sedan hade han ett temperament som kunde göra att han gick över styr.
– När jag sedan var ordförande i Södertälje värvade jag hit hans grabb (Robert Torstensson), liksom min grabb (Ricky Carlsson), som då spelade i HV 71. Då kom Sverker upp igen så vi sågs en del, men efter det har vi inte träffats på många år.

Arne Carlsson i SSK-tröjan.Foto: Arkiv

Säsongen 1972/73 får Södertälje silver efter en dramatisk sista omgång där SSK är svenska mästare inför den tredje och avslutande perioden, men Leksand lyckas vända ett underläge mot Brynäs som gör att de istället blir svenska mästare.

– Då hade vi ”Tjalle” Mild som tränare. Han var mer känd som fotbollsspelare även om han också var en bra hockeyspelare. Nu var ”Tjalle” kanske inte bästa tränaren taktiskt, men jag tror aldrig att jag varit så vältränad som under hans tid som tränare. Vi var ett tungt och vältränat lag samtidigt som vi var många stora grabbar. Det var som att bara vi satte ut grillorna på isen så vann vi.
– Danne Landegren hade kommit med i laget liksom Kjell-Arne Wickström från Skellefteå och ”Poppen” Burlin. Även ”Lill-Stöveln” Öberg och Hasse Carlsson var med. Hasse var världens snabbaste framåt, men hade 100 kilo ryggsäck hemåt, skrattar Arne Carlsson och fortsätter:
– Sedan var det snöpligt när Leksand vänder och vinner mot Brynäs, men det här var en också en härlig idrottstid.

Hur mycket koll hade ni under er match mot Timrå på hur det gick mellan Brynäs och Leksand?
– Vi hade koll hela tiden. Informationen kom väl från någon radio så hur det gick där fick vi hela tiden rapporter om och det var inte så roligt när vi gick av isen.

”STRÖMBERG FÖRDE SVENSK HOCKEY FRAMÅT”

Arne Carlsson spelade i Södertälje SK fram till och med 1977. Under den här perioden började sakta men säkert klubbens framgångar halta betänkligt.

– Det hade funnits en bra styrelse där många var kunniga på det här med värvningar. Går du tillbaka till gamla UK så var det många Södertäljekillar. Inte minst då (Folke) ”Masen” Jansson. Han kunde hitta lite killar från både ”korsan och tvärsan”. I Norrland hittade han bland annat ”Garvis” Määttä. Hans bror Sören kom väl med av bara farten. Kjell-Arne Wickström kom också där uppifrån. Sedan hade han Surahammar där han plockade ”Stisse” Johansson och ”Nille” Schillström. Nerifrån landet fick vi ”Böna”, Sverker och Steffen Andersson.
– Mats Waltin från Göta, men han var även juniorlandslagman i fotboll och spelade då för Brommapojkarna. Jag är glad att han kom till SSK nu så han kan vara med och släcka alla sorger och bedrövelser som varit senaste säsongen. Han har varit Enhörna-bo sedan han kom hit även om han inte varit i Södertälje under vinterperioden.
– I slutet av min tid som spelare i klubben misslyckades man sedan att få ihop ett bra lag och värvningarna var inte längre så skarpa. Givetvis märktes det på resultatet.

Varför slutade du 1977?
– Jag hade redan börjat ”chefat” på Scania, 1973 eller något ditåt. Sedan blev jag erbjuden jobb som platschef uppe i Luleå. Det var anledningen till att jag slutade, men jag och ”Stisse” hade lagt av redan 1975.
– En kompis till mig, Curre Lindström, hade kommit hit efter att ha tränat Hammarbys pojklag, men det gick inte särskilt bra här. Då hoppade Kjelle (Svensson) in som stöttning till Curre. Då ringde Kjelle eller om det var Richard Fagerlund till mig och frågade om jag inte skulle hoppa in och spela igen.
– ”Stisse” och jag åkte ner och vi tränade två gånger innan vi hoppade in. Jag tror att det var mot AIK, som var ganska bra då. Både ”Stisse” och jag gjorde en kanonmatch och fortsatte spela hela den säsongen. Sista året spelade jag sedan med Anders (Eldebrink) som då hade kommit upp från juniorlaget. Det är 17 år mellan oss och jag var äldst i elitserien.
– Jag hade någon tanke på att jag kanske skulle bli tränare, men när det här erbjudandet i Luleå kom valde jag att satsa på jobbet. Det jobbet kunde man aldrig heller kombinera ihop med spel.

Arne Carlsson får chansen att VM-debutera i Wien 1967 där Sverige spelar hem ett silver.

– För mig var hela turneringen egentligen en stor fest och så småningom vann vi silver där. Det jag framförallt minns är att det var en väldigt stor uppståndelse för att Kanada hade med Carl Brewer. Han kom från NHL (Toronto) och åkte ut först på uppvärmningen för sig själv och barhuvad, som vi var vid den här tiden. Man ville ju synas inför publiken på läktaren, säger Carlsson med ett skratt.
– Han tränade inte ens med sitt lag och det var en gloria kring den här gubben eftersom NHL vid den här tiden var något ouppnåeligt. Det bestående intrycket från turneringen är nog ändå Carl Brewer.

Arne Strömberg.Foto: Bildbyrån

Hur var Brewers insats i turneringen?
– Han fick mycket gratis och det var också, när man får ett sådan rykte som han hade, lätt för honom att spela. Det var ingen forward som ville gå in i närkamp med honom. Inte ens ryssarna.

Coach under större delen av Arne Carlssons tid i Tre Kronor var Arne Strömberg, som avled 1988.
– Om man ska prata ishockey och den generation som jag växte upp så var det han som förde svensk hockey framåt. Han var en oerhört välutbildad man, allmänbildad, språklig och talade tyska, engelska och svenska jättebra. Dessutom var han en stor analytiker.
– Ska man tacka någon för svensk ishockey så ska man börja med att tacka Helge Berglund som fick med sig sina partikamrater att börja bygga ishallar runt om i Sverige. Det var då hockeyn växte. När sedan Arne Strömberg var coach i landslaget blev han en förebild för många tränare. Jag är full av beundran för honom landslagsmässigt.

”STOD TANKS PÅ GATORNA”

Arne Carlsson fick även vara med och spela VM på Johanneshovs Isstadion i Stockholm både 1969 och 1970.

– VM 1969 skulle gått i Tjeckoslovakien. Jag minns att vi var över och spelade träningsmatcher i Tjeckoslovakien 14 dagar, tre veckor efter invasionen. Prag och Tjeckoslovakien var det ställe på östsidan som man helst ville åka till. Att äta rödbetssoppa i Sovjet var inte alltid så jättetrevligt. Berlin var annars Arne Strömbergs favoritställe att åka till på läger eftersom det aldrig blev något strul utanför eftersom man inte kunde göra annat än att spela hockey där.
– Prag var den stad som var mest lik väst, ljus, fin, glada människor, fina kläder och så vidare. Men när vi kommer dit möts vi av ett land i sorg. Vi såg till och med tanks på gatorna och man blev överhuvudtaget nedstämd.
– Det var nog bara månader innan som vi fick reda på att den här VM-turneringen skulle spelas i Sverige. VM på hemmaplan var en folkfest med fullt hus på Hovet. Folk i varenda stuga tittade på matcherna på TV. Vi bodde ute på Saltsjöbaden och det var folkfest även där ute. Folk stod och viftade med flaggor och så vidare.

Arne Carlsson i Tre Kronor-dressen.Foto: Arkiv

Hur upplevde du stämningen mellan Sovjet och Tjeckoslovakien utanför isen?
– Vi visste inte mycket vad som hände utanför isen. Vi hade däremot en väldigt bra relation till tjeckerna. Jag, ”Lill-Strimma” (Svedberg) och Håkan Wickberg vart till och med hembjudna en kväll till (Vaclav) Nedomansky när vi var i Prag.
– Sedan såg vi matcherna mellan Sovjet och Tjeckoslovakien på TV och där såg man ju att det var rena kriget.

Ett speciellt mål minns Arne Carlsson extra väl i vinstmatchen mor Sovjet.

– Det stod 1-1 och jag åkte ut tillsammans med en ryss. När vi sitter där och tiden börjar gå ut. Då det är några sekunder kvar får ”Strimma” tag på pucken vid eget mål. Han åker uppåt samtidigt som jag och ryssen kommer ut från utvisningsbåset. Ryssen krockar med domaren och jag blir alldeles naken. Så när ”Strimma” kommer in i zonen passar han mig så jag kan slå in pucken. Det här var enda gången jag varit med och slagit Sovjet (2:20 in i detta klipp).

VM 1973 i Moskva var det dags för Arne Carlsson att spela tillsammans med ytterligare en blivande storback.

– Börje Salming. Han blev proffs efter den turneringen. Vi spelade i samma backpar och det var härligt att spela tillsammans med honom. Han var en fantastisk lirare och skridskoåkare redan då, trots att han bara var 21 eller 22 år då. Dessutom var han naturligtvis offervillig.
– Det var enkelt att spela med honom och dom misstag jag gjorde tog han hand om. Jag hade överhuvudtaget tur landslagsmässigt för innan Börje spelade jag ihop med ”Strimma”.

DOPINGMISSTAGET I HELSINGFORS

Arne Carlsson.Foto: Arkiv

Vid VM 1974 i Helsingfors är Tre Kronor med om sitt första dopningsfall då Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson fälls för att tagit hostmedicin innehållande Efedrin.

– Kjell Svensson var förbundskapten då. Först var det ”Lill-Pröjsarn” som åkte dit på dopningsprovet. Kjelle var förundrad över det hela och jag minns att han tog in ”Lill-Pröjsarn” på ett möte och då ville han att jag skulle vara med. Då fick ”Lill-Pröjsarn” lägga tre fingrar på bibeln och säga: ”Jag har inte dopat mig!”
– Han hade ju inte gjort det utan det var läkaren som inte hade läst igenom innehållet och sett att Efedrin fanns på dopningslistan. Tack vare det torskade vi med 5-0 mot Polen. Det var väldiga skriverier i Finland om det här, men bara några dagar efter åkte finske målvakten (Stig Wetzell) också dit. Han påstod att han hade käkat bananskal och på den vägen fått i sig Efedrin.
– Innan vi fick reda på att det var en fadäs av landslagsläkaren Nils Rehn, som för övrigt var en fantastisk människa, gick vi i laget och tittade snett på varandra, vilka hade tagit och vilka hade inte tagit. På så vis var det en nedtryckt stämning. Det där löstes upp när finnen åkte dit och Nisse Rehn erkände det hela.

Hade du chansen att spela mer i Tre Kronor efter VM 1974?
– Då var det ”Sura-Pelle” (Ronald Pettersson) som tagit över som förbundskapten och han hörde av sig, men då hade jag bestämt mig för att nu fick det räcka med landslagsspel. Jag var 32 år då, vilket var en hög ålder för en landslagsspelare då.
– Då hade jag bestämt mig för att satsa på en civil karriär inom Scania. Hockeyn och landslagsspelet tog för mycket tid och man var för mycket borta. Även om man kom hem två eller tre på natten, som det kunde vara efter norrlandsmatcherna, så gick man till jobbet klockan åtta.

Old School Hockey bad Leif ”Honken” Holmqvist berätta hur Arne Carlsson var som back. Hans beskrivning var att Carlsson var lugn, säker, pålitlig, bra kompis och så vidare. Men han lade också till att täcka skott inte var Arne Carlssons grej. Det gick så långt att ”Honken” sa till Carlsson att det var bättre att han höll sig undan när skotten kom.
– (Skratt) Jag var en mer tänkande back och hade lärt mig lite små tricks hur man skulle hantera klubban. När forwards kom stoppade jag klubban mellan benen på dom så man inte kunde snurra runt mig hur som helst. Själv tycker jag att min offensiva speluppfattning var bra och att läsa spelet var min styrka.
– Sedan vet jag inte det där med att täcka skott. Det har säkert ”Honken” rätt i, men jag försökte i alla fall. Jag vet att vid VM 1969 eller 1970 blev TV nedringt för att jag just hade täckt skott tydligen

Foto: Ronnie Rönnkvist

Hur har livet sett ut efter karriären som spelare?
– Det började alltså med att jag blev platschef på Scanias fabrik uppe i Luleå. Efter det flyttade vi till Oskarshamn där jag blev platschef för den fabriken. Sedan slutade jag på Scania och flyttade tillbaka till Göteborg, kanske lite på grund av nostalgi. Där blev jag tillvekningschef för SKF-Norden. Där jobbade jag ett och ett halvt år innan jag blev chef för Volvo-Torslandaverken med 10 000 anställda. Det här var ju Nordens största fabrik.
– Där satt jag några år, men sedan ringde Leif Östling på Scania och berättade att man hade ett jobb ledigt nere i Holland. Han frågade om jag ville komma tillbaka och det tyckte jag lät trevligt. Då blev jag VD för Scanias fabrik i Holland. Efter tre år åkte jag hem och blev inköpschef för Scaniadivisionen. Efter det flyttade jag ner till Sydamerika under sju år. Först var jag teknisk chef, men sedan blev jag VD för verksamheten där nere. Vi bodde i Sao Paulo, men hade ansvaret för hela Sydamerika. Sedan åkte jag hem och blev styrelserepresentant.
– Efter att jag fyllt 70 år, Wallenbergs-företagen säger att man ska lägga av då, vilket jag också gjorde. Nu är jag bara med i Vägföreningen här ute där jag bor.
– Nu jobbar jag lite med nystartsföretag från framförallt KTH och sedan spelar jag en hel del golf också, avslutar Arne Carlsson.