Tacklingsmaskinen från öst – som hamnade i Sverige

Med sitt fysiska, kompromisslösa spel blev Darius Kasparaitis en av NHL:s mest hatade spelare på 1990-talet. I den här veckens Old School Hockey berättar den Litauenfödde backen bland annat om sina duster med Eric Lindros, sin koppling till Sverige – och varför han valde att nobba AIK i slutet av karriären.

Darius Kasparaitis växte upp i den numera litauiska Elektrénai, en stad som idag har runt 14 000 invånare och ligger placerat mellan Vilnius och Kaunas. Mest känd är staden i dag för att man fostrat flera bra hockeyspelare. Förutom Kasparaitis kan nämnas Dainius Zubrus, som spelar för New Jersey Devils i NHL.
– Det var väldigt enkla förhållanden för en idrottskille som jag hemma i Elektrénai. När jag växte upp var det fortfarande Sovjet. Vi hade en av dom första ishallarna i vår stad och det tror jag var ett stort plus för mig eftersom det var anledningen till att jag började med hockey.
– Eftersom det var just på Sovjettiden hade vi inte speciellt mycket, men vi visste heller inte så mycket annat så på det sättet var min uppväxt ganska enkel.

Du är väldigt ung då du lämnar Elektrénai och flyttar till Moskva för att spela med Dinamo. Hur upplevde du den här flytten?
– Jag var faktiskt bara 14 år när jag flyttade till Ryssland för att fortsätta min hockeykarriär. Jag minns att första året var tufft. Jag saknade mitt hem och mina föräldrar. Det var ganska jobbigt för mig att vara ensam och jag var fortfarande bara ett barn.
– Det brukar alltid tag några år att vänja sig vid att vara ensam och framför allt bo i en stor stad som Moskva. Å andra sidan höll jag på med sport och det kom även andra killar från andra städer och länder till Moskva för att spela hockey. Vi tillbringade mycket tid tillsammans. Bland annat var vi i Sverige, men vi gjorde även många andra saker tillsammans.
– Det var en kul tid, men det var fortfarande Sovjetunionen då så det fanns inte så mycket annat att göra för oss än sporta. Jag minns också att man alltid var hungrig, skrattar Kasparaitis och fortsätter:
– Ni vet jag var en 16-årig kille som växte och behövde mycket mat, men nu när jag ser tillbaka på tiden som barn uppskattar jag den.

VANN OS-GULD

Darius Kasparaitis debuterar i Dinamo Moskva redan säsongen 1988/89 då han alltså bara är 16 år. Han stannade i klubben och landet fram till och med början av säsongen 1992/93.
– Mitt bästa minne från åren i Dinamo var då vi vann mästerskapet 1991. Annars är nog bästa minnena när jag som 16-åring, då jag fortfarande gick på gymnasiet, fick chansen i att spela i A-laget några matcher. Jag fick vara med och spela om mästerskapet och spela mot spelare som Sergej Makarov, Vladimir Krutov och Igor Larionov när vi spelade mot Röda Armén (CSKA Moskva).
– Jag minns fortfarande hur för förväntansfull och nervös jag var. Dagen efter gick jag till skolan och man sa att mitt namn hade varit med i tidningen vilket gjorde mig väldigt stolt, säger Kasparaitis med ett lätt skratt.

Coach för Dinamo Moskva när Kasparaitis etablerade sig i klubben var Vladimir Jurzinov, en person och ledare som har betytt mycket för honom.
– Att har en coach som Jurzinov har hjälpt mig mycket. Han var en blandning mellan det gamla sättet att coacha i Sovjet och den nya.
– Jurzinov var bra med oss unga spelare och det sätt som han hanterade oss på gjorde att vi fick fram många unga spelare.

OS-guld i Albertville 1992. Till vänster om Kasparatis syns Jevgenij Davydov, som senare kom att spela i Brynäs.
Foto: All Over Press

Vid JVM i tyska Füssen och Kaufbeuren 1992 vinner OSS (Oberoende staters samvälde) guld före Sverige och USA. Darius Kasparaitis utses till turneringens bästa back. Bästa forward blev för övrigt Michael Nylander.
– Jag kommer inte ihåg hela laguppställningen, men jag minns att vi hade ett väldigt bra lag och framför allt en väldigt bra defensiv. Att vinna guld var givetvis stort. Vid den här tiden var det inget annat som räknades i Sovjetunionen än att vinna guld. Att komma tvåa var en besvikelse.
– Sverige hade också ett väldigt bra lag med bland andra Markus Näslund och Peter Forsberg. Många av spelarna som var med i den här turneringen kom senare att spela i NHL. Det var inte bara bra spelare från oss och Sverige utan även USA, Kanada och Finland hade väldigt bra lag.

Var Junior-VM första gången du spelade mot Eric Lindros?
– Ja, och jag kommer mycket väl ihåg första gången jag spelade mot Eric Lindros. Vi visste att han var en stor spelare och hade en stor potential. Varje gång vi spelade mot Kanada visste vi att det skulle bli annorlunda matcher, men vi hade spelare som bland annat jag själv som kunde tackla. Så vi kunde hantera dom här stora pojkarna, ”you know”.

Eric Lindros knockades av Darius Kasparaits 1998.

"MÅNGA TROR ATT VI VAR OVÄNNER..."

Darius Kasparaitis och Eric Lindros hade flera duster mot varandra även i NHL. Bland annat tacklade Kasparaitis Lindros så hårt att han inte kunde spela på 18 matcher. Men längre fram i karriären skulle de båda bli lagkamrater i New York Rangers.
– Vi var aldrig i fajt med varandra, men vi hade lite meningsskiljaktigheter mellan varandra. Det är en del av hockeyn.
– Många tror att vi var ovänner, men det var mera så att vi båda spelade på ett likvärdigt sätt. Det blev flera krig mellan oss eftersom vi spelade i samma division och då spelade mot varandra en hel del. Jag spelade för Pittsburgh Penguins och Lindros för Philadelphia Flyers och våra klubbar var dom värsta rivalerna. Jag tacklade och satte mycket press på honom vilket gjorde att folk trodde att vi hade en egen match mot varandra, men det var faktiskt så att det här bara hände.
– Jag spelade sedan med Eric i Rangers några år och vi blev väldigt goda vänner. Det här är, som jag sa, något som inte är alldeles ovanligt när man möter samma spelare så många gånger. Han var en väldigt bra spelare och över huvud taget har jag en stor respekt för andra spelare.

Åter till säsongen 1991/92. Den då 19-åriga Darius Kasparaitis blir kallad till OS-spel i Albertville av Viktor Tichonov. Turneringen slutar med att OSS vinner OS-guldet.
– Jag var väldigt överraskad när jag kom med. Först blev jag väldigt besviken då vi kom från JVM, Aleksej Kovaljov och Aleksej Zjitnik kallades till träningslägret innan OS vilket jag inte gjorde. Jag hade ändå varit bästa back i JVM, men Aleksej Zjitnik spelade för Red Army vilket kanske gjorde att man kallade honom.
– När jag var hemma på ett träningsläger med Dinamo kom en av mina coacher till mitt rum och sa att jag skulle åka till landslagets träningsläger i stället. Jag blev väldigt glad givetvis och just då trodde jag inte att jag skulle få den här chansen att vara med i OS.
– Att få chansen i min ålder att åka till ett OS och representera landslaget och dessutom vinna guldet var stort. Som jag minns det hade vi ett väldigt ungt lag förutom Andrej Chomutov och Vjatjeslav ykov. Vi så stor press på oss att vi måste vinna. Det gjorde att det blev väldigt stort när vi vann guldet även om vi egentligen inte tillhörde något land i den turneringen.

ÅKTE ÖVER ATLANTEN

Tommy Söderström har berättat att han upplevde det som en ganska tråkig turnering då ni bodde ganska långt ifrån själva OS-byn. Upplevde du samma sak?
– Jag kommer inte ihåg många sådana saker från turneringen och jag kommer inte direkt ihåg var vi bodde. Det jag kommer ihåg mest från olympiaden var att jag och Aleksej Kovaljov åkte iväg och åkte skidor en dag. Hade våra coacher Tichonov och Jurzinov fått reda på det så hade vi antagligen hamnat i trubbel eftersom det faktiskt fanns en ganska stor risk att vi kunde bli skadade.

Efter sju matcher med Dinamo Moskva säsongen 1992/93 lämnar Kasparaitis Ryssland och flyttar till USA för att spela i NHL med New York Islanders.
– Det var många spelare som lämnade för att spela i andra länder och framför allt NHL när Ryssland blev självständigt. Det blev en stor förändring när landet blev fritt och det nu fanns mycket frihet.
– Jag hade en agent och han berättade för mig att man ville att jag skulle komma och spela i NHL. Många bra spelare från mitt lag hade redan åkt över dit så det var ett lätt val för mig att göra. Jag måste ändå få godkänt från Dinamo att jag kunde åka. Jag kommer ihåg att klubbens president vid den tiden bara sa ”Visst det är bara att åka, inga problem”. Jag tror att det handlade om att man fick bra betalt när vi spelare lämnade laget. Det var en tuff tid för klubben ekonomiskt så jag tror att det var bra för klubben att sälja spelade och i stället fortsätta bygga upp klubben.

NHL-debuten skedde i Islanders - men sen blev det bland annat spel i Colorado.Imago Sportfoto

Hur minns du NHL-debuten?
– Jag kom över till USA 6 oktober och första matchen var den 8 oktober. Jag trodde att jag skulle börja i en lägre liga, lära känna landet, lära mig den hockey som spelades här och så vidare. När man berättade att jag skulle spela redan efter två dagar i landet sa jag bara ”Va!?”
– Första matchen var faktiskt spännande. Redan i första bytet tacklade jag två spelare och jag kommer ihåg hur lätt jag tyckte det var att tacklas eftersom isen var så mycket mindre här.Jag spelade en fysisk ishockey, men jag spelade ändå europeiskt. Det kanske också var därför jag fick en bra karriär i NHL. Jag blev favorit hos vår coach och folk började prata om mig och mina tacklingar samtidigt hade jag ändå andra talanger.

"VAR SOM EN MORFAR TILL MIG"

Som coach i New York Islanders fick han legendariske Al Arbour.
– Al Arbour var en bra lärare. Han var inte som en pappa, men som en morfar till mig. Han var fantastisk mot mig. Jag kom från coacherna jag haft i det ryska systemet där alla lät som om dom var arga när dom pratade och alltid var seriösa. Undantaget var Jurzinov som mer såg ledarskapet med öppna ögon och var mer västerländsk som coach.
– Arbour var bra på det sättet att han ena dagen kunde ge dig ganska tuff kritik, men nästa dag pratade han med dig som inget hade hänt. Han pratade mycket med mig hur jag skulle förbereda mig för matcher. Vi fick ju förbereda oss för match själva vilket jag inte var van med. Dessutom var han en legend och jag är lyckligt lottat som fick ha honom som coach första två åren i NHL.

Hann du spela med Kenny Jönsson i New York Islanders?
– Jag spelade lite grann med Kenny innan jag blev trejdad. Jag tror Kenny kom till Islanders 1996 och jag blev trejdad till Pittsburgh ganska tidigt säsongen efter.

Hur minns du i dag den trejden?
– Den kom överraskande. Jag hade pratat med Mike Milbury, som var general manager, bara någon dag innan. Han sa att han älskade mitt sätt att spela och jag skulle antagligen vara kvar i laget så länge han var kvar där.
– Två dagar senare är vi på en västkusttripp med laget då han ringer mig och säger att jag är trejdad. Jag var nära på att börja gråta eftersom jag verkligen älskade att spela för Islanders och samtidigt var det mitt första lag i NHL. Nu skulle jag spela med Pittsburgh som vi hade slagit ut i slutspelet första året jag var där borta och jag kände några av spelarna sedan dess, bland annat Jaromír Jágr.

Hur var Pittsburgh som hockeystad?
– Den var bra. Åren i Pittsburgh kanske var dom bästa jag hade som spelare. Jag fick bra respekt hos folket i stan och laget, även från dom som inte gillade mig som spelare tidigare.
– Steelers, fotbollslaget, var laget nummer ett i stan sedan var det Penguins. Sedan hade vi också många väldigt bra spelare som spelade för laget.

Darius KasparaitisImago Sportfoto

Efter sex säsonger i Pittsburgh och en halv i Colorado flyttar Darius Kasparaitis till New York igen. Den här gången för att spela med Rangers.
– Det var ett ganska stort steg för mig att ta och jag kände en ganska mycket press på mig. Det var också annorlunda på det viset att folk pratade mer om hur mycket pengar vi tjänade än hur vi spelade.
– Jag älskade att spela för Rangers, men det som sagt var annorlunda. Allt var mer affärer och varje gång vi spelade så var det en stor händelse i New York så det var tufft i början. Men jag älskade verkligen Rangers och att spela i Madison Square Garden var en dröm som gick i uppfyllelse.

TRIVDES I RANGERS

Bodde du på Manhattan under den här tiden?
– Ja, jag bodde på Manhattan, men även lite utanför city. Det fanns bra restauranger, bra shopping och så vidare. Jag trivdes väldigt bra med att bo i New York City. Det var en härlig upplevelse att få vara en New York Ranger. Hade jag fått börja spela igen hade jag gärna velat spela där.

Varför kom du att spela för Hartford Wolf Pack i AHL under slutet av din tid i Nordamerika?
– Det var 2006. Jag skickades ner dit eftersom jag varit skadad. Jag hade ett år kvar på kontraktet efter det och vad som hände var att klubben valde och gå en annan väg än man gjort tidigare. Då fick jag frågan om jag i stället vill åka hem till Ryssland och spela.

Darius Kasparaitis kom att spela två säsonger i KHL för SKA Sankt Petersburg.
– Det var inte så att jag kom hem och spelade. Visst, jag spelade några år i Ryssland innan jag åkte över till NHL, men mitt hem var i Elektrénai.
– Jag hade inga direkta förväntningar när jag flyttade till Sankt Petersburg, men det var kul att spela där. Tiden där kanske var en av mina bästa som hockeyspelare vid sidan av åren i NHL men jämfört hur det var att spela för Dinamo och Kazan.
– Det var kul att spela för Sankt Petersburg. Folket där älskade hockey och uppskattade verkligen oss spelare och även mig. Det här var i slutet av min karriär och folket respekterade mig vart vi än kom för det jag hade gjort. På det viset var det ganska coolt. Samtidigt är St. Petersburg en vacker stad och jag hade en bra coach (Barry Smith) under mina år där.

KUNDE HA HAMNAT I AIK

Det var även tal om att Kasparaitis skulle spela för AIK.
– Ja, jag fick frågan om jag ville spela för AIK, det stämmer, eftersom min fru bodde i Sverige på sommaren. Pengarna var inte desamma i AIK utan det var betydligt mer pengar i Ryssland och självklart vill du tjäna så mycket pengar som möjligt eftersom en hockeykarriär inte är så lång.
– Det hade varit kul att spela för AIK, men jag valde återvända till Sankt Petersburg för att spela ytterligare fyra år. Men jag blev skadad och därför fick blev jag inte kvar där.
– Min fru, Lisa (Carrol) är svenska. Hon kommer från Täby och där spelade hon basket.

Om vi tittar tillbaka på din karriär i ryska landslaget så vann du alltså OS-guld 1992 och vid OS 1998 i Nagano blev det silver efter att ni förlorat finalen mot Tjeckien med 1-0.
– Tjeckien spelade bättre än oss och hade mer chanser att vinna matchen. Att vara med i ett OS är alltid stort och det blir extra kul när man dessutom till final.

Var det stort firande i Moskva efter ni vunnit guldet 1992?
– Det var ett problem när vi vann 1992. Det fanns inget land att fira tillsammans med. Sovjetunionen var upplöst och Ryssland var ännu inte ett självständigt land. När vi vann guldet hade vi ingen nationalsång och vi hade ingen flagga att hissa.
– När andra idrottare vann guld för sina länder fick dom bilar, pengar och så vidare. Men eftersom vi inte tillhörde någon nation fick vi ingenting trots att vi vann guld.

Det blev brons i OS 2002.Imago Sportfoto

Du gjorde comeback i något som lag som heter Hockey Punks hemma i Litauen, berätta vad är det?
– Jag fick frågan om jag ville spela där. Om jag spelar för Hockey Punks har jag även möjligheten att spela för det litauiska landslaget. Därför spelade jag en match där den här säsongen och kanske en nästa och så vidare. När jag spelat där i tre olika säsonger har jag chansen att spela i landslaget.
– Jag vet inte om det blir så och jag kanske är lite galen, men det är ändå skoj att chansen finns.

Hur ser Darius Kasparaitis liv ut i dag?
– Jag har ett bra liv och just nu lever på samma sätt som ni svenskar lever efter som jag är ”home dad” (pappaledig) och tar hand om mina barn medan min fru jobbar, skrattar Kasparaitis.
– Hon har ett företag i Sverige och jobbar väldigt mycket med det, men i framtiden kanske jag börjar jobba som coach igen. Men nu är barnen små och jag ville vara hemma med dom. När jag spelade professionell hockey var jag inte hemma mycket jag eftersom vi ofta var på resor.

Pratar du svenska?
– ”Jag pratar lite svenska”, säger Kasparaitis på klockren svenska innan han fortsätter på engelska:
– Jag förstår det mesta som min fru säger till våra barn på svenska. Jag är överraskad att jag faktiskt förstår språket så bra som jag gör.