NHL-tuffingen - som blev en kultspelare i allsvenskan

Jean-Luc Grand-Pierre tog svensk hockey med storm redan då han lockout-säsongen 2004/05 spelade en tid i Troja-Ljungby. Säsongerna därpå spelade han främst i den tyska ligan innan han kom till Leksand och gjorde avtryck där. Även Malmö och Karlskrona har under Grand-Pierres karriär fått tagit sin an hans tjänster. Men den sympatiske och mycket tuffe kanadensaren spelade även 269 matcher i NHL. Där representerade han Buffalo, Columbus, Atlanta och Washington.

Han föddes i Montréal som tillsammans med Toronto ofta kallas hockeyns huvudstäder.
– Jag var runt sju, åtta år då jag började spela hockey. Alla mina vänner spelade så då började jag också. Jag minns också hur jag på vinternätterna under uppväxten tittade på alla matcher som Canadiens spelade, berättar Grand-Pierre som också tillbringade mycket tid med Georges Laraque som vi bland annat känner från hans tid i AIK.
– Det stämmer. George och jag är tremänningar, men det var först när vi kom upp i 16-17 års åldern som vi kom riktigt nära varandra.
– Jag såg upp till honom och tittade på hur han spelade. Han blev en inspiration för mig med hur hårt han spelade, men också hur han hittade sitt sätt att komma till NHL.

Liksom Georges Laraque var Jean-Luc Grand-Pierre lite av en fighter redan i unga år, men dom båda möttes aldrig i någon fight ute på isen.
– Nej, aldrig, aldrig, skrattar Grand-pierre och fortsätter:
– För det första skulle han ”kick my butt” ordentligt och för det andra hade vi en ömsesidig respekt för varandra. Om vi skulle ha fightas… Det skulle nog inte vara så kul då våra familjer träffades.

Jag minns de dagarna som att de var igår

Hur blev du den tuffa spelaren som aldrig vek ned det då det kom till en fight?
- Jag var aldrig lagets bästa spelare under min uppväxt. Jag förstod tidigt att skulle jag kunna konkurrera om en plats i laget var jag tvungen att jobba dubbelt så hårt som dom andra.
- När jag idag ser tillbaka är jag väldigt stolt över att alltid ha gett allt för laget, men även för fansen som betalde entrén för sina hårt ihop jobbade pengar för att se oss spela.

Sommaren 1995 var det aktuellt för Grand-Pierre att draftas. En dag han sent kommer att glömma.
- Det var en lång, lång dag (skratt). Inför draften rankades jag att gå i tredjerundan, men det blev först i sjunderundan (St. Louis). Där och då var jag ingen glad kille.
- Samtidigt blev det här en motivation för mig att satsa ännu hårdare med tanke på att det inte är många sjunderundare som får möjligheten att någon gång spela i NHL.

När den tuffe backen ser tillbaka på sin karriär hyllar han tiden i Val-d´or där han tillbringade tre säsonger mellan 1994 och 97.
- Jag har bara bra minnen därifrån. Jag tror att tiden i Val-d´or var den då jag växte från att vara ett barn till att bli en ung man. Att bo hemifrån i så ung ålder tror jag betydde mycket för mig som person och jag lärde mig många läxor från den tiden.

Säsongen 1998/99 kom så chansen till spel i NHL. Grand-Pierre hade trejdats till Buffalo och när meddelandet kom från coachen Lindy Ruff trodde han först riktigt på det.
- Jag minns dom dagarna som att de var igår. Kvällen innan fick jag ett samtal där man sa att jag skulle spela dagen efter, men jag trodde att det var ett skämt.
- Debutkvällen spelade vi sedan mot San José. Vi vann med 4-1 och jag gick från matchen med plus fyra.
- Andra matchen mötte vi ”mäktiga” Red Wings. Jag minns så väl vad jag tänkte då jag såg (Sergei) Fedorov, (Nicklas) Lidström och (Steve) Yzerman åka där ute framför mig ”Händer det här verkligen mig”? Den matchen slutade minus två för mig ha ha…

Allt handlade om att dom ville få dit Alex Ovetjkin

Två somrar efter trejdades Grand-Pierre till Columbus, något som han inte uppskattade inledningsvis.
- Först var jag inte speciellt glad eftersom jag gillade Buffalo. När jag sedan kom till Columbus blev jag kär i den staden. Jag älskar fortfarande att bo här så jag ser det som en välsignelse att jag hamnade här, säger Kanadensaren som i Columbus blev bekant med Mattias Timander.
- ”Timmy” var bäst! Han är en så rolig kille och väldigt underskattad hockeyspelare. Han var stor, smart och en bra lagkamrat.
- Bästa minnet från tiden i Columbus? Det blir nog mot San José Sharks igen. Det var i den matchen jag gjorde mitt första NHL-mål i en match där jag gjorde två poäng.

Säsongen 2003/04 blev inte vad han hade hoppats på. Vid nyår trejdades han till Atlanta och i början av mars sedan vidare till Washington.
- Det var en tung säsong. Skadorna tog udden av mig, vilket gjorde att mina tre månader i Atlanta blev dom värsta i min karriär.
- När jag kom till Washington… I slutändan handlade allt om att dom ville få dit Alex Ovechkin. Även om jag älskade organisationen och folket där så blev det också en väldigt tuff tid.
- Annars var överlägset Stanley Cup-finalerna mot Dallas 1999 det största jag fick vara med om under min karriär. Trots att vi förlorade.

Jerry Andersson var som en pappa för mig hela tiden

När NHL ställde in säsongen 2004/05 sökte sig Jean-Luc Grand-Pierre till Europa. Han kom till slut att hamna i småländska Ljungby där det blev spel med Troja. En tid han ser tillbaka på med mycket värme.
- Troja var ett av få lag som visade intresse samtidigt som jag bara ville ha någonstans att spela. Det lustiga var att många inte visste att jag kunde åka skridskor så pass bra samtidigt som man trodde att alla NHL-spelare skulle ha svårt att ställa om till dom större rinkarna.
- Jag måste säga att jag absolut älskade min tid där. Jerry Andersson var som en pappa för mig hela tiden jag var där. Han är en första klassens kille.

Var det en stor omställning att spela på stora rinkarna?
- Det var en liten anpassningsperiod första matcherna eftersom man måste tänka annorlunda då man försvarar sig. Men jag älskade att spela på stora isarna eftersom det gav mig mer utrymme att röra mig på.

Allt var inte helt smärtfritt under säsongen med Troja. I en bortamatch mot Mörrum utsattes den mörkhyade kanadensaren för en rasistattack.

Saxat från Kvällsposten 22 mars 2005:

Trojas back Jean-Luc Grand-Pierre har blvit attackerad två gånger i samband med matcher i Mörrum. Senast kastade en Mörrumsupporter in en rutten banan när Grand-Pierre satt utvisad. Det är andra gången på kort tid som Trojas back Jean-Luc Grand-Pierre utsätt för övergrepp med tydliga inslag av rasism. I båda fallen i matcher mot Mörrum. I februari satte den musikansvarige i Mörrum på en skiva med Eddie Meduza när Grand-Pierre satt utvisad. Meduza sjunger "feta, fula dumma amerikaner....giriga som svullna babianer..." Händelsen är rapporterad till Svenska ishockeyförbundet, som ännu inte kommit med något utlåtande.

Och när lagen möttes igen i torsdags, i kvalet till allsvenskan, slängde alltså en Mörrum-supporter in en rutten banan i utvisningsbåset.

– Ingen kan misstolka betydelsen av det, säger Robert Sörensen, som var ordförande i Mörrum fram till i julas då han var på väg att gå in i väggen och avgick.

– Jag tog personligen mycket illa upp eftersom jag har två färgade adopterade barn. Sörensens efterträdare Joakim Svanhall är av samma uppfattning.

– Jag kan bara be om ursäkt å klubbens vägnar även om vi egentligen inte är inblandade. Men det här skitar ner oss också. Det är obehagligt, sånt här hör inte hemma i sport.

Grand-Pierre:
- Om jag utsatts för rasism? Det intressanta är att enda gången jag kan komma på är då jag var i Sverige 2005 och spelade för Ljungby. När jag tog en utvisning var det någon som kastade en banan på mig, men annars kan jag inte minnas att jag råkat ut för något speciellt.

Du gjorde sedan tre säsonger i Tyskland och en i New Jersey Devils farmalag Lowell, hur ser du idag tillbaka på den tiden?
- Jag älskade Tyskland och åkte faktiskt tillbaka dit förra året för att besöka vänner. Att jag kunde ha min familj med mig dit tror jag underlättade mycket för mig.
- Lowell, vi planerade att bygga hus så jag skrev på ett kontrakt i Nordamerika så jag samtidigt kunde hålla ett öga på bygget.

Leksand är överlägset mitt favoritstopp i Europa

Säsongen 2009/10 berättade Grand-Pierres agent att det fanns en möjlighet för honom att spela i Leksand, men han var då tvungen att inleda säsongen i norska Stjernen.
- Leksand är överlägset mitt favoritstopp i Europa. Passionen deras fans hade varit löjligt bra. Varje gång jag gick ut på isen kunde jag åka igenom en vägg för fansen.
- Annars umgicks jag mest med mina lagkamrater under min tid där, gick på kaféer och så vidare. I Malmö var min familj med så där blev det att jag mest umgicks med dom. Trots allt kanske jag inte är så social, skrattar Grand-Pierre.

Som headcoach i Leksand fick han Leif ”Strumpan” Strömberg, en coach som kanadensaren uppskattade.
- Jag älskade Leif. Jag minns hur rädda alla killarna var för honom, men han ville bara få ut det bästa av laget och alla spelare. Framförallt trodde han mycket på det mentala spelet.
- Bland annat minns jag några matcher där jag hade feber. Jag kräktes bakom bänken, men han förväntade sig att jag ändå skulle gå ut och spela, vilket jag gjorde eftersom jag hade så mycket respekt för honom.
- Mitt favoritminne från Leif är efter att jag hade slitit av en bröstmuskel i en match. Jag spelade halva den säsongen utan att skjuta ett skott. Jag tränade nästan ingenting alls utan bara spelade matcher. Han trodde laget spelade med mer självförtroende om jag var med i laguppställningen så jag spelade utan att behöva uträtta speciellt mycket. Vi alla gjorde ett bra jobb med att hålla det där hemligt.

När Tommy Salo tog över som sportchef säsongen därpå blev det bara 19 matcher för kanadensaren innan han lånades ut till finska TPS. I en intervju med hockeysverige.se förklarade då Salo att det i första hand handlade om ekonomiska skäl.
- Det stämmer. När Tommy Salo anställdes lånades jag ut till TPS. Jag vet inte vad det var men Tommy verkade inte alls tycka om mig. Jag tror att jag talade med honom en gång under den tiden jag var i Leksand.
- Givetvis var det här en stor besvikelse för mig eftersom jag verkligen gillade organisationen och folket i Leksand.

Jag älskade Leifs träningar och visste vad jag kunde förvänta mig

Trots att avskedet i Leksand inte blev vad han hade hoppats på så har han många fina minnen kvar från tiden där.
- Så många (skratt). Derbymatcherna mot Mora var fantastiska. Det roligaste minnet har jag förmodligen från Leif. Vi hade förlorat många matcher i rad och killarna var lite spända inför träningen vad Leif skulle säga och göra. När jag kom till träningen tog jag Leifs klubba, tog av knoppen och fyllde den med vatten. När vi sedan satte oss i en cirkel på isen och började prata om träningen vände han på klubban och ”bang” så var det vatten överallt.
- Han såg sig om och såg att killarna såg lite rädda ut, Leif började skratta vilket då alla andra killar också gjorde. Jag tror att då jag gick fram och sa att det var jag insåg nog killarna att han inte var så farlig.

När sedan Leif Strömberg tog över Malmö säsongen 2011/12 värvade han med sig Grand-Pierre från Leksand.
- Leif var där vilket var främsta skälet till att jag valde Malmö. Jag älskade hans träningar och visste vad jag kunde förvänta mig av honom.
- Vi hade ett väldigt talangfullt lag som gjorde att förväntningarna var väldigt höga på oss, men tyvärr fick vi inte riktigt ihop det. Så är sporten, att oavsett hur mycket talang du har på pappret, ror inte alla i samma riktning så kommer saker och ting inte fungera.
- Säsongen efter gjorde jag några matcher med Karlskrona. Jag var hemma och jobbade som mäklare. Då ringde Karlskrona och frågade om jag ville komma dit och spela dom sista 10-15 matcherna. Det var också en kul upplevelse. Eftersom jag visste att det var sista jag skulle göra som spelare så njöt jag av varje ögonblick.

Varför valde du att sluta efter den säsongen?
- Du vet när det räcker. Jag var fortfarande i bra form, men ville sluta medan jag var frisk och på mina egna villkor. Det finns inget värre än att se lagkamrater tvingas gå i pension när dom blir äldre.
- När du inte känner den här spänningen inför att sommarträningen börjar så vet man också att hjärtat för att spela inte riktigt finns där lägre. Jag var där.

Hur ser ditt liv ut idag?
- Livet är bra. Jag bor fortfarande i Columbus där jag jobbar för Columbus Blue Jackets och Fox Sport som analytiker vid både hemma och bortamatcherna så jag var väldigt upptagen fram till det att pandemin kom.
- Sedan jobbar jag också som mäklare så jag är idag en väldigt ”busy man”. Nu har dessutom golfsäsongen dragit igång, vilket tar tid vid sidan av allt annat, avslutar Jean-Luc Grand-Pierre.