Då: Världens bästa back – Nu: Framgångsrik karriärskvinna

HUDDINGE (HOCKEYSVERIGE.SE)

Pia Morelius började som liten med hockeyn i Enhörna tillsammans med några kompisar. Efter det spelade hon först för Södertälje och sedan FoC Farsta. Hon spelade fyra VM-turneringar och avslutade landslagsspelet med att 1998 vara med i det första OS där damhockeyn stod på programmet. Samtidigt har hon hela tiden valt att ha fokus på en bra utbildning. Efter fyra år på tekniskt gymnasium valde hon att plugga på KTH. 

Idag har hon också nått framgångar i yrkeslivet då hon har en chefsposition på Scania i Södertälje. Dessutom spelar hon fortfarande hockey för Huddinge Hurricanes med bland andra Helene Martinsen och Apollonia Mälarberg. 
– Nu är jag dålig på att skryta om mig själv, men jag var med i första officiella VM:et. Där blev jag utsedd till världens bästa back. ”1990 Womens world best defence”, berättar Pia Morelius med ett lite leende då vi slagit oss ner i familjens kök i Huddinge för att prata om hur hon tagit med sig erfarenheterna från idrottslivet till yrkeslivet. 

Foto: Ronnie Rönnkvist

"HON ÄR EN FANTASTISK FÖREBILD"

När den nu 53-åriga före detta OS-spelare växte upp i Enhörna hade egentligen alla hockeykillar som mål att komma till NHL eller Elitserien, men så gick inte riktigt Morelius tankar. 
– Det fanns överhuvudtaget på världskartan att bli proffs. Jag har alltid tyckt det varit så fantastiskt kul och jämt blivit glad då jag har fått åka skridskor och spela hockey. Det är också vad som drivit mig, alltså glädjen för sporten. 
– Självklart är jag lite irriterad över att om jag hade haft förutsättningarna ekonomiskt att dels kunna satsa dels kunnat livnära mig på hockeyn när jag var yngre hade jag såklart tänkt i dom banorna istället. Jag hade nog också då gjort det bästa för att nå dit. 

Hur ser du på att det inte var så då och egentligen inte nu heller?
– Det är faktiskt galet, knäppt. Det jag tänker är vad jag kan göra åt saken. Nu är jag civilingenjör, maskin, vilket också är ganska mansdominerat. Kan jag verka som förebild och vara det för andra även om det inte är hockey utan i arbetslivet?
– Nu kan jag kanske inte påverka hockeyn, men jag kan påverka arbetslivet. Att andra kan se att det är möjligt att nå dit. Jag spelade med Maria Rooth. Hon är en fantastisk förebild inom hockeyn på det sätt hon verkar och jobbar nu.
– Det behövs förebilder, men på min tid fanns det inga kvinnliga förebilder överhuvudtaget. Visst är det bittert, men jag kan inte gå och gräma mig över att det var orättvist. 

Morelius har även varit i debatt i TV med tidigare ordföranden Richard Fagerlund kring just dom här frågorna. 
– Han var en herre som inte tyckte om damhockey. Jag var i debatt med Richard Fagerlund i Tv-programmet ”Aschberg direkt” om orättvisorna. Man körde fram mig som en frontfigur när Richard var som värst. 
– Ibland under jag om han gjorde som han gjorde för att få genomslag i media, att få ”attention” på damhockeyn. Han gjorde det negativt, men det blev samtidigt en positiv fokus på den. 

Du brann för dom här frågorna som ganska ung med andra ord?
– Ja, och är bra på att snacka, skrattar Pia Morelius. 

Ett klassiskt citat från Richard Fagerlund från 1990:
"Damishockeyn tar bara resurser från vår manliga verksamhet. Det vore bättre om kvinnor ägnade sig åt att vara vackra".

"Ridning är en lämpligare idrott för kvinnor. Ishockey är en kraftsport med oerhört tuffa tag".

Foto: Ronnie Rönnkvist

SATSADE PÅ UTBILDNING

Pia Morelius kom ganska tidigt till insikt att hon inte skulle bli NHL-stjärna. Istället växte tankarna fram om att få en bra utbildning. 
– Jag har alltid tänkt att utbildningen är viktig för att ha möjligheten att kunna göra lite vad jag vill, att alltid ha nästan alla dörrar öppna. Därför har det varit viktigt för mig att säkerställa att jag har en plattform som ger mig möjligheten att få ett jobb jag trivs med. 
– På gymnasiet gick jag fyraårig teknisk, maskin, och blev först gymnasieingenjör. Anledningen till det var dels att jag har lätt för matte dels har jag alltid varit så att jag inte vetat vad jag ville göra då jag blir stor. Det fanns ingen ”option” att bli hockeyproffs. 
– Vad kunde jag läsa som var brett och gav mig möjligheten att ha valmöjligheten och inte läsa till exempelvis frisör för då är man oftast det hela livet.

Hur många tjejer gick på den utbildningen?
– I trean var jag själv, vilket var väldigt tufft. Det har jag sedan tagit med mig i jobbet, hur det var att gå i en klass med 17-18 åriga grabbar som ska hävda sig. Även om det var tufft fick jag skinn på nästan också. Det gav en erfarenhet som jag har kunnat ha nytta av resten av livet. 
– Killarna tyckte det var häftigt att jag spelade hockey. Jag har också alltid, nu som då, mötts av personer som tycker det är häftigt. 
– Varför? Jag, vet inte. Det kanske beror på att jag är liten och inte ser ut som den typiska hockeyspelaren.

PLUGGADE PÅ KTH

Efter gymnasiet jobbade Pia Morelius på Scania i Södertälje några år innan hon sökte in på Kungliga Tekniska Högskolan, KTH. 
– Jag hade ett helt okej jobb, men jag tänkte då att ska jag kunna konkurrera med männen så behöver jag ha en bra utbildning…

Bra eller bättre utbildning?
– Jag kunde inte ha en sämre i alla fall, skrattar Pia Morelius och fortsätter:
– Det behövde jag ha för att kunna välja jobb framöver. Då gav KTH mig möjligheten och förmånen att vara konkurrenskraftig på arbetsmarknaden. 
– Jag skulle bli beräkningsingenjör. Jag läste mycket matte och det är nog också något som hjälpt mig genom studierna, att jag har lätt för matte. Det är inte så jag tyckt matten varit speciellt kul, men jag har haft relativt lätt för den. 

Fanns det då en målbild vad du ville göra?
– Jag hade jobbat på Scania och var då en verkstadsindustri, maskinindustri, tungt, konstruktion, fordon, manligt företag… Om jag skulle komma vidare där var det en bra inriktning att läsa maskin på KTH. 

"GJORDE INTE SÅ MYCKET MER ÄN ATT PLUGGA"  

Samtidigt som Pia Morelius pluggade på KTH spelade hon elithockey i FoC Farsta och Damkronorna.
– Första året spelade jag i Södertälje, men det fungerade inte. Jag flyttade då upp till Telefonplan. Jag hade bil så jag åkte till Nacka och till Farsta för att se vad som var närmast innan jag valde vart jag skulle spela. Det var exakt lika långt men jag valde Farsta.
– Jag gjorde inte så mycket mer än att plugga, träna och spela matcher. Så var mitt liv och jag gjorde egentligen inget annat under den perioden. 

Med facit i hand, missade du en del av din utveckling som hockeyspelare genom att du pluggade så pass mycket?
– Jag vet inte… Jag var nog på varje träning ändå. Då jag pluggade på KTH fanns det en tentaperiod, en vecka utan lektioner och föreläsningar. Under den perioden pluggade jag i stort sett dygnet runt med avbrott för träningar. Samtidigt var jag ganska osocial då. 
– Svaret på om jag hade kunnat träna mer under den perioden är att det hade jag nog kunnat göra. 

Foto: Ronnie Rönnkvist

Efter KTH sökte sig Pia Morelius tillbaka till Scania. 
– Jag gick ut från KTH 1992. Jag tror inte jag var den bästa anställda personen Scania haft eftersom jag var tvungen att vara tjänstledig väldigt mycket för hockeyn. 

Tre Kronor-spelarna Arne Carlsson och Kjell Svensson har suttit i toppen av Scania, tror du att det har det påverkat kulturen inom koncernen?
– Jag har aldrig haft några problem att få tjänstledighet. Så fort det handlade om landslaget, vilket inte bara gällde hockey utan även basket eller vad det kunde vara, var dom väldigt accepterande i det här. ”Självklart får du ledigt, vad kan vi göra för att underlätta din ledighet?”
– Snarare har det varit positivt och häftigt samtidigt som dom sett det som ett bra sätt att profilera Scania som en bra arbetsgivare. 
– När jag var på jobbet och inte var tjänstledig hade jag en vinnarinstinkt. Jag vill prestera under timmarna jag är där. Sedan blev jag erbjuden en chefstjänst på Scania 1997. Det här var ungefär samtidigt som man skulle göra satsningen mot OS i Nagano. Vi var lediga från jobbet ungefär en vecka varje månad för den här satsningen. 
– Jag hade just börjat där då jag gick till min chef som erbjudit mig den här tjänsten. ”Jag måste vara ledig lite framöver” ”Ja, men det kan du vara”. ”Jag behöver vara ledig ungefär en vecka per månad och tre veckor under OS, är det okej?” Han blev lite ställd, men det löste bra. Scania satte in en tillförordnad chef under perioderna jag var ledig. 
– Dom hittade då en lösning på det här med chefskap genom att jag och en annan växeldrog. 

Pia Morelius i landslagsfärgerna.Foto: Stickan Kenne

HAR ANSVAR ÖVER 30 ANSTÄLLDA  

Idag jobbar alltså Pia Morelius fortfarande kvar på Scania där hennes roll växt undan för undan. 

– Man kallar det första-, andra. och tredjelinjeschef. 1997 blev jag förstalinjeschef. Sedan har jag bytt uppdrag inom Scania och där jag haft olika chefstjänster. Jag blev andralinjenschef, Senior Manager runt 2009. Det är väl ett sätt att stiga i graderna. Efter det har jag bytt tjänst på den nivån två gånger. 
– Nu jobbar jag på bussutveckling och ansvarar för specialorder, kundanpassningar på bussar från hela världen. Jag har en projektledargrupp och en som jobbar med teknisk support utåt. 

Fick du som kvinnlig chef respekt på Scania från början med tanke på vad du berättade om Richards Fagerlunds syn på damhockey och kvinnor?
– Ja, det tror jag. Det finns mycket förutfattade meningar när man ser en person, en liten, charmig, glad positiv människa. Hockey kan vara ganska tufft, du måste vara målinriktad, kunna prestera, ha ett jävlar anamma och det gör lite ont ibland. När folk får reda på att jag spelat hockey ger det en annan dimension och respekt.
– Nu brukar jag inte vara den som säger att jag har spelat hockey och varit med i OS. Det är andra som brukar säga det. Då slår det ännu bättre. 

Idag har Pia Morelius 30 anställda som hon ska leda. Mycket i hennes ledarskap har hon tagit med sig från tiden som hockeyspelare på elitnivå. 
– Jag tycker att vi är mycket bättre inom lagidrotten på att en massa aspekter. Vi tränar inte på jobbet vi ska göra medan vi inom hockeyn tränar förbaskat mycket. Bara en massa övningar samtidigt som vi pratar taktik i grupp inom lagidrotter. På jobbet är det sällan man pratar taktik inför ett möte ”Hur ska vi lägga upp det här och genomföra det?”
– Kanske inte ens inför lönerevisionen med chefen pratar man taktik med någon annan. Inom hockeyn har vi målgester och om vi inte vinner matchen kanske vi får pluspoäng i matchen eller något annat som exempelvis antal skott på mål. Vi är fantastiskt duktiga på att hitta positiva aspekter inom idrotten på en massa olika nivåer. 
– Däremot firar man nästan aldrig segrar på jobbet. ”Yes, nu gjorde jag en jättebra intervju”, gör du det efter en intervju? I hockeyn gör man segertecken eller klappar om varandra. Dessutom har vi peptalk inför matcher ”Yes, nu ska vi ta dom”…
– Det finns en massa saker man gör bättre inom lagidrotten. Jag försöker tänka på hur vi gjorde där och hur kan vi applicera det i jobbet. Bland annat av allt jag lärt mig från alla negativa saker som varit inom lagidrotten. Ett exempel är att man aldrig vill få negativ kritik inför andra. Det har hänt en massa gånger att jag blivit satt på bänken. Man tar ut första, andra och tredjefemman. Sedan nämns inte ens namn. Oftast får du inte ens möjligheten att fråga varför du inte blev uttagen. 

"ALLTID SVÅRT ATT LEVA SOM MAN LÄR"

Hur menar du då att det går att applicera på sin arbetsplats?
– Ingen vill höra inför andra på jobbet att man inte duger. Det här är jag jättenoga med, att informationen måste gå rätt väg och till rätt person. 
– Det är viktigt att dom som är mest berörda av en information måste få den först och att den kommer från rätt håll så dom berörda inte först får höra det bakvägen eller ryktesvägen. Samma sak är det med en laguttagning. Ingen vill höra ”Jag har hört att du inte får spela matchen”. Som spelare vill du höra det från din tränare. Det finns många sådana saker att tänka på. 

Lever du som du lär?
– Ibland, ibland inte. Man är inte perfekt, skrattar förra OS–backen. 
– Det är alltid svårt att leva som man lär, men jag försöker med ”teambuilding”, jobba i grupp och så vidare. 

Pia Morelius har haft många kompetenta ledare inom hockeyn. Säkert också en och annan som inte varit lika lyckad, men hon har svårt att plocka ut någon som sticker ut lite extra. 
– Jag har inte haft någon som varit ”wow”. Däremot har jag haft många som har haft delar av ”wow”. Vi människor är mångfacetterade. Alla har fantastiska egenskaper som jag känt att jag kunnat ta en del av. Det är nog mer en mix av alltihop. 
– Det har aldrig varit så att jag haft någon megaförebild utan mer har det varit ”fasiken var bra hon var på skridskor, klubbtekniken” eller på jobbet ”Vilken bra presentation, så skulle jag också vilja göra”. Det är mer att jag haft egenskapsförebilder. 

"BEHÖVS VÄLDIGT LITE MEDEL FÖR ATT FÅ EN SPORT ATT VÄXA"  

Däremot finns det en spelare som gjort ett lite extra avtryck hos Morelius. 

– Vi hade en finsk tjej som spelade med oss i Farsta, Hanna Teerijoki, hon var en fantastisk skridskoåkare, hade bra spelsinne och gjorde alla andra bra. Dels genom att motivera och inspirera dels genom hennes spel. 
– Det finns egoister som bara kör, men hon lyfte alla genom sitt eget spel, säger Pia Morelius samtidigt som familjens katt ”knackar på dörren” och vill in. 

Hur tänker du kring satsningen på damhockey idag jämfört med då ni spelade?
– Satsningen då vi höll på, det var inte mycket med den. Det finns så mycket skrönor att berätta om vår tid. Bland annat åkte vi till en fyrnationersturnering i Magnitogorsk 1997. Vi åkte med ett specialchartrat flygplan från Moskva. Magnitogorsk ligger bakom Uralbergen, alltså där Asien börjar. 
– Det var ett gammalt Aeroflot-plan där man tagit bort Aeroflot-klistermärket. Bara markeringarna från märkena syntes. Stolarna var lösa och bagaget fick inte plats. Det fick vi dumpa längst bak i flygplanet. Ljudnivån var så fruktansvärt hög så vi kunde inte prata med varandra. Vi kom fram till Magnitogorsk som varit en stängd stad väldigt länge. Det fanns ett fint hotell och det var där vi skulle bo. 
– Magnitogorsk heter det för att det är ett stort dagbrott för att utvinna magnesium. Hotellet var byggt för kunderna till det här stora dagbrottet. Bussen brann då vi åkte till ishallen. Dessutom bröt jag armen där och fick åka till ett jättedåligt sjukhus. Läkaren som var med blandade gipset i badkaret på hotellet eftersom sjukhuset var så dåligt att han absolut inte ville att någon av deras sjukvårdare skulle ta hand om mig. Sedan fick jag lite roliga piller och fick åka hem för att operera mig. Satsningen där var under all kritik. 
– Det var först vid OS-satsningen 1997, 98 som det blev lite ordning, men vartannat år åkte vi på turneringar i Ryssland. Där har vi bott på det ena kackerlacks-hotellet efter det andra. Ett ställe vi bodde på gick det inte att låsa dörrarna. Vi bodde på en gemensam träningslokal med en massa ryssar och på golvet sprang det en massa kackerlackor. När vi gick upp på natten krasade det under fötterna.
– Men vi var glada amatörer och ställde upp på det här, men visst var det under all kritik. 

 – Nu har jag inte riktig koll på fördelningen av pengar, men jag tycker att det kan satsas ännu mer. Det behövs väldigt lite medel för att få en sport att växa och bli medialt mer intressant. 
– Det har gjorts bra grejer med C More och TV 4. I DN är det nästan alltid något om kvinnlig idrott. Det behövs någon som vågar bryta ny mark. Sedan är det en problematik att det finns så få spelare i systemet. Nu spelar jag veteranhockey och vi är 40 stycken i vårt lag. Jag tror det är fler som spelar i veteranhockeyn här i Stockholm än i vanliga serierna. Då måste det vara något fel i systemet.
– Vanliga systemet borde vara större och veteranserien borde bara vara en avknoppning med avdankande, avslutar Pia Morelius innan hon ska ta sig ner till Björkängshallen för träning med Huddinge Hurricanes.