SKOGLUND: SHL näst sämst av toppligorna på att göra mål

Trots de hårda reglerna kring SHL:s målgårdar har inte antalet gjorda mål i ligan minskat. Tvärtom har produktionen faktiskt ökat marginellt jämfört med ifjol. Däremot är vi sett till omvärlden och konkurrerande ligor usla på att näta. Det visar den statistiska genomgång som Hockeysverige Plus har gjort.

Den större delen av mänskligheten
över 25 jordsnurr brukar slänga sig med uttrycket ”Det var bättre förr”.
Tänker man några varv extra stämmer väl inte den klyschan i
de allra flesta fall. Men på vissa områden stämmer det. Ett av
dessa är målproduktionen i SHL. Den här säsongen har vi av alla möjliga olika orsaker fått se en hel del bortdömda mål. Det har
varit tåspetsar i målgården, liten klapp med klubban på målvaktens benskydd etcetera, etcetera som gjort att mål dömts bort. Mer än en gång
har jag sett hur folk på sociala medier slagit fast att det görs
färre mål än någonsin i SHL på grund av alla mål som döms bort
på grund av småsaker.

“No goal” – en vanlig syn i årets SHL. Foto: Bildbyrån

Men det påståendet stämmer faktiskt
inte. Jag satte mig för att räkna ut SHL:s målsnitt för varje
säsong under 2000-talet och årets snitt är på intet sätt
alarmerande om man jämför med de senaste säsongerna.

Foto: Montage/Bildbyrån

Varför älskar vi sporten ishockey så
mycket som vi gör? 

Jag kan inte svara för er alla, men om jag går
tillbaka tillbaka till mig själv så handlar det om intensiteten och
farten. Det händer alltid något och jag kan få ståpäls av en
klockren tackling, snygg dragning eller till och med ett regelrätt
gruff. Men hur det än är går allting tillbaka till mål. Det
är liksom målen som gör skillnad i sporten och jag tycker nog att
siffrorna ovan ska tas på största allvar. 

För vi befinner oss generellt i en nedåtgående trend.

Med några få undantag har
snittet stadigt gått ner för varje säsong. Jag roade mig även med
att ta målsnittet för säsongerna 85/86 och 86/87. Det var under de säsongerna jag
fastnade för hockeyn.

85/86: 7,34 mål per match
86/87:
7,28 mål per match
Målsnitt 2000-talet: 5,33 mål per match

På drygt 30 år har vi alltså tappat två
mål per match. Vad beror det på då? Jag har min analys klar:

NHL OCH KHL

I mitten av 80-talet fanns inte KHL
och på hela säsongen 85/86 spelade endast 19 svenska forwards i
NHL. Vi har inte ens passerat halva säsongen 19/20 och redan nu har
56 blågula anfallare spelat matcher i världens bästa liga. I KHL
är den siffran 13.

69 forwards som besitter
spetsegenskaper som garanterat höjt nivån i SHL spelar i andra
ligor. Då har jag inte ens räknat med de som finns i AHL och NLA.
Så siffran ska vara högre.

Så såg det inte ut på
80-talet. Då var det bara de riktigt stora svenska stjärnorna som
åkte över till NHL och i VM-truppen som vann guld 1987 hade vi bara
tre NHL-forwards. Resten var från SHL. Lagkaptenen Bengt-Åke Gustafsson lirade
i division 1 med Bofors. Det är lite skillnad nu, minst sagt, och det
inte undra på att vår högstaliga tappar i offensiv kvalité när
det ser ut på detta viset. Ett exempel är lockoutsäsongen 04/05 när en hel del NHL-spelare anslöt till ligan. Målsnittet ökade den säsongen efter att stadigt ha gått ner för varje säsong åren innan. Målsnittet säsongen 04/05 är faktiskt den tredje högsta på hela 2000-talet.

DÅ: AMATÖRER – NU: HELTIDSPROFFS

På 80-talet så knegade alla spelarna
vid sidan av hockeyn. Det fanns inte mycket tid till att putsa på
spelsystem och videoanalyser fanns knappt. Även om man hört stories
om gryniga VHS-genomgångar. På 90-talet förändrades allt detta
och spelarna blev heltidsproffs.

Helt plötsligt kunde man
fila hur mycket som helst på linjerna i försvarsspelet och
strukturera upp spelet. Dessutom ökade den fysiska träningen vilket innebar att spelarna orkade mera och kunde ta bättre beslut i försvarsarbetet. Å andra sidan har antalet matcher ökat, men jag tror inte det äter upp försprånget som den ökade träningen har gett.

”DEN SVENSKA MODELLEN”

I
svensk ishockey har vi sedan urminnes tider prioriterat ordning och
reda i försvarsleden. Allt är uppstyrt in i minsta detalj gällande
defensiven och anfallsspelet har fått komma i andra hand. Det har gett oss framgångar på internationellt plan med VM- och OS-guld som de främsta hedersbetygelserna. Men också vinster i europacupen och CHL. Dessutom är de svenska spelarna högt värderade utomlands just för tänket de uppfostrats med, att jobba klart alla situationer och arbeta hårt över hela banan.

Det går såklart inte att gnälla på det här. Men en annan sak som slår mig är den gamla klyschan att svenska spelare i mångt och mycket saknar “killerinstinkt” framför mål. Medan en transatlant skulle kunna käka upp sin egen farmor när målläge uppstår och tar skott direkt, så passar en svensk hellre en medspelare som möjligtvis har ett bättre läge.

MÅLVAKTSBOOMEN

På 80-talet hade inte klubbarna
målvaktstränare som kunde ägna sig helhjärtat åt sina
burväktare. Men det där har förändrats med råge och nu har alla
klubbar målvaktstränare. Något som märkts på utvecklingen av
alla fantastiska målvakter vi fått fram sedan slutet av 90-talet.
Klart att det också påverkar målsnittet.

Nu vet jag att man jobbar hårt med video och genom olika insatser från förbundshåll för att vässa anfallsspelarna i konsten målskytte. Det börjar dessutom ploppa upp svenska spelare vars signum är just mål. Så här i JVM-tider är Samuel Fagemo och Alexander Holtz klockrena exempel på det. En annan är Buffalos Victor Olofsson.

Men än så länge ligger målvakterna före.

Alexander Holtz vet var målet är beläget. Foto: Bildbyrån

HÖG FART – UNDERMÅLIGT PASSNINGSSPEL

SHL är en ruskigt snabb liga. Detta i kombination med att de allra spelskickligaste spelarna försvunnit till andra ligor gör detta till en dålig kombination. Personligen tycker jag att det är sjukt kul att kolla på de snabba spelvändningarna. Men passningsspelet? Jag tycker det är undermåligt och tyvärr är det alldeles för ofta som en fartfylld kontring passas bort för att puckarna inte kan levereras, eller tas emot, på ett bra sätt.

Det har riktats
kritik mot SHL för att ligan skulle vara tråkig och alldeles för
defensivt uppstyrd. Många hänvisar till avsaknaden av mål och det
här bör vi ta på allvar. SHL är konkurrensutsatt och blickar vi
ut över övriga toppligor i världen blir det en smått
skrämmande läsning om vi ser till målfabrikationen. Det är endast
KHL som det görs färre mål per match än i SHL. Titta gärna på diagrammet nedan som redovisar läget just nu i de olika ligorna gällande antalet mål per match. Notera att det är uträknat fram till och med 28 december.

Foto: Montage och Bildbyrån

SHL är alltså en av de sämre ligorna
bland toppen i världen på att producera mål framåt. Men ändå
kan matcherna vara underhållande och fyllda av energi. Men en sak
som slog mig här är hur torkan påverkar snacket runtomkring. Ishockey
är en statistiksport och pulsen bland oss nördar höjs rejält när
någon verkar vara på väg mot mål- eller poängrekord. Ni vet:
”Kan han hota Loobs omöjliga rekord?”

Det är ju bara det
att det inte sker så speciellt ofta nu för tiden att det ens skulle
vara realistiskt att påstå att någon skulle kunna hota den gode
Loob och hans 76-poängsnotering från säsongen 82/83. Närmast har Pär Arlbrandt och Bud Holloway varit. Arlbrandt gjorde 71 poäng
13/14 och Holloway gjorde samma antal  säsongen innan.

Pär Arlbrandt i måljubel tillsammans med Carl Söderberg. Foto: Bildbyrån

Den som varit
närmast efter Holloway och Arlbrandt är Derek Ryan som säsongen
14/15 gjorde 60 poäng. Ifjol vann Ryan Lasch poängligan på 50
poäng och i år ser Marcus Nilsson ut att gå mot 56
poäng.

Sorgligt nog för de som tänder på poäng att det görs bland spelarna i SHL nu för tiden. Endast två spelare har snittat över en
poäng per match eller mer under årets SHL-säsong, nämnde Marcus Nilsson från Färjestad samt Rögles Kodie Curran. Backar vi bandet tio år så var den
siffran uppe i tolv spelare. Spolar vi tillbaka 30 år i tiden så
var det 16 spelare som snittade en poäng eller mer per match.

Tittar vi på hur det ser ut i ovan nämnda ligor
gällande spelare som just nu snittar en poäng per match eller mer
så ser det ut som följer. Notera att även dessa siffror är framtagna 28 december och att endast spelare som lirat 10 matcher eller fler är medräknade.

Foto: Montage och Bildbyrån

Jag sitter inte inte med svaren på hur
vi ska öka målproduktionen i SHL. Det har ju gjorts en rad förändringar de senaste åren för att främja det offensiva spelet, jag tänker bland annat på hybridicing och liknande grejer. Men det verkar inte hjälpa då snittet i stort sett ligger kvar på samma nivåer. Någonting extra måste göras för att öka produktionen. Vad vet jag inte riktigt. Men nedan lastar jag in lite förslag.

STÄNGA LIGAN

Nej, jag menar såklart inte allvar. Att stänga SHL skulle i mångt och mycket döda livsnerven i det svenska hockeysystemet. Men för att öka målproduktionen tror jag definitivt att det skulle göra sitt till. Så kallade ångestmatcher där bägge lagen spelar med nerverna utanför tröjorna skulle definitivt försvinna. Krampaktiga grepp runt klubbor och tankar på all personal som blir av med sitt jobb om klubben rasar ur skulle inte existera längre när man egentligen bara skulle spela för att vinna något. Inte för att undvika att förlora något.

Här finns dock en rejäl kontrast. NHL och AHL är de målgladaste toppligorna i världen, de är stängda. Samtidigt är även KHL en stängd liga, men där får knappast mål-lamporna jobba ihjäl sig. Dock tror jag mer att det beror på att KHL är en lite långsammare liga plus att det i det nordamerikanska kynnet väl inplanterat ligger att alltid ta sig på mål.

STÖRRE “EGOISM”

Jag gjorde en gång ett arbete om varför Sverige vunnit så få guld på juniorsidan. De flesta jag pratade med kom tillbaka till att nordamerikanerna får med sig inställningen att vara bäst när det gäller med modersmjölken. Någon sa att det kan uppfattas som egoistiskt av en svensk puckförande ungdomsspelare som kommer två-mot-en att skjuta själv istället för att passa pucken. Så ser det inte riktigt ut i andra länder.

En annan tog upp problemet med att alltför många ungdomsspelare i Sverige ska “rättas in i ledet” och inte “sticka ut”, att vi i Sverige har lite svårt för att acceptera karaktärer som tar ut svängarna. Här i tror jag att det ligger mycket, ska du bli en exceptionell målskytt av rang så behöver du vara lite småegoistisk och gå dina egna vägar. Men tillåts alla att göra det?

BEDÖMNINGARNA

Mål har dömts bort i parti och minut under säsongen. I många fall har det handlat om en skridsko som varit millimetrar in i målgården. Man har de här snäva bedömningarna för att låta målvakterna få jobba ostört i sin målgård och jag ser absolut inga konstigheter med det. Men samtidigt måste det hela luckras upp en smula. Bara för att en klubba träffar ett benskydd i skottögonblicket så kan ett mål knappast dömas bort.

Jag kan också känna att om en försvarare knuffar in en anfallande spelare i sin målvakt i samma stund som det blir mål så ska det godkännas. Det är knappast anfallande lag som gör fel i det läget.

Det här är någonting som måste ses över. Målvakterna måste självklart få jobba ifred i sin målgård, men samtidigt måste forwards få ösa på framför mål. Här vill jag att man tänker till för att göra det så bra som möjligt för alla inblandade.

UTBILDNING 

Det här finns redan. Förbundet har “Målskytteskolan” där olika knep i offensiven lärs ut. Detta är något jag tycker är bra. Men går det att ta till fler åtgärder? Får det plats med ännu mer utbildning i det offensiva spelet. Det är jag alldeles övertygad om att det gör.

“MINSKA SKYDDEN”

En het potatis minst sagt som delat hockeytyckarna i två läger. I NHL har man sedan några år förbjudit större skydd än vad målvakterna egentligen behöver. Man har måttanpassat efter hur stor eller liten målvakten är och tillåter inte skydd som är oproportionerligt större än målvakten. En väg för SHL att gå?

5,23 mål per SHL-match. Vad tycker ni ska göras för att öka målfabrikationen i SHL?

@hockeystaden