Prenumerera

Logga in

Stjärnornas dalande stjärna

Uffe Bodin

Uffe Bodin

I veckans upplaga av NHL med Uffe Bodin på Hockeysverige Plus tittar undertecknad med oroande blick på en före detta poängkung i utförsbacke. Dessutom tio tankar från den gångna NHL-veckan och Veckans lag.

I fjol kallades de ”horse shit” av Dallas Stars vd Jim Lites. Då blev Tyler Seguin och Jamie Benn ilskna och höjde sig faktiskt under andra halvan av säsongen.

Hur de reagerar på coachen Jim Montgomerys utspel tidigare i veckan återstår att se.

Montgomery nämnde visserligen varken Seguin eller Benn vid namn när han uttryckte sin besvikelse efter förlustmatchen mot Winnipeg Jets. Men alla förstod självklart vad de handlade om när han uttalade sig om lagets ”förstacenter” och ”toppforward”.
– De måste bestämma sig för att de ska göra skillnad, sade han frustrerat om sina tilltänkta toppspelare.

Jim Montgomery bad om ursäkt till spelarna efteråt – ”Vi vinner och förlorar som ett lag”, konstaterade han – men nog finns det fog för oro och frustration över hur stjärnduon har inlett säsongen. Dallas har lyft sig efter den bleka inledningen på säsongen, där man förlorade sju av de nio första matcherna, men det är inte i första hand tack vare Seguin och Benn.

Gemensamt har de gjort ynkliga fem mål på 20 matcher. 

I Seguins fall tror jag bara att det är en tidsfråga innan det lossnar. Han sköt säsongens fjärde mål i nattens bortavinst mot Vancouver Canucks och har sett bättre och bättre ut. 

I Jamie Benns fall är jag mer osäker.

BLIR HAN EN NY LUCIC?

30-åringen, som bara har skjutit ett mål så här långt, är en klassisk powerforward med en hel del mil på kroppen. Han har visserligen varit rätt förskonad från svårare skador under karriären, men vi har sett en hel del exempel på hur stora, tunga forwards åldras sämre än andra spelare. Milan Lucic är antagligen det mest frapperande exemplet på det.

Benn har varit en del upp och ned under sin karriär. Vi pratar trots allt om en spelare som blev poängkung i hela ligan när han stod på sin absoluta höjd (2015). Men fjolårets grundserie skapade en del farhågor om att han var på väg i fel riktning. Han stannade på 53 poäng – hans sämsta notering sedan rookieåret 2009/10.

Att döma av inledningen på den här säsongen, där han har sju poäng på 20 matcher, ser den nedåtgående trenden ut att fortsätta. Det finns det även underliggande siffror som tyder på. 

KOMMER TILL FÄRRE AVSLUT  

Innan nattens vinst mot Vancouver hade Jamie Benn exempelvis skjutit 6,34 skott per spelad timme. Det är i snitt 1,3 skott färre än i fjol och hans klart sämsta siffra i karriären. I kontexten för det här kan vi nämna att Ottawas Brady Tkachuk toppar den här statistiken i NHL med nästan 14 avlossade skott per timme.

Varför är det här av intresse då?

Jo, just skottfrekvensen brukar skvallra en hel del om i vilken riktning en spelare utvecklas. När det börjar gå utför är det en av de statistiska kolumner som brukar vika nedåt. 

Finns det något hopp om ett trendbrott?

Bland Dallas fans finns det en “hönan eller ägget”-diskussion kring Benn. En falang lägger skulden på coach Montgomerys sätt att leda laget. För några år sedan var Stars det lag i ligan som spelade den roligaste och mest publikfriande hockeyn av alla. Dock utan någon större hänsyn till det defensiva spelet, vilket ledde till en instabilitet som inte resulterade i några större framgångar.

I dag är det tvärtom.

Sedan Montgomery tog över har Stars dragit ned på farten och blivit mer av ett defensivt spelande lag. Vissa hävdar därför att Benn och även Seguin fallit offer för det, att de är hämmade av spelsystemet. Om det finns någon sanning i det lär trenden fortsätta. 

Det är under alla omständigheter svårt att se att Jamie Benn kommer att bli att räkna med som stjärnspelare igen. Hans kontrakt med en lönetaksträff på 9,5 miljoner dollar till och med 2024/25 riskerar att bli ett stort problem för Dallas Stars de närmaste åren.

Andrew Ladd.Andrew Ladd.Foto: Gary A. Vasquez-USA TODAY Sports

Tio tankar från NHL-veckan

* Mardrömssommaren 2016
Apropå det dollarstinna kontraktet som Jamie Benn sitter på… Det skrevs sommaren 2016, en sommar som innefattade flera av de, ur klubbarnas perspektiv, värsta kontrakten som existerar i NHL just nu. I samband med att New York Islanders satte upp Andrew Ladd på waivers under torsdagen – ännu en powerforward som inte åldrats speciellt bra – publicerade min gode vän Dimitri Filipovic en riktig mardrömslista över kontrakten som skrevs den 1 juli den sommaren. 

Det är skräckläsning för flera general managers – och fans.


* Växelverkan?

Sidney Crosby opererades i veckan och blir borta minst sex veckor. För nästan vilket annat lag som helst hade det varit en förlust som det inte går att hämta sig ifrån, men Pittsburgh Penguins har som bekant Jevgenij Malkin.

Traditionellt sett har Crosby och Malkin varit bra på att växeldra Penguins. När Malkin hade sin skadeproblem i fjol var Crosby i det närmaste på Hart Trophy-nivå, och när Crosby tidigare har varit borta har Malkin haft en förmåga att höja sig. 

Nu är den stora frågan om Jevgenij Malkin kan göra det igen. Den store ryssen hade totalt sett en av sina sämre NHL-säsonger i fjol och har begränsats till sju matcher på grund av skador så här långt den här säsongen. Är han fortfarande att räkna med har Penguins inget att frukta, men annars kan de närmaste månaderna bli jobbiga för Penguins.

* Skräckbilderna
Det var inte kul att följa rapporterna från Calgary Flames träning i går. Backen T.J. Brodie föll ihop på isen och började krampa mitt under träningspasset. Han lämnade isen på bår innan det slutligen kom lugnande rapporter om att han var vid förhållandevis god vigör. Tidigt i morse fick han lämna sjukhuset.

Min första tanke när nyheten slog ned var hur vi pratar alldeles för lite om vad elitidrottare utsätter sina kroppar för. Hockeyspelare kanske inte ligger på gränsen på samma sätt som längdskidåkare eller mellan- och långdistanslöpare, för att ta några extrema exempel. Men i NHL spelar man 82 matcher i grundserien, reser en hel del och tar samtidigt fysiskt stryk på daglig basis.

Vad vill jag ha sagt med det?

Egentligen att det är konstigt att sådant här inte inträffar oftare.

* Vad händer i Toronto?
På måndag flyger jag till Las Vegas för att ratta årets första NHL-resa. Det första laget Vegas Golden Knights tar emot på den resan är Toronto Maple Leafs, som man väl får kalla en av NHL:s största besvikelser så här långt. Resultaten har verkligen inte gått Leafs väg så här långt och mycket av det tycker jag går att hänvisa till det stabbiga försvarsspelet som laget visat upp.

Det är lätt att lägga skulden på backarna och målvakten Frederik Andersen, som har svajat en del. Men känslan är att Leafs som lag inte har det totala försvarsspelet för att hantera spelet i NHL just nu. För många av lagets unga, skickliga forwards är för endimensionella och har för stort fokus på att göra mål och poäng. 

Just nu ser Leafs inte ens ut som ett slutspelslag. Skulle Mike Babcock, eller för den delen Kyle Dubas, överleva ett sådant fiasko?

* Det har lyft för Tampa Bay Lightning
Två raka segrar mot Buffalo Sabres i Globen följdes upp av 9–3 mot New York Rangers i natt. Har Tampa Bay Lightning slutligen hittat tillbaka till sin identitet igen? Tre raka segrar är onekligen en positiv indikation. Det kanske mest positiva av allt är att Nikita Kutjerov har börjat peta in en del poäng. Det är någonting som har saknats under inledningen av säsongen.

* Adjö, Don Cherry!
Kanadas kanske mest legendariska hockeypersonlighet satte sin sista potatis förra lördagen. Sportsnet och CBC valde att sparka Don Cherry efter hans förvirrade och surmagade attack på folk som inte köper en vallmo-pin för att hedra krigsveteranerna i landet i samband med Remembrance Day. På något sätt lyckades han göra det till en fråga om härkomst. Cherry har inte direkt smugit med sina fördomar tidigare heller, men i lördags blev det tydligare än någonsin att han har passerat sitt bäst före datum som tv-persona.

När den här skandalen utspelade sig slog det mig hur lite tid jag lagt på att bry mig om Don Cherry. För fem-sex år sedan missade jag aldrig hans segment Coach’s Corner eftersom det gav upphov till en hel del skratt på grund av hur absurd han och hans utfall är. Men med tiden har Cherrys utspel blivit allt mer röriga och intetsägande. Så även om man bortser från hans sunkiga inställning till invandrande kanadensare – vilket är svårt – kommer jag inte att sakna honom.

Det är svårt att påstå att han fyllde någon riktig roll längre.

* Lossnar det för Erik Karlsson och San José Sharks nu? 
Poängmässigt har Erik Karlsson onekligen hittat rätt med fem assist på de fyra senaste matcher. Han är numera poängbäst bland de svenska NHL-backarna med 15 poäng på 19 matcher. Defensivt finns det fortfarande en del som skaver. Karlssons skridskoåkning har inte sett klockren ut och han blir överspelad med jämna mellanrum av just den anledningen. Samtidigt har han under den senaste veckan svarat för flera riktigt fina offensiva initiativ som antyder att det inte är något fel på självförtroendet.

Sharks som lag har vunnit fem raka matcher och börjat röra sig uppåt i tabellen. Mycket tack vare hur Karlsson och de andra stjärnorna har lyft sig i offensiven. Antalet insläppta mål är dock fortfarande ett problem. Även under segersviten har man snittat nästan tre mål i baken per match. Det finns trots de positiva resultaten sista tiden saker att jobba på för Sharks. Jag är inte helt övertygad om att Sharks kommer att vända på det här. Inte än. 

* Två superstjärnor räcker
Inför säsongen ifrågasatte jag om Edmonton Oilers hade bredden för att resa sig efter två tunga säsonger. Bakom Connor McDavid och Leon Draisaitl finns ju just ingenting i offensiv väg. Men tydligen är det inga problem. Inte om McDavid och Draisaitl fortsätter att agera Gretzky & Kurri och uppträda som om det är 1984 i stället för 2019.

I nattens överkörning av Colorado stod duon för övermänskliga elva (!) poäng. Draisaitl har 41 poäng på 21 matcher och McDavid 37. 

Jag börjar tro att bristen på bredd är skit samma i det här fallet. När lagets toppspelare är så pass dominanta som McDavid och Draisaitl är så går det att ta sig till slutspel ändå.

Jakob Silfverberg.Jakob Silfverberg.Foto: Joel Marklund/Bildbyrån

* Silfverberg krossar sitt personbästa
Det har varit en smula frustrerande att följa Jakob Silfverbergs NHL-karriär. Inte för att den på något sätt varit dålig, men för att det känts som att han inte fått ut all sin offensiva potential. Inte minst då i form av utdelning i målprotokollet med tanke på skottet han besitter.

Men kanske kommer allt retroaktivt den här säsongen. 

20 matcher in på säsongen 2019/20 har han nio mål. Det är visserligen svårt att se att han ska göra mål på var femte skott han tar över en hel säsong. Men även om målskyttet bedarrar vad det lider ligger hans personbästa på 24 mål respektive 49 poäng i farozonen att bli krossade.

* Dahlin eller Makar?
I senaste avsnittet av NHL-timmen ställde Linus Hugosson mig och Jonatan Lindquist inför den svåra frågan: vem får den bästa NHL-karriären – Rasmus Dahlin eller Cale Makar? 

Jag ska vara ärlig och säga att den ställde mig. 

Tillsammans med Miro Heiskanen i Dallas är Dahlin och Makar de tre mest intressanta unga backarna i NHL just nu. Alla tre har en otroligt fin offensiv uppsida, men även en hel del olikheter. Baserat på de första två månaderna av den här säsongen skulle det vara lätt att svara Makar. Han har varit fantastisk medan Heiskanen varit ungefär som förväntat och Dahlin haft en nedåtgående trend sista tiden.

Men sett över en hel karriär? Jag lade efter många tveksamheter min röst på Dahlin i slutändan. Dels för att han är lite yngre än Makar, dels för att han har lite mer storlek att ta av, vilket jag tror kommer att hjälpa honom i det defensiva spelet på sikt.

Hur som helst är det här tre spelare som lär slåss om en hel del Norris-troféer på sikt. Jag gissar att alla tre kommer att ha vunnit minst en innan de väljs in i Hockey Hall of Fame om 20-25 år.  

Imago SportsFoto: Imago Sports

Veckans NHL-lag

Målvakt:

Mikko Koskinen, Edmonton

Det har funnits goda skäl att vara skeptisk till den store finländaren. Hans fjolår i Edmonton var en berg- och dalbana och kontraktet han tilldelades av dåvarande general managern Peter Chiarelli fick många att slå sig för pannan. Men utöver McDavid och Draisaitl har han och kollegan Mike Smith varit Oilers bästa spelare så här långt. Den gångna veckan stoppade Koskinen 60 av 62 skott och vann bägge sina starter.

Backar:

Keith Yandle, Florida

Som innehavare av Yandle i mitt fantasy-lag har jag under stundom varit frustrerad av hans brist på produktion under inledningen av säsongen. Åtminstone innan den gångna veckan. Då slog han nämligen till med sju poäng (1+6) på fyra matcher. Inte helt otippat kom många av dem i powerplay.

Victor Hedman, Tampa Bay

Jag kunde tyvärr inte vara på plats i Globen för att se matcherna mellan Tampa och Buffalo. Men från tv-soffan njöt jag i fulla drag av Hedmans dominanta uppträdanden. Han har dessutom fått i gång sin poängproduktion på ett imponerande sätt och har fem poäng (1+4) på de senaste tre matcherna efter tre assist i utklassningen av New York Rangers.

Forwards:

Leon Draisaitl, Edmonton

Ska vi få en tysk poängkung i NHL? Leon Draisaitl håller till och med självaste Connor McDavid på behörigt avstånd i toppen av poängligan. Den senaste veckan slog han till med tolv poäng (2+10) på fyra matcher. Löjligt bra!

Connor McDavid, Edmonton

Inte för att Connor är så långt efter… Sex mål och elva poäng på fyra matcher är fruktansvärt bra. Frågan är om inte McDavid/Draisaitl är det bästa radarparet NHL har sett sedan Gretzky och Kurris dagar.

Anze Kopitar, Los Angeles 

Jag är ruskigt imponerad av vad Kopitar gör för Los Angeles den här säsongen. Det här är ett lag som bevisligen inte är på väg någonstans med nuvarande trupp. Det har inte hindrat lagkaptenen från att spela riktigt bra hockey. Efter sex poäng (3+3) på tre matcher den gångna veckan leder han Kings interna poängligan med tio poängs marginal – trots att laget inte ens hunnit spela sin 20:e match ännu.

Den här artikeln handlar om:

Dela artikel:

Senaste Nytt