MJÖRNBERG: Tydlig vinnare i storfavoriternas kamp

Två
av lagen som av de allra flesta spås hålla till i den absoluta
toppen av Hockeyettan under säsongen och aspirera på
kvalserieplatser brakade samman på onsdagskvällen. Det slutade med
2-0-seger för Mariestad borta mot Huddinge.

Jag har under
augusti gjort ett ganska stort jobb med att betygsätta alla lag- och
lagdelar i Hockeyettan till en fashionabel bilaga (bibel om ni så
vill) som kommer ut om några veckor i regi av landets största
publikation. Det är knappast att spoila särskilt mycket att redan
nu nämna att Huddinge och Mariestad tillhör den samling av gäng
som får högst betyg i hela ligan i den sammanställningen. Det
torde vara ganska uppenbart med tanke på trupperna.

Spännande
då att se de båda gå i klinch med varandra i en träningsmatch med
bara en och en halv vecka kvar till skarpt läge. Seriepremiär.

En
sådan match var precis vad onsdagskvällen erbjöd i Björkängshallen
och det samlade intrycket av fighten är att Mariestad kändes mer
gedigna. Som att de gnuggat in betydligt mer av tydliga linjer och
grundspel att bara luta sig mot och köra.

Huddinge, som den
här aftonen ställde upp utan Rasmus Dahlberg Karlsson, Björn Jonason och Adam Hansen (som fanns med på uppvärmningen, men inte
stod med i laguppställningen), är ett förbannat skickligt lag. Det
vet alla redan. Men att döma av det som visades upp igår börjar de
redan skaffa sig lite dåliga vanor.

”Vi bjöd på den här”
skojade Victor Andersson med Bois-tränaren Andreas Appelgren (båda
har ju nyligen varit knutna till Södertälje) i spelargången
efteråt. Men bjudningar av typen överambition kan bli
kostsamt.

Med tanke på vilka spelare man har i truppen är
det kanske inte så konstigt att det konstant söks kreativa
lösningar och avgörande passningar. Men den där ”ett pass för
mycket”-taktiken som Huddinge begagnade sig av igår kommer inte
hålla i långa loppet. Hur kul det än är att spela snyggt och göra
det lilla extra måste Mikael Österblom tuta i sina killar att det
faktiskt finns en poäng i att knäppa pucken på mål (och att det
även kan vara bra att någon står där och skymmer) och att det
faktiskt kan vara rätt lyckat att gå rakt på kassen istället för
att passa sig hela vägen in till mållinjen.

Visst kan det
vara kul att titta på (eller nej, att se ett lag passa runt i två
minuters powerplay i väntan på det bästa läget är faktiskt inte
så kul), men det är inte särskilt effektivt. Det är med tanke på
manskapet man har kanske den hockeyn Huddinge ska spela, men då
riskerar säsongen att bli kortare än nödvändigt.

För rent
krasst, i grundserien kommer laget kunna överarbeta och finlira och
ändå vinna matcherna med 5, 6, 7, 8-0 utan att förta sig. Det är
det jag menar med tveksamma vanor. Det kan skapa falsk trygghet som
mynnar ut i en kalldusch och brutalt uppvaknande. För när
motståndet sedan blir bättre, då kommer den typen av spel inte att
få samma utdelning.

Som mot Mariestad.

Det blev 0-2 i
Björkängshallen.

* * *

Sedan ska förstås mycket av
den där Huddinge-nollan tillskrivas Tobias Sandberg.
Mariestad-keepern spelade alldeles bländande igår och tycks ha
tagit vid där han slutade förra säsongen. Han är följsam, snabb
och tät och tar det han ska ta plus mycket, mycket mer. Utan
körtelfeber i kroppen kan det bli väldigt, väldigt kul i
vinter.

Men som helhet, sett över 60 minuter mer eller mindre
engagerad träningshockey såg Andreas Appelgrens Mariestad ut som
ett mer robust och fungerande lag. De kladdade mindre med pucken,
hade betydligt mer raka linjer i spelet och tycktes över huvud taget
ha ganska bra koll på vad de skulle göra.

När serien väl
har kommit igång och spelet har satt sig ordentligt kan det att döma
av det som visades upp i Björkängshallen bli riktigt bra. Att
spetskompetensen finns i laget är förstås ingen nyhet, det räcker
med att läsa laguppställningen för att komma fram till den saken,
men om laget lyckas bygga upp ett spel där fyra kedjor kuggar i och
pucken snabbt kommer till kassen. Då kan de bli riktigt tunga och
jobbiga att möta. Tendenserna fanns i segern mot Huddinge även om
det så klart var långt från fulländat.

Sen måste man
förstås älska en destroyer-kedja som den ledningen har petat ihop
med de envetna bröderna Filip Engqvist och Linus Engqvist tillsammans med betongsuggan Simon Eriksson. Till och med sargen får
väl ont när de är på isen.

* * *

Natten mellan
tisdag och onsdag släppte jag och maestro Skoglund ett nytt
podcast-avsnitt (#119 In i dimman) där vi jublar över beslutet att
förändra Hockeyettan-finalen till något som i alla fall betyder
något, men funderar samtidigt över baksidan med det nya upplägget.

Det
blir också snack om ligans jakt på ny mediepartner, Lützens dimma
i Skandiamäklarna Center, Patrik Klüfts nya position i Hudiksvall,
en Hockeyettan-lirare på väg till NHL och Östersunds fullständiga
impotens.

Dessutom
naturligtvis funderingar kring att Mörrum sparkat sin huvudtränare
redan innan augusti blivit september, spelare som förnekats kontrakt
efter sina hockeyallsvenska tryouts och en profil som kan komma att
lyfta Vallentuna.

För
att inte tala om att vi lyfter ett gäng lyssnarfrågor. Bland
väldigt mycket annat.

Ni
hör podden via iTunes, Acast, i andra lämpliga poddappar (sök
”Mjörnbergs Trashtalk”) eller här:
http://www.mjornberg.se/2019/09/03/119-in-i-dimman/