Framtidens Damkronor: Amanda Johansson

Hon började som utespelare, men i dag är hon en JVM-meriterad målvakt med en hel del erfarenhet från SDHL. I dagens avsnitt av Framtidens Damkronor möter ni AIK:s keeper Amanda Johansson.

SOLNA (HOCKEYSVERIGE.SE)

I del åtta av Framtidens Damkronor får vi träffa den första målvakten i vår artikelserie. Det handlar om AIK:s JVM-målvakt, Amanda Johansson. Även om hon numera är stockholmare tyder dialekten på att hon inte är född i stan.
– Nej, jag är från Onsala från början. Där bodde jag första åtta åren, men sedan flyttade jag till Billdal, säger Amanda Johansson då vi träffar henne på ett soldränkt Ulriksdals IP samtidigt som klubbens herrlag har träning i ishallen bakom oss.

Varför ska vi som turister besöka Billdal?
– Vacker plats att vara på, fin utsikt, havet nära, fin ishall och bra människor, säger 17-åringen med ett leende.

Anledningen till att Amanda Johansson började med hockey var att hennes storebror, Linus Johansson, spelade.
– Först gick vi på judo tillsammans. När han började där sa jag att jag också ville börja. Sedan ville mamma att han skulle spela hockey också. Då ville jag också börja på hockey ”Jag vill göra som han gör”.
– Då fick jag börja i hans hockeyskola, vilket var tre år innan jag egentligen fick börja. När sedan min årskull började så fortsatte jag där. Hela tiden spelade jag med killar och det var först för fyra år sedan jag började spela med tjejer, vilket var en stor omställning.

 Foto: Bildbyrån

Från början var hon faktiskt inte målvakt.
– Första fem åren var jag utespelare. Sedan provtränade jag som målvakt och fastnade för det. Då var jag runt nio år. I början körde jag varannan träning när vi delade inom laget vem som skulle ha målvaktsutrustningen. När jag sedan fick köpa min egen ville jag vara målvakt på riktigt.

Det var också själva målvaktsutrustningen som gjorde att AIK-målvakten ville satsa som målvakt.
– Tyckte A-lagets målvakter var coola när dom gick förbi med sina stora målvaktsgrejer.
– Annars är det ”Henke” Lundqvist som jag ser upp till eftersom jag varit på hans hockey-läger både som spelare och ledare. 

TAJT MED AMHOLT

Felizia Wikner Zienkiewicz, som ni tidigare träffat i serien Framtidens Damkronor, kommer också från Kungsbacka-trakten precis som Amanda Johansson.
– Vi har spelat tillsammans något år i alla fall. Sedan spelade hon en del med damerna i Hovås, men jag tyckte själv inte att det var så kul där utan spelade mest med killarna. Dessutom är hon några år äldre än jag.
– Jag spelade även med Anna Amholt några gånger när jag gick upp och spelade med dom som var äldre.

Amholt och Johansson förenades förra säsongen då Amholt skrev på för AIK. Inför kommande säsong har hon valt att flytta till HV71.
– Det var kul att träna med Anna. Vi har många minnen som vi kunde skämta lite kring. Däremot var det tråkigt att hon fick hjärnskakning, men det är skönt att hon kommit tillbaka.

“DET BLEV LITE TJAFS”

Amanda Johansson flyttade från Billdal till Österåker norr om Stockholm där hon spelade med killarna där
– Jag bodde först i Österåker, men flyttade till Sollentuna förra sommaren. Dom ringde sedan från Division 1-laget här i AIK och frågade om jag ville provträna där.
– Det var en skön grupp samtidigt som dom tyckte att jag var bra. Då kunde jag lika gärna fortsätta spela här, men killaget i Österåker tyckte inte det var jättekul att jag skulle spela i en storklubb samtidigt. Det blev lite tjafs där bort så då bytte jag hit helt.
– Jag var i division 1-laget under två säsonger. Sedan frågade ”Empa” (Emelie Berggren) om jag ville skriva på ett kontrakt, vilket var självklart och jag blev jätteglad.
  
Foto: Ronnie Rönnkvist


Varför flyttade du från Billdal till Österåker?
– Mammas kille bodde där så familjen dit. Det var riktigt tungt att flytta till Stockholm och jag tyckte inte om det alls. Jag ville inte lämna hockeyn, kompisarna och allt sådant. Dessutom, Stockholm är ju… (skratt) Jag hade lite olika förväntningar kan man väl säga. 

Hur trivs du i Stockholm nu?
– Jag trivs faktiskt rätt bra. Det är skönt med skolan (hockeygym i Solna) och jag tycker om lärarna där. Jag har träningar med bland andra dom där, säger Amanda Johansson som nickar mot ett gäng killar ur U18-laget som går förbi oss efter haft någon form av uteträning.
– Sedan har jag målvaktsträningar på ”HG” så just nu känns det riktigt roligt. Dessutom har jag bra kompisar i laget som jag kan vara med.

“SVIMMADE OCH SLOG I ETT BORD”

Amanda Johansson var bara 16 år när det var dags för debut i SDHL säsongen 2017/18.
– Jag fick höra av coachen (Emelie Berggren) att jag skulle spela matchen mot Modo. Egentligen skulle jag spelat en match tidigare, men då hade jag fått sy i pannan några dagar tidigare, vilket gjorde att jag inte kunde ha hjälm på mig under någon vecka. Det var efter att jag svimmat och slagit i ett bord, vilket gjorde att jag fick ett jack…

Svimmade?
– Jag tror att det var ett blodtrycksfall eller liknande, säger 17-åringen med ett leende och fortsätter:
– Jag hade varit på is två gånger efter det då coachen sa att jag skulle spela. Det var spänt, men dom i laget kom fram och sa att det skulle gå bra. Jag fick bra ”pepp” av laget och det var magiskt att gå ut och stå där i kassen.
– Själva matchen kommer jag inte håg så mycket från mer än att jag släppte in ett mål och att vi inte gjorde något. Det var ändå en rolig match att stå och hålla så pass tätt bakåt åt laget.
 

Minatsu Murase. Foto: Ronnie Rönnkvist

Under första tiden i AIK:s A-lag fick Amanda Johansson kampera ihop med OS-målvakten, Minatsu Murase.
– Hon är väldigt tävlingsinriktad och det var mycket tävling mellan oss. Jag såg upp till henne. Dessutom är hon sex år äldre än jag. Det var mycket att jag kollade på henne i gymmet för att se vad hon gjorde för övningar för att bli så pass bra som hon faktiskt är.
– Samma sak på isen, om hon gjorde en annorlunda förflyttning så tänkte jag att det kunde jag också göra. Hon gav mig mycket inspiration.

“BÖRJADE GRÅTA”

Förra säsongen blev det relativt mycket matchande för Amanda Johansson. I grundserien blev det 16 matcher och två i slutspelet.
– Säsongen var framgångsrik och det var roligt att få spela mycket. Däremot var det, som sagt var, tråkigt att Anna fick hjärnskakning och inte kunde spela. Samtidigt var det kul att känna förtroende och jag tycker att jag gjorde det rätt bra då jag fick chansen.
– Jag kände mycket i gymmet att jag kunde stegra på vikterna och jag fick upp min fysiska förmåga, viket gjorde det lättare för mig på isen också när det gällde att vara med då det gick så pass snabbt.
– Sedan fick jag också mycket hjälp av målvaktstränaren, Robin Blidstrand. Bland annat mycket på ”HG” där vi hade många individuella pass, vilket jag fick väldigt mycket utveckling ifrån.

Du fick även spela Junior-VM förra säsongen, vad betyder det för ditt självförtroende?
– Det var en väldig ”styrkeboost”. Jag ”nojjade” över det jättelänge ”tänk om jag inte kommer med”.
– När jag väl fick beskedet började jag gråta. Jag var i skolan och sprang till min kompis gråtande och skrek ”Jag kom med och du kom också med”, haha…
– Båda fällde tårar och vi var så lyckliga. När vi väl kom dit… Det var så magiskt att åka hela vägen till Japan, 24-timmar i flyg, och när man väl stod där ”vi är här”. Jag får gåshud bara av att tänka på det.
– Min första hela match var mot USA. Jag kände verkligen att det jag som fick förtroende att spela och den känslan var helt magisk.

GÅR IN MED TRE A-LAGSMÅLVAKTER

Kommande säsong har AIK tre målvakter under kontrakt. Förutom Amanda Johansson är det även Sabina Eriksson, som närmast kommer från HV71, och finska OS-målvakten, Meeri Räisänen, som närmast kommer från Connecticut Whale i NWHL.
– För mig är det bara att kriga på och visa att det är jag som ska spela. Annars kommer jag backa upp dom andra om det behövs och peppa laget om jag inte ska spela.
– Om jag ska spela så ska jag inte ha ”skalle” över det utan ta det på ett vuxet sätt och hjälpa laget att vinna.

Givetvis kom värvningen av Meeri Räisänen som lite av en överraskning eftersom det tänkta målvaktsparet från början skulle vara Johansson och Eriksson.
– Det var en chock, men jag och Jared Cipparone (coachen) har hela tiden haft en bra dialog. Det är en bra möjlighet att kunna ha tre målvakter, men samtidigt kan det vara lite tungt att ha det.
– Det innebär också att jag har flera att tävla mot och dom kan även hjälpa mig om jag behöver ändra på någonting, står fel eller liknande. Likaså kan jag hjälpa dom så jag tror faktiskt att det kommer bli bra.

Kan du tänka dig att spela i AIK:s division 1-lag om det skulle bli så?
– Vi funderar lite på killag i J20 om det skulle behövas matchning och jag inte får spela i SDHL. Division 1 är faktiskt en lite för låg nivå.

Din målvaktskollega i JVM, Tindra Holm, har nu tagit klivet upp i Damkronorna, känner du att det visar att även du har chansen att vara där snart?
– Jag får ta det som det kommer. Hon är en bra målvakt, men jag är väl också ganska bra (skratt). Det är kul att hon kommit med till Damkronornas camp.
– Nu var jag på U22-campen och det gör att det känns som jag kommer närmre och närmre. När säsongen sätter igång kan det också bli så att jag kommer ännu närmre om jag får spela matcher, avslutar Amanda Johansson.