SKOGLUND: Jag applåderar oväntade karriärval

Ibland gör ishockeyspelare inte karriärval som vi på utsidan förväntat oss. Ibland kan en spelares val till och med dela in tyckare i olika läger. Men till syvende och sist måste vi applådera spelare som gör det som känns bäst för dem själva.

Jag lyfte luren igår och ringde
målvakten Tim Hultstrand för att fråga om hans klubbval tidigare i
somras. Den forne juniorlandslagsmannen kritade ju på för
moderklubben Trelleborg i Hockeytvåan och det fick en och annan att
höja på ögonbrynen.

Backgrunden till Hultstrands beslut var
att hans tänkta klubb till kommande säsong, IK Pantern, först
avsade sig sin allsvenska plats och sedermera gick i konkurs. Nu har
de återuppstått och ska starta om i trean.

Men hursomhelst.
Där stod Hultstrand i maj utan arbetsgivare och fulla
målvaktsbesättningar på de flesta håll att ta hänsyn till. Jag
vågar faktiskt ta gift på att de allra, allra flesta i den
situationen hade avvaktat så länge det går, även en bit in på
säsongen, innan de tagit beslutet att kliva ner två divisioner. En
hel del hade nog kunnat tänka sig att vänta ända in på vintern i
hopp om någon söndertrasad menisk någonstans.

Men inte Tim Hultstrand, trots att han absolut skulle tillhöra en av de bättre målvakterna i Hockeyettan. Han gjorde
tidigt klart med moderklubben Trelleborg i tvåan och sa så här
till mig om den saken:
– Jag tror att jag kommer få spela en
hel del, det får jag väl hoppas i alla fall. Träningsmässigt
kommer jag få den fysen jag behöver. Det är väl framförallt det,
men sen försöka hjälpa till att vinna matcher och ta ett större
ansvar. Även om man har stort ansvar som målvakt så känns det som
det kommer bli ännu större och ännu mer press på mig. Det får
man räkna med.

Man ska också veta att den unge målvakten haft mer än lovligt röriga säsonger de senaste åren med ett evigt hattande fram och tillbaka mellan klubbar. Det kan nog vara nyttigt att få lite lugn och ro nu.

I slutet av juni twittrade den förre
Västervik – och Vita Hästen-backen Victor Lindmanom sitt beslut
att lämna allsvenskan och istället spela nästa säsong i division
2 med Norrköpingsgänget IK Guts. Han motiverade med en tuff tid på
det personliga planet fått honom att tänka på vilken riktning han
skulle ta i livet. Han berättade att han trivdes i Norrköping och
ville hitta tillbaka till glädjen till hockeyn. Då passade IK Guts bra.

De
båda exemplen ovan har två olika infallsvinklar till sina beslut,
men båda har fattat förbannat bra och mogna beslut utifrån sina
egna behov. Jag tror knappast Lindman saknade anbud från andra
klubbar och det hade ju varit enkelt för honom att ”göra det alla
förväntat sig” och kritat på någonstans hos en klubb på en
nivå som bättre motsvarat hans skicklighet.

Men hur bra hade
han mått av det? Jag tror faktiskt både Hultstrand och Lindman kommer komma tillbaka på högre nivå som bättre hockeyspelare efter det här.

Robert Pettersson summerade det hela väldigt
väl i den här krönikan för några veckor sedan apropå Jonathan Dahlén möjliga återkomst till Sverige och folks tyckande och
tänkande om det. Jag håller med Pettersson i varje stavelse där.
Dahlén ska göra det som känns bäst för honom själv, ingen
annan.

Det mest kända exemplet på senare tid är naturligtvis Patrik Berglund. Inte just det faktum att han valde Djurgården i SHL, utan hans val att faktiskt lämna NHL helt och hållet när han kände att han inte mådde bra. Väldigt modigt beslut. Många av oss hade nog harvat på, i mångt och mycket för att det förväntas av oss, tills väggen sagt “STOPP OCH BELÄGG”.

Om jag får väva in mig själv i dessa rader så tog jag själv för några år sedan ett rätt vågat beslut. Med barn, nyköpt hus och barn nummer två på väg tog jag tjänstledigt och började plugga. När studierna var klara så sa jag upp mig från en trygg anställning för att satsa helhjärtat som frilansjournalist. Det är nog en och annan som tyckte (och förmodligen fortfarande tycker) att jag är dum i huvudet som tog det beslutet. Jag kan erkänna att jag tvivlat ibland själv.

Men vad hade alternativet varit? Springa snabbare och snabbare i ekorrhjulet för att tillslut riskera att okontrollerat slungas iväg? Bara för att folk förväntar sig att man ska prisa en arbetsplats som man förvisso trivs på, men där man är utled på arbetsuppgifterna.

Livet som frilansjournalist är förvisso jäkligt slitsamt, men varierande och just variation i arbetsvardagen är något jag kommit på passar mig som handen i handsken.

Så jag talar av egen erfarenhet när jag säger vi alla ska ställa oss upp och applådera oväntade karriärssteg. Individen har förmodligen följt sin magkänsla, och då brukar det oftast bli rätt.