Storbacken som blev hjälte mot Sovjet

Arne Carlsson var en av sin tids stora backar och är en ikon i Södertälje.
Han är mest ihågkommen för sitt klassiska mål mot Sovjet i VM 1970.
I Old School Hockey berättar ”Lången” om sin karriär − och målet mot Sovjet.

Arne Carlsson, ”Lången” kallad, var en av Sveriges bästa backar i slutet av 1960- och början av 1970-talet. Hans stora genombrott var vid VM 1969 i Stockholm där han tillsammans med backar som Lars-Erik Sjöberg, Bert-Ola Nordlander, Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg och Kjell-Rune Milton spikade igen framför Leif ”Honken” Holmqvist och Gunnar Bäckman.

Rötterna har Arne Carlsson i Uppsala där han började spela hockey för Almtuna.
— Uppsala var en bandystad, från början genom IFK Uppsala och så småningom kom även Sirius. Hockey fanns egentligen inte där innan vi smågrabbar tyckte det var kul att spela på naturisarna som fanns där.
— Efterhand bildades ett antal småklubbar runtom i Uppsala. Egentligen var det en hockeyklubb i varje stadsdel, där Almtuna var en, Vesta en andra, Sirius en tredje och UIF (Uppsala IF) en fjärde. Det var fem, sex distriktsklubbar i Uppsala som drog i gång. Vi tyckte hockeyn var mer spännande än bandyn. När vi kom upp på juniornivå blev det mer hockey än bandy.

Hur gammal var du då det blev aktuellt med hockey?
— Jag kanske var i tioårsåldern. Då var det mer spontanhockey på naturisarna. Strax därefter blev det mer organiserad pojklagshockey.
— Det ska också sägas att vi tog intryck av Stockholmshockeyn med Djurgården där bland andra tvillingarna (Hans och Stig Tvilling), Lasse Björn, Rolle Stoltz och ”Lill-Lulle” Johansson spelade.

Tog upp Almtuna till högsta serien

Arne Carlsson A-lagsdebuterade i Almtuna säsongen 1959/60, då klubben låg i det som då hette Division 2.
— Jag var 15 år då och vi spelade uppe på Fålhagen. Jag träffade vår lagledare i juniorlaget häromåret, ”Kina”. Han sa: ”Jag var med då du debuterade i Almtuna.” Han berättade att jag då var så nervös att det lät som trumslagare när klubban skakade i isen.

Även om Arne Carlsson var back så spelade han i Almtunas så kallade B-kedja tillsammans med Roger Bohman och Boris Alvarsson (i dag: Estliden) när laget avancerade till högsta serien säsongen 1961/62.
— Det stämmer. Jag hade varit sjuk en period i lunginflammation och var borta i en månad. När jag sedan kom tillbaka var det full besättning bland backarna. Då fick jag spela i kedjan med dom grabbarna.

Hur minns du i dag tillbaka på den här resan då ni går upp i högsta serien?
— Stommen var från juniorlaget i Almtuna plus studenterna som kom till Uppsala för att studera. Det var en härlig resa och vi visste inte bättre än att det var kul att lira helt enkelt.
— Allt var helt och hållet i en eufori och ingen trodde väl att det skulle lyckas, men det gjorde det. Det var ett kompisgäng som var basen i det hela och det var en härlig spirituell period.

Första matchen i allsvenskan för Arne Carlsson och Almtuna var mot Brynäs på Studenternas i Uppsala. Gävlelaget vinner med 5-7.
— Det var utomhus och på en förlängning av bandybanan på Studenternas. Vi spelade jättebra, men sedan började det snöa. Då begärde Thure Wickberg i Brynäs plogning mitt under matchen.
— Vi ledde då med ett par, tre mål men i och med plogningen slog Brynäs till och vände matchen. Givetvis var det en besvikelse. I alla fall var ishockeyintresset jättestort i Uppsala då.

Arne Carlsson: ”Förutsättningarna fanns inte”

Det blev bara en säsong i högsta serien för Almtuna.
— Vi var helt enkelt inte riktigt mogna för att spela där och för amatörmässiga. Sedan fick vi (Berndt) ”Skräcken” Carlsson och hans insats i målet var lite till och från. Det var kanske där som det brast lite grann.
– Sedan hade vi några killar som slets mellan bandyn och hockeyn. Inte minst ”Askis”, Carl-Erik Askelöf. Han spelade både i Sirius och landslaget i bandy. Han valde bandyn i första hand. Det här gjorde att det kanske inte blev så homogent som vi hade tänkt oss.

Du började med hockeyn i Uppsala, Almtuna och med att spela på Studenternas Idrottsplats, vad skulle du säga är den största skillnaden då det kommer till förutsättningarna då och idag?
— Förutsättningarna för dom som då spelade Allsvenskan, Elitserien fanns inte, var att alla var dubbelarbetare. Man hade jobb eller studerade och sedan spelade man även ishockey.
— I dag är även allsvenska spelarna professionella. Vi spelade två dagar i veckan, tisdagar och söndagar. Sedan tränade vi tre kvällar i veckan.

Flyttade till Frölunda: ”Jag hade sökt till Chalmers”

Inför säsongen 1964/65 lämnade Arne Carlsson Almtuna. Ny klubbadress blev Västra Frölunda.
— Min gamle backkompis i Almtuna, Lasse Pettersson, hade en farbror som hette Åke Pettersson. Han var sportjournalist på Uppsala Tidningen och dessutom simtränare. Precis som en vän till honom, Bosse Alm. Det var då klart att jag skulle till Göteborg. Jag hade gått ut gymnasiet 1963, gjort lumpen och nu sökt till Chalmers.
— Den här historien kom till Bosse Alms kännedom. Vi hade någon simträning i Fyrisbadet med Åke Pettersson. Då var även Bosse Alm där. Han frågade om jag skulle spela någon hockey i Göteborg. GAIS var aktuellt, men även Chalmers hade ett lag i Division 3 vid den här tiden som jag funderade kring.
— Bosse Alm sa att han skulle ringa ”Bittan” Johansson i Frölunda eftersom han kände honom. Han ringde ”Bittan” och sa att den där Carlsson var på väg ner. Jag hade fixat med skolan samtidigt som jag och en polare letade lägenhet där nere. Då ringse ”Bittan” och frågade om det stämde att jag var på väg ner till Göteborg, vilket stämde.
— När vi sedan var ner och tittade på lägenhet åkte jag förbi och träffade ”Bittan”. På den vägen var det.

Övergången var inte direkt någon dyr historia för Frölunda.
— Övergångspengarna då var att Frölunda skulle spela en vänskapsmatch mot Almtuna hemma i Uppsala. Det vart match och runt 6-7 000 åskådare var på plats trots att det var tidigt på säsongen.
— Frölunda kunde mönstra upp ett lag med gamla landslagsspelare som (Gert) Blomé, ”Sura-Pelle” (Pettersson) och Lasse Lundwall. Sedan var även killar som Roger Olsson, (Leif) ”Blixten” Henriksson med flera med.

Hur gick det att kombinera det här med en ganska tuff skola och ishockeyn?
— Det gick bra så länge vi tränade tre gånger i veckan och hade två matcher. Sedan kom det här med landslaget. Det kunde hända att vi var borta upp till en månad då vi var i väg på VM-turneringar.
— Andra året på Chalmers, 1967, gick det bort ganska mycket. Då hade jag spökskrivare som tog anteckningar från föreläsningarna. Det var en kille som hette Tore Andersson och som hjälpte mig på det sättet.
— Det var tufft och jag kommer ihåg att jag gjorde tio eller tolv tentor på 15 dagar eftersom jag någonstans i juni fick ta igen alla tentor som jag missat under året, men jag fixade det.

Arne Carlsson var med och vann Frölundas första SM-guld

Redan under Arne Carlssons första säsong i Västra Frölunda vinner klubben sitt första SM-guld i ishockey.
— Laget hade byggts upp under flera säsonger. Dels med killarna som jag tidigare nämnde, dels fylldes det på Roger Olsson från Västerås, som var juniorlandslagsman och ”Blixten” Henriksson från Bofors. Sedan hade vi även målisarna Ingemar Caris och Eine Ohlsson som båda var mycket bra.
— Lasse Lundwall var spelande tränare. En mycket seriös och bra tränare som kunde se hur man kombinerade ihop lagdelarna. Vi hade inte femmor på den tiden utan spelade med två backpar och tre kedjeformationer. Det där kunde han kombinera ihop väldigt väl.
— Sedan kom vi nya in och ville uppåt samtidigt som dom gamla ville behålla sina platser. Det blev en sorts kamp däremellan. Dessutom hade vi ”Sura-Pelle” som mer visade i sitt spel hur vi skulle agera. Han kunde lägga en passning på 30 meter mitt på klubb bladet. Han blev även förbannad om man inte träffade hans klubb blad. Förbannad är kanske inte rätt ord, men han kunde läxa upp en i alla fall.

Sista säsongen i Västra Frölunda, 1968/69, svarade Arne Carlsson för sju mål och totalt 24 poäng på 28 matcher i en tid när man bara räknade första assist. Dessutom var han lagkapten i Frölunda.
— Fortfarande var det så att Lasse Lundwall var härförare. Som lagkapten var annars min roll att dra i gång unga grabbarna och försöka peppa upp dom inför matcherna.

Var det här toppen på din karriär som spelare?
— Kanske. Sedan blev det mer med jobbet och så vidare. För mig funkade studierna och hockeyn väldigt väl ihop eftersom studieformen på högskolan inte fungerar så att du jämt måste vara där. Jag kunde själv disponera min tid.
— Redan 1968/69 ville jag till ett industriföretag. Jag fick en del erbjudanden från Frölunda, men inget som jag tyckte passade mig väl. Däremot var Västerås och det som då hette ASEA aktuellt. Djurgårdens fanns också med, men där fanns inte riktigt industrin med i bilden. Till och med Hammarby var med och även Färjestad låg på. Sedan var det då SSK med Scania i ryggen.
— När man sedan började jobba var det åtta till fem jobb, träning och familj. Det här blev väldigt tungt. Då kunde man heller inte prestera så bra, men 1970 vill jag påstå att jag gjorde ett bra VM i alla fall.

Flyttade till Södertälje − på grund av jobbet

Anledningen till att Arne Carlsson valde att flytta till Södertälje var alltså arbetssituationen.
— Ett par av anledningarna till att jag valde Södertälje var Kjelle Svensson och ”Stisse” Johansson som jag spelat ihop med i landslaget. Dick Yderström, Mats Hysing och Hasse Carlsson hade också varit med i landslaget, men det var i första hand Kjell Svenssons förtjänst att jag flyttade dit eftersom han berättade mycket om Scania. Då var det också en mycket nära relation mellan just Scania och SSK.
— I SSK spelade inledningsvis Thommie Bergman och jag som backpar. Han kom som junior till Södertälje så jag var med och spelade in honom i landslaget.
— Lite senare spelade jag även med Anders Eldebrink. ”Walle” (Mats Waltin) spelade jag också ihop med ett tag. ”Eje” Määttä (Garvis) fanns också där liksom Janne Schullström, men dom spelade jag aldrig tillsammans med. Senare kom även ”Böna” (Björn Johansson) och Sverker Torstensson.

Sverker Torstensson minns många för hans heta temperament som ibland kunde få oanade konsekvenser.
— (Skratt) Sverker Torstensson var en härlig typ måste jag säga. En mer muskulös kropp får man leta efter. Han var stor och stark, men sedan hade han ett temperament som kunde göra att han gick över styr.
— När jag sedan var ordförande i Södertälje värvade jag hit hans grabb (Robert Torstensson), liksom min grabb (Ricky Carlsson), som då spelade i HV71. Då kom Sverker upp igen så vi sågs en del, men efter det har vi inte träffats på många år.

Redan på försäsongen 1975/76 drog Sverker Torstensson på sig ett matchstraff i Gavlerinken, men i tolfte omgången skulle det bli ännu hetare då Brynäs tog emot SSK.
Sverker Torstensson berättar:
— Vad som hände där? (skratt). Jag tacklade ”Lill-Janne” Eriksson så han fick en smäll. Han och hela Brynäslaget gnällde som fan. Då blev jag ursinnig.
— Spelet gick lite till och jag brände på några killar ytterligare, vilket skapade en stor kalabalik. Då kom domaren och sa ”Du måste ut härifrån”. Jag blev förbannad eftersom jag tyckte att det var dom jävlarna som inte kunde stå på sina skridskor.
— I alla fall åkte jag ut. När jag satt i utvisningsbåset var det någon som kastade ner en massa skit på mig. På den tiden var det en liten lucka man kunde öppna från utvisningsbåset.
— Jag öppnade luckan och gick upp på läktaren och sa ”era jävla masjävlar”. Då var det en som sa ”Vet du inte att du är i Gästrikland?” Då kunde jag knappt hålla mig för skratt, men dom där bakom i publiken var ganska tysta eftersom jag stod där med klubban i högsta hugg. Hela den sektionen tystnade direkt.
— Då kom polisen och vakterna springande. Dessutom vår lagledare, Sonny Danielsson, en liten och kraftig man. När han kom fram var han så andfådd att han inte kunde säga att jag skulle lugna ner mig. Han stod bara där flåsade, så jag frågade ”Vad vill du?”
— Jag fick matchstraff, men det ville jag inte ta eller acceptera riktigt. Jag tror att jag ändå fick sitta kvar i avbytarbåset, om jag minns rätt, men då var jag samtidigt förbannad och skällde på allt och alla.

Det slutade inte där utan problemen fortsatte efter matchen.
— Vi hade ett helvete att komma hem eftersom deras ståplatsgäng gick till attack mot vår buss. Det blev ett jäkla liv och vi tyckte att Brynäs kunde hålla rätt på sina supportrar.
— Dessutom var min fru, Lotta, där höggravid och satt på läktaren. Då var det någon bredvid henne som sa ”Stackars den jäveln som är gift med den idioten”. Då svarade Lotta ”Det är min man”, skrattar Sverker Torstensson.
— Efter den här matchen blev det ett jäkla liv varje gång jag kom till Gävle. Jag hade mycket otalt med framför allt Stig Salming. Jag mötte även Börje någon gång innan han stack över. Vid sidan om är Stig en toppenkille.

Tappade SM-guldet: ”Inte så roligt när vi gick av isen”

Säsongen 1972/73 vinner Södertälje silver efter en dramatisk sista omgång där SSK är svenska mästare inför den tredje och avslutande perioden, men Leksand lyckas vända ett underläge mot Brynäs som gör att dom i stället blir svenska mästare.
— Då hade vi ”Tjalle” Mild som tränare. Han var mer känd som fotbollsspelare även om han också var en bra hockeyspelare. Nu var ”Tjalle” kanske inte bästa tränaren taktiskt, men jag tror aldrig att jag varit så vältränad som under hans tid som tränare. Vi var ett tungt och vältränat lag samtidigt som vi var många stora grabbar. Det kändes som att om vi bara vi satte ut ”grillorna” på isen så vann vi.
— Danne Landegren hade kommit med i laget liksom Kjell-Arne Vikström från Skellefteå och (Börje) ”Poppen” Burlin. Även ”Lill-Stöveln” Öberg och Hasse Carlsson var med. Hasse var världens snabbaste framåt, men hade 100 kilo ryggsäck hemåt, skrattar Arne Carlsson och fortsätter:
— Sedan var det snöpligt när Leksand vände och vann mot Brynäs, men det här var en också en härlig idrotts tid.

Hur mycket koll hade ni under er match mot Timrå på hur det gick mellan Brynäs och Leksand?
— Vi hade koll hela tiden. Informationen kom väl från någon radio så hur det gick där fick vi hela tiden rapporter om och det var inte så roligt när vi gick av isen.

Därför slutade Arne Carlsson: ”Satsade på jobbet”

Arne Carlsson spelade i Södertälje SK fram till och med 1977. Under den här perioden började sakta men säkert klubbens framgångar halta betänkligt.
— Det hade funnits en bra styrelse där många var kunniga på det här med värvningar. Går du tillbaka till gamla UK (Uttagningskommittén för Tre Kronor och Vikingarna) så var det många Södertäljekillar med där. Inte minst då (Folke) ”Masen” Jansson.
— Han kunde hitta lite killar från både ”korsan och tvärsan”. I Norrland hittade han bland annat ”Garvis” Määttä. Hans bror Sören kom väl med av bara farten. Kjell-Arne Vikström kom också där uppifrån. Sedan var ”Masen” Surahammar. Där han plockade ”Stisse” Johansson och ”Nille” Schillström. Nerifrån landet fick vi ”Böna”, Sverker och Steffen Andersson.
— Mats Waltin från Göta, men han var även juniorlandslagman i fotboll och spelade då för Brommapojkarna.
— I slutet av min tid som spelare i klubben misslyckades man sedan att få ihop ett bra lag och värvningarna var inte längre så skarpa. Givetvis märktes det på resultatet.

Varför slutade du 1977?
— Jag hade redan börjat ”chefat” på Scania, 1973 eller något ditåt. Sedan blev jag erbjuden jobb som platschef uppe i Luleå. Det var anledningen till att jag slutade, men jag och ”Stisse” hade lagt av redan 1975.
— En kompis till mig, Curre Lindström, hade kommit hit efter att ha tränat Hammarbys pojklag, men det gick inte särskilt bra här. Då hoppade Kjelle (Svensson) in som stöttning till Curre. Kjelle, eller om det var Richard Fagerlund, ringde mig och frågade om jag inte skulle hoppa in och spela igen.
— ”Stisse” och jag åkte ner till hallen och tränade två gånger innan vi hoppade in. Jag tror att det var mot AIK, som var ganska bra då. Både ”Stisse” och jag gjorde en kanonmatch och fortsatte spela hela den säsongen. Sista året spelade jag sedan med Anders (Eldebrink) som då hade kommit upp från juniorlaget. Det är 17 år mellan oss och jag var äldst i Elitserien.
— Jag hade någon tanke på att jag kanske skulle bli tränare, men när det här erbjudandet i Luleå kom valde jag att satsa på jobbet. Det jobbet kunde man aldrig heller kombinera ihop med spel.

Vad är ditt starkaste minne från Scaniarinken?
— Invigningen. När vi spelade Volkswagen cup och laget vann en folka-bubbla. Det var stort på den tiden.
— Från början var vi på Månskensrinken som nästan ligger nere vid sjukhuset. Där var det en utomhusbana och på den tiden tog man in 7–8000 åskådare där. Däremot var vi aldrig vid Wasarinken. Det var mer för smågrabbarna vid den tiden.

Nu var du nyinflyttad då Scaniarinken slog upp sina portar, upplevde du att det var en stor sak för stan och hockeyn när den stod klar?
— Ja, det var en jättegrej. Vi var nästan det senaste elitlaget som fick en egen ishall, säger 83-åringen som åren innan hade haft sin hemma vist i Frölundaborg.
— Den var helt schysst och NHL-inspirerad precis som den här rinken är. Nära till publiken och schysst byggd.

Arne Carlsson: ”Jag är full av beundran för honom”

Arne Carlsson fick chansen att VM-debutera i Wien 1967 där Sverige spelar hem ett silver.
— För mig var hela turneringen egentligen en stor fest och så småningom vann vi silver där. Det jag framför allt minns är att det var en väldigt stor uppståndelse för att Kanada hade med Carl Brewer. Han kom från NHL (Toronto) åkte ut på uppvärmningen för sig själv och barhuvad, som vi var vid den här tiden. Man ville ju synas inför publiken på läktaren, säger Carlsson med ett skratt.
— Han tränade inte ens med sitt lag och det var en gloria kring den här gubben eftersom NHL vid den här tiden var något ouppnåeligt. Det bestående intrycket från turneringen är nog ändå Carl Brewer.

Hur var Brewers insats i turneringen?
— Han fick mycket gratis och det var också, när man får ett sådan rykte som han hade, lätt för honom att spela. Det var ingen forward som ville gå in i närkamp med honom. Inte ens ryssarna.

Coach under större delen av Arne Carlssons tid i Tre Kronor var Arne Strömberg, som avled 1988.
— Om man ska prata ishockey och den generation som jag växte upp så var det han som förde svensk hockey framåt. Han var en oerhört välutbildad man, allmänbildad, språklig. Talade tyska, engelska och svenska jättebra. Dessutom var han en stor analytiker.
— Ska man tacka någon för svensk ishockey så ska man börja med att tacka Helge Berglund som fick med sig sina partikamrater att börja bygga ishallar runt om i Sverige. Det var då hockeyn växte.
— När sedan Arne Strömberg var coach i landslaget blev han en förebild för många tränare. Jag är full av beundran för honom landslagsmässigt.

Ikoniska målet mot Sovjet i VM 1970

Arne Carlsson fick även vara med och spela VM på Johanneshovs Isstadion i Stockholm både 1969 och 1970.
— VM 1969 skulle gått i Tjeckoslovakien. Jag minns att vi var över och spelade träningsmatcher i Tjeckoslovakien 14 dagar, tre veckor efter invasionen. Prag och Tjeckoslovakien var det ställe på östsidan som man helst ville åka till. Att äta rödbetssoppa i Sovjet var inte alltid så jättetrevligt.
— Berlin var annars Arne Strömbergs favoritställe att åka till på läger eftersom det aldrig blev något strul utanför eftersom man inte kunde göra annat än att spela hockey där.
— Prag var den stad som var mest lik väst, ljus, fin, glada människor, fina kläder och så vidare. Men när vi kom dit möttes vi av ett land i sorg. Vi såg till och med tanks på gatorna och man blev överhuvudtaget nedstämd.
— Sedan var det nog bara månader innan som vi fick reda på att den här VM-turneringen skulle spelas i Sverige. VM på hemmaplan blev en folkfest med fullt hus på Hovet. Folk i varenda stuga tittade på matcherna på TV. Vi bodde ute på Saltsjöbaden och det var folkfest även där ute. Folk stod och viftade med flaggor och så vidare.

Hur upplevde du stämningen mellan Sovjet och Tjeckoslovakien utanför isen?
— Vi visste inte mycket vad som hände utanför isen. Vi hade däremot en väldigt bra relation till tjeckerna. Jag, ”Lill-Strimma” (Svedberg) och Håkan Wickberg blev till och med hembjudna en kväll till (Vaclav) Nedomansky när vi var i Prag.
– Sedan såg vi matcherna mellan Sovjet och Tjeckoslovakien på TV och där såg man ju att det var rena kriget.

Ett speciellt mål minns Arne Carlsson extra väl i vinstmatchen mor Sovjet.
— Det stod 1-1 och jag åkte ut tillsammans med en ryss. När vi sitter där och tiden börjar gå ut. Då det är några sekunder kvar får ”Strimma” tag på pucken vid eget mål. Han åker uppåt samtidigt som jag och ryssen kommer ut från utvisningsbåset. Ryssen krockar med domaren och jag blir alldeles naken. Så när ”Strimma” kommer in i zonen passar han mig så jag kan slå in pucken. Det här var enda gången jag varit med och slagit Sovjet.

Så det var domarens förtjänst att du gjorde mål och Sverige vann mot Sovjet?
— (Skratt) Ja, så kan man säga.

Spelade med Börje Salming i VM 1973

VM 1973 i Moskva var det dags för Arne Carlsson att spela tillsammans med ytterligare en blivande storback.
— Börje Salming. Han blev proffs efter den turneringen. Vi spelade i samma backpar och det var härligt att spela tillsammans med honom. Han var en fantastisk lirare och skridskoåkare redan då, trots att han bara var 21 eller 22 år då. Dessutom var han naturligtvis offervillig.
— Det var enkelt att spela med honom och dom misstag jag gjorde tog han hand om. Jag hade överhuvudtaget tur landslagsmässigt för innan Börje spelade jag ihop med ”Strimma”.

Det här blev Börje Salmings stora internationella genombrott. Han stod för fyra mål och totalt sex poäng på lagets tio matcher. Bara Leksands Mats Åhlberg och Dan Söderström var produktivare 16 respektive 13 poäng.

Vid VM 1974 i Helsingfors var Tre Kronor med om sitt första dopningsfall då Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson fälldes för att tagit hostmedicin innehållande Efedrin.
— Kjell Svensson var förbundskapten då. Först var det ”Lill-Pröjsarn” som åkte dit på dopningsprovet. Kjelle var förundrad över det hela och jag minns att han tog in ”Lill-Pröjsarn” på ett möte och han ville han att jag skulle vara med. Då fick ”Lill-Pröjsarn” lägga tre fingrar på bibeln och säga: ”Jag har inte dopat mig!”
– Han hade ju inte gjort det utan det var läkaren som inte hade läst igenom innehållet och sett att Efedrin fanns på dopningslistan. Tack vare det torskade vi med 5-0 mot Polen.
— Det var väldiga skriverier i Finland om det här, men bara några dagar efter åkte finske målvakten (Stig Wetzell) också dit. Han påstod att han hade käkat bananskal och på den vägen fått i sig Efedrin.
— Innan vi fick reda på att det var en fadäs av landslagsläkaren Nils Rehn, som för övrigt var en fantastisk människa, gick vi i laget och tittade snett på varandra. Vilka hade tagit och vilka hade inte tagit? På så vis var det en nedtryckt stämning. Det där löstes upp när finnen åkte dit och Nisse Rehn erkände det hela.

Hade du chansen att spela mer i Tre Kronor efter VM 1974?
— Då var det ”Sura-Pelle” (Ronald Pettersson) som tagit över som förbundskapten och han hörde av sig, men då hade jag bestämt mig för att nu fick det räcka med landslagsspel. Jag var 32 år då, vilket var en hög ålder för en landslagsspelare vid den här tiden.
— Då hade jag bestämt mig för att satsa på en civil karriär inom Scania. Hockeyn och landslagsspelet tog för mycket tid och man var för mycket borta. Även om man kom hem två eller tre på natten, som det kunde vara efter norrlandsmatcherna, så gick man till jobbet klockan åtta.

Blev framgångsrik företagare efter hockeykarriären

Old School Hockey bad Leif ”Honken” Holmqvist berätta hur Arne Carlsson var som back. Hans beskrivning var att Carlsson var lugn, säker, pålitlig, bra kompis och så vidare. Men han lade också till att täcka skott inte var Arne Carlssons grej. Det gick så långt att ”Honken” sa till Carlsson att det var bättre att han höll sig undan när skotten kom.
— (Skratt) Jag var en mer tänkande back och hade lärt mig lite små tricks hur man skulle hantera klubban. När forwards kom stoppade jag klubban mellan benen på motståndaren som kom så han inte kunde snurra runt mig hur som helst. Själv tycker jag att min offensiva speluppfattning var bra och att läsa spelet var min styrka.
— Sedan vet jag inte det där med att täcka skott. Det har säkert ”Honken” rätt i, men jag försökte i alla fall. Jag vet att vid VM 1969 eller 1970 blev TV nedringt för att jag just hade täckt skott tydligen.

Hur har livet sett ut efter karriären som spelare?
— Det började alltså med att jag blev platschef på Scanias fabrik uppe i Luleå. Efter det flyttade vi till Oskarshamn där jag blev platschef för den fabriken. Sedan slutade jag på Scania och flyttade tillbaka till Göteborg, kanske lite på grund av nostalgi. Där blev jag tillvekningschef för SKF-Norden och jobbade ett och ett halvt år där innan jag blev chef för Volvo-Torslandaverken med 10 000 anställda. Det här var ju Nordens största fabrik.
— Där satt jag några år, men sedan ringde Leif Östling på Scania och berättade att man hade ett jobb ledigt nere i Holland. Han frågade om jag ville komma tillbaka och det tyckte jag lät trevligt. Då blev jag VD för Scanias fabrik i Holland. Efter tre år åkte jag hem och blev inköpschef för Scaniadivisionen. Efter det flyttade jag ner till Sydamerika under sju år. Först var jag teknisk chef, men sedan blev jag VD för verksamheten där nere. Vi bodde i Sao Paulo, men hade ansvaret för hela Sydamerika. Sedan åkte jag hem och blev styrelserepresentant.
— Efter att jag fyllt 70 år, Wallenbergs-företagen säger att man ska lägga av då, vilket jag också gjorde.

Hur har du sedan följt barnbarnen Oscar och Gustav Lindén genom åren?
— Jag har aldrig sett så många hockeymatcher som jag gjort senaste åren. Främst då i Stockholmsområdet.
— Först var det i Järna när båda var med där. Sedan gick Oscar till SSK för två år sedan. Då spelade Gustav kvar i Järna, men kom hit till den här säsongen så nu är det lättare eftersom båda har spelat i J18. Ibland är Oscar även uppe i J20.
— När båda är i samma gäng blir det färre resor. Dessutom flyttade jag i år till Södertälje (från Grödinge) så nu har jag bara tio minuter till matcherna här hemma mot tidigare då jag hade en timme.

Barnbarnen på väg fram i Södertälje

Oscar och Gustav Lindén har såklart hört farfars hockeyhistorier ett antal gånger under uppväxten.
— Många gånger, skrattar Oscar Lindén och fortsätter:
— Jag har knappt fortfarande inte fått in att han spelat OS och VM. Det är så stort och svårt att ta in.
Gustav Lindén:
— Jag tror att jag förstod det på riktigt då den här serien kom (hockeyns historia) och man såg allt det han gjort. Innan hade jag bara hört historier, men nu fick jag se det framför mig, vilket var coolt.

Oscar, vad tänkte du då ni fick se det här målet farfar gjorde på Viktor Konevalenko i Sovjets mål?
— Det var coolt…
Arne Carlsson:
— Det är nog bara någon månad sedan du skickade över filmen på det målet till mig.
Oscar Lindén:
— Vi kollade om på det programmet så jag skickade över det till farfar igen.

Arne, nu borde jag egentligen ställa den här frågan till barnbarnen Oscar och Gustav som sitter här bredvid oss, men vad är det bästa råd du kan ge till barnbarnen och en ung hockeykille eller tjej?
— Nu är det en helt annan grej idag. Det jag brukar säga är att hålla i gång fötterna. Jobba med fötterna och var hela tiden aktiv.
— Var ödmjuk, sikta inte för högt för tidigt utan ta lite tid på dig, avslutar Arne Carlsson med ett leende.

Source: Arne Carlsson @ Elite Prospects