Bröt sitt kontrakt − för att åka segelbåt: ”Hade lite dåligt samvete”

Janne Claesson fick sin början i Almtuna men flyttade sedan till Djurgården, vann SM-guld och kom oväntat med i den svenska Canada Cup-truppen 1984.
I Old School Hockey berättar Claesson nu om sin karriär − och den udda anledningen till att han bröt sitt kontrakt med Södertälje.
− Jag skyllde på det och hade lite dåligt samvete för det, säger Janne Claesson.

UPPSALA (HOCKEYSVERIGE.SE/OLD SCHOOL HOCKEY)

Djurgården plockade ner Janne Claesson till Stockholm från Uppsala. I klubbens färger fick han vara med om att vinna SM-guld och bli uttagen till Canada Cup-spel. Hockeysverige.se/OLD SCHOOL HOCKEY reste hem till Janne Claesson för att få lyssna till hans karriär som inleddes i Almtuna.

— Uppsala var ingen hockeymetropol, men vi hade Studenternas. Sedan var det natur-isar, berättar Janne Claesson då vi slagit oss ner över en lunch, tillagad av Janne själv, och börjar med att prata om hans uppväxt i Uppsala.
— Vad jag minns, när det inte var natur-isar på vintrarna tränade vi inte något heller. Vi var hänvisade till natur-isarna eftersom det var många föreningar som samtidigt slogs om Studenternas.
— Jag var även bra i friidrott var med på Halmstads-lägret (elitpojklägret) i fotboll. I friidrotten var jag distriktsmästare på 1 000 meter, längdhopp och höjdhopp så jag var ganska allround.

Började karriären i Almtuna: ”Annars hade jag säkert flyttat någon annanstans”

Janne Claesson var ändå relativt gammal när han började med hockey lite mer organiserat.
— Jag skulle fylla tolv år. På senhösten, i november eller december, var jag på Studenternas. Då såg jag ett lag som tränade där och killarna såg ut att vara ungefär i min ålder.
— Då åkte jag fram till sargen och frågade om jag fick vara med ”ja, ja, hoppa med här”. Dessutom spelade jag bandy med min lokala klubb, IK Väster, innan men hockey var det jag tyckte var kul.
— Jag köpte en massa hockeyklubbor och stod nere på uterinken vid Eriksbergsskolan och sköt mot målburarna där.

Hade du förebilder inom hockeyn?
— Jag var ofta nere och tittade på Almtuna när dom spelade. Det var en lång kille som hette Roger Lundström (kom från Rönnskär och som flyttade sedan till Gislaved). Han hade ett jäkla handledsskott.
— Annars fanns mina förebilder naturligtvis i landslaget, men jag såg inte riktigt på förebilder på det sättet.

Såg man dig som ett stort löfte även om du inte spelade i något juniorlandslag?
— Jag kom med mitt år i TV-pucken och tillhörde en av dom som skulle vara nyckelspelare där. Före sista träningen innan TV-pucken fick jag en knätackling så ledbandet gick.
— Då blev det inte mycket hockey utan jag gick gipsad i sju veckor. Det var ändå ingen stor grej för mig att inte få chansen utan det var bara att bita ihop och komma igen.

Säsongen 1976/77 plockade Almtunas tränare, Peter Johansson, upp Janne Claesson i A-laget.
— Jag var med i A-laget lite säsongen innan och satt på bänken någon match. Vi hade då en tränare som hette. Rune Ajderfjord. Vi ledde med nästan tvåsiffrigt efter två perioder. En av våra spelare fick ett slag över handen så han inte kunde fortsätta. Tränaren övertalade honom ändå att fortsätta i stället för att sätta in mig. Då sa jag ”Jag ger fan i det här och hoppar av A-lagsträningarna”.
— Jag fortsatte i juniorlaget för att till nästa säsong tänkte gå någon annanstans eftersom jag tyckte att det var så väldigt oförskämt.
— Då kom Peter in i stället. Annars hade jag säkert flyttat någon annanstans. Han skulle satsa på yngre spelare och vi var några stycken som var lovande som fick chansen.

Janne Claesson: ”Var lite av en late bloomer”

I laget han kom upp till spelade spelare såsom Svenåke Svensson, Mats Emanuelsson, Roger Andersson, Thomas Helander, Patrik Hjalmarsson med flera.
— Det jag minns väldigt väl från första säsongen med A-laget är att om jag körde lite hårt på en träning kunde man få höra ”Ta det lugnt, det är bara träning”. Det var i alla fall den attityden.
— På försäsongsträningarna då vi exempelvis spelade fotboll var det mycket ”ta det lugnt” om man gick in i en närkamp eller liknande.
— Till skillnad mot då jag kom till Djurgården. Där kunde vi nästan sparka benen av varandra ibland. Jan minns att (Håkan) ”Påsen” Södergren gav sig på någon av dom yngre spelarna och gav honom en ganska rejäl spark.
— Det var en enormt stor skillnad på mentaliteten, som natt och dag.

Vilket passade dig bäst?
— Djurgårdsmentaliteten naturligtvis. Jag var en sådan som gav allt på träningarna. Var vi ute och sprang ville jag alltid komma först. Jag kunde irritera mig när vi körde idioten, som det var vanligt att man avslutade träningen med, och om någon inte orkade ända fram till linjen. Det var ju tävling så då blev jag sur.

Var just det mentala en av dina största talanger?
— Ja, det tror jag. Den mentala talangen är alltid större. Ta bara en sådan som Peter Forsberg. Han hade inte varit så bra om han inte hade haft det huvudet han har. Sedan var Markus Näslund kanske en större talang i vissa avseenden.

Redan under andra säsongen i Division 1 började poängen ramla in i en strid ström och säsongen 1980/81 svarade han för 30 mål och totalt 59 poäng på 36 matcher för Almtuna.
— Jag var lite av en ”late blommer”. Börjar man sent, som jag gjorde och tränade inte så mycket eftersom vi var beroende av natur-isar, att jag och många med mig ändå kunde lyckas så pass bra berodde på att vi höll på med olika idrotter.
— Sedan är jag inte en förespråkare för att man ska hålla på med en massa olika idrotter i en hög ålder. Det är dessutom svårare idag, men var räddningen för mig.

Vad är det du utvecklar mest under åren i gamla ettan med tanke på att du blir ganska snabbt en toppspelare där?
— Mitt genombrott kom säsongen miljonkedjan kom till Örebro. Då kom jag trea i skytteligan efter Hardy (Nilsson) och Martin (Karlsson), men före ”Krobbe”.
— Mycket tror jag hade och göra med att jag har en vinnarskalle, en vinnarinstinkt. Jag tränade bra och tog kanske i mer än dom flesta på träningarna, men jag tränade också lite extra på sommaren.

Hur upplevde du att möta miljonkedjan med Hardy Nilsson, Martin Karlsson och Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundberg?
— Alla spelare som var duktiga ville jag ta ner på isen. Att just möta Örebro var höjdpunkten. Dessutom spelade vi alltid jämt mot dom.

Vilka spelade du oftast i samma kedja som under åren i Almtuna?
— Thomas Helander var en som jag brukade spela med. Kanske att jag även spelade med Mats Nyström.

Flyttade till Djurgården: ”Jargonen var betydligt tuffare”

Säsongen 1980/81 tog sig Almtuna till kval där man fick Bäcken i första omgången och åkte ut med 2-0 i matcher. Intresset för laget var då väldigt stort i Uppsala och det kom 2 400 åskådare till första matchen.
— Jag hade en revbensskada då och fick ta sprutor. Det var ingen höjdare att spela med den skadan. Samtidigt var Bäcken bra och värda att gå vidare.
— Vi hade mycket talang i vårt lag och det var många spelare som kom till Almtuna för att plugga på Universitetet. Om vi hade det just den säsongen kommer jag inte ihåg, men det var rätt vanligt i alla fall. Hockeyn var kanske inte det absolut viktigaste för alla spelarna. Utan när man kom till Uppsala för att plugga så det där man hade fokuset.
— Nu säger jag inte det i något negativt hänseende utan det var naturligt att studierna var viktigast.

Efter succésäsongen i Almtuna hörde Djurgården av sig.
— Det var efter säsongen 1980/81 som Leffe (Boork) hörde av sig. Till saken hör att min tjej, sambo, kom in på tandläkarhögskolan i Göteborg. Då var jag först nere och pratade med Frölunda som då ville värva mig.
— Det hade jag säkert hoppat på om inte ”Boorken” hade hört av sig. Då blev Djurgården mer naturligt. Samtidigt kunde min sambo byta från Göteborg till Stockholm. Hon började i stället på tandläkarhögskolan i Huddinge och vi flyttade in på Söder i Stockholm.
— Jag hörde också rykten om att Brynäs hade visat intresse för mig något år innan, men det hörde jag bara om på omvägar.
— Samtidigt var det inte så vanligt att man värvade spelare vid den här tiden och det var inte heller så lätt att byta klubb.

Håkan Södergren, Thomas Eriksson, Bosse Berglund, Håkan Eriksson, Jens Öhling, Michael Thelvén, Kalle Lilja, Roffe Ridderwall, Hasse Särkijärvi, Peter Ekroth, Tommy Mörth, Dag Bredberg, Tord Nänsén, Mats Waltin…

Det Djurgården Janne Claesson kom till innehöll nästan idel landslagsaktuella spelare.
— Det var inga problem eller svårigheter att komma in i det här laget. Vissa av spelarna visade en tuffare attityd än hur det var i Almtuna där det var så snällt och tamt. Jargongen i Djurgården var betydligt tuffare.

Hur verbal och tuff var du i det här sammanhanget?
— Andra kanske har en annan uppfattning, men jag var inte den som var drivande. Givetvis kunde jag bita ifrån ifall någon sa någonting.
— Jag kan tänka mig att killarna emellanåt tyckte att jag kanske körde lite onödigt hårt. Frågar du kanske någon säger ”Han körde med sina armbågstacklingar”, men det var min stil att även på träningarna vara lite tuff i spelet.

Från kval – till SM-guld: ”Tvivlade inte på Boorken”

Under hans första säsong i Djurgården fick laget kvala för att hålla sig kvar i Elitserien.
— För mig var det en jättejobbig säsong. Jag hade halsfluss sex gånger på hösten och fram till jul. Jag har räknat att jag käkade penicillin under 100 dagar. Sedan opererade jag bort halsmandlarna under juluppehållet. Klart att jag inte var bra tränad då.

Leif Boork var ny tränare i Djurgården vilket resulterade i kval fösta säsongen för att säsongen efter vinna SM-guld.
— Det var nära att vi missade att hålla oss kvar. Vinnarinstinkten fanns, men vi var samtidigt inne i ett generationsskifte. Vi hade några äldre spelare, Leffe Svensson, Håkan Dahllöf med flera som kanske inte var på sin topp utan på väg ner.
— Sedan hade vi ett antal yngre spelare som var på väg upp, men inte nått zenit. Det var ett typiskt generationsskifte där dom yngre inte var på sin högsta nivå.

Tvivlade ni på Leffe Boorks ledarskap när ni hamnade i kval?
— Jag kan inte säga att jag tvivlade på ”Boorken” eller hade någon sådan känsla.

Vad hände då med Djurgården säsongen efter som gick hela vägen och vann guld?
— Då hade vi gjort generationsbytet. Många av yngre spelarna som kom in hade blivit väldigt mycket bättre. Jag tror att vi hade 17 raka matcher utan förlust den säsongen. Vi var järnkaminer, spelade tufft och hade en bra sammansättning i laget.

”Vi hade glömt pokalen på hotellet så bussen fick vända om”

Djurgården gick till en klassisk finalserie mot Färjestad där det förekom dödshot mot Håkan Loob och var många gånger en hatisk stämning på läktarna.
— Vi vann i femte och avgörande mot Färjestad med ”Looben” och kompani. Färjestad hade ett väldigt bra lag med en fantastisk förstafemma i Janne Ingman, ”Looben” och Thomas Rundqvist.
— Själva finalerna minns jag helt ärligt inte så mycket av idag. Hatet mot ”Looben” minns jag såklart. Skulle det hatet kommit gentemot mig hade jag tyckt att det var fantastiskt. Skälet till att dom hade hatat mig skulle vara för att jag var ett hot.
— Det är olika hur man tar det, men för mig hade det varit en enorm sporre. När jag kom tillbaka till Almtuna och var stjärnan i det laget var det mycket skrik mot mig, men det blev jag bara tänd av. Om man blir knäckt av det har man inget på en hockeyplan att göra.
— Givetvis är det skillnad om det tar sig andra uttryck, men bara verbalt från läktaren så måste man tåla det.

Hur var firandet efteråt?
— Det var bra. När vi åkte från Göteborg visade det sig att vi hade glömt pokalen på hotellet så bussen fick vända om. Sedan var det firande i Stockholm på Tyrol.

Blev uttagen till Canada Cup: ”Såklart inget jag förväntat mig”

Hösten 1984 fick Janne Claesson ett kul samtal från förbundskapten, Leif Boork. ”Du ska med till Canada Cup”.
— Om vi backar till 1983. I början av den säsongen blev jag månadens spelare. Sedan fick jag en kraftig hjärtarytmi. Jag tror att jag ledde skytteligan när jag fick dom problemen.
— Jag var tvungen att då göra ett uppehåll, hade jätteproblem och 90 i vilopuls. Det finns andra som också haft det här. Till exempel Tommy Söderström.
— Då hittade läkarna inte det problemet, vilket man på ett annat sätt kan spåra det idag, så det var lite halvjobbigt. När jag sedan vaknade upp på nyårsdagen var det borta.
— Det förstörde en del av höstsäsongen, men under vårsäsongen 1984 gick det bra. Jag gjorde ett bra slutspel och kom sedan med i Sweden Cup som ”Boorken” tog ut. Där gick det också ganska bra, men Canada Cup var såklart inget jag förväntat tidigare att komma med till.
— Klart att ändå alla spelare har som mål att komma med i landslaget när man börjar närma sig den nivån.

Hade det även varit snack kring att du redan skulle kommit med till OS i Sarajevo februari 1984?
— Nej, det var det inte.

Sågades i media efter premiären: ”Jag skämdes”

Många höjde också på ögonbrynen då Börje Salming inte var uttagen till spel. Anledningen, trodde Salming själv, var att det florerade ett falskt rykte om att han använde droger. Någon förklaring lär han inte, enligt egen utsaga, fått av Leif Boork.

Tre Kronor inledde turneringen med förlust 7-1 mot USA, men tog sig sedan hela vägen till final mot Kanada.
— Jag spelade i fjärdekedjan med Per-Erik Eklund och Tomas Sandström, men vi spelade inte jättemycket.
— Det var såklart ändå väldigt kul och vi hade en förstakedja med Kenta (Nilsson), Thomas Steen och ”Looben” som var fantastiskt bra. Det var såklart kanonspelare över huvud taget med.
— Sedan blev jag sjuk till finalen så jag kunde inte vara med där. Då fick jag ett av få återfall av halsfluss.

Efter förlusten med 7-1 mot USA i premiären totaltsågades Leif Boork och laget i svensk media. Bryan Trottier gjorde 1-0 redan efter 25 sekunder och då ska vi komma ihåg att bästa svensk var killen där bak som släppte in sju kassar, Peter Lindmark.
— När man förlorar med 7-1 och får se tidningsrubrikerna, på den här tiden fanns inte sociala medier, klart att jag skämdes när vi gjort en dålig match. Så har jag alltid känt, att man mått och sovit dåligt även om jag vetat att jag gjort allt som stått i min makt. Jag har mått dåligt i alla fall.

Tre Kronor förlorade sedan mot Sovjet för att sedan vinna över Kanada med 4-2, Västtyskland 4-2 och Tjeckoslovakien 4-2.
— En bidragande orsak till att vi i semifinalen kunde vända det här mot USA… Hur skulle ni själv känna om ni vann första matchen med 7-1? Lite underskattning kanske och vi kände tvärtom, revansch.
— Sedan ska jag inte säga att vi vann på grund av att USA underskattade oss och jag tycker att vi hade ett bättre lag, men gjorde en plattmatch i första matchen.

Janne Claesson: ”För mig blev det lite surrealistiskt”

Trots att det inte blev speciellt mycket speltid för Janne Claesson är han idag inte besviken över just det.
— Absolut inte. På den tiden var det normalt att lagen spelade med tre femmor och vi gjorde det inte dåligt då vi var inne.

Den där killen från Uppsala som började spela hockey på Studenterna då han var tolv år, hur kände han att få möta Wayne Gretzky, Mark Messier, Igor Larionov, Ray Bourque, Paul Coffey, Sergei Makarov och så vidare.
— För mig som slog igenom en ganska kort tid innan Canada Cup blev det lite surrealistiskt.
— Det hade varit skillnad om jag varit firad från junioråldern. Då hade jag växt in i det, men om jag ska vara ärlig kändes det lite overkligt. Ett av problemen man får då är att man går in med en lite för stor respekt. Hur mycket man än försöker tänka bort det så blir det så.

Hur känner du kring idag kring att du spelat Canada Cup och representerat Sverige?
— En kul erfarenhet, men det är inget som satt sina spår på varken det ena eller andra sättet. Det är mer i omgivningen, att det fortfarande kan komma fram folk ”Tjena, du var min idol” eller liknande.
— Då var inte jag någon stor stjärna, men jag kan tänka mig hur det är för Mats Sundin, ”Foppa” (Peter Forsberg) och dom killarna. Dom kan inte göra någonting utan att varje dag bli påminda om vad dom varit med om.

Profilerna minns: ”Oj, vilket bra lag vi hade”

Per-Erik Eklund berättar:
— Den turneringen betydde väldigt mycket för mig och vi gick till final mot Kanada som hade ett lag fyllt av stjärnor som jag bara hade läst om i tidningarna tidigare. Jag tror att vi gjorde en så bra turnering för att vi hade killar som Bengt-Åke Gustafsson, Håkan Loob, Kenta Nilsson med flera som spelade borta i NHL då. Dom visade ingen som helst respekt för andra länderna.
— Vi andra rycktes väl med i den här respektlösheten, vilket gjorde att vi till slut höll på slå Kanada i finalen.

Thomas Steen:
– Turneringen 1984 var min riktiga höjdpunkt i hockeyn. Där spelade jag med Kenta (Nilsson) och ”Looben”. Det var helt enormt roligt.

Har du spelat i en bättre kedja någon gång?
— Nej, inte ens i närheten. Pucken gick som på ett snöre och det var så mycket talang i vår kedja. — Första matchen spelade vi mot USA. Jag hade alltid fått spela defensiven, men jag visste också att jag kunde göra mycket mål och ville även spela offensivt. Jag pratade med ”Boorken” om det innan turneringen och han var med på det.
— Mot USA gick jag framåt, men det small bara åt andra hållet hela tiden och vi fick stryk med 7-1. Dagen efter pratade jag med ”Boorken” och frågade om han sa till att någon annan att göra det där defensiva jobbet. Då svarade han ”Jag trodde du skulle göra det i alla fall”, skrattar Thomas Steen och fortsätter:
— Matchen efter tog jag det jobbet igen. Lugnet kom tillbaka och vi slog bland annat Kanada i gruppspelet.
— Det var roligt att få möta USA igen. Den gången vann vi i stället med 9-2 (Steen stod för två mål och en assist). Det är en av dom roligaste matcher jag spelat. Då var vi riktigt bra. 
— Jag menar inte något illa mot någon, men ”Boorken” hade beslutat att spela alla spelare i den andra finalmatchen. Det var som han redan visste att vi skulle förlora, vilket vi spelare inte ville göra.
— Han började med Göte Wälitalo, reservmålvakten. Sedan spelade vi med åtta backar. Bland annat Thomas Åhlén och Jan Lindholm som knappt spelat tidigare i turneringen. Dom skulle in och spela i finalen och det var inte lätt för dom med tanke på hur fort det gick där ute. Det blev inte så roligt som ”Boorken” trodde det skulle bli innan. 
— Han tog bort Åhlén och Lindholm efter 6-1. Dessutom bytte han målvakt. Sedan var vi nära att hämta in det. Vi hade ett stolpskott när det stod 6-5. Dessutom kom jag och Kenta två mot en. Backen lade ner sin klubba och jag ska bara lyft-passa över till Kenta så han kunde skjuta in pucken i öppet mål. Jag missade aldrig en sådan passning, men då fick jag inte upp den utan den tog på backens klubba. Jag har grämt mig så mycket över det. En så enkel pass…

Peter Lindmark:
— Oj, vilket bra lag vi hade i den turneringen. Bengt-Åke Gustafsson var fantastiskt bra liksom Mats Näslund. Det var ju nära…
–- Vi hade förlorat första finalen med 5-2 och inför den andra började ”Boorken” prata om kortlekar och jokrar. Han var ju lite så som förbundskapten, skrattar Peter Lindmark och fortsätter:
–- Han ställde Göte Wälitalo i målet och plockade in Thomas Åhlén och Janne Lindholm som backar. Göte hade stått en match tidigare i turneringen, men jag tror inte Lindholm och Åhlén nästan spelat någonting. Det stod 5-1 till Kanada efter första perioden och dom var inne på flera av målen bakåt. Då tyckte jag verkligen synd om de här grabbarna.
–- ”Boorken” slängde in mig och gjorde om lite i femmorna efter första perioden och det var nära att vi kom i kapp kanadensarna. Jag tror matchen slutade 5-6.

Fick sparken av Djurgården: ”Ändå positivt för mig”

Efter säsongen 1984/85 valde Janne Claesson att lämna Djurgården för spel med Södertälje.
— Gunnar Svensson tränade Djurgården efter ”Boorken”. Jag började plugga ekonomlinjen på universitetet efter att vi kommit hem efter Canada Cup och hade haft det lite tufft under höstsäsongen.
— Canada Cup var under en ganska lång period. Vi som inte spelade så mycket tränade inte heller speciellt bra under den perioden så jag var inte topptränad då jag kom tillbaka. Det där kan man även se idag på andra spelare som kommer tillbaka efter turneringar. Att det tar lite tid för dom att komma in i det igen.
— För mig blev det en omställning med att jag började plugga så hösten var ingen hit. Jag har kollat upp efteråt hur det gick för mig under vårsäsongen och jag tror att jag var bästa poängplockare under vårsäsongen isolerat.
— ”Svesse” sparkade mig till säsongen efter. Jag tror inte att han gillade att jag sagt på sommaren före Canada Cup då vi spelade Europacupen, att jag kände av min ledbandsskada i vänstra knäet, att jag inte kunde spela. ”Kan du inte försöka?”
— Har man ont i ett ledband så är det svårt att åka skridskor. Jag kunde inte heller träna så jättebra då. Han tjatade och tjatade men jag sa ”Det går inte Gunnar, jag kan inte”. Det här tror jag satte sig som en tagg hos honom. Nu vet jag inte vad han innerst inne tänkte, men jag tyckte att det var ett misstag eftersom jag gjort det ganska bra under vårsäsongen. Han tog ut en andra spelare i stället. Till exempel Rickard Rauge.
— ”Svesse” skulle förändra laget och ville ha ett mer rörligt lag. Rickard är stor och allt det där, men i mitt tycke inte mer rörlig än vad jag var. Nu var det Gunnars val. Eftersom Djurgården fick kvala för att hålla sig kvar och Gunnar fick sparken efter halva säsongen var det ändå positivt för mig och jag skrev i stället ett tvåårskontrakt med Södertälje.

Varför just Södertälje?
— Det var bara Södertälje som hörde av sig. Allt gick ganska snabbt och det tog inte många dagar efter det att jag fått sparken från Djurgården till det att jag skev ett tvåårskontrakt, men jag sade upp mig efter ett.

Bröt med Södertälje − för att åka segelbåt

Inför säsongen ville Södertälje ha Dan Hobér som tränare, men hans klubb i Schweiz ville inte släppa honom. I stället tog tidigare assisterande förbundskaptenen till Hans ”Virus” Lindberg, Kjell Larsson, över. Dessutom hade Södertälje vunnit guld säsongen dessförinnan.
— Vi tog oss till final, men förlorade till Färjestad i femte och avgörande matchen.
— Jag kände inte den här inspirationen. Jag pluggade och satt och åkte från Åsögatan på Söder i Stockholm till Södertälje varje dag, men jag kände inte den här glädjen som jag hade gjort i Djurgården. Det här var inte Södertäljes fel. Utan det var att något saknades.
— Givetvis var det bra grabbar och allt det här, men eftersom jag bodde på en annan ort var jag inte i Södertälje annat än under träningar och matcher kände jag aldrig den här glädjen.

Är det också anledningen till att du bröt kontraktet?
— Efter SM-guldet 1983 var jag uppe i fjällvärlden. En kompis hade en stuga sex kilometer med scouter upp på kalfjället. Det var fantastiskt och det här var samtidigt som hockey-VM hade börjat.
— Vi satt i solen i en snödriva precis bakom stugan som inte hade vare sig el eller rinnande vatten. När vi satt där och drömde sa jag till min kompis:
— ”Ska vi inte bygga en segelbåt och segla till Västindien?”
— ”Jo, för fan…”
— Jag hade aldrig stått på en segelbåt innan och när vi kom hem sa vi att vi skulle bygga en segelbåt och flytta till Västindien. Alla skrattade såklart och trodde inte på det.
— På hösten köpte vi faktiskt ett tomt skrov och byggde den här båten som blev klar 1985. Vi skulle segla en säsong i skärgården för att 1986 skulle segla i väg. Så jag hade bestämt mig redan 1983 att jag skulle segla till Västindien.

Kom ni i väg?
— Ja, ja, ja…
— Jag var bara med till Medelhavet eftersom jag blev så väldigt sjösjuk. Första turen på öppet hav var till Gotland. Vi hade kuling hela vägen över så jag låg och spydde i en stövel.
— I alla fall seglade vi i väg, men jag och en till hoppade av på ”Mallis” (Mallorca), men en av killarna var med på hela resan till Västindien, Sydamerika och tillbaka.

Hur var Södertäljes reaktion på att du ville bryta kontraktet?
— Jag sa att min sambo skulle öppna praktik i Uppsala så vi kommer att flytta dit. Jag skyllde på det och hade lite dåligt samvete för det. Nu var jag bara 28 år då jag slutade i Elitserien, vilket kanske är tidigare än dom flesta.
— Idag skriver man tioårskontrakt i NHL när man är 28, säger Janne Claesson med ett skratt.

Blev spelande tränare i Norge: ”Tackade nej två gånger”

I stället blev det först tre säsonger i Almtuna/Uppsala AIS.
— När jag kom hem låg vi i tvåan med Almtuna. Jag var naturligtvis inte bra tränad när jag kommit hem efter båtresan. Det blev lite trögt i början för mig även om det var långt ner i seriesystemet. Dessutom flyttade jag min studieort från Stockholm till Uppsala.
— Vi gick upp i tredje och avgörande kvalmatchen nere i Osby. Säsongen efter spelade vi i ettan. Jag spelade då för att det var kul och inte något annat. Jag hade kunnat gå någon annanstans om jag hade velat, men det ville jag inte.
— Efter säsongen 1988/89 slutade jag, men då ringde man från Sparta i Norge och sa att man ville ha en spelande tränare. Harald Lückner hade varit där säsongen innan. Sedan hade första budet gått till Mats Waltin som tackat nej. Nummer två på listan var jag.
— Jag tackade nej två gånger, men sedan sa min sambo att hon kunde jobba långa dagar i Uppsala under en vecka och sedan flyga över, vara ledig och vara i Norge en vecka. Hon mer eller mindre övertalade mig att hoppa på eftersom det kunde vara ett trevligt äventyr.

Janne Claesson stannade två säsonger i Sparta och stortrivdes med att bo i Sarpsborg.
— Det var fantastiskt. Vilka människor. Otroligt trevligt och positivt motaganade och bemötande.
— Anders Broström hade varit där innan mig. Även Sivert Andersson, Lars-Eric Esbjörs… Jag skulle säga att vi alla har trivts som fisken i vattnet där.

Hur upplevde du att kliva in som spelande tränare?
— Att vara spelande tränare är svårt. Hockeyn i Norge utvecklades samtidigt mycket så det blev svårare och svårare, så det var egentligen ingen hit. Antingen är man spelare eller tränare. Sedan kanske Lückner och andra hade en annan uppfattning. Jag hade heller aldrig haft någon ambition att bli hockeytränare.

Avslutade i Almtuna: ”Hade inte tänkt göra det”

Efter två säsonger i Sparta åkte han hem till Uppsala för att avsluta sin hockeyresa med en säsong ytterligare i Almtuna.
— Jag hade inte tänkt att göra det, men jag sa att om Almtuna kunde hjälpa mig till ett jobb, jag hade gått ekonomi linjen med marknadsinriktning, som jag kunde kombinera med hockeyn så kunde jag tänka mig att spela en säsong till.
— Det gjorde klubben och jag fick ett jobb på St. Eriks AB, betongvarutillvekare. Jag hade då också bestämt mig att det bara skulle bli den säsongen.

Hur var det att ha med sig i bakhuvudet ut på isen?
— Det var inget konstigt. Den säsongen spelade jag med John Newberry och även Filip Forsbergs pappa, Patrik.

Du valde även att coacha Almtuna säsongen 1996/97, hur kom det här sig?
— Jag hade suttit i styrelsen och han som var huvudtränare, Peter Andersson, var kontrakterad, men jag hoppade in och ställde upp gratis för att hjälpa till. Sedan kom ordförande med ett kuvert med någon tusenlapp som tack för hjälpen.

Hur ser Janne Claessons liv ut idag?
— Mycket bra. Jag är ute och reser en hel del och lever ett väldigt aktivt liv. Har ett stort socialt nätverk och sitter i styrelsen för Sirius Oldboys.
— Har ett ganska stort hur och en tomt att sköta om och har nyligen byggt ett poolhus. Jag har även haft ett fantastiskt kul och inspirerande jobb, men det är bättre att vara pensionär.

Source: Jan Claesson @ Elite Prospects