GRÖNLUND: Att få vara sig själv slår alla titlar i världen

Vilka avtryck den hypade tv-serien ”Heated Rivalry” kommer att lämna på hockeyvärlden återstår att se.
Men en sak är helt säker.
Att känna att man har fått vara sig själv och ingen annan under sin aktiva karriär är en större framgång för en själv än att vinna titlar.

Mänskliga rättigheter och friheter är överordnat det mesta, för att inte säga allt, i vår fria del av världen.

En sådan rättighet och frihet är att älska vem man vill, men också möjligheten att berätta det eller hålla det för sig själv. Men att det fortfarande inte har varit en enda SHL- eller Hockeyallsvenskan-spelare som kommit ut som homosexuell är helt klart något som sticker ut.

Jämfört med exempelvis proffsfotbollen på herrsidan ser vi samma mönster. Det behöver alltså inte bara vara hockeyn som är problemet.

Ofta pratar vi om machokultur och manlighetsnormer i hockeyn, men när jag pratar med experter och ledare som är aktiva i svensk hockey är samtliga eniga.

Om en spelare skulle komma ut i deras lag, skulle lagen med deras ledare och spelare välkomna det med värme. En del menar även att det inte är tal om någon machokultur i den klassiska meningen i svensk hockey 2026.

TV-serien slog ned som en meteorit

I TV-serien Heated Rivalry, som har premiär på HBO Max i Sverige under fredagen, inleder två stortalanger en relation efter NHL-draften.

Den pågår sedan under spelarnas fiktiva NHL-karriärer som man kan följa i serien. De explicita scenerna, den förbjudna kärleken mellan spelare i två olika lag och smusslandet med sin relation har varit omdiskuterat. Populärkultur tenderar att ha en enorm samhällelig effekt, men ibland också kortsiktig.

Kan den här serien, som slagit ned i hockeyvärlden som en meteorit, göra skillnad på allvar? Det återstår att se.

För en del av dem jag har talat med är det självklart. Alla är välkomna i hockeyn oavsett bakgrund eller sexuell läggning. För oss andra utifrån kan det låta som floskler, eftersom det ännu inte har skett.

Natten till fredag uttalade sig Boston Bruins-stjärnan Charlie McAvoy om serien. ”Jag har inte sett serien, men vad jag har hört har den gjort sporten större på kort tid och bidrar till något positivt, vilket är fantastiskt. Vi vill visa den gemenskapen att vi är på deras sida”, säger han om serien och dess påverkan på hockeyn och HBTQ+-rörelsen.

Vad är ord och värderingsarbete värt om det inte leder någonstans?

Det finns inga skäl att klanka ner på SHL:s och klubbarnas satsningar i Pride Week (som nu är nedlagt) och andra initiativ som fortsätter med SHL Impact Week. Men min tolkning kan inte vara någon annan än att det inte har gett tillräcklig effekt. Vad är ord och värderingsarbete värt om det inte leder någonstans, så tänker jag kring det hela. Men jag vill inte döma ut SHL, utan snarare uppmana alla parter att tänka ett steg längre. Jag är i mångt och mycket stolt över SHL som liga.

Det finns en detalj som jag har sprungit på i min efterforskning i frågan som jag tycker är värd att lyfta. För en person med en annan sexuell läggning som på ett eller annat annat sätt väljer att avslöja sin identitet för världen, följer flera lager av konsekvenser. Idrottaren får väga fördelarna med att komma ut, som exempelvis acceptans, kärlek för den man är samt förståelse.

Detta ställs mot att ställas i ett rampljus, där medierna kommer att vilja porträttera och berätta personens historia. Är man först med att komma ut, så är det förmodligen något man får räkna med. Men tyvärr antagligen även en del tråkiga kommentarer och slagord. Den typen av uppmärksamhet kan göra att personen känner sig onormal och utpekad, trots allt är väl målet att det ska vara fullt normalt och acceptabelt i hockeyn och att det finns en hundraprocentig tolerans för olikheter.

Är alla redo för den uppmärksamheten?

Men huvudfrågan man bör ställa sig är om vår herridrottsrörelse gör tillräckligt för människor med andra sexuella läggningar, eller som på andra sätt inte är en del av ”normen”. För det här är inget hockeyproblem isolerat, utan sker även i tillexempel fotbollen och handbollen. Det är vi män som behöver bli bättre på att prata, inge respekt och skapa trygga rum där man får vara den man är och ingen annan. Det är först då jag tror att vi kommer få öppet homosexuella spelare i svensk hockey.

Fotbollsspelaren kom ut – utsattes för homofobi

Fotbollsspelaren Joshua Cavallo kom ut som homosexuell 2021 medan han spelade för australiska Adelaide United. Klubben visade omedelbart upp ett stort stöd på bland annat sociala medier.

Men i efterhand har han anklagat klubben för att ha åsidosatt spelaren på grund av hans sexualitet. Därtill fick han ta emot dödshot på daglig basis. Men enligt BBC ska han bara ha ångrat att han inte kommit ut vid ett tidigare tillfälle under sitt liv. Det är ett både skrämmande och fint exempel. En person som öppnade upp om en högst privat angelägenhet och fick mycket stöd, men också alla baksidor som andra säkert räds.

”Det var en intern homofobi som höll mig bänkad”, säger han enligt BBC.

För att knyta ihop det hela tycker jag samtidigt inte att vi bör mäta våra framsteg i hur många som öppnar upp om det, utan hur de faktiskt mår i den miljön som de verkar i under sin aktiva karriär.

Om man efter sin karriär känner att man har fått vara sig själv fullt ut är det en större framgång än de titlar man vunnit på isen. Vi män behöver helt enkelt bli bättre på att prata om de här frågorna.