SZEMBERG: Att väljas etta betyder minst för spelaren själv

Följ HockeySverige på

Google news

Hur viktigt är det första draftvalet? Oerhört viktigt för klubben som draftar. Troligen för agenten. Säkert för klubben som spelaren draftas från och för media. Minst viktigt är det för spelaren själv. För honom gäller ett annat race. 

Betyder det något att gå etta i draften?
Foto: Bildbyrån (collage)

Frågan är aktuell då Frölundas Ivar Stenberg har potentialen att plockas tidigt i sommarens årliga NHL-draft (26-27 juni, i Buffalo). Bedömare gör gällande att han rent av kan gå som nummer ett. Det har redan spekulerats i media på båda sidor Atlanten om att Stenberg kan bli den vars namn ropas ut först, eller om det blir Kanadas Gavin McKenna. Eller nån annan. Men trots det flitiga spekulerandet framkommer det aldrig vad det egentligen betyder för spelaren att bli vald som ”No 1 overall”. Hur viktigt är det? Vilken bäring har det på spelarens framtida karriär? Är det en tävling att bli tingad tidigt? Och hur ändras framtidsutsikterna om man går som sjua eller 57:a? 

Jag har följt varje NHL-draft sen tidigt 70-tal. Redan draften 1977 fick mig att förstå att en spelares NHL-karriär inte definieras av draftnummer utan av hur bra, ambitiös och äregirig en spelare är. Och vilka ödesdigra felbedömningar NHL-klubbar kan göra. Draftens stora snackis det året var en kille från Montreal vid namn Michel Bossy. Han hade terroriserat Quebecs juniorliga med 70-84-79-75 mål under sina fyra säsonger för Laval, varje år med ett snitt på mer än ett mål per match. 

Missade storstjärnorna

Men många scouter tyckte att juniorligan QMJHL var svag defensivt och att Bossy aldrig skulle kunna bli en målskytt av rang i NHL. Sålunda var det 14 NHL-klubbar som passade på killen innan New York Islanders ansåg att Bossy var den bäste av dem som var kvar. Efter att Michel hade bytt namn, blev Mike Bossy NHL:s bäste renodlade målskytt med fem säsonger med 60 mål eller fler, aldrig färre än 51 mål på en säsong och det enda som kunde stoppa honom var en dålig rygg som tvingade Bossy till en för tidig pensionering. Men killen som 14 klubbar inte ville ha blev fundamentet i Islanders svit på fyra raka Stanley Cups och tog en given plats i Hockey Hall of Fame efter att ha snittat 1,5 poäng per match under tio säsonger.

Mike Bossy var den spelaren han var, oavsett draftposition. 

Mike Bossy – en av tidernas främsta målskyttar.
Foto: Arkiv.

Tre år senare hade Montreal Canadiens – en av de 14 klubbarna som nobbade Bossy – en gyllene möjlighet att ta revansch för blundern 1977. Tack vare en smart trade fyra år tidigare fick Canadiens plocka som nummer ett 1980. Alla fansen i Montreal och hela provinsen Quebec skrek att man skulle ta den lokale hjälten Denis Savard. Men lagets scouter och GM ansåg att en större och starkare kille från västra Kanada, Doug Wickenheiser, hade bättre NHL-potential och man tog honom som etta, medan Savard gick som trea till Chicago. Ja, ni vet naturligtvis hur det gick. Wickenheiser blev en jättebesvikelse medan Denis Savard utvecklades till en av ligans bästa och mest spännande målskyttar. Lika lite som Bossy, lät Savard påverka sin karriär av ett oväntat sent draftval. 

”Visste knappt vad en draft var”

På en spelledig dag under hockey-VM 2006 i Riga hade jag ett långt snack med Tre Kronors dåvarande GM, Mats Näslund. Bland tusen frågor som jag bombarderade Mats med var om hur det var att bli draftad 1979.

– Jag hade knappt en aning om vad en draft var och jag visste inte ens när den var och det fanns inte på kartan att jag skulle dit, berättade Mats som då var Sveriges stora juniorstjärna i Brynäs.
– Några dagar efter draften ringde agenten Björn Wagnsson och sade att jag hade blivit draftad av Montreal och han undrade om han fick representera mig. Det fick han väl men jag frågade vad det där med draft betydde och han svarade ’det behöver du inte bry dig om idag, fortsätt du att träna så hör av mig när det bli dags.

Näslund blev draftad i andra rundan som nummer 37 och det var helt irrelevant därför att han var så bra att han blev en av de bästa svenska spelarna i NHL under nästan ett decennium och utan honom hade inte Montreal vunnit Stanley Cup 1986. Mats Näslund är också medlem i Triple Gold Club.

Mats Näslund med Stanley Cup-pokalen.
Foto: Ronnie Rönnkvist.

Några klassiska draftfynd

Jag skulle kunna hålla en tvådagars workshop och påvisa att draftpositionen har i stort sett ingen betydelse för spelarens NHL-karriär, men låt mig bara droppa: Peter Forsberg 6, Nicklas Lidström 53, Daniel Alfredsson 133, Henrik Lundqvist 205, Henrik Zetterberg 210, Tomas Holmström 257 och jag slänger in Pavel Datsyuk och Luc Robitaille, båda 171. Om några tycker att detta är pre-historiska namn så kan vi ta från det aktuella OS-laget; Erik Karlsson 15, Rasmus Andersson 53, Gustav Forsling 126, Pontus Holmberg 156, Jesper Bratt 162. Det har gått bra för de pojkarna därför att de var bra, de ville träna och de var äregiriga. Nummerlappen spelar ingen roll.

Jag har genom åren haft otaliga samtal om talangutveckling och om draften med Christer Rockström som var NHL-scout i 41 år, för DetroitNew York Rangers och Montreal. Med facit i hand ifrågasatte jag många gånger de draftbeslut som fattades av de klubbar han jobbade för. Rockström tände till varje gång och kontrade:

– Det finns inget lättare att leka scout några år efter draften. Vårt jobb är att göra en bedömning hur bra en 18-åring kommer att bli när han är 23 eller 25 och fastställa om killen blir en forward för en förstakedja, andrakedja, checking-line eller en topp-4 back med PP-potential. Det gäller att göra en prognos för fem år framåt och inte stirra sig blint hur spelaren är idag. Och sedan ska vi rangordna de spelarna gentemot andra talanger.

Låt oss ta några exempel som belyser hur vilken inexakt vetenskap scouting och draften är, nu när vi har facit i hand.

Draften 2011 (f. 1993)

Den som är bäst idag tingades som 58:a, i slutet på andra rundan. Nikita Kutjerov har fler mål (380), poäng (1061) och Stanley Cups (2) än någon av spelarna som gick top-3, Ryan Nugent-Hopkins, Gabriel Landeskog och Jonathan Huberdeau.

Draften 2012 (f. 1994)

Scouterna slickade sig om munnen när de såg ryssen Nail Jakupov och han blev mycket riktigt tingad som etta av Edmonton, med Ryan Murray som tvåa till Columbus och Alexander Galchenyuk som trea till Montreal. Alla mer eller mindre floppade, ingen är kvar i NHL och det gäller också draftens fyra, Griffin Reinhart.

Sexa i den draften gick Hampus Lindholm (inne på sin trettonde säsong i NHL) och som elva gick Filip Forsberg, som gör sin fjortonde säsong för Nashville och given i det svenska OS-laget. Skulle jag som scout-med-facit-i-hand fått göra om den draften, hade den naturligtvis sett helt annorlunda ut.

Gabriel Landeskog.
Gabriel Landeskog valdes tvåa.
Foto: Bildbyrån.

Draften 2017 (f. 1999)

New Jersey, Philadelphia och Dallas som plockade top-3 insåg några år efteråt att draftens överlägset bäste spelare gick som fyra när Colorado snodde Cale Makar, som av många anses som världens bäste back idag och självskriven i Kanadas OS-lag.

Jason Robertson, idag en klassforward som finns med högt upp i NHL:s poängliga, togs av Dallas som nummer 39.

Draften 2018 (f. 2000)

Här har vi mitt bästa exempel på att, även om det är ärofullt att bli plockad som etta, så borde fokus istället handla om vilket lag som spelaren hamnar i. Rasmus Dahlin, hans föräldrar, moderklubben Lidköping, Frölunda och hela Hockeysverige var naturligtvis glada och stolta att Buffalo valde honom först. 

Men efter sju säsonger i NHL:s mest dysfunktionella klubb har Rasmus ännu inte fått spela en enda Stanley Cup-match eftersom Sabres inte har varit i slutspel på 13(!) år. Skulle Dahlin istället blivit tingad som tvåa hade han spelat i sju slutspel med Carolina. Hade svensken halkat ner till en tredje plats, skulle han idag ingå i Montreals backuppsättning med Lane Hutson, Noah Dobson, Mike Matheson och Kaiden Guhle i ett av ligans mest spännande lag.

Är som att flyga förstaklass

Så att bli draftad som etta betyder ur ett karriärsperspektiv egentligen ingenting annat än lite mer mediaexponering och en ärofull stund för dig och familjen när ditt namn ropas ut först under draftens första dag. Men det går över väldigt fort. Vad som däremot finns kvar är etiketten ”First overall” och den pressen som det medför att leva upp till förväntningarna. Efter mina inlägg på sociala medier på detta ämne fick jag några mothugg i stil med ”Du har helt fel, det är mycket större chans att lyckas om man går som etta än att bli draftad i tredje rundan.”

Låt mig jämföra med din väska efter en flygtur. Om du har flugit första klass, så behöver du inte ens vänta på din väska. Du blir eskorterad till en lounge, du får ett glas champagne och efter ett tag kommer en steward med din väska. Om du flyger business kommer din väska bland de första på rullbandet och för de som flög ekonomi kommer väskorna senare. Om man som Ivar Stenberg tar plats i ett av Europas bästa lag och glänser i slutspelet som 17-åring, utvecklas till samma seniorlags kanske bästa forward som 18-åring och backar upp det med att vara en ledande figur i JVM-laget som vinner guld – ja, då flyger du första klass och då är man praktiskt taget garanterad en plats 1-5 i draften ett halvår senare. Att en spelare av den kalibern skulle halka ner till en tionde plats, än mindre tredje rundan, är otänkbart. 

Ur en spelares perspektiv är draften för min del i stort sett ointressant. Det jobbet han, moderklubben, den nuvarande klubben har lagt ner och de värderingar som hans familj har gett honom – allt detta är redan gjort. Det enda ”prospects” kan göra efter att säsongen är slut är att inhandla en snygg kostym, lära sig att knyta en slips och kanske fila på sin engelska. (Nej, att en sån som Ivar Stenberg skulle åka på den s.k. NHL-combinen och hoppa tvåfota grodhopp borde vara under hans värdighet, men detta kan vara ett kröniketema för en annan dag). 

Ivar Stenberg spås kunna gå etta.
Foto: Bildbyrån.

Det blir det viktiga för Ivar Stenberg

Det som verkligen är intressant mellan JVM och draften är hur klubbarna resonerar, om de går efter den bästa spelaren eller om de adresserar en brist i organisationen, till exempel att hoppa över den bästa spelaren som är forward och plocka den bästa backen, samt hur draftlotteriet bestämmer turordningen för de 16 lag som missar slutspelet. 

Så om Ivar går som etta, tvåa (som Leo Carlsson 2023), trea (som Anton Frondell 2025), fyra (som Lucas Raymond 2020) eller femma (som Elias Pettersson 2017) spelar ingen som helst roll för framtiden. Det viktiga för honom är att han hamnar i en klubb med en bra tränare och GM och i ett lag som är på väg upp.

Och det enda racet som verkligen betyder nåt för Ivar Stenberg är det som börjar första dagen på NHL-klubbens träningsläger. 

Szymon Szemberg
Tidigare VD för den Europeiska klubballiansen E.H.C., Informationschef på Internationella ishockeyförbundet (IIHF) 2001-2014, samt projektledare och sedermera COO på Champions Hockey League, 2013-2015. Sportjournalist på Göteborgs-Posten 1981-1997.

Den här artikeln handlar om:

Dela artikel: