KARLSSON: Kan de bli hockeyns GAIS eller Mjällby?

Den här krönikan skickades från början ut som en exklusiv text för de som är plusmedlemmar. Dessa exklusiva texter dimper ner i din mejlinkorg varje helg – hela säsongen. Nu bjuds ni som inte är plusmedlemmar på ett smakprov.

Bli plusmedlem hos hockeysverige.se här. Då får du ta del av alla exklusiva helgkrönikor – men också alla andra plusexkusiva texter på sajten.

Det är något märkligt med svensk hockey just nu. Alla verkar åka åt samma håll – och ändå känns det som att sporten står still. Det är snabba byten, hög fart och powerplay som följer samma mall, oavsett om du ser Frölunda som leder SHL eller Linköping som ligger sist. Det är snyggt, välorganiserat och professionellt.

Men det är också… lite tråkigt.

När man tittar på svensk fotboll däremot, så händer något där borta på gräset. GAIS och Mjällby har gått från småklubbar till att skaka om hela allsvenskan. De spelar inte alltid som alla andra – och de vill inte heller. De har hittat sin grej, sin kultur, sin karaktär. Och just därför älskar folk att prata om dem. GAIS var i division 1 för fyra år sedan. Nu slutar de trea och ska spela i Europa. Mjällby var på väg ner i division 2 för nio år sedan, men vann en ödesmatch mot Prespa (idag i division sex) och nu är man inte bara bäst i Sverige 2025 utan Allsvenskans poängbästa lag någonsin. Och även om GAIS trejdeplats och Mjällbys guld minst sagt var oväntade så borde man kanske ha sett det komma. GAIS har stadigt varit på väg uppåt och kom sexa förra säsongen. Mjällby kom femma både 2020 och 2024. Ändå har ingen riktigt tagit dem på allvar förrän i år.

Vi har ju också ett lite tidigare klassiskt exempel med Östersund, där Graham Potters okonventionella metoder inte bara tog Östersund ut i världen – utan även honom själv. Även om han ju nu är tillbaka i ”sitt” Sverige igen. Man kan hävda att Östersund nådde framgångarna med olagliga metoder – och i slutändan var det så. Men det är bara en del av hela sanningen, såklart. Det var lika mycket Graham Potters ledarskap och modet att våga vara annorlunda som gjorde att man till sist stod där och hade besegrat Arsène Wengers Arsenal på bortaplan.

I hockeyn finns inget Mjällby. Inget Östersund. Ingen som vågar slarva lite snyggt, sticka ut hakan, bjuda på något annat än “vi tar en match i taget och jobbar hårt i alla zoner”. Det är som att sporten har blivit besatt av att inte göra fel, snarare än att försöka göra rätt på ett nytt sätt. 

Och jag fattar. Marknaden för att leta hockeyspelare på är extremt liten, jämfört med hur stor fotbollsvärlden är. I Allsvenskan kan du hitta ett fynd i Ghana eller Brasilien. För SHL-klubbarna är väl NCAA eller ECHL de allra mest exotiska ligorna att leta fynd i. Det går heller inte att chansa på en oprövad 17-åring och hålla tummarna för att han ska generera försäljning i mångmiljonklassen. Jag fattar det. Jag fattar också att vägen från HockeyEttan till SHL är längre än den mellan Division 1 och Allsvenskan i fotbollen.

Men det måste väl finnas någon alternativ väg att gå?

Ska vi bara acceptera det?

Eller ska vi bara acceptera att Färjestad och Linköping jagar samma spelare, och att spelaren väljer klubben som erbjuder bäst betalt? Ska vi bara acceptera att Luleå helt enkelt plockar Dennis Hall som ny tränare, för att det är ”hans tur” att kliva upp i SHL? Det beslut som Thomas Fröberg tog där, det hade vilken sportchef eller hobbytyckare som helst kunnat ta. Jag säger inte att det är fel beslut – tvärtom tror jag Hall kommer bli jättebra för Luleå – men det är ett enkelt beslut.

Den klubb som tänker mest utanför boxen är Timrå, som nästan verkar ha slutat värva etablerat utifrån och bara värvar spelare som inte riktigt fått sitt genombrott än, eller hemvändare. Men de är ju tvingade till det, av ekonomiska skäl. Å andra sidan har de en sportchef som heter Kent Norberg och en tränare som heter Tommy Samuelsson. Det är själva motsatsen till att gå utanför boxen. ”Utanför boxen”-vinkeln försvann när Olli Jokinen tog sitt pick och pack och drog.

Vi har sett småklubbar som Mora, Oskarshamn och Karlskrona utmana jättarna någon enstaka säsong, men några Mjällby-tendenser har man aldrig riktigt sett även om Pelle Hånbergs udda ledarstil kanske är det närmaste man kommer ”unikitet” i svensk hockey, och även om Jeremy Colliton är det närmaste vi kommer en ishockeymotsvarighet till den resa Graham Potter gjorde.

Den enda ”mindre” klubb som varit riktigt nära att vinna SM-guld är Örebro, som var där och nosade så sent som 2023. I den mån Örebro, som nu varit uppe i SHL sedan 2015, kan räknas som liten längre.

Rögle var väl på ett sätt hockeyns GAIS för några år sedan. Det är en klubb med historik och supportrar, men som lika ofta varit i andraligan och som åkt jojo mellan serierna. Sen kom bröderna Abbott och gjorde just det som jag inte känner att någon klubbledning gör idag. De gick sin egen väg, vilket tog ”loserklubben” Rögle till SHL-titel, CHL-titel och SM-final. Nu får Dan Tangnes massvis med credd för det arbete han gjort den här hösten – och det ska han ha – men han hade inte kunnat göra Rögle till ett topplag så här snabbt utan den grund som Abbotts redan lagt. På samma sätt som den tränare som kommer in efter ”Fidde” Holmberg i GAIS också kommer få kliva in på en betydligt högre platå från start tack vare det jobb han gjort (tillsammans med klubben i stort, såklart) under sina år på Gaisgården.

NHL och SHL är copycatligor

Men just nu känns hockeyn som en sport där alla tittar på varandra och väntar på att någon annan ska ta första steget utanför mallen. Man brukar kalla NHL för en ”copycat”-liga där alla andra lag hakar på och försöker bygga identiska lag med de lag som går bra för stunden. Även SHL kan beskyllas för att vara det, om än i mindre skala.

Min förhoppning är att Kalmar kan bli ishockeyns Mjällby eller GAIS. En liten klubb som bygger långsiktigt och bygger rätt, har en grym tränare som också är lite ”annorlunda” och som för varje år som går blir mer och mer attraktivt. De har också en sportchef som kan den marknaden bättre än någon annan. De är ett topplag i HockeyAllsvenskan i år, och ska faktiskt inte räknas ut från SHL-diskussionen även om Björklöven och MoDo såklart kommer lägga beslag på de flesta favorittipsen när det vankas slutspel.

Det finns i alla fall en lucka för Kalmar att bli de som gör något annorlunda. Något som vi saknar i svensk hockey. Det kommer krävas om de ska bli en klubb att räkna med över tid. Och jag hoppas man vågar ta den rollen.

Det finns definitivt plats för den som bestämmer sig för att vara hockeyns GAIS – den som visar att man inte måste vara störst för att vara mest intressant.