Blev ”Pajen” med hela Hockeysverige – Old School Hockey Niklas Persson del 1

Den aktiva karriären avslutades i våras. Nu har hockeysverige.ses Ronnie Rönnkvist satt sig ned med Niklas Persson för att se tillbaka på en lång karriär. I första delen av Old School Hockey berättar han bland annat om den tuffa tiden i Leksand och attackerna som förekom mot hans familj – samt hur han hämtade sig efter att ha blivit ratad från spel i TV-pucken.

LÄS ÄVEN: Old School Hockey-arkivet – intervjuer med hockeyns legendarer

När dörren slogs igen efter Linköpings kvartsfinalsorti mot Djurgården i våras berättade Niklas Persson det många hade anat. En lång och framgångsrik spelarkarriär var över. I dagens och nästa veckas Old School Hockey ska vi låta huvudpersonen själv gå igenom den med sina egna ord.

Hockeysverige.se begav sig till Linköping för att träffa ”Pajen”, som han blivit känd som, och för att lyssna på hans berättelse om resan från lilla Sorunda/Ösmo till Linköping via fram- och motgångar i såväl KHL som SHL och Tre Kronor. I den första delen av intervjun fokuserar vi på 39-åringens första delar av karriären. Och vi börjar där allt startade. 
– Ösmo? Där var det uterink och snålblåst, skrattar Niklas Persson när vi slår oss ner i Stångebro Ishalls innandömen.
– Jag spelade bara med äldre grabbar där eftersom vi fick slå ihop dom lag vi hade. Lagen flyttades så småningom ner till Nynäshamn. Jag själv spelade aldrig i Nynäshamn förutom under några cuper och turneringar eftersom jag gick i skolan där. Annars spelade jag hela tiden i Ösmo HC. En klassisk hockeyklubb. Jag vill gärna ha en sådan orange hockeytröja som vi hade, men det är inte så lätt att få tag på.

Niklas Perssons morbror är ingen mindre än legendaren Kenta Nilsson, som också kommer från just Ösmo.
– Vi var väldigt tajta med familjen Nilsson. Dom var ute och reste mycket eftersom Kenta spelade i USA. Jag såg alltid fram emot breven jag fick på den tiden från moster Berit med en  update om hur det hade gått med mål och assist. Det var inte så att man kunde knäppa på text-tv:n eller läsa tidningen dagen efter för att få resultaten.
– Med Kenta och en pappa (Sam Persson) som var hockeytokig och alltid hållit på med hockey så var det svårt att inte börja spela hockey. Pappa spelade hockey uppe i Alfredshem som det hette innan det blev Modo. Han är från Ö-vik. Sedan flyttade han ner till Stockholm och spelade då för Vallentuna och Huddinge. Under hela min uppväxt har han tränat lag runt om i Stockholmsområdet.

STÖTTADES AV KENTA

– Det finns en bild på mig från 1983 när Sorunda/Ösmo vinner trean och pappa är tränare. Där står jag iklädd mössa, skrattar Niklas Persson som alltså har levt i hockeyns bubbla sedan han var barn.
– Klart att det var mycket hockey i och med farsan och Kenta. Robban (Nilsson) är sex år yngre än jag och vi har i stort sett växt upp tillsammans. Sedan är hans bror Anders två år yngre och systern Helene ytterligare två år yngre.

Foto: Arkivbild

Arkivfoto

Fick du bra input av Kenta Nilsson?
– Ja, definitivt. Det är några spelare som har betytt extra för mig. Farsan har alltid haft mig med i omklädningsrummet. När jag var sex, sju år var drömmen att få spela med dom grabbarna. När målvakten hade fått en ny plock lånade jag hem den och lade den under kudden för att den skulle mjukas upp
– Jag tyckte att det var så väldigt roligt att vara med och pappa har alltid funnits med och varit ett stöd med sin hockeybakgrund. Sedan har Kenta på sitt sätt försökt hjälpa till. Han har också definitivt hjälpt mig. Inte bara med råd och sådant utan jag har även alltid tittat på honom under alla år när han spelat och tränat.
– Sedan fick jag tidigt, jag vet inte varför, ”Challe” Berglund i Djurgården som förebild. Det var mycket Djurgården ett tag då Kenta kom hem och jag var in och tittade på deras matcher. Det var inte bara spelaren ”Challe” utan även personen jag uppskattade och som jag hade fått chansen att vara med in och träffa.

BLEV INTE UTTAGEN TILL TV-PUCKEN

Resan från Sorunda/Ösmo kom inte att börja i Djurgården, vilket man lätt kan tro, utan i Haninge.
– Ja, jag var där en sväng. Det var tidigt. Jag spelade med dom som var två år äldre i Ösmo. Sedan flyttade dom till Nynäshamn. Då fick inte jag vara med där. Jag blev petad och fick i stället spela med killarna som var tre år äldre i Ösmo.
– När även det blev för få även i det laget flyttade dom ner till Nynäshamn. Då flyttade jag in till Haninge och spelade där under två säsonger. Sedan lades det laget ner. Då var jag fortfarande en ung liten pojk, men den tränaren vi hade där, Christer Rönnholm, flyttade till Huddinge och tog med mig och några till. Sedan blev jag kvar där upp till gymnasiet.

Arkivfoto

Efter en säsong i J18 med Huddinge sökte Niklas Persson upp till Hockeygymnasiet i Leksand.
– Jag blev inte uttagen till TV-pucken. På den tiden var dom nationella intagen i Ö-vik och Västerås. Västerås var inte intressant och i Ö-vik skulle jag inte komma in på. Dom tog spelare från hela landet, men framför allt hade dom redan från början väldigt bra 78:or och 79:or i Ångermanland.
– Jag hade en syster som bodde i Leksand och något år innan hade jag haft Niklas Eriksson på hockeyskolan där. Han hjälpte mig och tyckte att jag skulle söka.

Hur upplevde du att komma dit upp för att spela och bo?
– För mig var det bara otroligt skönt och roligt. Jag brukar faktiskt tänka på det här när mina systersöner sökt hockeygymnasiet. Albin (Persson) är ju här i Linköping och Vincent i AIK.
– Huddinge ville att jag skulle vara kvar, men AIK och Djurgården hörde också av sig så jag kände att jag hade alternativ, så jag var aldrig orolig. Hockeygym var en så stor grej för mig eftersom det varit mitt mål under alla år. Att då få chansen att komma upp till Leksand, det var så jäkla häftigt.

BODDE PÅ TRAFIKSKOLA

– Första tiden där bodde jag ovanpå syrran. Hon hade en etta på Tällbergsvägen i ett hus som trafikskoleläraren Ola Lehndal ägde. Jag hade gångavstånd till hallen och trafikskolan låg i källaren. Det var perfekt.
– Att komma upp till Leksand och sätta sig på cykeln eller gå till ishallen, bli omhändertagen på det sättet av den organisationen fick mig att känna att det var lugnt, skönt och väldigt enkelt allting. När jag ville gå ner och träna så gick jag ner och tränade. Då jag var i Huddinge fick jag vänta på farsan för han skulle köra eller om jag tog tåget in till stan för att sedan åka med någon annans förälder. Det var aldrig att jag kunde spontant gå ner för att träna.
– I Leksand hade jag chansen att gå på hockeygym på morgonen med ”Fisken” (Bengt Ohlson). För mig var det bara att gå dit. Härliga minnen och jag har inget negativt alls att säga om juniortiden.

Du var inte med i TV-pucken, men när du kommer till Leksand blir du snabbt med i juniorlandslaget, du måste haft en snabb utveckling?
– Det där med TV-pucken ska vi inte gå in på. Det råder delade meningar om hur det gick till då jag inte kom med där. Samtidigt var jag inte bäst på något vis även om jag var med i toppen av min årgång i framför allt Huddinge, men det fanns alltid dom som var bättre än jag. Självklart tyckte jag och farsan att jag skulle varit med, haha…
– Här kan vi tala om ett grymt bra ledarskap. Direkt då jag inte kom med i TV-pucken flyttade Huddinge upp mig i J18. Dom tyckte att det var på gränsen till att det var fel så Huddinge kompenserade mig. Jag kom heller inte med i Sverige-pucken året innan. Då var jag verkligen besviken och ledsen.
– Jag var med i alla uttagningar till TV-pucken och det gick jättebra för mig, men jag blev inte besviken över att jag inte kom med eftersom jag inte hade varit med året innan heller. I stället fick jag spela med Huddinges J18 mot TV-pucklaget.

Foto: Bildbyrån

STARK OMGIVNING BANADE VÄG FÖR UTVECKLING

Var inte utvecklingen då du kom till Leksand lika stor som man lätt kan tro?
– Nej, det var den nog inte. Första året i Leksand flöt det på bra snabbt. Efter TV-pucken var det Flygvapnet Cup. Då ringde Stockholm och ville att jag skulle vara med där. ”Det är inte ens aktuellt eftersom ni inte varit intresserade av mig tidigare”.
– Det här gav mig en kick och jag kände mig så nöjd eftersom jag då visste att det skulle komma annat i stället. Jag var så nöjd över att komma in i Leksand så att inte komma med i TV-pucken var inte så stor grej. Det var större för mig att komma upp till Leksand och det A-laget man hade då.
– När jag kom upp till Leksand fick jag spela med 78:or som var juniorlandslagsspelare och som var med A-laget och tränade. Det fanns 79:or som var före mig i hierarkin när jag kom upp och som redan hade spelat i pojklandslaget. Jag låg i bakvattnet i lugn och ro, fick spela mycket och tyckte att hockeyn var det bästa som fanns.

Säsongen 1997/98 debuterade Niklas Persson i Leksands A-lag.
– Debuten minns jag väldigt väl eftersom jag skrev upp för körkort samma dag i Borlänge. Då visste jag inte att jag skulle spela. Niklas Eriksson blev skadad eller sjuk så jag fick spela mot Brynäs borta i en kedja med Andreas Karlsson och Jonas Bergqvist.
– Jag hade varit med och tränat och spelat träningsmatcher med A-laget innan, men jag fick först inget kontrakt. Nu gick det väldigt bra för mig och det var jag som blev uppflyttad före många andra.
– Det gick bra i matchen mot Brynäs. Jag har sett den på video efteråt och jag hade ett ass, vilket jag inte kommer att glömma. Att det var mot just Brynäs gjorde att det matchen kändes extra speciellt.

STJÄRNSPÄCKAT LEKSAND

Stefan ”Loppan” Hellqvist, Jonas Bergqvist, Anders ”Masken” Carlsson, Mikael Karlberg, Jens Nielsen, Niklas Eriksson, Per-Erik Eklund, Magnus ”Sigge” Svensson, Tomas Jonsson…
– Åke Lilljebjörn i mål, Slajdarn…

Det var många starka profiler i det lag du kom upp till, var det lätt att komma in i det här gänget?
– Ja, det var jättelätt. Andreas Karlsson var fantastisk på den biten, liksom Jonas eftersom jag spelade med dom i den här matchen mot Brynäs. Det är lite annorlunda mot idag när man har större trupper.
– Vi hade en bra grupp i 79:orna. Det var bra grabbar i vår grupp. Samma sak var det med A-laget. Andreas Karlsson är 75:a, Marcus Eriksson 76:a, Niklas Nordqvist 75:a. Sedan hade vi 74:orna med (Peter) Casparsson och så vidare. Dessutom hade vi Jonas, ”Sigge”, ”Masken” och Jonsson. Det är bra människor så det var inget svårt att komma in i dom här gängen.
– Första sommarträningen skulle vi värma upp med lite fotboll. Det kom en långboll och jag skulle upp och nicka. Då smäller det i ryggen. Det var ”Masken” som gick upp och satte axeln i ryggen på mig för att visa hur det gick till där uppe. Direkt efter var det ändå skratt så jag kände mig välkommen på ett ganska tufft sätt men ändå med glimten i ögat.

Foto: Bildbyrån

Trots att Leksand under Niklas Perssons första säsonger i klubben hade sitt bästa lag på pappret sedan första halvan av 1970-talet lyckades klubben aldrig gå hela vägen och vinna SM-guld.
– Första säsongen och den efter, jag har svårt att sätta fingret på vad som saknades eftersom jag var så pass ung. Det där var inget jag fokuserade på. Jag hade fullt upp med mig själv, hitta vem jag var i spelet hockey. Jag kom från J20 där jag spelat mycket och gjorde mycket poäng. Sedan kom jag upp i ett A-lag där jag fick börja om och kriga om platserna.
– Sedan var det som vanligt, små marginaler. Minnena jag har från första två slutspelen, när vi åker ut mot Luleå och Modo, för mig var det bara stort att få vara med.

ÅKTE UR ELITSERIEN TRE GÅNGER OM

Niklas Persson är med om inte mindre än tre uttåg med Leksand ur det som då hette elitserien, 2001, 2004 och 2006.
– Jag har blivit expert på att åka ur, säger Niklas Persson med glimten i ögat och fortsätter:
– Första gången var en lång och tuff säsong. Själv bidrog jag inte på isen på det sätt som jag borde. Jag spelade inte heller så mycket som jag själv och många runt omkring mig tyckte att jag borde ha gjort. (Tommy) Sandlin tyckte inte att jag riktigt höll.

Många har pratat om att den här säsongen blev väldigt speciell.
– Säsongen var väldigt konstig. Vi tränade konstigt, mycket och hårt. Tommy fick aldrig gruppen tillsammans utan det var för många individer som var för starka. Samtidigt var det lite för många som inte var intresserade av Leksand så när det väl blev kvalserie…
Niklas Persson skakar på huvudet innan han fortsätter:
– Dels var det här en ny upplevelse för många och framförallt för Leksand som förening. Visst, man hade spelat allsvenskan efter jul ett par säsonger, men det var en annan grej. Självklart tyckte dom som spelade då att det var jättejobbigt, men som förening var det här ändå nytt. Vi klarade inte riktigt av att hantera det.

Hur var relationen mellan gruppen och Tommy Sandlin?
– Jag kan inte tala för gruppens relation för det vet jag inte, men min relation med Tommy var inte bra. Han har gjort otroligt mycket för svensk hockey och var en duktig tränare, men för mig och Leksand var det fel man på fel plats. Ur min synvinkel klarade han inte av att lyfta oss och vårt spel.
– Jag tycker att han tryckte ner fel personer och var gärna på dom som redan hade det tufft den säsongen. Så upplevde jag det. Vi hade inte heller det laget som knöts samman utan det var lite för många individer som inte satte laget först.

Foto: Bildbyrån

LYFTE UNDER FINSKT LEDARSKAP

Blev det en stor kontrast då Jarmo Tolvanen kom in som tränare säsongen efter då ni tar klivet upp i elitserien igen?
– Ja, det var en väldigt stor kontrast. För mig var han en fantastisk tränare. Det var även (Peter) Ekroth som kom till Leksand då. I det läget var det bra för oss. Jarmo var grym på att sätta upp korta målsättningar. Dels i varje match för att motivera laget och dels för mig personligen. Redan från början visade han att trodde på mig. ”Jag kommer se till att det blir en bra säsong för dig om du svarar upp på det jag vill”.
– Jag fick lugn och ro samtidigt som jag var långt ner i hierarkin och han lät mig att ha hand om en juniorkedja, men då vi kom till slutet av matcherna fick jag ändå spela. Just att få bära och ta hand om en kedja, där lärde jag mig otroligt mycket. Efter jul flyttade han upp mig och satte mig tillsammans med Tomas Forslund och Niklas Eriksson.
– Jag får fortfarande rysningar i kroppen när jag tänker på känslan jag hade den säsongen. Där kan vi snacka om att gruppen kom samman.

Andra vändan Leksand åker ur elitserien är säsongen 2003/04. Säsongen därpå får Niklas Persson vara med och gå upp igen med ett lag som innehöll spelare så som Michael Ryder och Francois Bouillon.
– Det var lite annorlunda eftersom jag var i ett lite annorlunda läge. Jag spelade fortfarande med Niklas och vi hade Ryder bredvid oss. Vi spelade tillsammans hela tiden fram till det att ”Challe” (Mikael Karlberg) kom hem från Schweiz och Ryder flyttade upp i den kedjan.
– Hela den säsongen gick det bra. I kvalserien spelade jag med (Johan) Witehall och Johan Rosén. Vi hade ett väldigt bra lag för att spela i allsvenskan. Ryder var en skön person. Han är ett år yngre än jag och vi båda hade mycket roligt ihop den säsongen. Vi umgicks väldigt mycket.

”WE’RE GONNA WIN THE FUCKING CHAMPIONSHIP”

Hur skulle du beskriva Michael Ryder som person?
– Som väldigt avslappnad (skratt). Han hade precis gjort sin första säsong i NHL och var en av tre kandidater till att bli årets rookie. Sedan kom han till Leksand för att spela i allsvenskan. Han hade ett fantastiskt skott och framför allt en grym backhand. Helt enkelt en bra kille som tränade mycket vid sidan av även om han hade mycket roliga saker för sig också. Det blev många roliga bortaresor och det var nog bra att tränaren inte visste allt vad vi gjorde.
– ”Masken” gjorde klart tidigt med honom och Bouillon. Antagligen betalade Leksand bra för dom, men samtidigt var det spelare som var på väg uppåt i karriären. Dom tillförde verkligen någonting och var målmedvetna. Redan från början när dom kom sa Bouillon det här klassiska uttalandet: ”We’re gonna win the fucking championship”. Han visste inte ens om att vi spelade i andraligan. Målsättningen var ändå klar och han visste vad han kom dit för att göra. Det här smittade av sig på hela gruppen. Han var bättre på stor rink med sin skridskoåkning än vad han kanske var där borta.

Foto: Bildbyrån

Säsongen 2005/06 får Niklas Persson rollen som kapten för Leksand, men säsongen slutar med att klubben för tredje gången under 2000-talet får lämna elitserien.
– Vi var över huvud taget aldrig nära den säsongen och hade inget bra lag. Det var en tuff säsong och dom vi värvade och som skulle ta det här klivet tog inte det. Vi var många nya och för mig var det tufft att bo i Leksand eftersom jag var i stort sett den enda i laget som folk visste vem det var.

FAMILJEN UTSATTES FÖR OTREVLIGHETER: ”HAMNADE I SKIT FÖR ATT JAG VAR DÅLIG”

Det blåste inte bara snålt vid rinken för Niklas Persson utan den dåliga säsongen påverkade även han och hans familj vid sidan av isen.
– Jag fick väldigt mycket skit vid sidan av. Till stor del får du nog fråga min fru om vilka former det här tog. Samtidigt är jag väldigt bra på att förtränga dom negativa minnena och jag har egentligen bara goda minnen från tiden i Leksand.
– Det var tufft och när vi pratar om det här hemma kommer vi på saker som hände som jag hade glömt bort. Vår äldsta dotter var åtta, nio år då. Hon fick mycket skit som hon absolut inte förtjänade från andra barn. Barnen i sig fattade självklart inte vad dom gjorde och egentligen var det ingenting emot henne. Hon kommer inte ihåg så mycket av det där, men hon kommer ihåg vissa saker och det är jobbigt att höra.

Var det främst barn mot barn?
– Ja, så var det. Antagligen hade dom hört vid frukostbordet vad deras pappa hade sagt om mig. Sedan sa dom det till henne i skolan. Hon kom hem och frågade om saker andra barn hade sagt och som hon inte visste vad det betydde.
– Hon mådde nog mestadels inte dåligt där och då, men hon hamnade i lite skit vissa gånger för att jag var dålig. Det här var jobbigt, men samtidigt är det här saker jag förträngde ganska snabbt och jag tror alla i vår familj lärde sig något av det.

”KUNDE FÅ EN KRÄMSNIBB I ÖRAT”

Kunde du och din fru gå på Noret (centrala Leksand) utan att ni fick verbala påhopp?
– Knappt. Siljan (kafé) gick vi inte förbi för då kunde man få en krämsnibb i örat, säger Niklas Persson samtidigt som han ler lite för att lätta upp samtalet lite.
– Ett tag var det nära att vi inte kunde gå ut på Noret. När det var som värst var det halvjobbigt. Vi var även då i en situation som Leksand inte hade varit i innan. Vi åkte ur, gick upp igen, gick till slutspel men åkte ur igen, men det här var första gången som fansen riktigt tröttnade. Johan Backlund var grym i målet och gav oss chansen att vinna varje match, men vi tog den inte.
– Den här säsongen startade vi med fyra bortamatcher eftersom arenan inte var klar och vi hade en poäng efter elva matcher. Det här tog vi aldrig tillbaka. Säsongen innan fick jag många frågor om jag kände en press över att gå upp eftersom arenan skulle vara klar, men den pressen kände jag aldrig av. När vi sedan gick upp och arenan var klar kom pressen att vi måste lyckas med det här, det här och det här (Persson slår med handen i bordet samtidigt som han ser allvarlig ut), men det klarade vi inte av och i kvalserien knöt sig allt igen.
– För mig personligen var den här säsongen jättejobbig. Jag hade gjort bra säsongen och det hade flutit på rätt bra för egen del, men den här säsongen blev det inget bra. När jag pratar om min karriär, så hoppar jag över den här säsongen på något sätt.

Det märks också på Niklas Persson, när han talar om sin sista säsong i Leksand, att han mer än gärna lägger den bakom sig.
– Det var mycket tjafs och fans… Sedan var det tidningar som skrev saker som inte var sanna. Framför allt var det jobbigt då en av dalatidningarna klev ut och sa att jag hade sajnat med Modo tidigt. Det låg uppenbarligen ingen sanning i det alls.
– Det gjorde att det blev en konstig situation. Under en match kom fans fram och gav mig en massa skit för att jag skulle ha byta klubb, men det fanns ingen sanning i det. Jag fick också den tidningen att dementera det påståendet.

Ännu värre blev det i kvalserien efter en artikel i Sportbladet.
– (Tomas) Ros skrev något som visserligen var sant, men som kanske inte behövde komma ut. Det var att jag brutit mitt kontrakt, vilket jag inte hade gjort. Utan det var som så att när vi åkte ur andra gången hade jag gjort debut i landslaget och allsvenskan ingick inte riktigt i mina planer. Jag satt ändå fast i ett kontrakt. För att inte hamna i samma situation igen skrev vi in någon sorts klausul att om vi åker ur igen så bryts kontraktet. Nu kommer jag inte ihåg exakt hur det var uppbyggt, men det här hade Ros fått reda på och skrev som han bör om det mitt i kvalserien. Det var inget konstigt med det att jag hade den här klausulen egentligen, men jag kan säga att det mottogs lite fel bland våra fans. Jag lärde mig säkert något av det också.

SPELADE TVÅ SM-FINALER MED LHC

Efter att Leksand åkt ur elitserien 2006 valde Niklas Persson att flytta till Linköping.
– Jag var på väg till Linköping redan säsongen innan. (Johan) Hemlin och jag kände varandra sedan hockeyskolan i Leksand. Han var sportchef här och kontaktade mig året innan. Många frågade om jag inte borde ha flyttat tidigare, men jag kände aldrig så.
– Jag utvecklades hela tiden och hade fantastiska år där uppe så det var aldrig aktuellt för mig att byta klubb. Först tackade jag nej och stannade kvar i Leksand, men året efter var jag klar med allsvenskan. Visserligen hade jag ganska många klubbar att välja mellan, men det aldrig aktuellt med någon annan klubb än Linköping. Det kändes helt rätt med tanke på hur jag såg på min framtid och vart Linköping var på väg. Det där stämde helt överens.
– Spelarna som var här höll en högre klass än dom jag hade spelat med innan och det här tyckte jag kändes spännande.

Ni går till final redan säsongen 2007/08, vad var styrkan i den här gruppen som du kom till?
– Det var framför allt bra hockeyspelare, bra människor och en bra grupp. Det fanns alla ingredienser som ett bra hockeylag ska ha. När jag kom in, den ledande kärnan med ”Mange” (Johansson), Tony Mårtensson, (Mikael) ”Musse” Håkanson, (Andreas) Pihl och så vidare. Det var staka personligheter som satt sin prägel på den här föreningen under många år. Det var bara för mig att hänga på i den riktningen som klubben och även jag ville. 
– Vi hade som sagt var en grupp som var väldigt stark och klarade av en hel del motgångar första säsongen.

Fungerade det bra för familjen i Linköping redan från start?
– Från början kändes det som att flytta till New York, skrattar Niklas Persson och fortsätter:
– Efter att bott i Leksand nästan hela mitt liv hade husen här helt plötsligt mer än fem våningar, men som svar på din fråga så fungerade allt bra från början.

Foto: Bildbyrån

”VI GER BORT GULDET”

Linköping spelar två finalserier, men lyckas inte vinna någon av dom, varför tror du att ni inte gjorde det?
– Första året var vi många som inte hade spelat någon final. Föreningen hade aldrig varit så långt och nästan ingen i laget hade varit i ett slutspel. När vi väl kom dit… Vi var nära och kanske borde vi ha vunnit. Under match fem uppe i Ö-vik var det strömavbrott och allt möjligt. Det mesta där gick Modos väg och sedan avgjorde dom här.
– Det var ändå ett bra slutspel från min sida. Även fast vi vann lätt mot Luleå och Färjestad så kom inte våra bästa spelare upp på samma nivå som deras bästa. Det var inget fel på deras prestationer, men Per Svartvadet, Niklas Sundström och Tobias Enström var ju grymma. Deras bästa lyckades få till det. Samtidigt var det också två målvakter som spelade väldigt bra. (Rastislav) Stana var grym i kvart och semifinalserien men kanske inte lika bra i finalserien medan (Karol) Krizan steppade upp i finalserien. Det var många ingredienser som Modo gjorde bra samtidigt som vi inte var riktigt redo för final.
– I min värld känns det ändå som vi var längre ifrån guldet då än år två då vi var i final mot HV71. Där hade vi alla ingredienser i laget och borde vi ha vunnit.

Vad händer egentligen i den finalserien?
– Vi ger bort guldet. Vi vinner första och andra. I den tredje leder vi men HV71 vänder och vinner och i sista matchen blir det en övertidsförlust. HV-förlusten år två svider fortfarande.

Hur upplevde du inramningen i finalserien mot HV71?
– Det var helt galet och både Linköping och Jönköping är fantastiska ställen att spela hockey på. HV71 har kanske Sveriges bästa hockeyarena och när Saab Arena är fullsatt är det ett sådant jäkla tryck.
– Match sex då vi kommer ut på isen glömmer jag aldrig. Man hörde knappt sig själv tänka eftersom det var ett sådant liv i hallen.

Blev du nervös i det läget eller bara inspirerad?
– Jag blev inte nervös utan tyckte bara det var väldigt roligt. Sedan finns det säkert några som blir nervösa. Man måste gilla den där situationen också.

Efter säsongen 2008/09 lämnar Niklas Persson Linköping för spel i Ryssland. Om det och resan till VM-guldet 2013 kan du läsa om på hockeysverige.se nästa söndag. Då publiceras del två i Old School Hockey om Niklas Persson.

Bilder från vårt arkiv kan komma från Stickan Kenne. Är ni nyfikna på hans jobb och hockeybok kan ni gå in på följande länk: http://stimar.se/