SZEMBERG: Varför sparkas tränare så ofta i världens lugnaste land?

Innan vi ens nått mitten på oktober, har tre tränare fått gå i den schweiziska hockeyligan. Ett sorts rekord även för den. Hur kommer det sig att hockeyn i ett land vars dygder är ordning och reda, kvalitet och stabilitet präglas av sådan brist på tålamod och långsiktighet?

Detta har redan hunnit hända i Schweiz under pågående säsong: Jussi Tapola, finländaren som gjorde Tappara till en maktfaktor i Europa, fick sparken i SC Bern efter nio matcher då han i sin tredje säsong i huvudstaden inte kunde göra laget till vinnare.

Trots att Genéve-Servette ligger i mitten av tabellen fick franske coachen Yannick Treille gå då 0-11-förnedringen i Lausanne för några veckor sedan följdes 0-8-förlusten i Biel och det blev droppen.

I början på veckan hände det saker i kultklubben Ambri-Piotta då både tränaren Luca Cereda och sportchefen Paolo Duca sade upp sig då det framkom att presidenten Filippo Lombardi gick bakom ryggen på dem och i hemlighet förhandlade med ledige tränaren Christian Dubé för att denna skulle ta över laget som ligger näst sist i serien. Krisen i Ambri-Piotta blev total när presidenten ställde sin plats till förfogande då han var ångerfull och skämdes över sin ”dolkstöt”.

Talande siffra: Under tiden som Luca Cereda var tränare i Ambri (2017-2025) avverkade de andra klubbarna sammanlagt 82 tränare.  

Här någonstans närmar vi oss problemet

Tre tränare väck och vi är inte ens i mitten på oktober. Varför blir det så i Schweiz, landet där för övrigt allt präglas av lugn och stabilitet?      

Innan ni får svaret är det på sin plats att notera att Schweiz är det land som har gjort störst framsteg av alla hockeyns Top-16 nationer under de senaste tjugo åren. Alplandet fostrar världsklasspelare som man tidigare aldrig fick fram, landslaget konkurrerar om medaljer i snart sagt varje herr-VM, toppligan National League är lika penningstinn som attraktiv, snittar 7,300 per match (SHL/Elitserien har aldrig snittat över 7,000), man slår nya publikrekord varje säsong och de två senaste årens CHL-mästare kommer från Schweiz, Genève-Servette och Zürich Lions.

Ligan drar till sig många spelare i kategorin just under NHL-klass och dessutom många utländska tränare. Således återfinns 34 svenska spelare och tre svenska headcoacher i NL denna säsong. Sammanlagt finns ett femtontal svenska tränare, inklusive assisterande tränare, i de två högsta serierna. När säsongen började var tio av 14 NL-tränare icke-schweizare.

Och det är här någonstans vi närmar oss problemet. Trots att det har spelats hockey i Schweiz i över hundra år – längre än i Sverige faktiskt – så har den schweiziska hockeyn i väldigt stor utsträckning dominerats av utländska tränare. Övervägande kanadensare förstås, men även amerikaner och under långa perioder svenskar och finnar. I klubbar som Fribourg-Gottéron och Kloten har tidigare ryska tränare gjort starka avtryck.

En närmast generande övertro på allt utländskt

Kombinationen av en närmast generande övertro på allt som är utländskt – främst kanadensiskt – och avsaknad av egen schweizisk tränarkultur har gjort att klubbarna ständigt famlar efter framgångsmodeller. Traditionellt har toppklubbarna varit närmast besatta av kanadensiska tränare därför att man uppfattar den traditionella nordamerikanska stilen som publikvänlig och därmed bra för biljettförsäljningen.

Ända sen John Slettvoll skapade ”Grande Lugano” på 80-talet och Conny Evensson gjorde lilla Kloten till mästare på 90-talet så har man gillat svenskar och när Finland började få internationellt genomslag under senare år, så har schweiziska klubbar börjat vända sig dit.

Så förutom Davos, som under tjugo år hade exempellösa framgångar med schweiziske tränaren Arno Del Curto som dessutom odlade en egen stil, har klubbarna i Schweiz ständigt agerat kortsiktigt. En diskussion hos styrelsen eller hos de sportansvariga i en NL-kan låta så här:

”Ska vi köra kanadensiskt i år, eller passar den något mer collegeinspirerade amerikanska stilen oss bättre? Är det inte dags för en ryss så att vi kan bjuda publiken på lite klapp-klapp? Eller vad sägs om en kolugn svensk? Kanske funkar det bättre med en lite tråkig men välstrukturerad finne?

Större rivalitet i Schweiz än Sverige

Detta ständiga trevande med en förhoppning att en viss utländsk modell ska vara framgångsrik har i sin tur lett till en kortsiktig jakt på framgång, där man hela tiden växlar mellan nationaliteter och där klubbledningen hoppas att man hittat just den stilen som för stunden betalar sig bäst i vunna poäng och titlar.               

Visst sparkas det tränare i Sverige också, men den svenska hockeyn har sånt förtroende för sina egna tränare och sin egen stil att man endast i yttersta nödfall söker sig utanför våra gränser efter elittränare. Det är ingen tillfällighet att alla 14 SHL-tränare är svenskar om vi räknar hem den naturaliserade norrmannen Dan Tangnes som svensk.

Det finns också en annan anledning till bristande tålamod – rivaliteten mellan klubbarna, den som är så bra för publiktillströmningen men är samtidigt den som gör att så få klubbar har konsekventa och långsiktiga strategier. Efter mina nästan femton år i Schweiz hos Internationella Ishockeyförbundet och Champions Hockey League är jag säker på att rivaliteten mellan klubbarna där är större än den mellan de svenska föreningarna

Politiska strukturen adderar en dimension

Det finns flera anledningar till detta. Schweiz är till ytan obetydligt större än Småland och Skåne tillsammans, men egentligen mindre då en tredjedel av landet är i stort obebott på grund av alla berg. Det betyder att nästan varje match på något sätt är ett derby. Till vissa bortamatcher kan bussresan ta 20 eller 30 minuter, vilket förstärker känslan av rivalitet eller bytänkande om man så vill.

Landet är indelat i 26 kantoner, deras motsvarighet till landskap, men med egna politiska och administrativa strukturer och där supportrarna ofta känner starka känslomässiga band till sin kanton. Lägg därtill att det finns fyra officiella språk i det till ytan lilla landet, något som ger rivaliteterna en ytterligare dimension.

Det är rätoromanska Davos mot tyskspråkiga Zürich, italienska Lugano mot franskspråkiga Lausanne och inom kantonerna och språkregionerna finns oerhört laddade derbyn som Bern mot Fribourg eller Bern mot Langnau, Ambri-Piotta mot Lugano eller Lausanne mot Genève.

Det är hett, det är kul, det är ofta fullsatt, det är mycket pengar i omlopp och det gäller också omsättningen på tränare.

Szymon Szemberg

Tidigare VD för den Europeiska klubballiansen E.H.C. 2015-2024, Informationschef på Internationella ishockeyförbundet (IIHF) 2001-2014, samt projektledare och sedermera COO på Champions Hockey League, 2013-2015.